Bloggar > Padjelantas gränstrakter. > Silbbatjåhkkå ...

Silbbatjåhkkå gruvområde

På kartan över sydöstra Padjelanta finns Silbbatjåhkkå gruvområde utsatt, cirka 9 km väster om Tarraluoppalstugorna vid Padjelantaleden. Silbbatjåhkkå (”Silverfjället”) är en utlöpare av fjällryggen Gierggevárre, som på 1600-talet kallades för ’’Kedkevare’’. Kedkevare var det namn som kom att användas på gruvområdet från slutet av 1600-talet och frammåt. På Generalstabskartan från 1890 kallas dock berget för Silbakvare. 

Den 1:a september passerade jag gruvområdet, som ligger drygt 1300 m ö.h., på min väg från Råvejávrre till Riggoajvve. Från Råvejávrre följde jag en jokk som på dagens kartor saknar namn, men som på Generalstabskartan heter Tjåhejokk - Tsågejåhkå med dagens ortografi. Passade på att ta några dokumentära bilder. 

Karta över området runt Silbbatjåhkkå.Karta över området runt Silbbatjåhkkå.

De största gruvhålen låg högst upp och var vattenfyllda.De största gruvhålen låg högst upp och var vattenfyllda.

Malmen bestod bland annat av blyglans och den innehöll mellan 0,16 % och 0,28 % silver.

Stenrester efter gruvbrytningen.Stenrester efter gruvbrytningen.

Brytningen påbörjades sommaren 1661. Intill gruvhålen byggdes en proviantbod, som även användes som raststuga åt gruvarbetarna. Så småningom byggdes ett större hus med rum för gruvfogden och arbetarna. Huset hade dessutom en smedja, ett kolhus och bastu.

Soldater utförde gruvbrytningen, medan transporterna till smälthyttan i Kvikkjokk (som kallades Luleå silververk) utfördes av samer.

Husgrund på Silbbatjåhkkå.Husgrund på Silbbatjåhkkå.

Verksamheten var problematisk. Gruvhålen fylldes med vatten så snart snön smält. Vattnet gjorde sprängningarna omöjliga. Sensommaren 1667 tog det åtta personer fjorton dagar att tömma det viktigaste gruvhålet på vatten. Vädret var ofta mycket hårt på kalfjället, även under sommaren.

Husgrund - insidan. Kvar finns verktyg och kamin.Husgrund - insidan. Kvar finns verktyg och kamin.

Gruvdriften las ner 1702 och anläggningarna förföll. En konsekvens av Luleå silververk var tillkomsten av byn Kvikkjokk. Kvikkjokk hade under gruvdriften en brukspredikant och kyrksal och fick med tiden en egen kyrka. På samiska heter Kvikkjokk fortfarande Huhttán – hyttan.

Kvar på Silbbatjåhkkå finns idag gruvhål, mindre provbrytningar och husgrunder. Platsen ingår i en kulturmiljö av riksintresse (BD 23).

Kamin tillverkad av J. & C. G. Bolinders Mekaniska Verkstad.Kamin tillverkad av J. & C. G. Bolinders Mekaniska Verkstad.

Även en rostig kamin står kvar tillverkad av J. & C. G. Bolinders Mekaniska Verkstad. Den grundades 1844 i Stockholm. Kaminen kan ha stått där sedan slutet av 1800-talet då nya inmutningar gjordes. År 1891 fanns tolv inmutningar vid Silbbatjåhkkå, men det finns inget som tyder på att någon malm utvanns.

Källor: Wikipedia, egna iakttagelser.

Bilder: Hans Nydahl.

Länkar:

Vägen till Silverberget

Bokrecension: Drömmar av silver av Tore Abrahamsson

Inlagt 2020-09-18 18:08 | Läst 1932 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2020-09-19 11:19   OBD
Tack för intressant information. Jag har sett markeringen "Gruvområde på kartan men aldrig varit där.
Kul med inlägg som innehåller kulturhistoria.
 
