Kebnekaise: Familjeklättring av Sydtoppen

408 mil. I bil. 38 mil till fots. En familj. Två vuxna. Två döttrar, 6 och 8 år gamla. 9 dagar. Målet var att bestiga Sydtoppen och Sveriges högsta berg, Kebnekaise.

Vi anlände till Nikkaloukta sent på kvällen den tredje dagen. Men vi knallade till Ladtjoluskåtan. Jag insåg att det skulle hjälpa att ta båten längs Laddjujavri. Stigen såg dessutom tråkig ut på kartan. Utsikten över sjön mot Kebnekaise från platsen är med de bästa i världen!

Vi tog första turen över sjön med mycket skämtsamma och trevliga Nikkalouktabor. En mycket varm morgon som bara skulle bli varmare. 26 grader. Det gjorde att det tog oss hela fem timmar att knalla de 8 km:na till Fjällstationen, där vi kort stannade för att köpa mat. Idén var att ha så lite grejer som möjligt och satsa allt på ett kort (bra väder....) under nästa dags toppförsök. Tre dagars körning och en tung, tung ryggsäck hade gjort mig lite seg. Vi knallade en timme bort från stationen, passerade Jökelbäcken och slog läger för natten. Vi kom överens om en tidig start, trots att tjejerna var lite möra. Vi med. Men för att undvika värsta värmen. Jag räknade med minst 15 timmars färd med tanke på tjejernas ungdom.

Vi lämnade lägret klockan sex. Varmt, varmt. Klättrade upp längs Kittelbäcken, passerade en fin stenbro och en mindre fin stålbro och där började den riktiga klättringen. Vi gick sakta men säkert och tjejerna hängde lätt med. Många passerade oss med svikt i stegen. Bestigningen är ju ganska enkel för den vane. Vi knallade upp över snön, stenbumlingar, grus och hamnade efter 4 timmar uppe på Vierrevarri. En del vuxna trodde detta var toppen och när de fick veta, vände en del åter. Sydtoppen syns ju inte härifrån. Det är nog en hel del som inte tittat på kartan innan. Vi visste ju, så motivationen var fortfarande hög. Tjejerna gnällde inte alls utan njöt av alla uppmuntrande ord från andra vandrare som häpet upptäckte ynglingarna på väg uppåt. En del kommenterade att de hade stövlar. För mig är vandrarskor helt onödigt. De är bara klumpiga, övervärderade och bara tar kraft. Jag hade valt stövlar för eventuella småbäckar och för att de satt så fint på tjejerna. Jag hade vanliga gymnastikskor som vanligt. Pam likaså. Ja trailskor. Jag ångrar att jag inte tog Teva som vanligt med neoprenstrumpor som jag annars gör. (Tjejerna hade inte minsta lilla skavsår efteråt förresten. Inte vi heller)

Ingen höjdare insåg vi. De kom upp. Vi med. Sista biten knallade Eva och jag upp före Dana och Pam. Eva är som en traktor, hon går och går, vilar aldrig, gnäller aldrig (tills man frågar hur det är....) och så var vi uppe på den tvära, vackra och lilla Sydtoppen. Där stod en tysk och ringde hem i stor glädje över att ha klättrat Sveriges högsta topp! Sydtoppen är vacker, men det är ju ingen svårbestigen sådan. Dana blev känslosam och grät.

Elden, Grönland och Skåne

Elden. Den saknade jag mest under tiden på Grönland. Förutom en liten skvätt på öns södra del, finns ingen skog. Så med få undantag krävs det att ute människan får ta med sig eget bränsle. På varje tur. Ibland dyker det upp långväga drivved. Och att ta med sig en massa kladdig och illaluktande sältran är ju inte aktuellt idag. Och jag har förstått sedan hemkomsten, snart ett år nu, att elden och skogen är viktig för mig. och för mina tjejer. Så det sista halvåret så har vi varit ute i någon av Skånes folktomma reservat, skogar och nationalparker. Mycket på grund av inköpet av bil. Omöjligt att som soloförälder få ihop allt annars med två alltmer socialt behövande tjejer. Jag försöker sakta få dem att göra eld, använda yxa, såg och kniv. Samtidigt filma, fota och jobba på en dokumentärserie idé jag har om urbana barn i vildmark. Att sova ute är ju inget problem alls, tvärtom, en lisa för själen för oss alla. Dana är lite hårdhänt, Eva lite försiktig. Och jag lite för orolig att de skall göra illa sig.

