Artiklar > Över årstider
Över årstider
Av: tbergman
Sulitjelma
Det är i slutet av juni. Sommaren har anlänt till Langvatndalen. I den lilla fjällbyn Sulitjelma, som är utsträckt mellan sjökanten och fjället, är det blomstringstid. Luften är fylld av det nyutslagnas dofter och växtligheten spirar vilt bland de små husen. De ansade rabatterna är få. Det är som om man inte vågar tukta sådana tillfälliga gäster. I luckor bland molnen skymtar man den högre terrängen. Där dominerar fortfarande snön.
Två dagars resande med tåg och buss är över. Det är dags fortsätta till fots. Jag drar lite i remmarna på ryggsäcken, en symbolisk manöver, innan jag stegar iväg österut längs grusvägen. Framför mig har jag tio mils vandring, längs Nordkalottleden, från Sulitjelma till Kvikkjokk.
Grå toner
Grusvägen klättrar uppför berget. Stigningen är markant. Fjällbjörkarna följer mig en bit, men när jag passerat stugorna vid Ny-Sulitjelma lämnar jag det mesta av växtlighet bakom mig. Där tar det kala berget över.
Det är ett brutet bergslandskap. Ärren efter år av svavelkisbrytning är tydliga. Prydliga högar med block och ringlande vägar vittnar om exploateringen. Detaljerna suddas dock ut av en allt tätare dimma. Till slut fyller enbart grå toner siktvidden. Dimman, och genom diset: berget, isen, snön och pölarna - allt är variationer av grått.
Då jag når Nordkalottleden är dimman kompakt. Allt är nu ett töcken. Jag reser mitt röda lilla tält vid vad som verkar vara ett mindre vattenverk. Det är sent och jag somnar med en gång. Vattenverket porlar med märkliga ljud hela natten.
Dimman lättar
Påföljande morgon lättar dimman. Vattendropparna tunnas ut och lämnar plats för ett intensivt solsken. Solstrålarna tillåter inga nyanser. De barsmälta partierna av sten och rished blir till svarta öar i en omslutande vithet. Vintern har ännu inte släppt greppet om de nordliga norska gränsfjällen.
Frukostkaffet dricker jag ur min vikbara kåsa. Som alltid smakar det både kaffe och plast. Plötsligt upptäcker jag en älg en bit bort, en kviga. Det är som om hon utan vidare uppstått ur det vita. Älgkvigan travar i min riktning och stannar femtio meter framför mig. Jag famlar efter kameran då hon hastigt vänder sig om. När jag väl apterat teleobjektivet är älgen en bra bit på väg söderut, mot Vagnatjåhkkå. Snart är hon bara en brun prick mot den vita bergryggen.
Över snöfälten
Jag styr stegen över det snötyngda landskapet. Fortfarande i Norge, men Nordkalottleden för mig allt närmare grannlandet. Här är stilla. Vattendragen hålls i isens grepp.
En järv har vandrat över snöfälten. Spåren är färska. Jag förbereder mig på att se den löpa längs fjällsidan, med sitt haltande språng. Men någon skymt av fjällkatten får jag inte. Inte heller denna gång.
Jag passerar Sorjoshytta. Den norska fjällstugan har ännu inte öppnat för säsongen. Sierggatjåhkkå vakar i fjärran. Där bakom breder sjöarna Virihaure och Vastenjaure ut sig, Padjelantas innanhav. För två år sedan vandrade jag i landen väster om de stora sjöarna, en storslagen ödemark. Här upplever jag något liknande, trots ledmarkeringar och stugor. Men det är tidigt på säsongen. Inte många vandrar än.
Sårjosjaure
Vid middagstid når jag östra änden av Sårjosjaure och Konsul Perssons stuga. Middagen äter jag ute vid Sårjosjaures strand. Solen går inte ned. Allteftersom kvällen fortskrider förändras dock ljuset. Det blir kallare och vitare. Färgerna mattas. Nyanserna framträder. Snön på de norska gränsfjällen förenas med himlen i en gråblå ton. Allt speglas i Sårjosjaure.
Det är en sällsam sjö, vackert inrymd mellan Sorjos- och Sierggatjåhkkå. Mot öster blickar den ut över Padjelantas öppna hedar. Om de geologiska processer som skapat denna plats är jag nästintill helt okunnig. Jag har dock förstått att det rör sig om skeenden vars tidsperspektiv är oöverblickbara. I all ödmjukhet låter jag tillblivelsen av Sårjåsjaure vila i detta mystiska skimmer.
Kvällen förflyter i sakta mak. Några meter bort faller sjön ned i Sårjosjåhkå. Jag förevigar denna klassiska fjällscen med min kamera.
I söder reser sig det knubbiga fjället Stáddatjåhkkå. Kanske borde jag gå dit upp. Vyn mot Sulitelma sägs vara vacker. Mina livsandar föredrar dock stranden denna kväll - stranden och de stilla tankarna i försommarljuset.
Gájlavágge
Den tredje dagen på min vandring når jag Gájlavágge, dalen mellan Jiegnaffo och Kaisekietj-tjåkkåh. Det är snösmältningstider. Vårvinter övergår i försommar. En sten lossnar från sitt isfäste och bullrar ned längs fjällsidan. De spirande jokkarna brusar, om än fortfarande lågmält.
Jag tar rast vid en sten under den gassande solen. De obönhörliga kontrasterna lämnar knappt något till kameran att tolka.
Det är tre dagar sedan jag mötte en annan människa. Det är ingen lång tid, men ensamheten lämnar ändå spår. Samtalet med färdkamraten finns inte där. Istället vänder tankarna inåt och jaget blir ensam herre över intrycken. Upplevelsen blir en annan.
Den glaciär som tålmodigt gröpt ur denna dal är borta sedan länge. Men bakom Kaisekietj-tjåkkåh, bland Sulitelmas resliga krön, vilar rester av den en gång ofantliga ismassan.
En renhjord betar en bit bort. Renarna är ständigt uppmärksamma på varandra. Jag har drivit dem söderut hela dagen. När jag börjar vandra igen sätter de åter fart.
En flat yta gräshed invid Gájlavakkjåhkå blir mitt nattkvarter. Gájlavágges trånga dalföre har gett vika för en vid fjällslätt med god sikt i varje riktning. Sulitelmamassivet breder ut sig i väster. Topografin är avrundad från detta håll. Återigen påminns jag om de geologiska processerna. Is och vatten har under årmiljonerna brutit ned vad som tidigare måste ha varit stentinnar med himalayisk resning. Och alltjämt pågår denna förvandling. Vid mina fötter porlar delar av Sulitelma förbi, nednött till små sandkorn i vattenvirvlarna.
En fjällpipare
Den fjärde dagen styr jag stegen söderut längs Varvekjåhkå. Jokken antar älvlika dimensioner. All snö som vintern samlat uppe i Sulitelma kränger nu i tumlande vattenkaskader ned mot Pieskehaure. Söder därom vilar Arjeplogsfjällen, med sina bortglömda toppar.
Vid en sten strax norr om Vistek tar jag rast. Återigen tornar Sulitelma upp sig i fjärran. Från detta håll ter sig topparna något djärvare än från min tältplats invid Gájlavakkjåhkå. Särskilt Svenska Stortoppen ser ut att sträva mot skyarna. Att inte längre betraktas som Sveriges högsta berg verkar inte dämpa dess självmedvetenhet.
Från min rastplats upptäcker jag en fjällpipare. Den står blick stilla några meter bort. I denna värld av sten och snö är vi, såvitt jag kan överblicka, de enda avancerade livsformerna; renarna och jag skiljdes åt vid Varvvekråhto.
Svante Lundgren berättar i Fjällsommar att han klappat fjällpiparhannar på huvudet då det ruvat. Men det händer också att de arma fåglarna rusar kors och tvärs alltmedan de piper desperat. Det är fjällpiparens sätt att locka en angripare från boet. Jag brukar försöka avlägsna mig skyndsamt när jag stöter på en fågel som uppvisar detta beteende. Energin den ägnar åt att förleda vandrare kan den nog använda på ett bättre sätt. Men denna pipare är en behärskad herre. Jag tar mig därför tid att studera honom. Det brunröda bröstet och den grå fjäderdräkten passar väl in med den omgivande kvartsrika sandstenen. Det pigga, runda huvudets svarta ögon är oändligt vaksamma.
Så småningom tar jag avsked och fortsätter mot Vaimok. Fjällpiparen blir kvar ett tag till. Först när hösten nalkas Kvikkjokksfjällen lämnar den stenarna norr om Vistek och flyger söderut.
Vaimok
Från min utsiktsplats i dalens västra del kan jag blicka ut över en nästintill snöfri Vaimokvágge. I dalens östra ände ståtar Staika, ett ensamt högfjäll bland mer låglänta fjällryggar. Högtrycket är alltjämt rådande. Jag måste befinna mig i dess centrum; inte en vindpust bryter stillheten på Vaimoksjöns yta. Staika speglar sig däri.
På väg ned för sluttningen mot Vaimokstugan möts jag av ett häftigt vrål. Jokken som löper mellan mig och stugan är fylld till bredden. I ett våldsamt lopp slungas vattenmassorna nedför den branta fjällsidan. Jag tvingas vada jokken först vid utloppet i Vájmok. Men än fast jokken där förgrenar sig är det med viss svårighet jag tar mig över.
Vaimokstugorna är ännu obemannade, endast nödstugan är öppen. Jag söker mig ett nattkvarter längre österut istället. Från min tältplats dominerar Vájmokbáktes runda och godmodiga profil synfältet västerut. Blickar jag ännu längre bort skymtar jag Sulitelmas toppar. De blånar i fjärran. Jag har färdats långt idag. Vájmoks yta krusas något då en bris drar över dalen. Starkare än så blir inte vinden denna kväll. Jag somnar utanför tältet på mitt liggunderlag.
Tarradalen
Till slut når jag kalfjällets rand, i slutet av Gurávágge. När jag blickar ned över Tarradalen är sommaren där. Årstiderna har skiftat i takt med mina steg, från vårvintern i de norska gränsfjällen till en sommarklädd fjälldal i öster.
Tarrekaises bergvägg möter blicken på andra sidan dalen. Söderut kantas siktvidden av rader med lågfjäll som bleknar desto längre bort ögat låter sig ledas. Det är mot lågfjällen jag kommer att gå.
Om någon timme är jag vid Tarrekaisestugorna. Där väntar stugvärd och kanske till och med andra vandrare.
Jag blickar bort mot Staika en sista gång innan jag släntrar ned mot bron över Tarraätno. Det ensamma fjället står orubbligt.
Av: tbergman
Publicerat: 2011-04-26
Logga in för att kommentera
» Visa även betygsättningar utan kommentar
