Jag står i fågeltornet och spanar på änder och annat som håller till på sjön. Sothönorna ligger i två ganska stora flockar rakt utanför fågeltornet. Plötsligt ser jag att det blir liv och rörelse i flockarna och de drar snabbt ihop sig till en enda, stor flock. Aha, kan det vara en havsörn i farten? Det dröjer flera sekunder innan jag ser den, sothönorna är som vanligt snabbare. Den kommer bakom mig, över skogen. Vissa gånger reagerar änder och sothöns knappt på örnarnas närvaro, det tycks som de kan se skillnad på en mätt och en hungrig havsörn. Det måste ha med örnens rörelsemönster att göra.

När inomhusarbetet var klart och vi tog oss utanför tältet såg vi att sikten var nästan obefintlig. Med vindar på minst 15-20 m/s samt ingen sikt kändes det inte bra. Särskilt inte med tanke på att det säkert blåste betydligt värre i dalen vi skulle upp till. Trots detta såg vi ett par människor som långsamt kämpade sig fram emot vinden på den mjuka drivsnön. De hade skidglasögon och alla plagg man behövde för en sådan färd, men sååå sakta det gick! Med den farten skulle de åtta kilometerna till stugorna inte gå att avverka på bara en dag. Det såg verkligen inte bra ut och vi behövde inte många minuter att bestämma oss: in med packningen i tältet igen, ingen avfärd den här dagen.

Det är bara att konstatera att vädret på Anders och mina tidigare vinterturer inte alltid har varit av den behagliga sorten. Detta har medfört att motivationen för en ny tur inte har flödat fritt och obehindrat. Men inför denna säsong hade det gått nästan två år sedan sist och minnet av de tidigare vedermödorna hade bleknat. Lusten för ytterligare en skidresa till de lappländska vinterfjällen hade återkommit.

Under 4 sommarsäsonger, från 2014 till 2017, har jag ägnat en stor del av mina fjällvandringar åt detta arbete. Jag har sedan redovisat många av upptäckterna i min blogg här på Utsidan. Extra roligt är att så många har varit intresserade av projektet ända sedan den ringa begynnelsen och bidragit med egna upptäckter, litteratur- och karttips och allehanda funderingar. Det har betytt mycket, både för inspiration och insikter, så jag är skyldig många personer ett stort tack!

Jag hade pratat med goda vännen Cecilia om att besöka Måkläppen. Till skillnad från mig hade hon varit där förut och var villig att vara ciceron. Men det krävdes en dag med bra väder och inte för mycket blåst. Den 17 november såg lovande ut. SMHI gissade på 7-8 plusgrader och hyfsat svag vind. Visserligen mulet väder men dock uppehåll. Men vädret skulle visa sig bli mycket bättre än så.