Bloggar > Fowwes blogg > Vägen till Silverberget

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Vägen till Silverberget

Det är nu drygt 5 år sedan jag blev nyfiken på Präststigen mellan Kvikkjokk och Alkavare kapell. Av denna nyfikenhet växte det efterhand fram ett spännande ”forskningsprojekt” där jag föresatte mig att leta reda på denna fjällväg. Helst göra en så noggrann kartläggning att man skulle kunna gå i prästföljenas fotspår hela den sex mil långa sträckan.

Under 4 sommarsäsonger, från 2014 till 2017, har jag ägnat en stor del av mina fjällvandringar åt detta arbete. Jag har sedan redovisat många av upptäckterna i min blogg här på Utsidan. Extra roligt är att så många har varit intresserade av projektet ända sedan den ringa begynnelsen och bidragit med egna upptäckter, litteratur- och karttips och allehanda funderingar. Det har betytt mycket, både för inspiration och insikter, så jag är skyldig många personer ett stort tack!

Undertecknad vid ett av sina favorritrösen. Foto: Henrik Micael Kuhmunen.

På alla sätt har detta varit en spännande resa, både i naturen och i det historiska källmaterialet. Under arbetets gång föddes också idén att det hela skulle kunna bli en ”riktig fjällvandringsbok” om Präststigen, och en rad läsare uppmuntrade mig att gå vidare med det.

Så har det nu också blivit. Boken Präststigen till Alkavare kapell och andra färdvägar i Kvikkjokksfjällen är under produktion på förlaget och ska komma ut ur tryckpressarna under våren. I boken kommer jag att redogöra för ganska mycket som jag inte skrivit här, inte minst upptäckter jag gjort de senaste åren.

Projektet har tvingat mig till en hel del research. Detta ledde till en rad kontakter med forskare, samer, tjänstepersoner på myndigheter, författare och diverse andra sakkunniga. Med hjälp av dessa har jag bland annat skaffat mig elementära insikter i den svenska lavfloran, tillgodogjort mig några fragment av arkeologins grunder, fått ett hum om samisk kultur och begrundat svenska statens gruvverksamhet i historisk tid.

Jag har - tyvärr - inte blivit expert på något av dessa områden själv, men jag kan i varje fall säga att jag nu är lite mindre okunnig. Kanske det rentav duger som en (mycket) sen kompensation för att jag gick ut gymnasiet med betyget 2 i historia (= med tvekan godkänt).

Och till sist nådde jag faktiskt fram till målet. I varje fall tror jag mig nu kunna säga hur Präststigen gick - hela sträckan. Men det betyder inte att alla hemligheter om denna väg är avslöjade. Dess historia kan ju följas ännu längre tillbaka i tiden, till gruvbrytningen under 1600-talets senare hälft (och Prästfärderna började inte förrän 1788).

Därmed finns ett djupare lager av historisk kunskap som inte är så enkelt att gräva upp. Man kan exempelvis fundera över följande: ”Vilka av de gamla rösningar vi ser utefter Präststigen är egentligen betydligt äldre, dvs från gruvtiden?” Om vi kunde besvara den frågan i detalj så skulle vi veta hur mycket av Präststigen som tidigare använts som gruvstig när bruksarbetarna skulle upp till gruvorna i Silbbatjåhkkå och senare Álggavárre.

Att stigen användes som gruvstig, åtminstone till Alkavaregruvan, är helt klart. Likaså att en hel del av de äldsta rösningarna bör – eller måste – vara från denna tid. Det finns nämligen en hel del rösen som är rejält stora och har krävt en hel del arbete att sätta upp. Samerna behövde inte så avancerade vägmarkeringar för att förflytta sig i fjällen, och om det kom en och annan ”turist” (som exempelvis Linné år 1732) så hade de samer som guider och behövde inte hitta vägen själva. Även prästfärderna leddes av samisk vägvisare.