Svar 2020-09-19 13:37   hansnydahl
Tack Bertil!
Gruvhålen borde ha en varningsskylt av något slag. Ramlar man ner, om man går i tät dimma, så blir det svårt att komma upp igen noterade jag. Texten jag läste pratar om två husgrunder men jag såg bara en.

Snölegan på norra sidan av Silbbatjåhkkå har nog varit en glaciär då jag la märke till ändmorän i dalen nedanför.

Hans Fowelin har skrivit om de gamla rösen som finns kvar mellan Silbbatjåhkkå och Alkavare.
 
2020-09-19 18:09   Håkan Friberg
Området är ju synnerligen intressant och sätter åtminstone min fantasi i rörelse. Passerade där under en solotur öster om Sulitelma med start och mål i Staloluokta.
https://www.utsidan.se/cldoc/med-jiegnaffo-i-centrum-rundtur-pa.htm
 
Svar 2020-09-19 19:14   hansnydahl
Tack för länken Håkan!
Var inte medlem på Utsidan när din artikel skrevs så jag hade missat den. Har nu läst t.o.m. din sväng förbi Silbbatjåhkkå och ser att du tagit nästan samma bilder som jag tog nu 6 år senare.

Namnet Silbbatjåhkkå gäller nog båda topparna 1387 (den västra) och 1391 (den östra) mellan vilka gruvområdet ligger. Även på Generalstabskartan från 1890 har namnet (då Silbakvare) satts över båda topparna.
 
2020-09-20 21:32   fowwe
Trevligt att följa med i din skildring av denna märkliga plats. Det är ju några år sedan jag var där och jag vill gärna komma tillbaka. Hade förstås inte varit roligt om det verkligen funnits en lönsam fyndighet här och naturen därmed exploaterats i större skala. Som det nu är blir det en påminnelse om människans strävan efter materiella rikedomar. Men det som naturen i sig skänker till sinne och kropp är värt betydligt mer än så. Trakten kring Råvejávrre är helt enkelt underbar.
 
Svar 2020-09-21 06:05   hansnydahl
Det var synd att jag inte åter läste din beskrivning av rösena mellan Alkavare och Silbbatjåhkkå innan denna vandring. Ser ut som att jag gått ett hundratal meter norr om den väg ni tog och missade då rösena. Jag har försökt få tag i Tore Abrahamssons bok "Drömmar av silver", men det verkar helt omöjligt, tyvärr. Ja, Råvejávrre är en speciell plats med fina sandstränder - passade på att ta ett dopp när solen kom fram. Hela vägen från Råvejávrre förbi Silbbatjåhkkå och vidare till Tarraluoppalstugorna var fin och i regel lättvandrad - förutom stigningen.
 
2020-09-21 12:54   Bandersson
Ja detta är ett intressant område som fram till 1900-talet fortfarande inmutades. Exempelvis ”fyndigheten Nilagrufvan, innehållande bly- och silfvermalm vester om sjön Rotporesjaur (Fastajaur) inom Qvickjocks kapellområde (mutsedel n:r 1,639 år 1895)”. Har du Hans sett resterna av denna gruva? Där fanns en hydda som beskrivs i STF:s årsskrift 1896 s 235:

”…fortsatte vi på vinst och förlust, så att den lilla sjön Festajaure, 900 m ö. h., efter ganska skarp stigning nåddes framåt kvällen. Denna dagsmarsch var knappt 2 mil, men vi ville naturligtvis för natten begagna oss af det tak öfver hufvudet, som grufhyddan vid Junkatjokko erbjuder. Denna lilla jordkoja, nästan dold af klippan på den nordvästra sidan, är uppförd i och för arbete vid den s. k. Nilagrufvan, en på silfverhaltig blyglans och kopparkis rik kvartsgång i bergväggen, ett par hundra meter från hyddan.”
 
