Ett av de områden som blev skyddade år 2008 var Norra Mora vildmark. Det är ett av Sveriges större reservat utanför fjällkedjan med en area på 150 kvadratkilometer. Hälften är skog och hälften olika typer av myrar som aldrig påverkats av människan.

Skyddsstatus enligt IUCN är 1b: Vildmarksområde (Wilderness Area). Område skyddat huvudsakligen för att bevara vildmark.

Norra Mora Vildmark har inga stigar eller leder så man behöver navigationsutrustning som karta och kompass och/eller en GPS-app. Jag gjorde mitt första besök i reservatet mellan den 30:e augusti och 1:a september 2022 och sov då två nätter i tält.

Dag 1 - 30:e augusti.

Parkeringsplatsen låg vid den högsta punkten (692 m ö.h.) på länsväg 1029. Jag hade en lös plan över hur jag skulle gå och ett av delmålen var Munkhäden - Mora kommuns näst högsta berg som når 784 m ö.h. Bergen här kallas för "häd" och påminner mer om högplatåer, då de bara reser sig sakta över omgivningarna utan väl definierade toppar.

Jag traskar iväg iförd stövlar för att kunna ta mig torrskodd förbi alla myrar. Jag hinner inte gå mer än ett par hundra meter innan jag får syn på den fridlysta varglaven, som är Dalarnas landskapslav. Laven är giftig och ska i äldre tider ha använts till att döda vargar genom att blanda den i utlagda slaktrester.

Strax därefter fick jag se en lav jag inte kände igen. Det visar sig vara Nästlav som tillhör tagellavarna. Nästlaven finns i större delen av landet, men är ovanlig i södra Sverige där den indikerar skog med höga naturvärden.

Mellan myrarna ligger mestadels mager hedmark där ljung är den vanligaste växten och torrfuror står som utropstecken efter outtalade existentiella frågor.

Här och där finns tydliga spår efter gamla skogsbränder. Tallar som brunnit verkar kunna stå hur länge som helst som torrakor. Delvis beror det på att bränderna impregnerar träden med deras egen kåda. En av dem liknade en "ent" (trädvarelse i Sagan om ringen).

Jag kommer fram till en stenig skogsbilväg som jag följer västerut för att komma närmare Munkhäden. När det börjar bli dags att göra kväll går jag in ett par hundra meter i skogen och slår upp mitt tält. För att få lite mer utrymme valde jag mitt Hilleberg Allak, som är ett tält för 2 personer, trots den högre vikten jämfört med ett enmanstält.

Dag 2 - 31:a augusti.

Det blir stjärnklart första natten. Klockan 03:30 hade det börjat ljusna en aning. Nere i bildens vänstra hörn lyser Venus starkt som morgonstjärna. Näst ljusast är Mars som befinner sig högre upp på himlen.

Vaknar senare till en fin morgon men väntar med att ge mig iväg så att vind och sol hinner torka bort det mesta av kondensen på tältet.

Jag följer skogsbilvägen i en halv km till dess slut öster om Munkhäden. Där får jag navigera mig fram på egen hand. Det är inte uppenbart hur man ska gå då man inte ser någon topp på berget. Vägvalet får styrs av hur brant det är där jag väljer den brantaste vägen, men speciellt brant blir det aldrig.

En bit upp på Munkhädens östra sluttning börjar det bli glesare mellan träden samtidigt som antalet fjällbjörkar ökar.

Jag hamnar en bit nordöst om toppen visar det sig och tar in utsikten. I nordväst syns de sluttande myrarna på Rälldalshäden. På andra sidan av det berget går Romboleden. Romboleden är en 1000 år gammal pilgrimsled som går från Köping vid Mälaren, passerar genom Västmanland, Dalarna och Härjedalen. Efter Ramundberget går den in i Norge, till Nidarosdomen och helgonet St Olavs grav i Trondheim.

Jag letar mig fram den sista biten till toppen av Munkhäden - Moras näst högsta berg med sina 784 m ö.h. Knausås, som är 3 meter högre, ligger i samma reservat 5 km åt NNV.

Toppen är en platå där det inte är helt uppenbart var den högsta punkten ligger, men det verkar vara där en liten eldstad anlagts och några lågor arrangerats som sittplats. P.g.a. klimatförändringarna blir träden fler även så här högt upp.

Från Munkhäden följer jag reservatsgränsen söderut i ett par km. På andra sidan gränsen ligger Älvdalens skjutfält, och vill man ta sig in där måste man först ta reda på när och var det pågår skjutningar. Skjutfältet är indelat i 10 delar och det är inte säkert att alla delar har övningar samtidigt. Den här gången höll jag mig utanför skjutfältet.

Vid en liten tjärn träffar jag på tre dalripor som litar på sina kamouflagefärger och stannar kvar.

Så småningom kommer jag fram till Munktjärnen som ligger på reservatets västra gräns. Här svänger jag av mot öster och hamnar i en ny naturtyp - "Granskog av blåbärsristyp". Den var vanligare längre ner på bergssidorna.

Jag korsar en liten bäck med kallt och friskt vatten och gör ett uppehåll för lunch. Här passade jag även på att fylla min vattenflaska. Fortsätter sedan över Fisktjärnsåsen och ner mot Tvärrymman.

Bäcken har varit flottledsrensad vilket förklarar varför dess fåra här är spikrak. Jag tar mig över bäcken utan att behöva vada.

Över en del myrar vilar en känsla av enslighet, ödslighet och karghet, så stark att man nästan kan ta på den. De magra torrakorna av gran som aldrig fick tillräckligt med näring för att bli annat än små accentuerar detta ytterligare.

Solen stod lågt över horisonten och det var hög tid att slå läger då det kan ta ett tag att hitta ett tillräckligt plant underlag. På östra sidan av Lövåsen fann jag en lämplig lägerplats

Dag 3 - 1:a september.

Det är bara drygt 4 km kvar till parkeringen. Jag tar mig över myrmarken genom vilken Lövdalsbäcken rinner. Bäcken gräver sig ner djupt i myren och blir bitvis så smal att den går att kliva över. Går sedan upp mot myrområdet Högfljot - "Fljot" är älvdalska för "myr".

På myrarna mäter torrfuran tiden. Den svenska tallen kan bli 750 år. Därefter är den en torrfura i 100 år och slutligen en låga i ytterligare 100 år, innan återvinningen är total.

När jag kommer till Högfljot möts jag av den vackra Högtjärnen som ligger 704 m ö.h.

Mitt sista möte blir med en annan torrfura. Den är övervuxen med den gula och giftiga varglaven och ser ut som en varelse med ett öra som höjer ett varnande finger till oss människor.