Ovan: En gammal, lavbevuxen rösning som visar vägen mot Álggavárre. Rösningen står invid Gárránisjågåsj i närheten av Darreluoppal. Den måste ha satts upp för gruvans skull - det är svårt att komma på någon annan rimlig förklaring.

Men som ”forskare” vill man gärna vara säker och helst inte spekulera med olika grader av sannolikhet. Går det att bevisa att Präststigens stora rösningar är från gruvtiden? Eller kan man åtminstone ge ytterligare skäl?

När jag funderade över detta kom jag på att man borde undersöka bruksarbetarnas väg upp till gruvan i Silbbatjåhkkå, den gruva som började användas före Alkavaregruvan. Förutom den första biten så har denna sträcka inte varit en vältrafikerad turistled (som Präststigen) utan en bruksväg som var betydelsefull under en period på 1600-talet. Det verkade möjligt att den inte skulle vara "nerlusad" av rösen från senare tid och att den främst skulle innehålla gamla rösen. Det var förstås inte säkert att det skulle finnas några vägmarkeringar alls, men om det fanns så skulle man sedan kunna jämföra dem med Präststigens rösningar. Jag tyckte uppgiften verkade väldigt spännande och började planera för en sådan vandring.

Och under några dagar den gångna sommaren genomfördes den.

Start från Darreluoppal

Två personer som forskat om gruvverksamheten är Kenneth Awebro och Tore Abrahamsson. Awebro menar att bruksarbetarna gick från Darreluoppal till Silbbatjåhkkå genom att följa Riggoajvejåhkå och därefter Riggoajvejågåsj. Abrahamsson kan också tänka sig denna väg men har dessutom några andra idéer. I vilket fall verkar det vara en rimlig väg. Och till Darreluoppal gick man antingen genom Tarradalen eller på det som sedan blev Präststigen (men det är inte säkert att Präststigen var känd redan när gruvverksamheten började).

Så Darreluoppalstugorna verkade vara den säkraste utgångspunkten för en expedition. Vi var fem glada fjällvandrare som sammanstrålade från ett par olika håll och gav oss iväg den 4 augusti.

En underbar plats

I förbifarten måste jag passa på att säga att Darreluoppal är en fantastisk plats på jorden. Den har något av Badjelánndas vidd och öppenhet, samtidigt som Sareks dramatik bara är en halv dagspromenad bort. Här finns frodig växtlighet, ett intressant vattenland, ett rikt djurliv och ett utmärkt rödingfiske. Och massor med intressanta platser i närheten att besöka, inte minst Präststigen och de gamla vägrösena. Men också de två sjöarna Vássjájávrátja och kullarna runt dessa. Här skulle jag kunna bosätta mig i en hel vecka och ändå inte hinna med allt jag vill göra.

Darreluoppalstugorna borde med andra ord alltid vara fullbokade av besökare. Det är obegripligt att det inte är så. Fast det hade man kunnat säga om flera stugor i denna del av Laponia!

Efter att passerat bron över Vássjájåhkå fortsatte vi på sluttningen där Padjelantaleden ursprungligen gick, alltså innan man gjorde den nuvarande sträckningen upp till Duottar. Eftersom det hade hunnit bli ganska sent på dagen bestämde vi oss snart för att göra uppehåll och slå upp tälten.

Händelser och upptäckter

Nästa dag passerade vi nära vattenfallet i Riggoajvejåhkå (i höjd med den gula rösepricken på kartan nedan). Röset i sig var ganska oansenligt och såg ut att vara från nyare tid, så då var vattenfallet och ravinen mycket mer intressant. Absolut värt en liten utflykt om man bor vid stugorna.

Vi följde stigen som gick i närheten av den slingrande jokkfåran.

Här och var har bildats mindre sjösystem, och en bit före inflödet av den mindre jokken Riggoajvejågåsj tog vi oss över. Det var ganska djupt, så det blev mer av bad än vad. Efter vadet följde vi jokkfåran uppströms. En härlig vandring i uppförsbacke där vi fick fina vyer bakåt, mot bergen i Sarek.