Svar 2020-09-21 13:13   Bandersson
Ett tillägg. Tore Abrahamsson skriver antagligen om denna fyndighet i ”Drömmar av silver” s 165:

”Nya fyndigheter rapporterades under 1670 …en annan någon mil norr om Kedkevare, förmodligen Junkatjåkkå. Lapparna berättade gärna om fyndigheterna, men inte exakt var. Flertalet av dem var osäkra och de undersöktes aldrig. Rädslan för ”allehanda arbete och träldom” var djupt rotad”.
 
Svar 2020-09-21 17:00   hansnydahl
Tack för denna mycket spännande information! Nej, jag har inte sett denna gruva och har aldrig hört talas om den. Kollade nyss Fornminnesregistret, men där finns bara en fornlämning i det området väster om Festajávrre, och det är en härd.

Hade planer på att gå mellan Junkatjåhkkå och Festajávrre för att fotografera sjöar. Uppdaterar artiklar på Wikipedia med bilder på sjöar i lulesamiskt område och främst då Padjelanta. Om någon "karvat" i berget så borde det väl synas vid bra väder när man passerar området. 1:a september tältade jag mindre än 4 km söder om Festajávrre och hade nog gjort en dagstur för att se om jag kunnat hitta kojan och gruvan, om jag vetat att de fanns där.

Sannolikt har en 125 år gammal jordkoja rasat vid det här laget, men gruvan borde finnas kvar. Googlade lite och fann denna information från 1930-talet:

Vid det här laget härbärgerade Vallens Gruvaktiebolag inte bara de tre nämnda gruvorna utan även Rikagruvan i Småland, Nilagruvan i Kvikkjokk och Härjedalsgruvan i Härjedalen.

Kanske finns det mer information att hämta i något myndighetsdokument om Vallens Gruv-AB?
 
Svar 2020-09-21 18:50   Bandersson
Kenneth Awebro har skrivit "Upptäckten av Lapplands malmrikedom : gruvfältet på Junkatjåkkå". Ingår i Polhem. - Göteborg : Svenska nationalkommittén för teknikhistoria (SNT), 1983-. - ISSN 0281-2142. ; 1992 (10), s. 29-46
 
Svar 2020-09-21 20:02   hansnydahl
Försökte söka både på "ISSN 0281-2142" och "gruvfältet på Junkatjåkkå". Fick några träffar men dokumenten innehöll inte något om "gruvfältet på Junkatjåkkå", vilket var lite underligt - kanske missade jag något?
Man får väl leta på fjället i stället för i bokhyllorna :-)
 
Svar 2020-09-21 22:17   Bandersson
Det är en artikel i tidskriften Polhem, Tidskrift för teknikhistoria, 1992 (10), s. 29-46. Den finns för nedladdning här - https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/61098. En trevlig och på sätt och vis märklig läsning som ansluter lite till det jag skrev om i min blogg.

Björn
 
Svar 2020-09-22 08:38   hansnydahl
Den skriften innehöll verkligt matnyttig information om både Nilagruvan och den närliggande Falkgruvan. Där nämns även "stugan nere vid Festajaure".
Dessutom fanns tydliga anvisningar om läget av en av inmutningarna:
"Fyndigheten utmärktes med ett uppfört stenröse och är belägen 360 m i väster från ett på västra stranden av sjön Kotporisjaure (Festajaure) uppfört stenröse."

Det här får bli ett prioriterat projekt för nästa år. Där ser man vad Björns kommentarer kan leda till :-)

Dock underligt att inget av detta hamnat i Fornminnesregistret. Möjligen slutade "forntiden" längre tillbaka än 125 år.
 
2020-09-22 14:36   Eric Bagger
Tack för utfärden, Hans!
 
Svar 2020-09-22 14:48   hansnydahl
Fördelen med den "digitala utfärden" är att man slipper ryggsäcken och stigningen på 400 m eller 600 m, beroende på vilket håll man kommer ifrån. :-)
 
2020-09-22 23:26   Stadan
Tack för trevlig och intressant skildring!
 
Svar 2020-09-23 19:17   hansnydahl
Tack för att du tog dig tid att läsa den!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar