Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Möda och glädje i Karakol‑dalen i Kirgizistan - En utmanande fyradagarsvandring leder till ett ögonblick av ren föräldra

Tillbaka i lägret: utmattning och lättnad
Jag upplevde ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv i Karakol‑dalen i Kirgizistan för två dagar sedan.

Vi hade precis kommit tillbaka till lägret, vilket betydde att allt hårt arbete var över. De föregående två dagarna hade varit brutalt tunga, och jag hade inte varit så här trött sedan dagen då jag nådde andra sidan av Grönlands inlandsis för nästan ett år sedan. Efter 30 dagar tog isen slut, men vi var tvungna att bära all utrustning turvis över en hög moränvall till andra sidan, där en helikopter så småningom skulle hämta vår utrustning och vårt skräp. Tröttheten jag kände då var extrem. Anders hjälpte mig att bära då – det glömmer jag aldrig.

Ett rent glädjeögonblick: Dana tar tyglarna
Den här gången bad jag Dana att sätta sig upp på Toru, vår häst, och rida tillbaka söderut längs leden för att hjälpa Alina med hennes packning. Att vara filmfotograf på en sådan här resa är så hårt det kan bli. Dana hade långsamt tagit över hanteringen av hästen, även på de knepigaste och brantaste partierna, och det arbete hon hade gjort skulle få vuxna att tappa hakan. Men hittills hade hon inte ridit hästen utan att jag höll ett säkerhetsrep.

Nu klättrade hon upp i sadeln, tog de alltför korta tyglarna, tryckte till med hälarna, och Toru svarade. Glädjen jag såg i hennes ansikte är något varje förälder lever för. Det är också känslan av att vara förbundet med något större än sig själv.

Vilket ögonblick i livet!

Äventyrets känslomässiga berg‑ och dalbana
Av erfarenhet vet jag att sådana stunder ofta kommer efter någon form av prövning när alla mänskliga känslor spelats ut – oro, förundran, ilska, panik, irritation, glädje och utmattning på en gång. Den här resan var sådan. Det var inte den resa jag ville att mina döttrar skulle uppleva, för hård och potentiellt farlig. Jag var rädd att den skulle sluta med ett gråtande “Jag vill aldrig göra det här igen. Aldrig.” Det hände aldrig, för tjejerna är ganska vana vid sådana utmaningar. Även om Dana i slutet sa att det var svårare än vår öken­cykling i Namibia och den extrema klättringen i hettan i Anatolien tillsammans.

Men flickorna är äldre idag. Dana är extremt tränad av fotbollen, och Eva tycks alltid vara i ett tillstånd av acceptans. Det är vad hennes ögonproblem har lärt henne, tror jag – det är som det är. Gå vidare; det blir så småningom bättre.

Uppbrott: Toru och leden
Vi började vår resa precis bortom parkentrén till Karakol nationalpark. Hästen Toru transporterades dit av sin ägare, som var en timme sen i värmen och lämnade oss med en mycket tunn och sliten sadelfilt. Det blev genast tydligt att Toru var utmattad. Sedan vår senaste tur hade han varit ute med ett annat gäng turister som hade tappat den vanliga sadelfilten. Hur det är möjligt vet jag inte. Men det försatte oss i trubbel. För det första vill en trött häst förstås vila och äta – och Toru är en envis tonåring. För det andra rullade sadeln ett stycke vid den första branta stigningen i den fuktiga hettan. Vi var tvungna att ta av den och göra om allt. Vi la till ett arktiskt liggunderlag i hopp om att det skulle räcka. Tiden skulle utvisa.

Vi gick 16 km första dagen i stark värme och hittade en fin lägerplats bredvid den vackra Karakolfloden. Vandringen hade mest gått på en väg, och en hel del vandrare och cyklister passerade oss, de flesta på väg mot Ala Kul‑sjön. Vi har inte sett så många turister på den här resan, och väldigt få av dem sa ens hej. De vänligaste var engelsmännen. De minst vänliga var lokala turister och ryssar. De bara gick förbi oss, oavsett situation. Vid ett tillfälle hade packningen rullat på grund av den dåliga sadeln och jag behövde en centimeter hjälp för att få upp knuten. Kanske fem turister passerade mig; ingen stannade trots att de såg mitt problem. En ryss ropade bara: “No English.” Jag var före resten av teamet större delen av dagen.

Utsikten var fantastisk!

Den tuffaste dagen: upp och över
Nästa dag var den hårdaste. Vi kom inte iväg så tidigt som jag hoppats för att undvika den starka middagshettan. Målet var att komma så långt vi kunde, för att få en storslagen vy över Pik Karakol och dess glaciär. Om jag då hade vetat hur leden skulle se ut hade jag inte gett mig iväg med en häst!

1997 korsade jag Anderna med åtta hästar och tre andra personer. Det var en mycket hård ridtur, men vi steg aldrig av hästarna. Den här gången hade vi bara Toru som packhäst. Vi insåg direkt att han inte var van vid att bära last i skogar. Han stötte ofta in i träd med packningen, så Dana och jag var tvungna att styra honom förbi alla stora träd. Varje gång han slog i ett träd blev han panikslagen och försökte bli av med packningen. Vi klättrade på en bergvägg högt ovanför floden, med branta och hisnande vyer.

Packningen rullade första gången efter bara 20 branta, heta minuter i den brantaste delen. Vi packade av och packade om. Eftersom jag hade ryggskott kunde jag inte lyfta packningen – den vägde runt 35 kg. De tre tjejerna gjorde jobbet; det var bara att få upp den. Det var då vi lade till liggunderlaget. Efter den här klättringen gick det brant ner till floden. Vid ett tillfälle, när jag ledde Toru och han satte sig på tvären, tryckte han på för hårt, tog ett litet skutt och landade på min rygg. Min ryggsäck räddade mig. Packsadeln hade åter rullat lite och behövde justeras. Jag var oerhört trött och varm. Jag skrek och gapade, som jag gör när jag inte kan hantera min utmattning. Dana bara tittade på mig och sa: “Lugna dig, pappa.”

Vi gav oss av igen uppför en annan brant skogsstig som öppnade sig mot dramatiska vyer över branta bergsväggar. Det var samma historia: extrem hetta, packningen slog i träd, och Dana och jag arbetade hårt för att bromsa Toru. Jag sa till Dana: “Var nära honom, använd din kropp för att kontrollera hans rörelser, och bli inte trampad på eller knuffad.” Hettan brände. Det var en helvetesdag. Jag är inte imponerad av mitt eget beteende, men det kändes bättre när Dana sa: “Jag förstår dig. Vi gör vårt bästa, och om Toru inte hjälper till kan han falla ner längs bergssidan.”

Det här var en mycket lärorik färd uppför de branta lederna. Allt fokus låg på att få alla att känna sig säkra och ta oss upp till platån, ut ur skogen. Det hände efter sex timmar. Toru slappnade av mycket, åtminstone i en halvtimme, tills de elaka hästflugorna kom och gjorde hans liv till ett helvete – och vårt. Han klarade dem inte alls. Jag visste att de skulle försvinna när det blev mörkt.

Lärdomar för framtida expeditioner
En av huvudanledningarna till den här resan var att ta reda på vad vi ska göra nästa år – om vi ska planera en stor expedition till fots, med häst eller kanske till och med cykel. Flickorna vill ha häst och ridning. Men jag kommer aldrig att ta med en häst på en resa som den här igen. Endast rimliga leder. För det här är inte roligt för någon.

Det sagt, efter att vi sett den fantastiska utsikten över Pik Karakol och återvänt nästa dag på samma led, insåg jag hur mycket alla i teamet hade kommit varandra närmare, lärt sig mycket om sig själva och livet, och jag såg hur mina döttrar hade utvecklats på den korta tiden.

Reflektioner om teamet
Eva tar livet på ett rationellt sätt. Hon föredrar att vara ensam så mycket som möjligt, lyssna på musik eller bara tänka, vilket en resa som den här tillåter. Men när hennes hjälp behövs finns hon alltid där för att hjälpa till och göra livet lättare för alla – en enorm förmåga. Varje expedition behöver en Eva för balans och perspektiv.

Dana har blivit sitt vanliga sociala jag igen och njuter av att prata och av sällskap. Hon är lika sällskaplig som jag minns henne före tonåren! Hon är en hårt arbetande upptäckare som klarar de flesta uppgifter vid tolv års ålder och alltid är på gott humör.

Alina, filmfotografen, kunde inte i sina vildaste drömmar tro att det här jobbet skulle vara så krävande! Hon är inte bara filmfotograf utan även tolk och fixare i ett. Alldeles för krävande – hon gör tre personers arbete. Men hon har gjort ett fantastiskt jobb, alltid där, alltid hårt arbetande, och hon känner sig verkligen som en stor del av teamet. Vilket fantastiskt tillskott. Hon är Kirgizistans nya Jimmy Chin – med andra ord som den välkända äventyrsfotografen och klättraren.

Vägen tillbaka: lera, regn och lärdomar
Vi tog oss tillbaka – mycket lättare än att gå upp – och slog läger väldigt tidigt tredje dagen på samma plats som första dagen. Färden ner var mycket lättare tack vare Danas hårda arbete och hjälp, men sadeln rullade två gånger, och det lindrade inte min irritation över hästägaren. Hans främsta intresse är att tjäna pengar på att hyra ut sin häst så mycket som möjligt. Toru är en härlig häst. Vi tänkte först köpa honom till nästa år, men vi tror inte att han kommer att vara redo för en sådan resa.

Vi har också lärt oss att vi kommer att komma tidigt, hitta rätt hästar, träna dem själva och ta med den bästa utrustningen hemifrån – ännu en lärdom.

De 16 km tillbaka till parkentrén dominerades av lera och kraftigt regn men gjordes på väg. Många turister var på väg mot Ala Kul‑sjön, och få sade hej, även om många tog bilder på Toru utan att fråga – återigen ett märkligt beteende.

En resa att minnas
Det var allt för den här gången – många lärdomar, och jag räknar denna sista resa som en av de mest betydelsefulla och fantastiska äventyren, mycket för att den var med mina underbara, exceptionella döttrar!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Till Mina Tjejer, Eva och Dana

Till mina döttrar, Eva och Dana


Tjejer,
Klockan är två på morgonen. Jag har haft en sån där natt igen. Ni vet när jag går upp, gör starkt kaffe, går runt i huset och försöker intala mig att jag inte ska titta på nyheterna. Och så gör jag det ändå.
Jag befinner mig i någon sorts chock över världsläget. Det känns som om det gått fort. För fort. Som om vi halkat från det ordnar sig till att det här kan bli farligt på riktigt utan att någon hann bromsa.
Och jag skriver det här för att ni är det viktigaste jag har. Inte för att jag tror att allt är kört, utan för att jag vill att ni ska förstå hur jag tänker och vad jag hoppas att ni bär med er.
När Ryssland gick in i Ukraina var det som om något brast. Inte bara ett krig. Utan en regel. En grundregel.
Efter andra världskriget skapade världen FN-stadgan, och i den finns en princip som är så enkel att den nästan låter självklar, man får inte hota eller använda våld mot andra länders gränser eller självständighet. Små länder skulle ha samma rätt som stora. Det var ett försök att göra världen mindre barbarisk.
Det är den principen som trampas på nu. Det är därför det känns annorlunda.
Och det är också därför det som händer i Arktis och kring Grönland gör mig rädd på ett nytt sätt. Ukraina var fruktansvärt, men det låg längre bort i kroppen. Arktis ligger nära oss. Det påverkar Danmark. Norge. Sverige. Våra hav. Våra vägar. Vår trygghet.
Jag tror att en del av rädslan handlar om just det: när hotet kommer nära, när psykologiskt avstånd försvinner, då blir det inte en nyhet. Då blir det något man känner i magen.
Arktis är inte bara is och björnar. Det är resurser. Nya sjövägar. Strategi. Stormakter som flyttar fram positioner samtidigt som isen smälter. Det är ett område där klimatet och geopolitiken möts och det är inte en bra kombination.
Ni frågade mig vid middagen igår varför jag är så tagen av allt det här.
Ett av svaren är att jag aldrig trodde att vi så snabbt skulle hamna i en tid där auktoritära ledare blir norm igen. Att USA, som på många sätt varit en symbol för frihet och öppenhet, skulle dra åt ett hårdare, auktoritärt och mer cyniskt håll. Att Ryssland skulle fortsätta gå den väg det gör. Att Kina skulle bli allt mer offensivt mot omvärlden.
Det blir mer vi och dom. Mer stängda gränser. Mer misstänksamhet. Mer kontroll. Som resenär har jag aldrig känt det så tydligt som de senaste åren.
Och det finns drivkrafter bakom det som är större än enskilda personer: rädsla efter kriser, växande klyftor, ekonomisk osäkerhet och en digital värld där algoritmer belönar ilska, konflikt och förenkling.
Det är svårt att bygga samhällen på det.
Det andra som håller mig vaken är klimatet.
Klimatet är inte en fråga bredvid allt annat. Det är en förstärkare. Det gör redan svåra saker svårare som mat, vatten, ekonomi, konflikter, migration, försörjning.
Globalt ser vi mer extremt väder. Värmeböljor, torka, skyfall, bränder. Skördar slår fel. Priser rör sig. Människor tvingas fly.
Och här hemma märker vi det också. Inte som undergång, men som förändring, exempelvis mildare vintrar, regn på snö, kortare säsonger. Sälen och Lima är en symbol för det. Där vi har stugan. Vintern blir mer osäker, och det påverkar människor som lever av den.
Jag tänker också på vår stuga i Lima. För mig är den inte bara ett hus. Den är en plats där man kan andas. Där man kan leva enklare. Där man kan klara sig bättre om världen blir mer stökig, oavsett om det handlar om elavbrott, skyfall eller bara behovet av lugn.
Jag lyssnade nyligen på Martin Krag i en P4-intervju. Han sa något som stannade kvar i mig, han kunde resa fritt som tonåring, men hans barn kommer att leva i en mer begränsad värld.
Jag känner igen mig.
När jag var 13–15 rörde jag mig på ett sätt som kändes självklart. Det fanns risker, men världen kändes öppen. I dag är det annorlunda. Inte bara på grund av krig och terrorhot, utan också på grund av klimatet, ekonomin, övervakningen, och att allt ska dokumenteras, bedömas, jämföras.
Begränsningen handlar inte bara om var man får resa. Den handlar också om en känsla. Att framtiden inte är oändlig, utan villkorad. Att man måste väga saker, tänka längre, vara mer medveten.
Det är tungt. Men det kan också föda något bra. Ansvar, mognad, omsorg, verklig frihet, den som inte bygger på att någon annan betalar priset.
Och här kommer det viktigaste.
Jag tror inte att ni är chanslösa. Tvärtom. Jag tror att ni redan har sådant som många andra saknar.
Ni har levt ute. Ni har frusit och skrattat och löst problem. I extrema områden. Ni vet att det går att klara sig med lite. Ni vet att man måste samarbeta. Ni har sett världen med egna ögon, inte bara genom en skärm.
Det vi ska fortsätta träna på tillsammans innan jag gör vidare till högre utforskning är två sorters mod:
Modet att säga ifrån när något är fel, även när man riskerar att bli obekväm.
Modet att göra rätt saker länge, även när det går långsamt och ingen applåderar.
Och en sak till. Att hålla fast vid människor som vill väl. För de finns. De syns bara inte alltid i flödet. Men vi möter dem överallt när vi reser.
Jag skriver inte det här för att skrämma er, utan för att ni ska förstå att jag tar världen på allvar.
Men också för att jag vill att ni ska känna det jag kände när jag växte upp.
Jag föddes 1962 och växte upp i 60- och 70-talets Sverige. Folkhemmet var inte perfekt, men det fanns en idé om att vi byggde något tillsammans. Att en murarson kunde ha samma chans som någon annan. Gratis skola. Sjukvård. Bibliotek. Idrott. Tillit.
Det är en viktig erfarenhet att bära: att samhällen kan byggas. Att solidaritet inte är en slogan, utan ett system. Och att det går att välja det igen, även om det ser annorlunda ut i dag.
Så! Vi kör en ny expedition i sommar. Oavsett.
Inte för att fly från världen. Utan för att öva på att leva i den. Tillsammans.
Er pappa

Året 2025

2025 började mot en tältvägg på Långfjället. Minus femton grader, ungefär. Den sortens skarpa kyla som etsar fast ögonblick i minnet. Varje andetag. Tystnaden. Hur små beslut plötsligt väger tyngre.


Jag och Hannah gick upp på Storvätteshågna, Dalarnas högsta topp. För henne var det första steget ut i ett äventyr hon länge pratat om, in i det arktiska hon längtat efter. Dagen efter blev hon sjuk, började kräkas. Och fjället förändrades. Landskapet mörknade, ljuset blev tunt. Vi arbetade oss tillbaka i pannlampans sken, i det där gränslandet där varje steg måste tas med eftertanke. Vi tog oss hem. Sådant sitter i kroppen, inte som en historia man säljer, utan som en enkel, fysisk påminnelse om att naturen bestämmer villkoren.

Den tunna platsen Cayambe knäckte oss. Cotopaxi gav oss soluppgång. Den riktiga segern var laget.

Det kändes som om revbenen knäcktes inifrån.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips