Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Tallbiten - höstens fågelsnackis

I hela landet - från Norrbotten till Skåne - har det skrivits och pratats om denna fågel. På sätt och vis överraskande eftersom den inte betraktas som en raritet. Men man kan inte heller inte säga att det är en särskilt vanlig fågel. Utom kanske i norra delarna av landet där den nog syns i samhällena de flesta vintrar. Här i Skåne är den definitivt ovanlig men just i år har det gått att (med lite tur) leta upp ett antal ställen där den hittat rönnbär att kalasa på. I Lunds kommun har Skryllegården och Rögle fälad dragit till sig ungefär ett tjugotal tallbitar som stannat mer än en vecka.

Att dessa finkfåglar är tillfälliga besökare här i söder är helt klart. Men varifrån kommer de? Tallbiten tillhör tajgan men inte främst tallen utan snarare granen och i viss mån fjällbjörken. Den häckar alltså i Sverige men även i norra Finland och i Sibirien. Jag skulle tro att många ryska tallbitar är med i de skaror vi nu ser.

Tallbitarna har kraftiga näbbar som klarar att knäcka frön. Enligt uppgift äter de inte fruktköttet på exempelvis rönnbär utan bara kärnorna. De tar även skott från gran och andra träd.

På mina foton från Rögle syns ingen röd tallbit, alltså utfärgad äldre hane. Det är honor eller ungfåglar. Men visst hade det varit fint att uppleva en riktigt grann, lingonröd hane. Det såg jag en vinterdag i skogarna vid Kvikkjokk, sjungande från en trädtopp.

Sveriges Ornitologiska Förening (numera BirdLife Sverige) är orolig för tallbitens status i Sverige. Liksom vissa andra skogslevande fågelarter kräver den stora arealer av obrukad skog för att trivas. Detta är en naturtyp som minskar på grund av det moderna skogsbruket. På mina resor i norr ser jag mycket sällan denna fågel när jag färdas genom fjällnära skog. 

Postat 2019-11-09 01:22 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Sothöna till middag?

Sothöna tycks vara en av havsörnarnas favoriträtter. Åtminstone de havsörnar som syns kring Krankesjön utanför Lund. Idag fick jag se hur sothönsen gör när de avvärjer en hungrig havsörn.

Jag står i fågeltornet och spanar på änder och annat som håller till på sjön. Sothönorna ligger i två ganska stora flockar rakt utanför fågeltornet. Plötsligt ser jag att det blir liv och rörelse i flockarna och de drar snabbt ihop sig till en enda, stor flock. Aha, kan det vara en havsörn i farten? Det dröjer flera sekunder innan jag ser den, sothönorna är som vanligt snabbare. Den kommer bakom mig, över skogen. Vissa gånger reagerar änder och sothöns knappt på örnarnas närvaro, det tycks som de kan se skillnad på en mätt och en hungrig havsörn. Det måste ha med örnens rörelsemönster att göra.

Den här örnen är hungrig, det har sothönorna fattat direkt. De trängde ihop sig mycket tätt, för den som kommer utanför flocken blir ett enkelt byte för örnen! Och nu blir det ett intensivt plaskande och stänkande med vingarna. Örnen är på inflygning!

Det går undan, på två sekunder är örnen riktigt nära, med ben och klor utsträckta. Men sothönorna flaxar upp en rejäl ridå av vattendroppar och stänk. Örnen har nog svårt att urskilja ett lämpligt offer och hur ska den få grepp om en sothönas kropp med så mycket flaxande vingar i vägen?

Denna gång lyckas den inte sätta klorna i någon. 1 - 0 till sothönorna! Örnen måste vända för ett nytt försök.

Det blev många försök, 10-15 stycken. Örnen kom från olika håll men det hjälpte inte. Sothönsen klarade av den varje gång och till slut gav den upp.

Nu ska det sägas att denna örn inte var särskilt skicklig eftersom den var ung, gissningsvis 1 år gammal (det är fjäderdräktens färgteckning jag tittar på). Äldre fåglar har jag sett nappa sothönor på nolltid, t ex för att hjälpa junior när denne inte klarar det själv. En gammal örn kan skapa panik bland änder och sothöns på sjön.

En bekant som är fågelforskare har berättat att unga havörnar ägnar sig åt röveri på vintern. De gör utfall mot storskarvar och tvingar dem att hosta upp sina fångade fiskar. Som om de hade en överenskommelse: "Om du ger mig din fisk så försöker jag inte fånga dig!"

Enstaka gånger kan man se havsörnar simma och då liknar de ingenting man är van vid. Jag har sett det vid Krankesjön och då hade örnen en sothöna i klorna som den skulle dränka.

Postat 2019-10-19 23:03 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Skidtur i lömskt vårvinterväder (2)

På morgonen var vi som sagt redo för fortsatt färd. Vi åt frukost och började packa ihop de saker som fanns inne i tältet. Blåsten slet fortfarande i duken men SMHI hade ju utlovat avtagande vind. Under de ca 2 timmar vi hade framför oss av arbete med packning och annat skulle vädret hinna lugna sig. Trodde vi. 

När inomhusarbetet var klart och vi tog oss utanför tältet såg vi att sikten var nästan obefintlig. Med vindar på minst 15-20 m/s samt ingen sikt kändes det inte bra. Särskilt inte med tanke på att det säkert blåste betydligt värre i dalen vi skulle upp till. Trots detta såg vi ett par människor som långsamt kämpade sig fram emot vinden på den mjuka drivsnön. De hade skidglasögon och alla plagg man behövde för en sådan färd, men sååå sakta det gick! Med den farten skulle de åtta kilometerna till stugorna inte gå att avverka på bara en dag. Det såg verkligen inte bra ut och vi behövde inte många minuter att bestämma oss: in med packningen i tältet igen, ingen avfärd den här dagen.

Blåsten ökar igen

På eftermiddagen pressade vinden på kraftigare än tidigare. När vi låg och dåsade började en av de kraftiga 10mm-bågarna luta väldigt mycket. Anders satte sig upp och höll emot och jag klädde på mig vindtäta kläder och gav mig ut i blåsten för att avhjälpa. Jag satte genast igång med att förstora muren.

