När jag såg att det parkerat ett högtryck över norra Sverige packade jag min ryggsäck och gav mig av norrut. Tillfället var för bra för att missa och ovanligt nog hade jag inte hunnit sätta ihop en detaljerad plan över vandringen. Planen fick bestämmas från dag till dag.
Ett projekt som jag jobbar med är att försöka ta mig till de platser varifrån Sarekforskaren Axel Hamberg tog sina bilder av Sarek åren 1895 till 1930. Det är inte alltid det lättaste då Hamberg var en tuffing som tog sig upp även på många besvärliga toppar. Min förhoppning var att kunna komma till några av dessa platser och de som jag besökte under den här vandringen var det inga problem att ta sig till.
Jag kommer iväg från parkeringen i Suorva strax före 2 den 10:e juli - samma dag som den långa värmeböljan började med upp till 32,4 grader i Kvikkjokk när det var som varmast.
Förra året gick jag (och många med mig) fel efter att ha passerat dammen i Suorva. Därav detta förtydligande:
När man har passerat den andra dammen i Suorva svänger vägen mot söder och 260 meter därefter delar den på sig. Bilden visar den platsen. Tittar man noga ser man att det hänger röda halsband på var sin sida av vägen som svänger mot höger. Halsbanden visar vägen mot Sarekstigen och de sitter även längs stigen i några hundra meter. Är man medveten om att halsbanden markerar stigens början kan man inte gå fel.
Det var en tryckande fuktig värme i fjällbjörkskogen och stigen var ofta blöt och lerig , men det gick ändå rätt bra. Dumt nog stannade jag inte och drack tillräckligt på grund av myggen och törsten fick mig att slå läger vid skogsgränsen 2 km innan Njavvejågåsj som var dagens egentliga mål.
Insekterna såg till att jag stannade i tältet nästan hela kvällen.
11:e juli.Dag 2
Jag tar mig med viss möda till Njavvejågåsj. Jag har nog förlorat lite av min fina form efter att inte ha hunnit träna de senaste två månaderna på grund av panelbytet på norra sidan av vårt hus.
Njavvejågåsj hade mer vatten än normalt, men vid ett bredare ställe var den fortfarande inte svår att vada. Knädjupt vatten som djupast.
Till höger i nästa bild ett tält som tillhör en vandrare som valde att vända tillbaka till Suorva i stället för att vada. Längst till vänster två vandrare som nyss brutit lägret för att avsluta sin vandring i Suorva. De hade vadat ett stycke uppströms.
Det regnade lite ett tag under förmiddagen - det enda regn som föll under hela vandringen.
Myggen, värmen och "jakten" på Hambergs platser får mig att välja en högre, och mer tidskrävande, väg till Sarek. Jag hoppades att både antalet mygg och antalet plusgrader skulle vara lägre runt 1200 meter ö.h. Myggen tunnades visserligen ut men de var förtfarande störande eftersom det knappast var någon vind. Den snabbaste och vanligaste vägen hade jag dessutom vandrat flera gånger och det var dags att prova något nytt.
Jag beger mig uppför Njavvebuollda och siktet är inställt på Njirávjávrásj som ligger 1206 m ö.h.
Vägen mot sjön är inte alltför stenig men det verkar vara tjällossning i marken närmast sjön som mestadels består av sparsamt bevuxen flytjord som känns gungig att gå på. Därför är det inte helt enkelt att hitta en tältplats där man kan lita på att marken håller att gå på.
Efter att ha satt upp tältet och ätit middag beger jag mig till utsiktspunkten 1230 som ligger 700 meter öster om sjön. Jag har nämligen räknat ut att Axel Hamberg tagit några av sina bilder av Ähpár därifrån och nu vill jag ta en egen bild av samma motiv för att kunna se om 125 år förändrat landskapet på något sett.
Från utsiktspunkten tog jag nu ett foto med samma perspektiv som i Hambergs foto, och nästan från samma plats. Jag kan ha stått 50 till 100 meter närmare Ähpár än vad Hamberg gjorde.
Tillbaka vid tältet gör jag i ordning te och ser solens ljusspel över den delvis isbelagda sjön. Ett svagt porlande från Njirávjågåsj och någon myggas surrande är det enda som hörs. Den trafikerade leden mellan Suorva och bron över Guhkesvákkjåhkå känns avlägsen.