Och snart dök det upp vägmarkeringar.

Ovan: Rösning nr 3, en enda sten. Kamerans objektivlock kan urskiljas för storleksjämförelse. Detta vägmärke avtecknade sig mot horisonten framför oss och var synligt på ett par hundra meters håll.

Foto: Rösning nr 5. Berget Silbbatjåhkkå i bakgrunden.

Expeditionens andra läger, strax före Silbbatjåhkkå.

Resultatet av undersökningen

Kartan visar de olika rösningarnas/stenarnas placering. Jag har ritat ut frågetecken för vägval som kan ha använts till gruvan men som vi inte hann undersöka.

Jag hade hoppats att finna någon rösning som var lik de allra största som står utmed Präststigen, i stil med de som finns på de två fotona överst i denna artikel. Men några sådana stötte vi inte på.

Men de som vi fann var intressanta nog. Nr 5, 6, 7 och 10 består av flera tunga stenar som är stabilt staplade ovanpå varandra. Hela stapeln är placerad på ett större block så att rösningen ifråga syns bra och dessutom är skyddad från att stötas omkull. Lavbeväxningen tyder på att de är gamla. Jag har markerat dem med röda cirklar på kartan. Denna typ av rösningar finns också på Präststigen.

Anders inspekterar rösning nr 6.

Rösningarna 2, 3, 4 och 8 består vardera av en enda rejäl sten som är placerad på ett större block. De är gamla och med stor sannolikhet har de placerats ut medvetet (möjligen med ett frågetecken för nr 2 som fått gul färg). Samma typ av vägmarkeringar finns också på Präststigen.

Rösning 9 består av ett par stenar på ett större block. Är troligen en vägmarkering. Rösning 11 slutligen består av en rest, stöttad stenskiva som fallit omkull. Denna typ är ganska vanlig på Präststigen.

Vid jämförelse med Präststigen ser man alltså att där finns rösen av alla de typer vi fann på vägen upp till Silbbatjåhkkå. Men på Präststigen finns även flera andra typer, t ex ett antal ganska stora stenkonstruktioner. Präststigen innehåller även gott om mindre rösen som i vissa fall är slarvigt konstruerade och dåligt placerade. En del ser också relativt nya ut.

Man skulle kunna uttrycka det så att den variation av rösetyper vi kan se på Präststigen på ett bra sätt avspeglar hur den utnyttjats under de senaste 350 åren. Det är en blandning av rösen med olika ålder, storlek, utseende och placering. Även kvalitén på konstruktionerna varierar.

På färdvägen upp mot Silbbatjåhkkå är det annorlunda. Rösetyperna är få. Konstruktionerna är enkla, genomtänkta och stabila. Placeringen är likartad, med god synlighet. Alla rösen tycks vara gamla.

Det är alltså ingen tvekan om att vägen till gruvan är markerad, sannolikt ända från Darreluoppal. Detta måste ha gjorts under gruvtiden på 1600-talet. Visserligen gjordes vissa tillfälliga arbeten vid gruvorna på 1890-talet, men det fanns inga skäl att markera vägen då. Dessutom har rösningarna en lavbeväxning som ser mycket äldre ut än bara ca 100 år.

Ett mysterium

De största rösningarna på Präststigen (omkring ett tiotal) tycks alltså sakna motsvarigheter på färdvägen till Silbbatjåhkkå. Att dessa rösningar ändå hör ihop med gruvverksamheten (således vid Alkavare) kan man knappast betvivla - något rimligt alternativ erbjuder sig inte. Men varför byggdes de så stora? Varför nöjde man sig inte med enklare konstruktioner, sådana som man använde till Silbbatjåhkkå?

Kan det haft att göra med nysatsningarna vid Alkavaregruvan? Man gjorde ju nya krafttag där, efter att verksamheten på Silbbatjåhkkå hade upphört. Kan man ha tyckt att det behövdes fler och större rösningar? Hade gruvarbetarna svårt att hitta vägen?

Kan det rentav varit så att de pampiga rösningarna också skulle signalera hur betydelsefull denna verksamhet var? Alltså en slags markör för den svenska statens närvaro i fjällvärlden?

Även om jag i min kommande bok ger svar på en hel del frågor jag ställt under arbetets gång så har jag inget svar på just denna om de stora rösena. Man undrar verkligen.

Framme vid gruvan

Förra gången jag besökte gruvområdet var 1971. Jag har inte många minnen från själva gruvan, men däremot kommer jag ihåg att vi tältade nära toppen och att vi hade ett dygn av blåst, regn, tät dimma och fräsande åskväder.

Det är ordning och reda däruppe. Stenar ligger staplade i högar och man har byggt upp en vägg som skydd för vinden. En järnkamin står i ett hörn och verktyg finns bredvid. Det har gjorts mindre arbeten här långt efter att gruvan lades ner. Inventeringar har genomförts och några rösen står uppställda. Men de är från 1970, skriver Abrahamsson.

Ovan: Ett vattenfyllt gruvhål uppe på Silbbatjåhkkå. Det är åtskilliga meter djupt (det djupaste hålet lär vara ca 9 meter). 

Platsen är värd att besöka. Allra mest får man ut om man läst lite om gruvverksamheten, t ex i Abrahamssons bok Drömmar av silver (jag har skrivit en recension av den här). Grundläggande mineralkunskaper har man också nytta av.

Från Darreluoppal är det ca 11 km att gå, så med tidig start och god planering är det möjligt att klara tur och retur på en dag. Men när man väl kommer dit och ser de spännande och lockande vyerna mot Råvejávrre, Jiegnáffo och Sulitelma så inser man kanske att dagsturen borde utsträckas till en hel vecka!

PS. Vi kom så småningom till Jiegnáffo, och några av oss i gruppen siktade på att göra ett bestigningsförsök av detta fascinerande berg. Äventyret finns beskrivet i en egen artikel här.

Inlagt 2019-02-04 10:16 | Läst 3283 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2019-02-04 11:07   Håkan Friberg
Så spännande detta projekt är! Vad glad jag blir när jag läser att din bok är på gång. Extra intressant är läsningen av detta blogginlägg eftersom det beskriver exakt den färdväg jag planerat som inledning på min sommartur 2018 - som inte blev av. Ert vad-bad över Riggoajvejåhkå låter "intressant". Var det högre vattenstånd än normalt eller måste man räkna med djupvad?

/Håkan
 
Svar 2019-02-04 11:49   fowwe
Tack, Håkan! Kanske du gör ett nytt försök med denna väg? På östra sidan av Silbbatjåhkkå finns ett glaciärliknande isfält som man passerar. Om det blir en varm sommar skulle man kunna leta efter gamla pilspetsar och annat som kan ha tinat fram - det hann vi inte. Tror det är till Ájtte man skickar in sådant. Också det en spännande uppgift!

Jag tror inte att bad-vadet var djupare än normalt. Men det var lättare att ta sig över där än på ställen där vattnet strömmade (ganska djupt där också). Så av med byxor och på med foppatofflor (eller annat)! Varken svårt eller läskigt, vi talar ju inte om Sarek här ;-).
 
Svar 2019-02-04 21:32   Småtärna
Hej,
på mig, som var en av med-vadarna och är lite kort i rocken, gick vattnet nästan upp till grenen. Högvatten tror jag inte, med tanke på hur knastertorrt det var förra sommaren och hur lite vatten det var rent allmänt, snarare att det kanske var lågt. Luriga gropar på botten minns jag också. Hoppas turen blir av i sommar Håkan!
/Cecilia
 
2019-02-04 11:19   Ditho
Det var intressant läsning igen, tack så mycket.
Och vad roligt att boken nu är på gång, den ska införskaffas!
 
Svar 2019-02-04 11:54   fowwe
Hej Dirk, trevligt att höras igen. Ja, du är ju en erfaren Präststigenvandrare, kul att du vill läsa mer om den. Hälsningar Hans
 
2019-02-04 16:31   OBD
Din grundlighet i att "kartlägga" Präststigen och Gruvstigen (om jag får kalla den så) är verkligen imponerande. Att du dessutom illustrerar dina texter med riktigt fina bilder höjer dina inlägg än mer.
Ser fram mot att kunna köpa din bok.
 
Svar 2019-02-04 20:49   fowwe
Du är en uthållig följeslagare i denna maratonföljetong om Stigen! Väldigt roligt att ha dig med på färden. Ja, Gruvstigen är väl ett bra namn. Även Präststigen var ju gruvstig innan den blev just Präststig, men det passar bra att skilja de två stigarna åt så.
 
2019-02-05 05:46   hansnydahl
Mycket intressant läsning - även om man inte har vandrat längs Präststigen och kan relatera till den. Genom Viejevágge gick jag 1999 och eftersom den dalen är lättvandrad så är ju en alternativ väg från Darreluoppal till Stalo, att följa er väg till Silbbatjåhkkå och sedan fortsätta genom Viejevágge mot Stalo. Borde inte bli märkbart längre än att följa Padjelantaleden.
Trots ett betydligt högre historia-betyg så har jag inte lyckats få ihop någon bok ännu, så ännu viktigare än betyget är nog drivkraft, envishet och planeringsförmåga. Ser fram emot din bok.
En sak jag undrar över är hur ni kan vara säkra på att en stor sten ovanpå en annan, kan vara ett röse - tänker på röse nr. 3? Det är inte ovanligt att stora stenar hamnat så när inlandsisen smälte bort.
 
Svar 2019-02-05 10:49   fowwe
Ja, din fråga om det här med en sten ovanpå en annan sten, den är ju berättigad. Den ställde jag mig själv om röse nr 2 som inte finns med på bild. Och där var jag inte lika säker på att det är ett röse, även om jag tror det. Så det går väl inte att strikt bevisa att nr 3 är ett röse heller, men det finns saker som talar för det.

Vägmarkeringar sätts ju upp för att vägleda, vilket innebär att de på något sätt ska sända en signal om att röset inte är naturligt. I områden där det är vanligt att isen lagt sten på sten skulle nr 3 inte fungera. Men så ser det inte ut här. Dessutom avtecknade den sig i färdriktningen på långt håll, vilket är ytterligare en signal. Slutligen står den på högkant och på kanten av den större stenen, vilket är osannolikt om isen hade dumpat den där. Flera saker talar alltså för att den är medvetet placerad. Den fjärde saken är att den är en länk i en kedja av vägmarkeringar. Om nr 3 vore det enda märket mellan Darreluoppal och Silbbatjåhkkå skulle jag inte våga dra slutsatsen att det är ett vägröse. Men nu gör jag det, och särskilt när man lägger till de andra skälen. Naturligtvis är min åsikt till viss del en subjektiv bedömning. Att stanna upp vid stenhögar och ventilera olika meningar om dem är jätteintressant och otroligt givande. Även om man inte kommer fram till något bestämt.

På sätt och vis påminner det om att se en ovanlig fågel i naturen. För att bestämma den och skilja den från en liknande, vanlig fågel krävs att man kan hitta flera karaktärer som skiljer. Bara en räcker sällan. Men för att bli helt säker på vad det är för fågel krävs ett detaljerat foto eller (ännu hellre) ett DNA-test. Ändå godkänns många rariter enbart genom att observatören kunnat redogöra för ett antal särskiljande omständigheter.
 
Svar 2019-02-05 17:45   hansnydahl
Det var många välgrundade argument för att röse 3 verkligen är ett röse. Det är inte ovanligt att stora block hamnat på mindre stenar (vid isavsmältningen) - det omvända är lite ovanligare då inte många stenar är så pass plana upptill att något kan stå kvar av sig självt. En annan faktor är om stenen är för tung för en människa att lyfta. Stenen som utgör röse 3 ser rätt tung ut, men kanske är den ingen match för ett par gruvarbetare. På bilden ser man ett par stenar till nära röset som kanske bara ramlat ner från röset.

Den enda kopplingen jag kan se mellan rösletning och artbestämning av fåglar måste utgöras av stenskvättan :-)
 
Svar 2019-02-06 11:40   fowwe
Ja, det här med fåglar var kanske inte glasklart. Men det finns rösen som ett litet barn kan se att det är medvetet gjort och rösen som man måste fundera lite över först och begrunda omständigheterna.

Denna sten är mycket riktigt tung, men rimlig att lyfta om man är 2 personer (om jag minns rätt). Det händer ofta att man ser extra stenar omkring en rösning och de kan ha kommit dit av olika anledningar. Vanligtvis efteråt gissar jag. Ibland kan de varit en del av den ursprungliga konstruktionen som du skriver.
 
2019-02-07 22:16   skogsfia
Alltid lika spännande att läsa om dina vandringar och historiska forskningsprojekt. Tänk om dessa rösen kunde tala, vad skulle vi då få höra?
 
2019-02-07 22:16   skogsfia
Alltid lika spännande att läsa om dina vandringar och historiska forskningsprojekt. Tänk om dessa rösen kunde tala, vad skulle vi då få höra?
 
Svar 2019-02-10 17:33   fowwe
Tack Marie! Ja, att rösena hade en röst och kunde berätta sina historier, det har jag ofta önskat. Nu blir det bara fragment av historien dom man kan fånga, resten blir gissningar. Men det är spännande ändå.
 
2019-02-09 22:48   Nyingen
Vilket fascinerande och spännande projekt du genomfört! Riktigt kul att det blir bok. Du har redan säkrat ett sålt exemplar :-)
Planerar en längre tur i de där trakterna till sommaren och gruvområdena står på listan över platser som ska besökas. Och nu efter att ha läst det här slog längtan till sommarfjällen till på riktigt igen. Och det redan innan alla vinterturer är genomförda :-)
Tack för inspirationen som alltid infinner sig efter att läst din blogg!
 
Svar 2019-02-10 20:36   fowwe
Att sprida nyfikenhet och inspiration är alltid roligt, tack för uppskattningen! Ja, även för mig hägrar sommarfjällen. Och precis som du planerar jag vintertur (men bara en). Lycka till med äventyren bland gruvor eller vad det nu kan bli!
 
2019-02-12 09:28   HansP
Hej Hans. Toppen! Skall bli intressant att se vad fått ihop om Präststigen efter all denna forskning.
Vägen till Silverberget läser jag med stort intresse. Var i området kring Riggoajvejåhkå och Riggoajvejågåsj 2008 och 2009 i samband med att jag skannade Tore Abrahamssons dior som han skulle använda i Drömmar av silver. 2009 hade jag ett specifikt ärende, nämligen att hitta platsen för det planerade bokverket som finns på en gammal karta i boken. Det lyckades! I nedre delen av Riggoajvejågåsj finns de fyra kullarna som jåkken rinner förbi. Så jag fick en bild av platsen som Tore kund använda när han presenterade boken.
/Hans
 
Svar 2019-02-14 16:19   fowwe
Hans, du är verkligen en riktig spårhund! Jag hade faktiskt inte detaljstuderat den där kartan i Tores bok tidigare, men nu har jag det. Om jag hade gjort det hade jag säkert spanat kullar i somras. Kan inte se att jag ens har fått med dem på något fotografi så här efteråt.

Man kan alltså konstatera att området var välbekant för gruvfolket, något annat är ju inte tänkbart. De som färdades i fjällvärlden lärde sig säkert landskapet ganska fort, även om kartorna inte var så exakta.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Position


Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar