Artiklar > Över årstider

Över årstider

Av: tbergman

Sulitjelma

Det är i slutet av juni. Sommaren har anlänt till Langvatndalen. I den lilla fjällbyn Sulitjelma, som är utsträckt mellan sjökanten och fjället, är det blomstringstid. Luften är fylld av det nyutslagnas dofter och växtligheten spirar vilt bland de små husen. De ansade rabatterna är få. Det är som om man inte vågar tukta sådana tillfälliga gäster. I luckor bland molnen skymtar man den högre terrängen. Där dominerar fortfarande snön.

Två dagars resande med tåg och buss är över. Det är dags fortsätta till fots. Jag drar lite i remmarna på ryggsäcken, en symbolisk manöver, innan jag stegar iväg österut längs grusvägen. Framför mig har jag tio mils vandring, längs Nordkalottleden, från Sulitjelma till Kvikkjokk.

Grå toner

Grusvägen klättrar uppför berget. Stigningen är markant. Fjällbjörkarna följer mig en bit, men när jag passerat stugorna vid Ny-Sulitjelma lämnar jag det mesta av växtlighet bakom mig. Där tar det kala berget över.

Det är ett brutet bergslandskap. Ärren efter år av svavelkisbrytning är tydliga. Prydliga högar med block och ringlande vägar vittnar om exploateringen. Detaljerna suddas dock ut av en allt tätare dimma. Till slut fyller enbart grå toner siktvidden. Dimman, och genom diset: berget, isen, snön och pölarna - allt är variationer av grått.  

Då jag når Nordkalottleden är dimman kompakt. Allt är nu ett töcken. Jag reser mitt röda lilla tält vid vad som verkar vara ett mindre vattenverk. Det är sent och jag somnar med en gång. Vattenverket porlar med märkliga ljud hela natten. 

Dimman lättar

Påföljande morgon lättar dimman. Vattendropparna tunnas ut och lämnar plats för ett intensivt solsken. Solstrålarna tillåter inga nyanser. De barsmälta partierna av sten och rished blir till svarta öar i en omslutande vithet. Vintern har ännu inte släppt greppet om de nordliga norska gränsfjällen.

Frukostkaffet dricker jag ur min vikbara kåsa. Som alltid smakar det både kaffe och plast. Plötsligt upptäcker jag en älg en bit bort, en kviga. Det är som om hon utan vidare uppstått ur det vita. Älgkvigan travar i min riktning och stannar femtio meter framför mig. Jag famlar efter kameran då hon hastigt vänder sig om. När jag väl apterat teleobjektivet är älgen en bra bit på väg söderut, mot Vagnatjåhkkå. Snart är hon bara en brun prick mot den vita bergryggen.

 

Över snöfälten

Jag styr stegen över det snötyngda landskapet. Fortfarande i Norge, men Nordkalottleden för mig allt närmare grannlandet. Här är stilla. Vattendragen hålls i isens grepp.

En järv har vandrat över snöfälten. Spåren är färska. Jag förbereder mig på att se den löpa längs fjällsidan, med sitt haltande språng. Men någon skymt av fjällkatten får jag inte. Inte heller denna gång.

Jag passerar Sorjoshytta. Den norska fjällstugan har ännu inte öppnat för säsongen. Sierggatjåhkkå vakar i fjärran. Där bakom breder sjöarna Virihaure och Vastenjaure ut sig, Padjelantas innanhav. För två år sedan vandrade jag i landen väster om de stora sjöarna, en storslagen ödemark. Här upplever jag något liknande, trots ledmarkeringar och stugor. Men det är tidigt på säsongen. Inte många vandrar än. 

Sårjosjaure

Vid middagstid når jag östra änden av Sårjosjaure och Konsul Perssons stuga. Middagen äter jag ute vid Sårjosjaures strand. Solen går inte ned. Allteftersom kvällen fortskrider förändras dock ljuset. Det blir kallare och vitare. Färgerna mattas. Nyanserna framträder. Snön på de norska gränsfjällen förenas med himlen i en gråblå ton. Allt speglas i Sårjosjaure. 

Det är en sällsam sjö, vackert inrymd mellan Sorjos- och Sierggatjåhkkå. Mot öster blickar den ut över Padjelantas öppna hedar. Om de geologiska processer som skapat denna plats är jag nästintill helt okunnig. Jag har dock förstått att det rör sig om skeenden vars tidsperspektiv är oöverblickbara. I all ödmjukhet låter jag tillblivelsen av Sårjåsjaure vila i detta mystiska skimmer.

Kvällen förflyter i sakta mak. Några meter bort faller sjön ned i Sårjosjåhkå. Jag förevigar denna klassiska fjällscen med min kamera. 

I söder reser sig det knubbiga fjället Stáddatjåhkkå. Kanske borde jag gå dit upp. Vyn mot Sulitelma sägs vara vacker. Mina livsandar föredrar dock stranden denna kväll - stranden och de stilla tankarna i försommarljuset.

Gájlavágge

Den tredje dagen på min vandring når jag Gájlavágge, dalen mellan Jiegnaffo och Kaisekietj-tjåkkåh. Det är snösmältningstider. Vårvinter övergår i försommar. En sten lossnar från sitt isfäste och bullrar ned längs fjällsidan. De spirande jokkarna brusar, om än fortfarande lågmält.

Jag tar rast vid en sten under den gassande solen. De obönhörliga kontrasterna lämnar knappt något till kameran att tolka.

Det är tre dagar sedan jag mötte en annan människa. Det är ingen lång tid, men ensamheten lämnar ändå spår. Samtalet med färdkamraten finns inte där. Istället vänder tankarna inåt och jaget blir ensam herre över intrycken. Upplevelsen blir en annan.

Den glaciär som tålmodigt gröpt ur denna dal är borta sedan länge. Men bakom Kaisekietj-tjåkkåh, bland Sulitelmas resliga krön, vilar rester av den en gång ofantliga ismassan. 

En renhjord betar en bit bort. Renarna är ständigt uppmärksamma på varandra. Jag har drivit dem söderut hela dagen. När jag börjar vandra igen sätter de åter fart.

En flat yta gräshed invid Gájlavakkjåhkå blir mitt nattkvarter. Gájlavágges trånga dalföre har gett vika för en vid fjällslätt med god sikt i varje riktning. Sulitelmamassivet breder ut sig i väster. Topografin är avrundad från detta håll. Återigen påminns jag om de geologiska processerna. Is och vatten har under årmiljonerna brutit ned vad som tidigare måste ha varit stentinnar med himalayisk resning. Och alltjämt pågår denna förvandling. Vid mina fötter porlar delar av Sulitelma förbi, nednött till små sandkorn i vattenvirvlarna.

En fjällpipare

Den fjärde dagen styr jag stegen söderut längs Varvekjåhkå. Jokken antar älvlika dimensioner. All snö som vintern samlat uppe i Sulitelma kränger nu i tumlande vattenkaskader ned mot Pieskehaure. Söder därom vilar Arjeplogsfjällen, med sina bortglömda toppar. 

Vid en sten strax norr om Vistek tar jag rast. Återigen tornar Sulitelma upp sig i fjärran. Från detta håll ter sig topparna något djärvare än från min tältplats invid Gájlavakkjåhkå. Särskilt Svenska Stortoppen ser ut att sträva mot skyarna. Att inte längre betraktas som Sveriges högsta berg verkar inte dämpa dess självmedvetenhet. 

Från min rastplats upptäcker jag en fjällpipare. Den står blick stilla några meter bort. I denna värld av sten och snö är vi, såvitt jag kan överblicka, de enda avancerade livsformerna; renarna och jag skiljdes åt vid Varvvekråhto.

Svante Lundgren berättar i Fjällsommar att han klappat fjällpiparhannar på huvudet då det ruvat. Men det händer också att de arma fåglarna rusar kors och tvärs alltmedan de piper desperat. Det är fjällpiparens sätt att locka en angripare från boet. Jag brukar försöka avlägsna mig skyndsamt när jag stöter på en fågel som uppvisar detta beteende. Energin den ägnar åt att förleda vandrare kan den nog använda på ett bättre sätt. Men denna pipare är en behärskad herre. Jag tar mig därför tid att studera honom. Det brunröda bröstet och den grå fjäderdräkten passar väl in med den omgivande kvartsrika sandstenen. Det pigga, runda huvudets svarta ögon är oändligt vaksamma.

Så småningom tar jag avsked och fortsätter mot Vaimok. Fjällpiparen blir kvar ett tag till. Först när hösten nalkas Kvikkjokksfjällen lämnar den stenarna norr om Vistek och flyger söderut.

Vaimok

Från min utsiktsplats i dalens västra del kan jag blicka ut över en nästintill snöfri Vaimokvágge. I dalens östra ände ståtar Staika, ett ensamt högfjäll bland mer låglänta fjällryggar. Högtrycket är alltjämt rådande. Jag måste befinna mig i dess centrum; inte en vindpust bryter stillheten på Vaimoksjöns yta. Staika speglar sig däri.

På väg ned för sluttningen mot Vaimokstugan möts jag av ett häftigt vrål. Jokken som löper mellan mig och stugan är fylld till bredden. I ett våldsamt lopp slungas vattenmassorna nedför den branta fjällsidan. Jag tvingas vada jokken först vid utloppet i Vájmok. Men än fast jokken där förgrenar sig är det med viss svårighet jag tar mig över. 

Vaimokstugorna är ännu obemannade, endast nödstugan är öppen. Jag söker mig ett nattkvarter längre österut istället. Från min tältplats dominerar Vájmokbáktes runda och godmodiga profil synfältet västerut. Blickar jag ännu längre bort skymtar jag Sulitelmas toppar. De blånar i fjärran. Jag har färdats långt idag. Vájmoks yta krusas något då en bris drar över dalen. Starkare än så blir inte vinden denna kväll. Jag somnar utanför tältet på mitt liggunderlag.

Tarradalen

Till slut når jag kalfjällets rand, i slutet av Gurávágge. När jag blickar ned över Tarradalen är sommaren där. Årstiderna har skiftat i takt med mina steg, från vårvintern i de norska gränsfjällen till en sommarklädd fjälldal i öster.

Tarrekaises bergvägg möter blicken på andra sidan dalen. Söderut kantas siktvidden av rader med lågfjäll som bleknar desto längre bort ögat låter sig ledas. Det är mot lågfjällen jag kommer att gå.

Om någon timme är jag vid Tarrekaisestugorna. Där väntar stugvärd och kanske till och med andra vandrare.

Jag blickar bort mot Staika en sista gång innan jag släntrar ned mot bron över Tarraätno. Det ensamma fjället står orubbligt. 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2011-04-26 17:54   fowwe
Att få vandra med dig i denna berättelse är en fin upplevelse som jag säkert kommer att vilja göra igen om några dagar. Din kortfattade, kärva stil passar bra till vistelsen i detta karga landskap. En del meningar har du nog slipat på lika grundligt som vattnet har slipat stenarna! Jag gillar verkligen det första stycket som inleder om Sårjosjaure. Bland annat.
 
Svar 2011-04-26 20:30   tbergman
Tack Hans! Visst har jag slipat på formuleringarna. Det är en text som har tagit tid. Det är därför extra roligt att få en sådan fin kommentar, dessutom från en hugad fjällförfattare.
 
2011-04-26 18:51   schiz
Betygsätt gärna: 5
Bland det bättre jag läst här. Texten skulle nog stå sig lika bra utan bilderna men det är alltid trevligt med lite foton. Mycket trevlig läsning.
 
Svar 2011-04-26 20:31   tbergman
Tack Alexander! Vad roligt att du tycker att texten står på egna ben.
 
2011-04-26 20:42   Anders_sthlm
Betygsätt gärna: 5
Hej!
Jag har väntat bra länge på länge på detta.
En berättelse med påhittigt och eget sakligt språk och som samtidigt som höjer sig över det vardagliga här.
Bra med någon som ‘drar på sig den gamla klassiska Sulitelmaskildringen’ och tar den till en språklighet som man kan läsa: Njutbart, på begriplig svenska.
Inte bara det att fjällskildringar kräver språk, och fattningsförmåga, och dessutom gestalt inom sin tradition.
Här känns just detta: Nytt och Fattbart.
 
Svar 2011-04-26 21:51   tbergman
Tack Anders! Alla timmar med Selander, Abrahamsson, Lundgren födde ett starkt behov att själv skriva om mina fjällupplevelser. Det är därför extra roligt att du noterar både traditionsbundenheten men även något nytt och eget. Det är ord som värmer. Tack!
 
2011-04-26 21:32   Bjagel
Betygsätt gärna: 5
Vackert!
 
Svar 2011-04-26 21:52   tbergman
Tack Lars!
 
2011-04-26 22:32   Håkan Friberg
Betygsätt gärna: 5
Jag har anat detta - och saknat det. Äntligen presenterar du en text om dina vandringar, dessutom från ett mycket spännande område. Jag älskar ditt språk. Det märks att du själv har njutit av dina kändare föregångare, bl a Lundgren.
Må nu isen vara bruten.
/Håkan
 
Svar 2011-04-27 12:58   tbergman
Tack Håkan! Ja, du anade att jag ruvade på en berättelse. Vad roligt att du gillar den.

För övrigt valde jag att berätta om en förhållandevis enkel vandring - turmässigt. Nästa gång jag besöker området blir det nog en vandring som mer kommer att gå i dina fotspår, vid sidan av lederna.
 
2011-04-26 23:05   Thomas Traneving
Tack för att jag fick följa med! Bra berättat! :)
/H
 
Svar 2011-04-27 12:59   tbergman
Tack för att ni läste. Det glädjer mig.
 
2011-04-26 23:58   Medon
Mycket klart och vackert skildrat, Thomas!
 
Svar 2011-04-27 13:00   tbergman
Tack Niklas! Du tillhör en av de som inspirerat mig till att skriva. Dina fragment och reseberättelser har visat på en språkligt framkomlig väg.
 
2011-04-27 14:00   Minnatur
Betygsätt gärna: 5
Vilken fin berättarton du har, verkligen medryckande! Tack så hemskt mycket för att jag fick drömma mig boet för en stund!
 
Svar 2011-04-27 19:09   tbergman
Tack Joakim! Nöjet är helt på min sida!
 
2011-04-27 16:23   Håkan Friberg
Jag anar att du ruvar på mer än en :-)
 
Svar 2011-04-27 19:12   tbergman
Nog finns det berättelser. Det gäller bara att forma dem. Men för mig tar det lång tid att lägga ihop orden.

Jag antar att du inte heller är helt färdigskriven. Något nytt på gång?
 
2011-04-27 21:58   OBD
Betygsätt gärna: 5
Härlig läsning!
Jag satt för några dagar sedan på en restaurang i Paris. Ljudnivån var enormt hög. Jag sade till min hustru: "Nu längtar jag till en fjällsluttning"
Så kommer jag hem och får läsa det här.
TACK Thomas!
 
Svar 2011-04-28 07:55   tbergman
Ja, vad är Paris mot Padjelanta? :)

Tack för en fin kommentar Bertil. Snart är det fjällsluttningarnas tid...
 
2011-04-28 08:55   brigas
Gick ungefär samma sträckning första juliveckan 2007,men från Stalo till Sårjås och sen via Varvek genom Kuravagge och Tarra dalen.
Då var det långt ifrån sommarföre långa sträckor,mycket snöklätt och is på de flesta höga sjöar,dock högsommarvärme och sol.
 
Svar 2011-04-28 12:10   tbergman
Hej Britt! Det verkar som om vi hade ungefär samma förhållanden under våra vandringar.
 
2011-04-28 18:54   raffes
Betygsätt gärna: 5
Tack för en mycket trevlig berättelse.
 
Svar 2011-04-28 20:12   tbergman
Vad roligt att du gillade den.
 
2011-04-29 20:58   LeifS
Betygsätt gärna: 5
Skrivet med verklig känsla. Koncist men samtidigt målande och nyanserat språk. Du har skrivandets gåva Grattis. Turen känner jag igen - med glädje
 
Svar 2011-04-29 21:35   tbergman
Tack Leif! Vad glad jag blir.

Och jag håller med: turen är en riktig pärla.
 
2011-04-30 13:34   karlerland
Jag ska själv gå bl a Sårjåsjaure-Staddajåkkå - Pieskehaure - Vaimok i sommar och det var därför intressant att läsa din beskrivning. Jag har tyvärr aldrig sett någon fjällpipare men däremot brukar jag "prata" med ljungpiparna. Hälsningar Kalle
 
Svar 2011-04-30 22:23   tbergman
Det är ett fantastiskt fint fjällområde. Du kommer att få en fin vandring. Hoppas du stöter på en fjällpipare också. Nog för att ljungpiparna är fina fåglar, men omväxling förnöjer. :)
 
2011-05-08 20:27   BrittMarie
Betygsätt gärna: 5
Din text berör mej starkt, både sättet du skriver på, du har tankar om det geologiska skeendet som liknar mina egna och så friskar du upp mitt minne! Jag gick nästan samma sträcka för tre år sen. på sensommaren. Det var ganska folktomt då också och kanske kommer jag att återvända till Sulitelma nu till sommaren. Fantastiskt fin bild på fågeln, förresten!
 
Svar 2011-05-12 08:07   tbergman
Tack Britt-Marie! Din fina vandringsberättelse inspirerade mig till turen. Din tur gick runt Sulitelma-massivet, om jag inte minns fel. Och en första tanke var att följa dina fotspår.

Vart bär det kanske av i sommar?
 
2011-05-17 20:43   mikael3
Betygsätt gärna: 5
Hög klass på berättelse och språk.
 
Svar 2011-05-18 17:05   tbergman
Tack Mikael!
 
2011-06-12 09:49   LeifS
Tack Thomas för en fin text. Minnen från denna färdväg lyser upp i minnet och det suger i "vandringstarmen"
 
Svar 2011-06-12 20:01   tbergman
Vad roligt att höra Leif!
 
2011-06-20 14:23   Göran H
Betygsätt gärna: 5
Jag gjorde samma vandring som dig i början av augusti 2010. Träffade väldigt mycket människor mellan Sulitelma Ny och Konsul P´s stuga. 2 personer mellan Staddajokk och Vaimok. När jag gick så var det bara enstaka snöfläckar kvar på norrsidorna och solen stekte. Det var ganska lågt vatten så det var inga problem med vad. Vad kul att läsa din skildring och se dina bilder! I år skall jag vandra veckan efter midsommar men i andra fjäll. Hade du inga problem med vad/högt vatten på din vandring (förutom vid Vaimok) så tidigt på året? Tänker t.ex på hadditjokk precis när du kom ned till varvekvagge.
 
Svar 2011-06-22 18:53   tbergman
Tack för kommentaren Göran! Jag antar att Konsul Perssons stuga inte stod tom den tiden du vandrade. Jag hade inga övriga problem med vad, men några dagar senare hade nog Hadditjåkkå erbjudit en del motstånd.
 
2011-06-22 21:23   Lillith
Betygsätt gärna: 5
Veldig godt skrevet, lettlest og samtidig beskrivende. Sammen med bildene får det meg å tenke at den turen skal jeg gjøre en gang,- og på samme årstid! Takk for at du deler!
 
Svar 2011-06-22 23:00   tbergman
Tack Lilith! Det var roligt att höra. Och pröva gärna på Nordkalottleden i midsommartid. Chansen är stor att du får hela leden för dig själv.
 
2011-09-23 23:02   bastuman
Betygsätt gärna: 5
Hej och tack för en mycket inspirerande berättelse. Jag funderar själv på att vandra samma sträcka och undrar därför hur lång tid det tog för dig hela vägen till Kvikkjokk? Ungefär hur många timmar vandrade du per dag?
 
Svar 2011-09-24 20:43   tbergman
Tack!

Jag vandrade mellan tio på förmiddagen till sex-sju på kvällen. Däremellan tog jag lunch i två timmar och rastade ytterligare en timme. Så inalles fem till sex timmar effektiv vandring per dag. Och detta i sex dagar.
 
2012-01-12 10:36   BeatriceK
Vackert beskrivet, underbara bilder. Får mig att längta till fjällen. Tack för att du delade med dig, du är begåvad med förmågan att berätta inlevelsefullt och ge en mental bild av det du upplevt.
 
Svar 2012-01-12 12:35   tbergman
Tack Béatrice! Det var ett fint omdöme! Jag blir jätteglad! Hoppas du kan stilla din fjällängtan snart.
 
2012-01-17 23:42   BeatriceK
Betygsätt gärna: 5
Jag har tur, bor 3 timmars biltur från Kvikkjokk och 5 timmars tågresa från Abisko. Sen milda vintern gjorde att jag kunde vandra några dagsturer i Abisko så sent som mitten på november. Har en del av mina turer här på Utsidan men det blir oftast bloggen för dem nu för tiden http://beastankar.blogspot.com/search/label/fotovandring inte lika poetiskt som dina texter dock.
 
2016-03-19 10:29   hansnydahl
Inspirerande skrivet! Du lyfter fram många av de små saker som man som ensamvandrare lättare lägger märke till, på ett personligt, levande och finstämt sätt. Fint möte också med "medvarelsen" fjällpiparen.
Sträckan från Sorjoshytta i Norge till Staddajåkkåstugorna har jag vandrat några gånger innan bron över vattendraget från NV Sulitelma fanns. Gájlavágge gick jag genom i motsatt riktning år 1999.
Kan nämna att utsikten från Stáddatjåhkkå är fin åt alla håll.
 
Svar 2016-07-22 08:28   tbergman
Tack Hans, det var vänliga ord! Jag besteg Stáddatjåhkkå 2013 och delar din bedömning av utsiktens kvaliteter, även, eller kanske särskilt, mot norr.
 
2016-07-03 20:32   Småtärna
Betygsätt gärna: 4
Tack för fin skildring, som jag hittat efter att ha sökt på Vistek (på jakt efter tältplatstips i dess närhet eller i hörnet öster om där gamla leden norrifrån möter Nordkalottleden).
Vackra bilder, hälsar Cecilia i Skåne
 
Svar 2016-07-22 08:29   tbergman
Tack Cecilia! Hoppas du hittar en trevlig tältplats!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Kartan >Position

 

Logga in

Tips!