12:e juli.Dag 3
När jag ändå är här uppe bestämmer jag mig för att besöka toppen av Niendotjåhkkå eftersom Hamberg också tagit bilder därifrån. Toppen är bara 1445 meter hög så det är inte så många höjdmeter kvar. Från fjällryggen på toppens västra sida är det heller inte svårt att gå upp.
Vägen dit är ganska stenig och jag förlorar en del höjd när jag passerar bergsnischen genom vilken Lulep Niendojågåsj flyter. Jokken behöver inte vadas då den flyter under ett enormt snöfält.
Den norra sidan av bergsryggen hade den klart besvärligaste blockmarken under hela vandringen. Uppe på ryggen blev det lättare att ta sig fram.
Nästa bild visar toppen av Niendotjåhkkå med ett litet röse till höger. Här stod Hamberg när han tog sitt foto av Ähpar och Liehtjitjávrre.
Glaciärerna Ruopsokjiegŋa t.v. och Ähpárjiegŋa t.h. har dragit sig tillbaka avsevärt sedan Hambergs tid och de har även blivit mycket tunnare. Det var sen snösmältning i år och snön får glaciärerna att se större ut än vad de egentligen är.
Jag lämnar toppen för att ta mig ner mot Guhkesvágge och leta upp en tältplats. På västra sidan av ravinen som Alep Niendojågåsj flyter igenom ligger en kilometerlång snölega som underlättar nedfarten.
Jag slår läger 950 m ö.h. då där finns fina tältplatser, rinnande vatten och förnämlig utsikt. Det är mer snö på bergen nu än vad det var 2024.
Kvällsron avbryts av en polishelikopter som flyger över Guhkesvágge några gånger. Kanske är det en vandrare som larmat efter att ha råkat ut för något.
13:e juli.Dag 4
Jag tar mig ner till Guhkesvágge och går närmaste vägen till bron som ser lite tillknycklad ut då is ibland krockar med den under islossningen. Det saknas trappsteg på brons norra sida vilket gör det knöligt att ta sig upp på bron för den som har tung packning.
Det är mer vatten än normalt i Guhkesvákkjåhkå vilket betyder att jokkarna på Sarektjåhkkåmassivets norra sida blir svårare att vada eftersom de är de huvudsakliga tillflödena.
Jag siktar in mig på att passera Vuojnesvárásj via passet på dess västra sida. Först måste Vuojnesjågåsj vadas. Jokken rinner huvudsakligen parallellt med Guhkesvágges längdriktning ner till Liehtjitjávrre, och inte ner till Guhkesvákkjåhkå som övriga jokkar i dalen. Där jokken delar upp sig i två eller flera fåror är den lätt att vada.
Det är inte mer än 120 höjdmeter upp till passpunkten, men det blir ändå jobbigt med full packning och +25 grader eller mer.
Jag ställer ryggsäcken åt sidan för att gå de sista 500 metrarna till Vuojnesvárásj topp (1005). Underlaget är lättvandrad fjällhed och urberg.
När jag vandrat här i yngre dagar har jag inte tagit mig tid att gå upp på toppen eftersom jag då sällan ägnade lägre toppar någon närmare eftertanke. Numera är det platsens fotografiska värde som styr mina steg och tittar man på kartan inser man att toppen har en unik utsikt mot Liehtjitjávrre, Vuojnesluobbala och Ähpár. Dessutom har Anders (Anders_sthlm på Utsidan) talat varmt om platsen. På toppen fick jag även en välbehövligt svalkande vind.
Jag återvänder till passet där min ryggsäck väntar på mig och fortsätter mot Bierikjávrre. Det rinner många mindre vattendrag från Vuojnestjåhkkå och det är lätt att få vatten när man väl hittar en torr lunchplats.
De flesta vattendrag kunde passeras med kängorna på, men jokken från Sarvajiegŋa med sitt nästan mjölkvita glaciärvatten måste vadas - i alla fall om man värderar torra kängor.
Närmare Bierikjávrre träffar jag dagens första och enda vandrare - en välklädd yngre man med lugn framtoning och genomtänkta svar på mina frågor. Han hade dagen innan varit upp på Bielatjåhkkå.
När jag får syn på en etablerad tältplats nära sydvästra hörnet av Bierikjávrre passar jag på att slå läger då det börjar bli sent. Myggen får man stå ut med eftersom det i det närmaste är vindstilla. Jag väljer att laga mat i absiden.
