Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Att gå in i naturen

Vi ett tillfälle för många år sedan lyssnade jag på en norsk föredragshållare som i sitt anförande ofta använde uttrycket gå in i naturen - till skillnad från det vanliga: gå ut i. Han envisades också med – i sann 70-talsanda – plädera för en konsekvent miljövänlighet genom att i friluftslivet inte använda plastprodukter. Plast kommer ju från petroleum och endast naturprodukter skulle användas i naturen, ansåg han. Vi som lyssnade skakade på huvudet åt hans idéer om petroleum, men det där han sa om att gå in i naturen har jag aldrig kunnat glömma.

En språkfråga - men utöver det?

Det sätt som vi använder språket på, medvetet eller omedvetet, kan ofta avslöja intressanta ting. Hur är det när vi pratar om att vistas i naturen: har vi gått ut i naturen eller gått in i den? Hur skulle du själv uttrycka det?

Att säga "gå ut i", bekriver för det första att vi att vi i något avseende byter rum (det gör det naturligtvis även när vi säger "gå in i"). För det andra  visar det att den plats vi för tillfället befinner oss på något sätt upplevs som mer "inne" (ofta är vi helt enkelt inomhus vid dessa tillfällen).

Och detta "inne" är troligen det som är mest normalt för oss. "Inne" är ju den placering där vi gör det mesta av vårt arbete eller våra studier, där vi äter och sover, vårdas när vi blir sjuka och tillbringar vår ålderdom.  "Inne" står också för det som är ombonat och bekvämt, en plats där man kan vara sig själv och slappna av. Dit man återvänder från inköp, utflykter och resor. 

Kort sagt: ”inne” är för de allra flesta av oss den självklara referenspunkten för vår rumsliga placering. Och om vi lämnar detta ”inne” går vi alltså "ut": ut på stan, ut i naturen, ut i skogen och ut på fjället.

Lunchrast i Njoatsosvágge, Sarek.

Det finns undantag!

Men vi uttrycker oss inte alltid konsekvent. I vissa situationer använder nästan alla människor ”in i” ifråga om förflyttningar i naturen. Exempelvis säger vi ”gå in i skogen” om vi för tillfället befinner oss på fjället eller på ett öppet fält eller på en väg. Det som är det mest öppna tänker vi här på som  ”ute” och det som är mer slutet kallar vi ”inne”.

Och så säger vi ju allihop att vi går in i Sarek, inte att vi går ut i Sarek – det tycker jag är positivt. Sarek är ju ett mycket öppet landskap (och därmed ett stort rum), trots detta är det något vi går in i. Samma sak när vi t ex talar om att gå in i Padjelanta.

Ett stort rum i Padjelanta. Utsikt ner mot Staloluokta och Virihávrre.

Den egna upplevelsen

Men hur vill vi då uttrycka vår upplevelse av att befinna sig i naturen? För egen del har jag märkt att min upplevelse varierar. Men på sommarhalvåret, särskilt när jag kan tillbringa flera dygn i det fria och bo i tält, börjar jag faktiskt uppleva naturen som ”inne”. En ganska märklig och väldigt positiv känsla.

När jag upplever naturen på detta sätt blir den väldigt inbjudande, som ett jättelikt vardagsrum där alla livets sysselsättningar kan ske. Vi har nog alla upplevt detta under ljumma sommardagar vid en utflykt eller en dag vid stranden. Men samma känsla av trivsamhet kan man med tiden få även i en avlägsen vildmark under betydligt tuffare förhållanden.

Jag har lagt märke till att många fjällvandrare jag träffar på säkert har en annan syn på saken. Det är alla de som snabbt slår upp sitt tält när de når lägerplatsen och försvinner in fortare än kvickt. (Även jag  uppskattar mitt tält väldigt mycket, t ex vid busväder. Men jag betraktar det ändå som en liten skrubb, avsedd att sova i. Inte speciellt hänförande.)

In i det vilda

Detta är inte bara titeln på en film om ett tragiskt livsöde (Into the Wild) utan också ett tankesätt jag personligen vill sträva efter när jag rör mig i naturen. Alltså, snarare att gå in i vildmarken än att gå ut i den. 

Men spelar det så stor roll hur man uttrycker sig? Det får naturligtvis var och en själv avgöra, men personligen anser jag det. Insikten om hur jag uttrycker mig har hjälpt mig att förstå och beskriva mina naturupplevelser bättre. Ibland upplever jag verkligen att jag är inne i naturen när jag vistas i detta härliga rum.

I stenfalkens vardagsrum. Tarradalen.

Att komma nära naturen

Vissa val man gör befrämjar och fördjupar upplevelsen av närhet till naturen, andra saker förstör den. Det som Svante Lysén på sista sidan av sin bok Polarnattens leende kallar ”artificiella lyckoprylar” är exempel på sådant som fjärmar oss från naturupplevelsen – åtminstone gäller det mig. Jag har inget behov av t ex musiklyssnade när jag har naturens alla ljud omkring mig. Musik, film och Internet kan jag njuta av hemma, i friluftslivet saknar jag det inte. Att vistas i naturen ger tillräckligt med intryck för dygnets alla 24 timmar. Har man långtråkigt i naturen beror det troligen till minst 98 procent på en själv. 

Jag rör mig alltså i naturen för att i någon mening smälta in i den. Ofta vill jag röra mig så varsamt att jag lägger märke till och förmår leva med i de ljud och händelser som sker omkring mig. Och att jag kommer  nära inpå de vilda djuren. Ibland infinner sig stunder när det fungerar, men många gånger är jag bara en klumpig och distraherad människa som missar de flesta av de fina intryck som vildmarken bjuder på. Men man kan ju alltid ha ambitionen.

Hemma hos rödrävsungar i Padjelanta.

En av de starkaste upplevelserna av att komma in i naturen var den nattliga vandring jag gjorde runt Låddebákte förra året och som jag har beskrivit på Utsidan här:

www.utsidan.se/cldoc/en-kvallspromenad-runt-laddebakte-i-sarek_16022.htm

Söder om Rovdjurstorget i Sarek. Foto: Anders Gudmundsson.

När dessa tankar kommit så här långt känner kanske läsaren behov av att påminna mig om att jag faktiskt är en människa och inte en älg. Det är förvisso sant. Jag är heller inte född i naturen, jag är född på ett sjukhus. Och jag är inte vild, jag är fostrad i ett urbaniserat samhälle.

Men under en tur i vildmarken vill jag vissa stunder försöka glömma dessa begränsningar. Jag vill vara i närkontakt med naturen och se mig som granne med fåglar, älgar och andra vilda djur. Det är en upplevelse som är alltför värdefull för att gå miste om! 

Postat 2010-10-29 23:41 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Vårt behov av vildmark (1)

Någon gång i våras skrev jag i detta inlägg

www.utsidan.se/blogs/fowwe/vi-nordbor-och-naturen.htm

att jag ville uttrycka några tankar om friluftsliv här på bloggen. Det har kommit mycket annat i vägen, men nu följer en slags fortsättning. Får se om det blir fler delar så småningom.

Flashback

Först en hågkomst från första hälften av 1990-talet. Jag och en grannpappa från Iran hade planerat en vandring med tältövernattning på Romeleåsen med våra pojkar. Mina två äldsta söner bör ha varit omkring 7 – 9 år gamla. Vandringen avlöpte fint, och barnen klarade strapatserna utan några egentliga problem.

Höjdpunkten för min egen del var – i alla bemärkelser – när vi nådde Romeleklint. Klinten når den för Lundaområdet imponerande höjden av 176 meter över havet, och utsikten över åkerlandskapet fram till nästa stora ås i klart väder är hänförande. Nedanför ligger samhället Veberöd, höjdskillnaden är ca 135 m. Inte så illa, och myten om att Skåne är platt avlivas effektivt när man står däruppe. Skåne är inte platt, det är böljande.

När jag nu för första gången i mitt liv står uppe på Klinten blir jag överväldigad. Dels av hur vacker denna del av Skåne är, men också av något annat, mer svårgripbart. Minnen vaknar upp inom mig, jag får ett starkt intryck av att jag upplevt något liknande tidigare i mitt liv.

Dessa sedan länge bleknade minnen börjar ta form, och det kommer upp fragment från fjällvandringar i Lappland och Jämtland. När jag står där inser jag att jag vill uppleva de stora bergen igen.

Vägen tillbaka till fjällvärlden från denna punkt av insikt blev varken snabb eller rak. Men så småningom gick färden till Kvikkjokk, samma utgångspunkt som jag haft vid min allra första fjällvandring 1969. Då hade vi gett oss iväg på Padjelantaleden. Nu, mer än trettio år senare, skulle ett par goda vänner och jag gå Kungsleden norrut, mot Aktse.

Så bar det av, in i fjällvärlden på nytt. Och intrycken från denna sena omstart av fjällfärder påverkade oss så mycket att vi återvände gång på gång.

Berörd av fjällnaturen

Under fjällfärderna i min ungdom minns jag att vistelsen i naturen gjorde märkliga saker i mitt sinne. Det som påverkade mig var dels storheten, dels ödsligheten.

Först landskapets storlek. Det var helt enkelt omöjligt att inte bli berörd av väldigheten, tyngden i landskapet. Även om det under en dags händelser också fanns ett mikrokosmos – med upplevelser av blommor, vilopauser, småprat, tältet insvept i dimma och så vidare – så var det storheten i bergslandskapet som gjorde djupast intryck. Här spelade givetvis synintrycken en stor roll. Både tanke- och känsloliv fick arbeta intensivt med att registrera och greppa allt det nya som oupphörligt förmedlades genom ögonen.

Motstridiga intryck

Sedan var det tomheten, ödsligheten. Avsaknaden av det urbana, av tätortens bekvämligheter och sociala liv. Några av mina närmaste vänner var med på färden, och gemenskapen med dem lärde jag mig att sätta stort värde på. Men de flesta vännerna var kvar därhemma, och dem saknade jag. Samtidigt fanns det något oemotståndligt i all denna naturens ödslighet, och dessa motstridiga intryck satte djupa mentala spår som höll i sig lång tid efter att jag kommit hem.

Svante Lundgren var nog inne på det här i sin bok Padjelanta och andra lappländska ödemarker där han skriver:

”Vi ser två skäggiga figurer riva ihop sina tillhörigheter på stranden ivriga att komma härifrån, och vi får strax höra att de haft två härliga veckor <...> – men de längtar ändå hem. Min dotter och jag packar lika ivrigt för att gå åt andra hållet. Båda beteendena är typiska för ödemarksvandringar. Man är glad och ivrig både i början och slutet av färden. Så snart man är hemma igen kommer sarekandan över en."

Under min ungdoms fjällturer kände jag ofta denna motstridighet som ofelbart blottlades när det gått några dagar. Både att intensivt vilja vara där och på samma gång åka hem från alltihop. Även i s k mogen ålder har jag ibland känt av den. Beroende på väder och andra omständigheter kan det ena eller det andra ta överhanden. Och ju fler färder jag gör i naturen desto fler ”knep” försöker jag komma på för att undanröja alla onödiga behov av att fara hem.

Men till slut måste man ändå återvända. För mig är det oftast familjen och arbetet som sätter gränserna för hur länge jag kan vara borta. Men Lundgren har rätt: det tar ofta bara några få dagar – ibland inte ens det – innan jag vill ge mig ut igen till en lägerplats i vildmarken.

Postat 2010-10-26 02:01 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

"The Dark Side" i Sarek

Det är onsdagen 8 september, vår femte dag i Sarek.

Vi sover längre än vi tänkt, till drygt kl. 7. Gårdagens "vilodag" tog hårt på krafterna, och vi känner oss ganska trötta. Men denna dag väntar The Dark Side, denna närmast mytomspunna del av Sarek. Vi är fyllda av förväntan.

In i videsnåren

Vi kommer iväg vid 10-tiden och börjar vandringen på hedmarken som är mättad med höstfärger.

 

Ganska snabbt kommer vi in i höga videsnår, och det är inte alldeles enkelt att hitta vägar genom dem. Marken är dels slipprig, dels täckt av grova videstammar som först kryper parallellt med marken för att sedan resa sig. Alla som gått i sådant vet vad jag menar.

Vi befarar att det kan fortsätta på detta sätt om vi håller höjd, ovan björkskogen. Vi upplever att ryktena om The Dark Side har visat sig stämma, det är strapatser som dessa vi förberett oss på.

Grundsten skriver dessa tänkvärda om om vad som troligen väntar oss under dagen: "Detta är en benbrytarterräng av svåraste slag och du kommer knappt en kilometer i timmen om ens det." Han skriver dock fina saker också: att denna terräng kan vara en "strålande naturupplevelse". Det senare tar vi gärna fasta på.

Solen lämnar oss

Vi resonerar om saken och beslutar efter en stund att gå ner i björkskogen och hålla oss en bit från Rahpaädno. Det fungerar bra. Björkskogen är frodig och fin och inte så värst svår att ta sig fram i. Om man tar det lugnt och inte jäktar. På fotot nedan, där Anders A och jag banar oss väg genom den rika örtvegetationen, ser det faktiskt jobbigare ut än vad det är.

Vyerna över älven och de omgivande bergen är naturligtivis vidunderligt vackra. En och annan älg visar sig för oss ute i selet. Vi håller oss ganska nära älvstranden, det visar sig vara lättast att gå där.

Att Bielloriehppes nordöstsida kallas The Dark Side är inte bara en liknelse. På fotot nedan, som är taget kl. 12:45, ser man att hela bergssidan ligger i skugga. Tidigare på dagen har vi gått med bar överkropp. Det slutar vi med när vi kommer in i den rejält svala skugga som råder här.

Så småningom kommer vi fram till den jokk som rinner ner från Bielloriehppe, den som kommer från glaciären vid topparna 1613 och 1828. Här är acceptabel tältmark, det skulle gå fint att få upp ett par tält ungefär 300 meter från Rahpaädnos strand. Vi tar lunchpaus här.

Vandringen fortsätter därefter på 50 - 200 meters avstånd från älven. När vi efter ett par kilometer passerar de två andra jokkarna noterar vi att vid dem finns ännu bättre lägermöjligheter med plats för ett stort antal tält. Hit vill jag återkomma någon gång och tillbringa ett dygn eller två mitt i denna härliga vildmark!

Mysteriet med stigarna

Något som förbryllar oss är de stigar vi stöter på i björkskogen. Örtvegetationen är nertrampad på många ställen, och ofta kan man se att det är djur, framför allt älgar, som har gjort detta.

Men på andra ställen får vi intrycket att det faktiskt är mer konsekventa stigar. Det liknar människostigar som man kan följa ganska långa sträckor och som underlättar framfarten betydligt. Viltstigar har ju annars en tendens att vara tydliga i närheten av trånga passager och sedan upplösas när terrängen vidgar sig och blir lättgången. Så är det inte här.

Kan det vara stigar som är upptrampade av vandrare? Men så många går väl inte i denna del av Sarek? Eller?

De mest fantastiska konspirationsteorier dyker upp under våra diskussioner. Här är två av dem:

1. Området är allmänt känt av tyskar m fl som inte nöjer sig med annat än det vildaste av Sarek, där dessutom älgarna är talrika. De anordnar därför massvandringar i stora grupper hit. De tycker dessutom att vi svenskar är lustiga som hellre vill gå i stenskravel än i den underbara skogen. 

2. Det finns en (svensk) hemlig förening (The Dark Side Society) som spridit ut ett rykte om områdets otillgänglighet för att skrämma bort andra sarekvandrare och få ha det för sig själv. De har sedan  årliga möten här och tältar i stora läger. Deltagarna har givetvis tystnadsplikt och förnekar att föreningen existerar.

Så långt hypoteserna om stigar.

 

Att terrängen i björkskogen är såpass överkomlig att forcera har förvånat oss. Vid rätt vägval är denna terräng inget man direkt behöver varna för, det gäller mest att vara förberedd för vad som väntar. Vi hade varit beredda på något mycket värre och en fysiskt jobbig dag, men när det är så här behändigt kan vi ta det väldigt lugnt. Naturligtvis spelar vädret viss roll, vid regn hade det blivit mer strapatsrikt.

Vi spanar på djur, undersöker älvstranden och fotograferar mycket. Fotot ovan visar stranden av Biellorieppjávrre med Låddebákte på andra sidan.

Innan Biellorieppjávrre kan vi gå ut på en torrlagd del av Rahpaädno (syns bra på fjällkartan) och få helt underbara vyer över Rapadalen och de omgivande bergen. En helt osannolik upplevelse som i detta soliga väder känns lika behändig som vilken stadsparksutflykt som helst.

Mot Sarvesjåhkå

Vi går helt nära stranden av Biellorieppjávrre, men därefter blir det mycket snårigt, och det känns som vi återfunnit ryktenas The Dark Side. Fotot nedan visar Biellorieppjávrre och är taget mot Rovdjurstorget och Telmavadet (den platta ön vid vadet kan anas i bakgrunden).

Vi traskar genom björkskogen och passerar strax söder om renvaktarstugen som inte ser förfallen ut. Den ser dessutom annorlunda ut än vad jag minns från foton. Kan den ha byggts om eller rustats upp?

Jokken från Stuolovágge rinner genom ett stort område med stenblock, men själva jokken är inte svår att ta sig över. Vi tittar upp i ravinen och kan långt däruppe se den sadelpunkt vi besökte dagen innan.

Vandringen på södra sidan av Sarvesvágge sker lämpligen på en stig som går nära Sarvesjåhkå, det konstaterade Anders G och jag redan förra året. Men buskagen och stenskravlen vid nedre delen av Gasskajågåsj kan man gena över.

För vår lägerplats denna kväll har vi haft två alternativ: antingen vid stranden av Sarvesjåhkå eller - om tid och ork finns - vid Noajddevallda. Det visar sig att solen snabbt sjunker, vi kommer bara att hinna till den närmaste. 

Det visar sig bli en fin lägerplats. Sarvesjåhkå har normal vattennivå på kvällen, men efter en frostkall natt är det så lågt att man kan ta sig ett morgondopp och lätt vada över till  andra standen.

Kartan visar vår väg från Bielloriepjågåsj till den nya lägerplatsen vid Sarvesjåhkå. Lägerplatsen låg intill stranden av jokken, något hundratal meter söder om utloppet av jokken från Dielmajávrásj.

Dagens etapp ca 11 km. Foton nr 1, 3, 4, 6 och 7 är tagna av Anders G. 

PS. För att undvika missförstånd eller anklagelser om rasim el dyl få jag väl säga att vi inte fann belägg för någon av de två teorierna ovan om stigarna. Det är nog viltstigar trots allt.

Postat 2010-10-21 01:55 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

En dagstur i Bielloriehppe

Det är tisdagen 7 september och det är fjärde dagen på vår tur i Sarek.

Vi anlände till Kvikkjokk på lördagen och har alltså hunnit gå i tre dagar. Första dagen gick vi Kungsleden norrut och kom förbi sjön Stuor Dahta innan det blev mörkt. Dagen efter fortsatte vi förbi Pårtestugan och gick upp på Ijvvárláhko där vi tältade några kilometer före bron över Gådokjåhkå.

Igår gick vi utmed Gådoktjåhkkås östsida och anlände till Bielloriehpjågåsj där vi slog läger ovanför skogsgränsen. Jokkens ravin är delvis brant men bitvis även kantad av plan hedmark där det går utmärkt att slå läger. (Tipset om denna tältplats fick vi av stugvärden i Pårtestugan som vi pratade en stund med.)

Fotot ovan visar denna tälplats, med sluttningen upp till topp 1570.

Efter 3 ganska rejäla vandringdagar känner vi behov av lite vila. Men det är inte alla i gänget som tycker att vi bara ska ligga still och slappa. Vi diskuterar saken på måndagskvällen, och då väcks idén att se oss omkring i Bielloriehppemassivet.

En plan tar form

Detta massiv är brant och otillgängligt och inte så lätt att gå upp i. Men efter lite kartläsande börjar det formas en plan. Varför inte använda en av ravinerna ovanför oss? Den flackaste ravinen, den som går rakt västerut mot en sadelpunkt mellan topparna 1830 och 1918 ser ju fullt möjlig ut på kartan.

I Grundstens Sarekguide beskrivs visserligen inga turer från denna ravin, men han nämner i förbigående sadelpunkten som ett pass som man passerar på väg upp till topp 1830 (denna topp är dock mycket brant, så det är väl någon form av klättring som gäller).

Vi bestämmer oss för att "vilodagen" ska ägnas åt att ta oss till denna sadelpunkt som enligt höjdkurvorna ligger på ca 1650 meters höjd. En nätt liten tur på minst 4 km dit och med 800 meters höjdskillnad. I alpin terräng.

Kartan här under visar hur vi sedan gick. Röd fyrkant är vår lägerplats, grön är sadelpunkten.

En ravin full av stenblock

Efter frukosten ger vi oss iväg med lunchmat i ryggsäckarna. Vädret är underbart, och utsiken bakåt mot Rapadalen och Tjahkkelij är helt enkelt magisk.

Efter den första långa stigningen halvvägs upp till toppen 1570 åker tröjorna av. Sedan skråar vi ner bland stenblocken tills vi kommer ner i ravinen och kan följa den. Själva jokken är täckt av ett snöfält som vi kan gå på, men här och var öppnar sig plötsligt hål ner till vattnet. 

Det är stenigt, mycket stenigt. Vandringen går uteslutande i blockterräng, och det bär uppför hela tiden. Efter ungefär tre kilometer sätter vi oss vid en klipphäll bredvid jokken och äter lunch. En härlig känsla av avskildhet i denna karga och sterila natur.

Därefter kommer vi ett nästan helt flackt parti av stenblock. Den allra sista biten upp till sadelpunkten är däremot ganska brant, vilket man kan ana av fjällkartan. Här ligger stora stenblock huller om buller, och vi går på och mellan dem och hoppas att de sitter ordentligt fast allihop.

På fotot nedan gör sig Anders R redo att gå den sista sträckan upp till sadelpunkten som ligger ovanför isfältet bakom honom. Vi går vänster om isen på uppvägen, men på nervägen tar vi höger om. Det visar sig vara något enklare terrräng på den sidan.

Nästa foto är taget senare, på nervägen, och visar hur brant terrängen är.

Utsikten

Efter denna sista, luriga sträcka kommer vi upp på sadelpunkten. Och här blir vi alldeles stumma av den syn som öppnar sig framför våra fötter.

Trehundra meter nedanför oss välver sig glaciären Stuolojiegna, omgiven av spetsiga toppar och nästan lodräta branter. Flera andra sadelpunkter finns som fungerar som fönster till bergen bakom. Den låga kullen Lulep Stuollo med sin mjuka former lättar upp det dramatiska intrycket, och bakom skymtar Sarvesvágge med ett stort antal toppar.

På en sådan här plats kan man vara länge och bara njuta. Med hjälp av kartan identifiera toppar, platåer och dalgångar. Tankarna går och man kan inte se sig mätt på allt det fina.

När vi varit där en stund mojnar vinden och det blir nästan helt stilla. Den stämning som man försätts i när man befinner sig i detta tysta och mäktiga landskap låter sig knappt beskrivas.

 

Till slut måste man ändå återvända. Ravinens måttliga lutning gör att det går betydligt snabbare nerför än vad det gick på uppvägen, men promenaden hem tar ändå flera timmar.

Vädret denna dag har varit osannolikt varmt och sommarlikt. Vi var tvungna att leta fram solkrämen och smörja in våra ansikten och överkroppar. När vi kommer ner till tältet strax före solnedgången kastar vi av oss kläderna och tvättar oss rena i vår lägerjokk.

Vid kvällens middag överraskar Anders G oss övriga med en liter rödvin som han i all hemlighet burit med sig i packningen. Gissa om den middagen blev lyckad!

Och nästa dag väntar ett nytt äventyr som länge varit på min och Anders G:s lista: att gå runt Bielloriehppes famösa nordöstsida. Äntligen "The Dark Side"!

Denna sträcka visade sig inte helt och hållet bli vad vi hade väntat oss, och om detta ska jag skriva i ett kommande inlägg.

Bilder nr 5, 6, 7, 8, 10 i detta inlägg är tagna av Anders G och bild nr 9 av Anders A.

Postat 2010-10-09 03:16 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in