Tillbaka i lägret: utmattning och lättnad
Jag upplevde ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv i Karakol‑dalen i Kirgizistan för två dagar sedan.
Vi hade precis kommit tillbaka till lägret, vilket betydde att allt hårt arbete var över. De föregående två dagarna hade varit brutalt tunga, och jag hade inte varit så här trött sedan dagen då jag nådde andra sidan av Grönlands inlandsis för nästan ett år sedan. Efter 30 dagar tog isen slut, men vi var tvungna att bära all utrustning turvis över en hög moränvall till andra sidan, där en helikopter så småningom skulle hämta vår utrustning och vårt skräp. Tröttheten jag kände då var extrem. Anders hjälpte mig att bära då – det glömmer jag aldrig.
Ett rent glädjeögonblick: Dana tar tyglarna
Den här gången bad jag Dana att sätta sig upp på Toru, vår häst, och rida tillbaka söderut längs leden för att hjälpa Alina med hennes packning. Att vara filmfotograf på en sådan här resa är så hårt det kan bli. Dana hade långsamt tagit över hanteringen av hästen, även på de knepigaste och brantaste partierna, och det arbete hon hade gjort skulle få vuxna att tappa hakan. Men hittills hade hon inte ridit hästen utan att jag höll ett säkerhetsrep.
Nu klättrade hon upp i sadeln, tog de alltför korta tyglarna, tryckte till med hälarna, och Toru svarade. Glädjen jag såg i hennes ansikte är något varje förälder lever för. Det är också känslan av att vara förbundet med något större än sig själv.
Vilket ögonblick i livet!
Äventyrets känslomässiga berg‑ och dalbana
Av erfarenhet vet jag att sådana stunder ofta kommer efter någon form av prövning när alla mänskliga känslor spelats ut – oro, förundran, ilska, panik, irritation, glädje och utmattning på en gång. Den här resan var sådan. Det var inte den resa jag ville att mina döttrar skulle uppleva, för hård och potentiellt farlig. Jag var rädd att den skulle sluta med ett gråtande “Jag vill aldrig göra det här igen. Aldrig.” Det hände aldrig, för tjejerna är ganska vana vid sådana utmaningar. Även om Dana i slutet sa att det var svårare än vår ökencykling i Namibia och den extrema klättringen i hettan i Anatolien tillsammans.
Men flickorna är äldre idag. Dana är extremt tränad av fotbollen, och Eva tycks alltid vara i ett tillstånd av acceptans. Det är vad hennes ögonproblem har lärt henne, tror jag – det är som det är. Gå vidare; det blir så småningom bättre.
Uppbrott: Toru och leden
Vi började vår resa precis bortom parkentrén till Karakol nationalpark. Hästen Toru transporterades dit av sin ägare, som var en timme sen i värmen och lämnade oss med en mycket tunn och sliten sadelfilt. Det blev genast tydligt att Toru var utmattad. Sedan vår senaste tur hade han varit ute med ett annat gäng turister som hade tappat den vanliga sadelfilten. Hur det är möjligt vet jag inte. Men det försatte oss i trubbel. För det första vill en trött häst förstås vila och äta – och Toru är en envis tonåring. För det andra rullade sadeln ett stycke vid den första branta stigningen i den fuktiga hettan. Vi var tvungna att ta av den och göra om allt. Vi la till ett arktiskt liggunderlag i hopp om att det skulle räcka. Tiden skulle utvisa.
Vi gick 16 km första dagen i stark värme och hittade en fin lägerplats bredvid den vackra Karakolfloden. Vandringen hade mest gått på en väg, och en hel del vandrare och cyklister passerade oss, de flesta på väg mot Ala Kul‑sjön. Vi har inte sett så många turister på den här resan, och väldigt få av dem sa ens hej. De vänligaste var engelsmännen. De minst vänliga var lokala turister och ryssar. De bara gick förbi oss, oavsett situation. Vid ett tillfälle hade packningen rullat på grund av den dåliga sadeln och jag behövde en centimeter hjälp för att få upp knuten. Kanske fem turister passerade mig; ingen stannade trots att de såg mitt problem. En ryss ropade bara: “No English.” Jag var före resten av teamet större delen av dagen.
Utsikten var fantastisk!
Den tuffaste dagen: upp och över
Nästa dag var den hårdaste. Vi kom inte iväg så tidigt som jag hoppats för att undvika den starka middagshettan. Målet var att komma så långt vi kunde, för att få en storslagen vy över Pik Karakol och dess glaciär. Om jag då hade vetat hur leden skulle se ut hade jag inte gett mig iväg med en häst!
1997 korsade jag Anderna med åtta hästar och tre andra personer. Det var en mycket hård ridtur, men vi steg aldrig av hästarna. Den här gången hade vi bara Toru som packhäst. Vi insåg direkt att han inte var van vid att bära last i skogar. Han stötte ofta in i träd med packningen, så Dana och jag var tvungna att styra honom förbi alla stora träd. Varje gång han slog i ett träd blev han panikslagen och försökte bli av med packningen. Vi klättrade på en bergvägg högt ovanför floden, med branta och hisnande vyer.
Packningen rullade första gången efter bara 20 branta, heta minuter i den brantaste delen. Vi packade av och packade om. Eftersom jag hade ryggskott kunde jag inte lyfta packningen – den vägde runt 35 kg. De tre tjejerna gjorde jobbet; det var bara att få upp den. Det var då vi lade till liggunderlaget. Efter den här klättringen gick det brant ner till floden. Vid ett tillfälle, när jag ledde Toru och han satte sig på tvären, tryckte han på för hårt, tog ett litet skutt och landade på min rygg. Min ryggsäck räddade mig. Packsadeln hade åter rullat lite och behövde justeras. Jag var oerhört trött och varm. Jag skrek och gapade, som jag gör när jag inte kan hantera min utmattning. Dana bara tittade på mig och sa: “Lugna dig, pappa.”
Vi gav oss av igen uppför en annan brant skogsstig som öppnade sig mot dramatiska vyer över branta bergsväggar. Det var samma historia: extrem hetta, packningen slog i träd, och Dana och jag arbetade hårt för att bromsa Toru. Jag sa till Dana: “Var nära honom, använd din kropp för att kontrollera hans rörelser, och bli inte trampad på eller knuffad.” Hettan brände. Det var en helvetesdag. Jag är inte imponerad av mitt eget beteende, men det kändes bättre när Dana sa: “Jag förstår dig. Vi gör vårt bästa, och om Toru inte hjälper till kan han falla ner längs bergssidan.”
Det här var en mycket lärorik färd uppför de branta lederna. Allt fokus låg på att få alla att känna sig säkra och ta oss upp till platån, ut ur skogen. Det hände efter sex timmar. Toru slappnade av mycket, åtminstone i en halvtimme, tills de elaka hästflugorna kom och gjorde hans liv till ett helvete – och vårt. Han klarade dem inte alls. Jag visste att de skulle försvinna när det blev mörkt.
Lärdomar för framtida expeditioner
En av huvudanledningarna till den här resan var att ta reda på vad vi ska göra nästa år – om vi ska planera en stor expedition till fots, med häst eller kanske till och med cykel. Flickorna vill ha häst och ridning. Men jag kommer aldrig att ta med en häst på en resa som den här igen. Endast rimliga leder. För det här är inte roligt för någon.
Det sagt, efter att vi sett den fantastiska utsikten över Pik Karakol och återvänt nästa dag på samma led, insåg jag hur mycket alla i teamet hade kommit varandra närmare, lärt sig mycket om sig själva och livet, och jag såg hur mina döttrar hade utvecklats på den korta tiden.
Reflektioner om teamet
Eva tar livet på ett rationellt sätt. Hon föredrar att vara ensam så mycket som möjligt, lyssna på musik eller bara tänka, vilket en resa som den här tillåter. Men när hennes hjälp behövs finns hon alltid där för att hjälpa till och göra livet lättare för alla – en enorm förmåga. Varje expedition behöver en Eva för balans och perspektiv.
Dana har blivit sitt vanliga sociala jag igen och njuter av att prata och av sällskap. Hon är lika sällskaplig som jag minns henne före tonåren! Hon är en hårt arbetande upptäckare som klarar de flesta uppgifter vid tolv års ålder och alltid är på gott humör.
Alina, filmfotografen, kunde inte i sina vildaste drömmar tro att det här jobbet skulle vara så krävande! Hon är inte bara filmfotograf utan även tolk och fixare i ett. Alldeles för krävande – hon gör tre personers arbete. Men hon har gjort ett fantastiskt jobb, alltid där, alltid hårt arbetande, och hon känner sig verkligen som en stor del av teamet. Vilket fantastiskt tillskott. Hon är Kirgizistans nya Jimmy Chin – med andra ord som den välkända äventyrsfotografen och klättraren.
Vägen tillbaka: lera, regn och lärdomar
Vi tog oss tillbaka – mycket lättare än att gå upp – och slog läger väldigt tidigt tredje dagen på samma plats som första dagen. Färden ner var mycket lättare tack vare Danas hårda arbete och hjälp, men sadeln rullade två gånger, och det lindrade inte min irritation över hästägaren. Hans främsta intresse är att tjäna pengar på att hyra ut sin häst så mycket som möjligt. Toru är en härlig häst. Vi tänkte först köpa honom till nästa år, men vi tror inte att han kommer att vara redo för en sådan resa.
Vi har också lärt oss att vi kommer att komma tidigt, hitta rätt hästar, träna dem själva och ta med den bästa utrustningen hemifrån – ännu en lärdom.
De 16 km tillbaka till parkentrén dominerades av lera och kraftigt regn men gjordes på väg. Många turister var på väg mot Ala Kul‑sjön, och få sade hej, även om många tog bilder på Toru utan att fråga – återigen ett märkligt beteende.
En resa att minnas
Det var allt för den här gången – många lärdomar, och jag räknar denna sista resa som en av de mest betydelsefulla och fantastiska äventyren, mycket för att den var med mina underbara, exceptionella döttrar!