Anders kom ut och assisterade efter att jag spänt linorna till bågen. Då upptäckte jag att dessa linor var för korta och riktade för snävt mot marken. Så när vinden tryckte på klarade fästet inte att hålla emot tillräckligt utan bågen gav efter. Jag visar detta med några bilder.

Bild 1. För korta linor, fastsatta för nära tältet och bågen. När vinden trycker på räcker det med att staven ger efter bara lite grann för att linan ska vika sig och bågen krokna.

Bild 2. Med en längre lina, fastsatt längre bort, drar tältet inte med sig staven tillräckligt mycket för att bågen ska vika sig. För att stavarna skulle vara så starka som möjligt tryckte vi in rören i varandra (i stormen på förra vinterresan hade vi glömt det och en av stavarna hade deformerats av linans dragkraft).

Efter denna utryckning kokade vi vatten till lunchsoppa och kaffe. Köksabsiden var på läsidan eftersom vinden var så stark. På vindsidan hade vi stängt den lilla absidventilen helt och hållet eftersom torr, finkornig snö annars hade tagit sig in genom myggnätet och fyllt utrymmet (detta lär man sig snabbt när man tältar på vintern).

En fotografisk utflykt

Vädret lockade inte till frivilliga besök utanför tältet, och de få som var nödvändiga gjordes i hast. Trots att det inte var många minugrader så blev man fort kall, och hade man inte tjocka handskar på händerna så skrek fingrarna av smärta nästan omedelbart.

Fumlande gick jag runt tältet med kameran och tog bilder från olika håll. Klockan var då ca 19 (vintertid).

Mitt tält är min borg (fast en aning mer stabilitet hade inte varit fel). Foton som dessa börjar kännas väldigt välbekanta på något sätt.

Kontakt med yttervärlden

Detta är det första oväder vi tältat i där vi haft mobiltäckning och kunnat ha kontakt med vänner och anhöriga. En märklig känsla att vara totalt isolerad i naturen på grund av vädrets makter och samtidigt kommunicera i realtid med personer som befann sig i ombonad miljö. Från en av vännerna fick jag flera gånger sms med detaljerade rapporter om hur SMHI:s väderprognoser framskred.

Men det var något konstigt med dessa prognoser. När klockan närmade sig kvällsmat skulle vinden ha avtagit flera timmar tidigare. Men stormen rasade värre än någonsin. Vi åt vår middag och någon gång efter mörkrets inbrott kom en vindstöt som fick tältbågarna på den ena sidan att böja sig alldeles för mycket. Vi tittade först på dem och sedan på varandra. Ord behövdes knappt. Anders gav sig ut och kollade. Mycket riktigt var det två förankringar av stormlinor som hade gett med sig: en liggande, nergrävd skida och en nergävd stav. Snön hade tydligen inte varit tillräckligt djup just där och bägge förankringarna hade dragits upp på ett ögonblick.

Så det var bara att ge sig ut med full klädsel och gräva ner dem igen. Lassa på massor med snö och trampa till. Muren förlängdes på den utsatta sidan och byggdes högre. Sikten var nästan noll i snödrevet och vi arbetade i ljuset av våra pannlampor. Spadarna höll vi hårt i eftersom stormen försökte slita dem ur händerna på oss. Arbetet var också ineffektivt eftersom snöblocken som vi grävde upp ofta blåste av spadarna och försvann i vinden. Men till slut hade vi åstadkommit så stora förbättringar att det fanns en chans att det skulle hålla.

Efter arbetet satt vi i tältet och kände oss trötta, missmodiga och irriterade. I boken skrev jag: "Det är inte kul med så mycket elände och strapatser för så lite naturnjutande."

SMHI hade meddelat maxvindar på 20-25 m/s i området tidigare under kvällen fick vi veta. Och avtagande fram emot natten. Det stämde definitivt inte vid midnatt. Längre fram i dalen, vid Láddjujávri, angavs däremot uppemot 27-28 m/s just då. Det var säkert sådana vindar vi hade så länge vi var vakna.

Den natten sov vi i våra vanliga kläder eftersom vi ville vara beredda att snabbt ta oss ut och åtgärda förankringarna om någon skulle slita sig igen.

Färden fortsätter

Sömnen blev inte särskilt djup. Men timmarna passerade utan några incidenter. När vi vaknade klockan 8 var det lugnare. Vi åt frukost och gjorde oss redo för avfärd. Utomhus hade vinden tappat det mesta av sin kraft. De två skidåkarna som vi hade bekymrat oss för ett dygn tidigare dök upp igen och skidade förbi tältet. De hade alltså vänt dagen innan och övernattat på fjällstationen. Klokt.

Vädret blev allt bättre. Humöret steg. Vi packade och skidade iväg i en ljuvligt vit fjällvärld. Alla våra reservdagar var förbrukade men vi hade bestämt oss för att färden skulle fortsätta åt samma håll som vi ursprungligen planerat. Mot Singistugorna!

Ovan: Berget är Siŋŋičohkka och leden fortsätter till vänster om det.

Vädret var bra nästan hela dagen. Men när kvällen närmade sig ökade motvinden igen. Det föll snö som kändes vass när den slog emot ansiktet. Vi nådde stugorna men hade inte tänkt övernatta där. Ursprungsplanen hade varit att fortsätta i obanad trräng till Ritsem men det fanns det inte längre tid till. Istället ställde vi färden söderut på Kungsleden. För första gången fick vi den nordvästliga vinden i ryggen.

Det blev ett nytt nattläger en eller två kilometer från stugorna, vid en plats där vinden kastat upp snö på läsidan av en flack kulle.

Det här med snö är fascinerande, även om man inte har samma fallenhet som Smilla i boken Fröken Smillas känsla för snö. Vissa dagar ser man bergen men inte snön framför skidorna. Så var det när vi anlände till vår lägerplats. Anders kom åkande mot ett stort och djupt dike (snarare en liten ravin) och såg inte att snödrivan invid kanten plötsligt upphörde. Jag betraktade drivan från en helt annan vinkel och ropade att han skulle stanna. Han begrep inte varför. Först när han var en meter från kanten såg han den.

Andra dagar ser man snön man åker på men inte bergen. Så var det i början på dagen därefter. Bara de klippor som var närmast syntes. Men detta fenomen är nog lättare att förstå än det förra, där marken inte syns.

Ovan: Anders med pulkan. Bergen var nästan osynliga trots att de låg nära. Sikten var dålig och det föll dessutom blötsnö.

När vi började våra vinterturer för flera år sedan (alltid andra halvan av mars) hade vi inte regnkläder med oss utan bara plagg för torr snö. Vädret tvingade oss bryskt att tänka om. Denna dag hade jag således klätt mig i regnställ direkt utanpå understället. Precis som om det varit en kylig regndag i sommarfjällen! Men skidorna gled på det töande underlaget och då kan man stå ut med nästan allting annat.

Senare på dagen klarnade vädret upp och bergen framträdde igen. Vi kom ner i björkskog och närmade oss Kaitumjaurestugorna. Dessa tänkte vi inte heller besöka utan siktade på en lägerplats i en björkdunge någonstans efter dem.

Snön förvandlades plötsligt till kramsnö och därmed gick det trögt igen. Mycket trögt. Så lägerplatsen blev tidigare än vi först tänkt oss.

Nästa dag var klabbföret förfärligt. På fotot ovan visar Anders upp mina skidor. Skrapade man av snön så satte sig ny snö fast direkt när man började åka.

Det är i stunder som dessa som man lär sig nya saker. Som att ta av stighudarna. På grund av att västra Skåne inte erbjuder tillräckliga träningsmöjligheter har jag bara gjort denna avtagning en gång tidigare. Då blev det så bakhalt att jag inte kunde åka överhuvudtaget. Därför har jag aldrig testat åtgärden fler gånger och naturligtvis inte i fjällen. Men nu blev Anders så ilsken över klabbföret att han slet av sina stighudar i rent raseri. Och viss nytta gjorde det. Snön klibbade inte lika hårt och det gick att åka. Egentligen skulle vi vallat också. Men vallan hade gömt sig någonstans i min ryggsäck och gick inte att finna.

Det går faktiskt framåt

Sträckan över kalfjället mot Teusajaurestugorna var vacker men skidföret varierade i vanlig ordning. Humöret växlade mellan optimism och frustration. Före nerförsbacken mot stugorna satte vi oss på pulkan och åt lunch i soligt väder. Två andra skidåkare passerade oss. 

Backen ner till sjön var mycket brant. Det finns en alternativ väg som ska vara enklare, men det innebär en omväg på ca 4 kilometer. Vi valde att ta av oss skidorna och gå den sista biten. Många andra före oss hade gjort likadant.

Efter en paus i Teusajaurestugorna där stugvärdinnan bjöd på varm saft gav vi oss ut på sjöns is- och snötäckta yta. Utan stighudar. Någonstans på mitten av sjön stannade jag och fotograferade med min systemkamera. Innan jag hann reagera stack skidorna blixtsnabbt iväg framåt och jag svävade ett kort ögonblick vågrätt i luften innan jag landade med en duns ovanpå ryggsäcken. Min kamera gjorde en mycket högre flygtur innan den landade. Turligt nog så fungerade den precis som den skulle efteråt. Även jag var helt oskadd (förutom mitt ego som fått sig en svår törn). Anders pekade tillbaka mot stugorna. Där vid stranden hade folk fått underhållning alldeles gratis.

På andra sidan sjön tog vi på stighudarna igen. Alldeles vid strandkanten fanns spår efter utter som grävt en djup gång genom snön ner till isen. Detta är något jag aldrig sett förut.

Efter sjön fortsatte Kungsleden uppför en sluttning med björkskog. Trots att denna sista etapp mot Vakkotavare är mycket vältrafikerad av skidåkare så är den inte kryssmarkerad. Beror det på att det är snöskoterförbud på sträckan? Istället för kryss var kvistar nerstuckna i snön.

Kryss eller inte är något man kan fundera över. På sommaren ser det förstås bättre ut om de inte finns. Men på vintern kan de behövas: i hård blåst blir kvistarna svåra att se. Kryss skulle också vägleda genom björkskogen så att man inte irrar bort sig i svårframkomlig terräng. Vad säger de riktigt erfarna vinterbesökarna om saken?

Nattlägret blev en bit upp i sluttningen, på en ombonad plats mellan träden. Här hade vi trevligt djurliv i närheten av tältet. Fem, sex dalripor höll till där och en tretåig hackspett satte sig i en björk och hackade ivrigt.

Lägerliv med kompromisser

Nästa dag var det strålande väder. Tältet värmdes upp och vi drevs ut ur sovsäckarna. Ute var det några minusgrader och det mest fantastiska, solbelysta vinterlandskap man kan tänka sig.

En viktig fråga denna morgon var huruvida det skulle ske tvätt av kroppen. I Vakkotavarestugan finns ingen dusch och även om det hade funnits någon så var Anders mycket bestämd om att något stugliv skulle det inte bli. Varför han är så hårdnackat emot detta vet jag inte - kanske är det för att leva upp till någon slags vildmansimage. Och en "sann vildman" bryr sig inte om kroppstvätt innan han stiger på tåget för att åka hem.

Ett problem är att Anders drar in mig i sina principer: det han inte gör ska inte heller jag göra. För då saboterar jag för honom. Dessutom är han, som professor och institutionsföreståndare, van att få bestämma över folk. (Jag har misstänkt länge att det är mig han tränar på. Hemma försöker han knappast, skulle tro att hans hustru enkelt utmanövrerar honom.)

Så det enda sättet att tvätta min kropp utan att orsaka gräl och handgripligheter var att värma en kittel med vatten vid lägerplatsen och fixa renligheten innan dagens avfärd. Tanken övergick strax i handling. Min plan var att bli alldeles onaturligt ren och tvåldoftande. Men sanningen är snarare att bara de värsta bristerna ifråga om hygien åtgärdades.

Vid sidan av leden

Därefter gav vi oss iväg och kom snart upp på kalfjället. Vi övergav de enformiga kvistmarkeringarna och skidade på orörd snö. Aningen mer arbetsamt men mycket roligare! Och så kan man för sig själv upprätthålla en illusion av att färdas i äkta vildmark. Den känslan ska man vara rädd om även om man vet att det inte är så.

Den här dagen fick vi på nytt uppleva fenomenet att kunna se bergen och landskapet men inte snön runt omkring skidorna. Då tar man inga risker och åker inte nerför sluttande backar. Men ser ju inte om det finns en grop eller snöklädd sten någonstans framför en.

Anders på väg mot Vakkotavare. På fotona ser det inte riktigt ut som att marken är "osynlig" men det beror på att kameran ser sådant som det mänskliga ögat har svårt för. Samt att bildbehandlingen förbättrar kontrasten. Så om det är kameran eller ögat som ljuger är en helt öppen fråga. Kanske båda två - och det istället är Platon som har rätt? Eller Kant?

Sommarbron över ett tillflöde till Gáppejåhkå. Vinterspåret gick en halvkilometer längre upp (alltså bakom fotografen som är jag) och den brydde vi oss inte om.

Vi skidade timtals i svagt uppförslut. Ett antal kilometer längre fram hade vi en horisont som skymde landskapet bakom. Vi visste att Sarek fanns i fjärran och färden präglades av en pirrande förväntan över vyerna som fortfarande doldes för oss. Samtidigt var snöriket vi färdades i så vackert och överväldigande att det var en ren njutning att bara befinna sig där. All besvikelse över de dagar som inledningsvis regnat och stormat bort var glömda; detta var ren och sann lycka.

Så öppnade sig landskapet och i allt det vita framträdde landskapet långt därborta. Sarek! Känslan var överväldigande och ett kamerafoto kan inte förmedla den. Vissa saker måste helt enkelt upplevas för att man ska förstå vad det innebär. Och för mig och Anders medför en vy över Sarek att oräkneliga minnen, tankar och känslor rörs upp och blir en resonansbotten till det vi ser. Jag tror många fjällfarare upplever likadant.

Ovan: Bakom det närmaste avrundade och snöklädda berget reser sig topparna i Sarek. Längst till höger Suottasjtjåhkkå (med en mörk vägg intill "skålen" som innehåller en liten glaciär på bergets nordostsida).

En välbekant syn, men från ett ovanligt håll: ingången från Suorva mot Sarek. Den typiska, sockertoppsformade profilen av berget Sluggá syns till vänster om mitten.

En järv har passerat.

Fjällripa (tupp).

Efter lunch på den högsta punkten på fjällplatån bar det flackt neråt mot STF-stugan. Vi hade gott om tid och gjorde oss ingen brådska utan försökte uppleva så mycket vi kunde. Vyerna åt alla håll var magnifika, i ett väder som gav intryck av att vara både klart och fyllt av snödis - samtidigt.

Den allra sista sträckan till stugan och bilvägen var brant. Vi övernattade någon kilometer ifrån. Nästa dag började med skidåkning men slutade med promenad. Så var det för alla andra också, och fler och fler människor anlände från fjället. Det blev fullt inne i stugan och på trädäcket utanför som skottades fritt från snö. Många hjälptes åt med olika göromål, så som det ska vara vid en stuga. 

Väntan på bussen från Ritsem.

Så var ännu en vintertur över. Alla dagar blev inte riktigt som jag hade önskat därhemma, under stunden i kyrkan. Men vad gjorde det? Vi var välbehållna genom alla strapatser, ingenting betydelsefullt hade gått snett och vi hade upplevt flera väldigt fina dagar. Det var som om någon - så att säga "bakom kulisserna" - hade hållit ett vakande öga över oss och funnits med på vägen. Denna upplevelse har vi gjort många gånger och vi kan inte annat än känna tacksamhet för det.

Vi var förstås också tacksamma för varandra. Trots våra olikheter och meningsskiljaktligheter så stöttar vi varandra i alla lägen. Det kamratskapet har hållit under fler naturfärder än jag kan hålla reda på.

Tankar om utrustningen

Pyssel med utrustningen är en nödvändig och omistlig del av förberedelserna inför en fjälltur. Och det finns alltid utrymme för innovationer.

Det nya fästet för glasfiberdraget som jag beskrev i första avsnittet visade sig fungera alldeles utmärkt. När fästet skruvats fast en gång för alla i början av turen så satt draget där det skulle. Inget besvär med att spänna repknopar eller oroa sig för att repen skulle skavas sönder.

Nästa åtgärd för framtiden (om jag har tid och ork) är att tillverka ett bättre drag än den alltför böjliga glasfiberkonstruktionen. I branta nerförsbackar vill pulkan gärna ge sig av åt sidan och glasfiberdraget är inte styvt nog att hålla emot. Det leder ofta till att pulkan välter. Med ett ännu styvare drag skulle den hållas på plats bakom dragaren.

Postat 2019-05-14 15:47 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Skidtur i lömskt vårvinterväder (1) Placerad på karta

Den här reseberättelsen kunde lika gärna hetat "Frustrerande dygn i tö och regn". Eller kanske "Två nätter i stormens grepp" (fast just den varianten har jag redan använt mig av i ett par redogörelser tidigare, så det skulle bli tjatigt). Alltså får titeln bli som den nu har blivit.

Det är bara att konstatera att vädret på Anders och mina tidigare vinterturer inte alltid har varit av den behagliga sorten. Detta har medfört att motivationen för en ny tur inte har flödat fritt och obehindrat. Men inför denna säsong hade det gått nästan två år sedan sist och minnet av de tidigare vedermödorna hade bleknat. Lusten för ytterligare en skidresa till de lappländska vinterfjällen hade återkommit.

Förra gången hade vi haft Kvikkjokk som utgångspunkt, i år var det dags för Nikkaluokta. Planen var en färd på 9 dygn som skulle börja på vinterled men ta oss vidare in i ospårad terräng mellan bergen. Slutmålet var Ritsem.

Men som vi alla vet så blir verkligheten inte alltid så som de fina planerna beskriver.

Förbättringar av utrustningen

Detta är en följetong i våra förberedelser. Det finns nämligen alltid någon detalj som vi inte varit nöjda med och försökt hitta botemedel för. En sådan detalj är fästanordningen för draget till plastpulkan. Draget är av glasfiber, och på Parispulkan finns inget fäste utan istället två borrade hål. Öppet för fantasin, alltså!

Tidigare har vi gjort en hård surrning med ett tunt rep, men detta har inte varit optimalt. Repet har behövt spännas under turen och har även nötts sönder. Nu skulle det bli något helt annat. Anders och jag ägnade en del tid åt att skissa på olika konstruktioner, kritisera dem, sova på saken (viktigt!) och komma på bättre. Tills slut fastnade vi för denna.

Först en bild på delarna till konstruktionen. Materialet är stålplåt som bockades i verkstaden på Anders arbetsplats. Jag måste säga att han gjorde en förnämlig insats ihop med en av sina kollegor.

När de bägge bockade plåtdelarna skruvas ihop låses draget fast i sidled, samtidigt som full vridbarhet i höjdled behålls.

Anders i arbete. Han ville ha tre fästskruvar så han hade borrat upp ett tredje hål mitt i pulkans framkant.

Före transporten på tåget fick förstås draget monteras av och de hårda plåtbitarna packas ner. Pulkan fylldes med lätta utrustningsdetaljer (tält, sovsäckar och liggunderlag som surrades fast med remmar) och gick då att lägga upp på den övre, långa bagagehyllan på X2000-tåget. På nattåget gick samma pulkapaket att placera under en säng.

Det mest stressande momentet under våra SJ-resor är ofta tågbytet på Stockholms Central. Att tvingas rusa genom hela Centralen till Norrlandståget med över 30 kg packning per person kan få vem som helst att hålla sig för skratt. Skånetåget var denna gång försenat med 1½ timme, precis så lång tid som det skulle vara till nästa tågs avgång. Det såg först hopplöst ut men vi rusade iväg ändå - som så många gånger förut. Och se, även nattåget var försenat, med några minuter! Tågpersonalen stod och skyndade på oss för att vi skulle hinna till vår vagn som naturligtvis var sist i tågsättet. Tack Friskis och Svettis i Lund för gedigen träning till detta moment!

Äntligen snö

Denna vinter har varit mer än vanligt grön och varm i Lund. Skidorna har jag inte ens haft på mig eftersom antalet snödagar i princip varit noll. Men Anders och jag är vid det här laget vana vid att lämna gröna gräsmattor, nyutslagna prydnadsbuskar och drillande lärkor för att uppleva snötillvaron i norr.

Tisdag förmiddag den 26 mars steg vi således av tåget i Kiruna och satte oss på Nikkluokta-Expressen. Efter lunch i restaurangen och packningsbestyr så bar det iväg mot Kebnekaise. Det var klart väder, strålande sol och några minusgrader. Nästan för bra (men det skulle ju ändra sig).

Ovan: Anders drar pulkan i spåret nära Láddjujohka. En strömstare höll till invid jokkens strömmande vatten.

Foto: Duolbagorni i mitten och Giebmegáisi till höger.

Vi skidare förbi en stor ravin uppe på kalfjället till höger om oss. Hängdrivorna vid sidan av den var mycket spektakulära.

I vissa sorters väder kan sådana drivor vara nästan omöjliga att se trots att man är mycket nära dem. Då innebär de förstås en stor risk. Ibland kan det vara whiteout även i vindstilla väder och man kanske bara kan urskilja terrängen en meter runtomkring sig. Man ska verkligen ha läst kartan ordentligt så att man inte kommer i närheten av raviner med  snökanter som dessa.

Leden till fjällstationen är ett vältrafikerat skoterspår och många fjällbesökare tar skotertaxi den biten. På flera ställen hade det trängt upp vatten och bildat svallis som är svår att åka skidor på. Men trots den intensiva trafiken njöt vi ändå i fulla drag av fjällvärlden och det härliga vintervädret.

Vi kände till att det var hård blåst och plusgrader på väg det närmaste dygnet. Under eftermiddagens färd ökade vinden. Den var västlig och kom rakt emot oss. Vi ville ha vårt nattläger i någorlunda skydd och inte för nära fjällstationen där dalen är öppen och utsatt. Den närmaste bergknallen till höger på fotot ovan är Darfáloalgi. Under dess brant slog vi läger, inne i björkskogen.

Temperaturen sjönk på kvällen och det blev nedåt 10 minusgrader. I tältet ägnade vi oss åt diverse pyssel. Det smärtade en aning på min högra häl och jag satte på mer tejp för att skydda huden mot skavsår. Detta med friktion är den enda nackdel vi upplevt med de pjäxor vi använder, Crispi Stetind. De isolerar fantastiskt väl mot kyla och vi har heller aldrig upplevt att de blivit svåra att hantera efter en frostkall natt. Fuktspärr i dem har vi aldrig använt.

Lägerliv och utflykter

Det är speciellt att leva så nära varandra som Anders och jag gör under våra vinterfjällfärder. På kvällen skrev jag i min anteckningsbok: Gudmundsson är en större påfrestning än vanligt. Han sover när han borde ta ansvar, pladdrar när han borde lyssna på mig, ger mig befallningar om sådant som är hans egna uppgifter och lägger sig i sådant som jag gör mycket bättre själv." Därefter hade jag lagt till: "Dock har han alldeles nyss serverat mig cognac. Ett försonande drag."

Detaljerna som ledde till de kritiska skriverierna har bleknat ur minnet och det kan rentav tänkas att jag överdrev något. (Jag är möjligen inte heller själv helt felfri, men som väl är skrivs denna berättelse av mig och inte av honom.)

Nästa dag hade de plusgrader som SMHI utlovat infunnit sig. Inne i tältet blev det efterhand upp till +15 grader varmt trots att ena kortväggen var helt öppen! Kändes helt vansinnigt under en vinterfärd i fjällen.

Vi gjorde en timslång tur i omgivningarna och skidade 2-3 kilometer mot Kebnekaise fjällstation som låg mer än en halvmil bort. Vi hade inga planer på att utnyttja den utan tänkte fortsätta bo i tält och vänta på minusgraderna.

Vinden var relativt stark men det gick bra att ta sig fram. Trots mildväder klibbade snön inte hela tiden. Kanske hade vi kunnat fortsätta redan den dagen, men vi visste att vinden skulle tillta senare och under natten så vi valde att ligga kvar på vår behagliga lägerplats. Strax efter fjällstationen ligger ju också den trånga dalgången utmed Siŋŋičohkka som vi misstänkte skulle fungera som vindförstärkare. Den ville vi inte tälta i.

Vi tog ytterligare en runda sent på eftermiddagen. Då hade vinden ökat och vi uppskattade hur fort snön drev förbi träden en bit bort. Över 15 m/s, troligen närmare 20. Inget väder vi hade lust att vara ute i någon längre stund.

Ytterligare en natt tillbringades i tältet, och någon gång medan vi sov slog vädret om till regn. Senare på dagen förvandlades nederbörden till tunga, blöta snöflingor. Över hela landskapet vilade en grå, trist dysterhet.

Tillvaron präglades av frustration över blidvädret, lägeraktiviteter, tupplurer och små exkursioner i omgivningarna. Ingen brådska med någonting, och exempelvis toabesök och tvätt ansågs som meningsfullt och underhållande. Medan jag stod i skymningen i snögloppet och såg upp i branten seglade en kungsörn förbi långt däruppe. Där var vinden stark men vid vår tältplats var det hela tiden förunderligt stilla. Senare på kvällen hade vi omväxlande blötsnö och regn.

Äntligen iväg

Det blev därmed en tredje natt på platsen. Men SMHI hade utlovat minusgrader följande morgon, så det fanns hopp. (Eftersom alla andra tycktes ta SMHI på stort allvar så försökte vi också göra det. Än så länge i varje fall.)

Vi steg upp vid femtiden, packade och var iväg före klockan åtta. Det klistrade under skidorna, så varför höll det eländiga tövädret fortfarande i sig? Vi kämpade oss vidare och mötte folk. "Det skulle återigen komma kraftiga vindar", sa man. Västerifrån, rakt mot vår färdriktning.

Ovan: Anders är klar för avfärd utmed leden mot fjällstationen. Det suddiga i bilden till vänster beror inte på dålig sikt utan på kondens på kameralinsen.

Folk var antingen på väg i medvinden mot Nikkaluokta eller planerade att rädda sig in på fjällstationen. Vi själva blev allt tröttare och blötare i klibbföret och till slut längtade vi också till stationen. De sista kilometrarna var riktigt jobbiga och sikten blev allt sämre. Vi kom in en stund innan blåsten tog i på allvar vilket inträffade ungefär vid lunchtid.

Fler turskidåkare anlände, det var en gles ström av folk. Några grupper hade surfat fram genom dalen vid Siŋŋičohkka och haft det tufft i medvinden. En grupp tyskar hade blåst omkull som dominobrickor där uppe, sas det. Och då hade det inte ens varit stormstyrka i byarna enligt SMHI. Jaså inte?

Medan vi åt lunch rasade vinden utanför. Var det 20 m/s eller 25? Ingen visste nog riktigt. Sedan skulle blåsten avta efter några timmar, sa man. Men därefter skulle det börja på kvällen igen. Vi satt på fjällstationen och visste inte om vi skulle vara glada över tryggheten eller om detta var början på slutet för vår fjällresa. Skulle vi tvingas stanna kvar här för natten? Eller rentav flera nätter? 

Efter kaffet hade vi fått nog. För Anders hade det varit ett nederlag att vi överhuvudtaget gått inomhus, medan jag gillat en stunds vila från vädret. Men när vi torkat upp och blivit mätta av den goda husmanskosten vaknade lusten efter tält igen även hos mig. Vi lämnade fjällstationen och gav oss iväg utmed leden, västerut. Det blåste motvind men inte särskilt stark just då. Ändå var vi i stort sett de enda som åkte åt det hållet - konstigt, tyckte vi då. Däremot mötte vi ett antal personer som kom i medvind och var på väg mot stationen.

Vinden tilltog mycket riktigt mot kvällen, helt enligt SMHI:s förutsägelser. Det förväntades bli bortåt 25 m/s i byarna på natten. När vi tyckte att blåsten började bli svårhanterlig valde vi ut en tältplats vid en samling halvstora stenar som gav ett visst skydd mot vinden. Det var annars en stor öppen yta i hela det området, men vi hade åtminstone inte kommit upp i den trånga dalgången som vi nu var säkra på fungerade som vindtunnel.

Blåsten slet i tältet när vi satte upp det. Den var byig och kom i plötsliga stötar. Anders tog som sin särskilda uppgift att bygga upp en mur. Det är märkligt med alla dessa förberedelser man gör vid en tältuppsättning på vintern. Man tycker att man har gjort allt ordentligt. Fått tillräckliga marginaler, god stabilitet och säkerhet. Och det har man - men bara om vädret förvärras måttligt. Om det istället blir betydligt värre... ja, då vet man inte riktigt vad som kan hända.

Det finns olika sätt att förbereda sig för en skidtur. Före min avfärd från Lund hade jag och några vänner i kyrkan bett till Vår Herre om lite övernaturlig hjälp för Anders och mig under färden. För det första: minusgrader, tack. För det andra: inte för kraftig vind (nu igen). Ödmjukast, tack.

Men det är inte alltid man får sina böner besvarade på det sätt som man hoppas. Och sent på kvällen innan vi somnade - och medan stormen grundligt ruskade om tältet - låg Anders och jag och tänkte på om linorna och förankringarna skulle hålla.

I min bok hade jag strax innan skrivit: "Nu känns det precis som det brukar på våra vinterturer. Nu är vi lugna när vi fylls av den välbekanta oron om vi kommer klara stormbyarna." Vi måste också ha varit lite avtrubbade för lustigt nog hade vi planer på att fortsätta färden nästa förmiddag. Det skulle kanske gå att ta sig fram genom dalgången, funderade vi. SMHI hade ju förutsagt mojnande vind nästa dag, under kulingstyrka.

Som alla förstår blev det något helt annat.

Postat 2019-04-15 22:32 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Vägen till Silverberget Placerad på karta

Det är nu drygt 5 år sedan jag blev nyfiken på Präststigen mellan Kvikkjokk och Alkavare kapell. Av denna nyfikenhet växte det efterhand fram ett spännande ”forskningsprojekt” där jag föresatte mig att leta reda på denna fjällväg. Helst göra en så noggrann kartläggning att man skulle kunna gå i prästföljenas fotspår hela den sex mil långa sträckan.

Under 4 sommarsäsonger, från 2014 till 2017, har jag ägnat en stor del av mina fjällvandringar åt detta arbete. Jag har sedan redovisat många av upptäckterna i min blogg här på Utsidan. Extra roligt är att så många har varit intresserade av projektet ända sedan den ringa begynnelsen och bidragit med egna upptäckter, litteratur- och karttips och allehanda funderingar. Det har betytt mycket, både för inspiration och insikter, så jag är skyldig många personer ett stort tack!

Undertecknad vid ett av sina favorritrösen. Foto: Henrik Micael Kuhmunen.

På alla sätt har detta varit en spännande resa, både i naturen och i det historiska källmaterialet. Under arbetets gång föddes också idén att det hela skulle kunna bli en ”riktig fjällvandringsbok” om Präststigen, och en rad läsare uppmuntrade mig att gå vidare med det.

Så har det nu också blivit. Boken Präststigen till Alkavare kapell och andra färdvägar i Kvikkjokksfjällen är under produktion på förlaget och ska komma ut ur tryckpressarna under våren. I boken kommer jag att redogöra för ganska mycket som jag inte skrivit här, inte minst upptäckter jag gjort de senaste åren.

Projektet har tvingat mig till en hel del research. Detta ledde till en rad kontakter med forskare, samer, tjänstepersoner på myndigheter, författare och diverse andra sakkunniga. Med hjälp av dessa har jag bland annat skaffat mig elementära insikter i den svenska lavfloran, tillgodogjort mig några fragment av arkeologins grunder, fått ett hum om samisk kultur och begrundat svenska statens gruvverksamhet i historisk tid.

Jag har - tyvärr - inte blivit expert på något av dessa områden själv, men jag kan i varje fall säga att jag nu är lite mindre okunnig. Kanske det rentav duger som en (mycket) sen kompensation för att jag gick ut gymnasiet med betyget 2 i historia (= med tvekan godkänt).

Och till sist nådde jag faktiskt fram till målet. I varje fall tror jag mig nu kunna säga hur Präststigen gick - hela sträckan. Men det betyder inte att alla hemligheter om denna väg är avslöjade. Dess historia kan ju följas ännu längre tillbaka i tiden, till gruvbrytningen under 1600-talets senare hälft (och Prästfärderna började inte förrän 1788).

Därmed finns ett djupare lager av historisk kunskap som inte är så enkelt att gräva upp. Man kan exempelvis fundera över följande: ”Vilka av de gamla rösningar vi ser utefter Präststigen är egentligen betydligt äldre, dvs från gruvtiden?” Om vi kunde besvara den frågan i detalj så skulle vi veta hur mycket av Präststigen som tidigare använts som gruvstig när bruksarbetarna skulle upp till gruvorna i Silbbatjåhkkå och senare Álggavárre.

Att stigen användes som gruvstig, åtminstone till Alkavaregruvan, är helt klart. Likaså att en hel del av de äldsta rösningarna bör – eller måste – vara från denna tid. Det finns nämligen en hel del rösen som är rejält stora och har krävt en hel del arbete att sätta upp. Samerna behövde inte så avancerade vägmarkeringar för att förflytta sig i fjällen, och om det kom en och annan ”turist” (som exempelvis Linné år 1732) så hade de samer som guider och behövde inte hitta vägen själva. Även prästfärderna leddes av samisk vägvisare.

Ovan: En gammal, lavbevuxen rösning som visar vägen mot Álggavárre. Rösningen står invid Gárránisjågåsj i närheten av Darreluoppal. Den måste ha satts upp för gruvans skull - det är svårt att komma på någon annan rimlig förklaring.

Men som ”forskare” vill man gärna vara säker och helst inte spekulera med olika grader av sannolikhet. Går det att bevisa att Präststigens stora rösningar är från gruvtiden? Eller kan man åtminstone ge ytterligare skäl?

När jag funderade över detta kom jag på att man borde undersöka bruksarbetarnas väg upp till gruvan i Silbbatjåhkkå, den gruva som började användas före Alkavaregruvan. Förutom den första biten så har denna sträcka inte varit en vältrafikerad turistled (som Präststigen) utan en bruksväg som var betydelsefull under en period på 1600-talet. Det verkade möjligt att den inte skulle vara "nerlusad" av rösen från senare tid och att den främst skulle innehålla gamla rösen. Det var förstås inte säkert att det skulle finnas några vägmarkeringar alls, men om det fanns så skulle man sedan kunna jämföra dem med Präststigens rösningar. Jag tyckte uppgiften verkade väldigt spännande och började planera för en sådan vandring.

Och under några dagar den gångna sommaren genomfördes den.

Start från Darreluoppal

Två personer som forskat om gruvverksamheten är Kenneth Awebro och Tore Abrahamsson. Awebro menar att bruksarbetarna gick från Darreluoppal till Silbbatjåhkkå genom att följa Riggoajvejåhkå och därefter Riggoajvejågåsj. Abrahamsson kan också tänka sig denna väg men har dessutom några andra idéer. I vilket fall verkar det vara en rimlig väg. Och till Darreluoppal gick man antingen genom Tarradalen eller på det som sedan blev Präststigen (men det är inte säkert att Präststigen var känd redan när gruvverksamheten började).

Så Darreluoppalstugorna verkade vara den säkraste utgångspunkten för en expedition. Vi var fem glada fjällvandrare som sammanstrålade från ett par olika håll och gav oss iväg den 4 augusti.

En underbar plats

I förbifarten måste jag passa på att säga att Darreluoppal är en fantastisk plats på jorden. Den har något av Badjelánndas vidd och öppenhet, samtidigt som Sareks dramatik bara är en halv dagspromenad bort. Här finns frodig växtlighet, ett intressant vattenland, ett rikt djurliv och ett utmärkt rödingfiske. Och massor med intressanta platser i närheten att besöka, inte minst Präststigen och de gamla vägrösena. Men också de två sjöarna Vássjájávrátja och kullarna runt dessa. Här skulle jag kunna bosätta mig i en hel vecka och ändå inte hinna med allt jag vill göra.

Darreluoppalstugorna borde med andra ord alltid vara fullbokade av besökare. Det är obegripligt att det inte är så. Fast det hade man kunnat säga om flera stugor i denna del av Laponia!

Efter att passerat bron över Vássjájåhkå fortsatte vi på sluttningen där Padjelantaleden ursprungligen gick, alltså innan man gjorde den nuvarande sträckningen upp till Duottar. Eftersom det hade hunnit bli ganska sent på dagen bestämde vi oss snart för att göra uppehåll och slå upp tälten.

Händelser och upptäckter

Nästa dag passerade vi nära vattenfallet i Riggoajvejåhkå (i höjd med den gula rösepricken på kartan nedan). Röset i sig var ganska oansenligt och såg ut att vara från nyare tid, så då var vattenfallet och ravinen mycket mer intressant. Absolut värt en liten utflykt om man bor vid stugorna.

Vi följde stigen som gick i närheten av den slingrande jokkfåran.

Här och var har bildats mindre sjösystem, och en bit före inflödet av den mindre jokken Riggoajvejågåsj tog vi oss över. Det var ganska djupt, så det blev mer av bad än vad. Efter vadet följde vi jokkfåran uppströms. En härlig vandring i uppförsbacke där vi fick fina vyer bakåt, mot bergen i Sarek.

Och snart dök det upp vägmarkeringar.

Ovan: Rösning nr 3, en enda sten. Kamerans objektivlock kan urskiljas för storleksjämförelse. Detta vägmärke avtecknade sig mot horisonten framför oss och var synligt på ett par hundra meters håll.

Foto: Rösning nr 5. Berget Silbbatjåhkkå i bakgrunden.

Expeditionens andra läger, strax före Silbbatjåhkkå.

Resultatet av undersökningen

Kartan visar de olika rösningarnas/stenarnas placering. Jag har ritat ut frågetecken för vägval som kan ha använts till gruvan men som vi inte hann undersöka.

Jag hade hoppats att finna någon rösning som var lik de allra största som står utmed Präststigen, i stil med de som finns på de två fotona överst i denna artikel. Men några sådana stötte vi inte på.

Men de som vi fann var intressanta nog. Nr 5, 6, 7 och 10 består av flera tunga stenar som är stabilt staplade ovanpå varandra. Hela stapeln är placerad på ett större block så att rösningen ifråga syns bra och dessutom är skyddad från att stötas omkull. Lavbeväxningen tyder på att de är gamla. Jag har markerat dem med röda cirklar på kartan. Denna typ av rösningar finns också på Präststigen.

Anders inspekterar rösning nr 6.

Rösningarna 2, 3, 4 och 8 består vardera av en enda rejäl sten som är placerad på ett större block. De är gamla och med stor sannolikhet har de placerats ut medvetet (möjligen med ett frågetecken för nr 2 som fått gul färg). Samma typ av vägmarkeringar finns också på Präststigen.

Rösning 9 består av ett par stenar på ett större block. Är troligen en vägmarkering. Rösning 11 slutligen består av en rest, stöttad stenskiva som fallit omkull. Denna typ är ganska vanlig på Präststigen.

Vid jämförelse med Präststigen ser man alltså att där finns rösen av alla de typer vi fann på vägen upp till Silbbatjåhkkå. Men på Präststigen finns även flera andra typer, t ex ett antal ganska stora stenkonstruktioner. Präststigen innehåller även gott om mindre rösen som i vissa fall är slarvigt konstruerade och dåligt placerade. En del ser också relativt nya ut.

Man skulle kunna uttrycka det så att den variation av rösetyper vi kan se på Präststigen på ett bra sätt avspeglar hur den utnyttjats under de senaste 350 åren. Det är en blandning av rösen med olika ålder, storlek, utseende och placering. Även kvalitén på konstruktionerna varierar.

På färdvägen upp mot Silbbatjåhkkå är det annorlunda. Rösetyperna är få. Konstruktionerna är enkla, genomtänkta och stabila. Placeringen är likartad, med god synlighet. Alla rösen tycks vara gamla.

Det är alltså ingen tvekan om att vägen till gruvan är markerad, sannolikt ända från Darreluoppal. Detta måste ha gjorts under gruvtiden på 1600-talet. Visserligen gjordes vissa tillfälliga arbeten vid gruvorna på 1890-talet, men det fanns inga skäl att markera vägen då. Dessutom har rösningarna en lavbeväxning som ser mycket äldre ut än bara ca 100 år.

Ett mysterium

De största rösningarna på Präststigen (omkring ett tiotal) tycks alltså sakna motsvarigheter på färdvägen till Silbbatjåhkkå. Att dessa rösningar ändå hör ihop med gruvverksamheten (således vid Alkavare) kan man knappast betvivla - något rimligt alternativ erbjuder sig inte. Men varför byggdes de så stora? Varför nöjde man sig inte med enklare konstruktioner, sådana som man använde till Silbbatjåhkkå?

Kan det haft att göra med nysatsningarna vid Alkavaregruvan? Man gjorde ju nya krafttag där, efter att verksamheten på Silbbatjåhkkå hade upphört. Kan man ha tyckt att det behövdes fler och större rösningar? Hade gruvarbetarna svårt att hitta vägen?

Kan det rentav varit så att de pampiga rösningarna också skulle signalera hur betydelsefull denna verksamhet var? Alltså en slags markör för den svenska statens närvaro i fjällvärlden?

Även om jag i min kommande bok ger svar på en hel del frågor jag ställt under arbetets gång så har jag inget svar på just denna om de stora rösena. Man undrar verkligen.

Framme vid gruvan

Förra gången jag besökte gruvområdet var 1971. Jag har inte många minnen från själva gruvan, men däremot kommer jag ihåg att vi tältade nära toppen och att vi hade ett dygn av blåst, regn, tät dimma och fräsande åskväder.

Det är ordning och reda däruppe. Stenar ligger staplade i högar och man har byggt upp en vägg som skydd för vinden. En järnkamin står i ett hörn och verktyg finns bredvid. Det har gjorts mindre arbeten här långt efter att gruvan lades ner. Inventeringar har genomförts och några rösen står uppställda. Men de är från 1970, skriver Abrahamsson.

Ovan: Ett vattenfyllt gruvhål uppe på Silbbatjåhkkå. Det är åtskilliga meter djupt (det djupaste hålet lär vara ca 9 meter). 

Platsen är värd att besöka. Allra mest får man ut om man läst lite om gruvverksamheten, t ex i Abrahamssons bok Drömmar av silver (jag har skrivit en recension av den här). Grundläggande mineralkunskaper har man också nytta av.

Från Darreluoppal är det ca 11 km att gå, så med tidig start och god planering är det möjligt att klara tur och retur på en dag. Men när man väl kommer dit och ser de spännande och lockande vyerna mot Råvejávrre, Jiegnáffo och Sulitelma så inser man kanske att dagsturen borde utsträckas till en hel vecka!

PS. Vi kom så småningom till Jiegnáffo, och några av oss i gruppen siktade på att göra ett bestigningsförsök av detta fascinerande berg. Äventyret finns beskrivet i en egen artikel här.

Postat 2019-02-04 10:16 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 40 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in