Men tillbaka till elden. Känslan när man tagit sig genom ännu en vecka i storstaden. Att öppna bildörren, möta vinden, friskheten, sjungande fåglar och direkt göra en sprakande eld. Det är det mest avslappnande, rofyllda och tillfredsställande i mitt liv. Och jag sover alltid minst två timmar extra i tältet.

Skåne är fullt av smultronställen. Det gäller bara att se till att vara på plats tidigt eller sent på dagen, för att undvika stadsbor på utflykt. Det är kanon de är ute, men varför så bråttom och varför alltid prata i mobiltelefon? Höjdarna hitintills har varit följande:

5. Stenshuvuds Nationalpark

Men i stora drag alla platser vi besökt, har varit värt det. För Malmöbor är ju Torup så nära och så bra! de har till och med ett utegym av klass i trä!

Om ni har tid att döda, så finns alla rapporter här (på engelska) https://www.mikaelstrandberg.com/tag/familyadventures/

Med ubåt 200 meter under ytan

Ända sedan jag såg Jacques Costeau har jag närt en liten omöjlig dröm att få se världen underifrån. Inte blev det bättre, den längtan och önskan, när jag såg en av mina favoritfilmer, Le Gran Bleu av Luc Besson med en av mina favoritskådisar Jean Reno. Men jag misstänkte att chansen var lika stor som om att jag en dag skulle hamna på månen. Lyckligtvis har jag de bästa och mest spännande av vänner. Så min gamle vän Olly Steeds, som jag träffade redan år 2000, har en drivkraft som få andra. hans dröm har varit att undersöka vår värld som finns under havsytan, en värld få känner till. Han jobbade många år med Nekton och jag introducerade min bästa polare till honom vid ett möte i Ituriskogen i Congo-Kinshasa 20011 och de har nu bland annat lett fram till att Jeff Willner´s företag Kensington Tours är en av de två stora sponsorerna av projektet.

Så förra veckan hamnade vi då på Seychellerna och en av mina stora drömmar blev verklighet. Ombord på forskningsfartyget fanns två Triton-ubåtar, en sorts Tintin ubåtar för två, och jag var riktigt laddad för denna färd under ytan. Det var litet blåsigt där ovan, vågigt, så vi klättrade ned från fartyget till en liten båt, där Jeff och jag kördes ut till de två ubåtarna. Vi hade tränat att stiga i, så det var lätt. Jag kände en viss nervositet inledningsvis, men när ubåten sakta böjde sig framåt och vi kröp under ytan, ja, det var en fantastiskt spännande känsla och så glömde jag all rädsla och bara njöt. 

Känslan att titta upp mot världen där ovan, desto djupare vi kom, ju mer faschinerad blev jag. Först var det lite stim av fisk, men ju djupare vi kom, följde mörkret och det gillade jag allra bäst. Vi låg på 200 meters djup drygt en timma, vi så lite mjuk korall, någon fisk, men annars var det bara ljuset och arbetet från den andra ubåten som syntes. Det kändes lite som att vara ute en sväng i polarnatten, men under ytan. 

Någonstans mitt it timmen kom jag att tänka på hur usel jag är för att propagerade för denna fantastiska jord och det hot vi faktiskt lever under och värdet av att på bästa Greta Thunberg-vis försvara detta för kommande generationer. Så vacker var det därunder.

Jag gillade också symmetrin, bubblorna och kargheten där nere. Forskningsfartygets radar pingade på monotont och jag tänkte då på ubåtskrigen under andra världskriget. Så rädda de måste varit när torpederna och sjunkbomberna stressade förbi! Och varför just jag? Varför får jag uppleva detta?

Färden upp gick försiktigt, och när vi kom opp ovan ytan härjade lite hårdare väder och där nere, ja, där han det var lugnt och fridfullt. Jag kan sakna det nu. när jag återvänt till Skånes skogar igen.

Svante är död.

Svante är död. Skjuten av Malmö stads skyddsjägare med licens att döda, Agent 0045/4 och 3/4-delar. Svante är en knölsvan pappa som jag och barnen har följt under många år. Svante är gift med White Rose som nu ligger på äggen själv utan att någon som försvarar hennes revir mot inkräktare. Det är inte lätt att vara starkt revirtänkande knölsvan mamma, eller pappa, för vi vet som följt dem genom åren att i regel får mamman 8 ägg, men när de väl börjar simma, ungarna, går det fort. Ett år överlevde bara två och förra året tre, varav den starkaste döpte vi till Superducky. Ungarna har älskat de berättelser vi skapat runt denna familj. Något som också fört med sig att de lärt sig uppskatta och tycka om djur, få förhöjd empati.

I morse gick jag upp tidigt, gick ut på balkongen under tiden kaffekokarn drog igång morgonkaffet och såg då att någon satt upp en skrift framför honans bo. jag gick ned och tittade och såg upprörda känslor. Så såg jag min vän Emma skriva på Facebook och jag kollade media, där stod att läsa om händelsen både i Aftonbladet och Expressen, lätt sensationalistiskt, men ändå, klart folk blir upprörda. Så oerhört onödigt att skjuta hanen.

Svante hade uppträtt aggressivt, skrämt folk i en kanot som slagit runt. Svante hade också bitit en ekolog som varit på besök. OJ, vad ont det måste ha gjort. För någon som blivit biten av svanar, pingviner, babian (rivit då...), så kan jag tillägga att det skapar ingen större smärta. Av denna anledning, så sköt Malmö Stds skarprättare Svante. Han passade inte in i hur samhället ser Svantes uppträdande. Inte lätt att tala om för ungarna att han sköts för att han gjorde sitt jobb som pappa. Passar ni inte in skjuter vi.

Jag vet, jag ägnar mig där åt kvällstidningsjournalistik. Men jag vet också att beslut runt detta måste tas och jag vet att ett beslut för skyddsjakt togs den 4 april av Länsstyrelsen Skåne. men jag undrar har länsstyrelsen verkligen pratat med fågelklubbar och kanotklubbar om detta? Är det inte mer än en vecka som krävs innan verkställande av beslut? Och oss som bor här? Jag betvivlar detta och vi ser åter ett tecken på att dessa alldeles för många sudd- och pennförflyttare tagit ett alltför hastigt beslut. Jag vet att kanotklubben varje år talar om för sina paddlare att hålla avstånd. Ornitologerna vet ju vad som händer när farsan är borta. Tar man bort farsan så överlever inte många, om någon av barnen, när det är dags att börja simma ut och upptäcka världen.

En sak vet jag, det är att tjejerna är ledsna i onödan. Detta gäller mig med flera. Mycket mer kunde ha gjorts. Man kunde ha spärrat av, lätt gjort, informerat mer, de som hyr ut båtar kunde ha informerat sina kunder, inget större jobb. Och att som ansvarige i media dra upp att en ekolog blivit biten, ja, för mig är detta ett lågvattensmärke. Under min tid i Indonesien blev en lokal ekolog på ön Komodo biten av en av områdets hotade komodovaraner Bettet är giftigt (inte livsfarligt), men inte sköt de varanen, de omplacerade den. Det kunde man gjort i detta fall också. Kört honom till någon av Skånes alla våtmarker. Som ligger högst en timmes bilfärd bort.

En tragedi för oss boende här som känt sådan frid och fröjd att följa Svante och White Rose och deras barns liv. Bra sagor. Som nu fick ett dåligt [email protected] Malmö, Sweden

Media har skrivit en del, mest korta texter, bäst Kvällsposten, trot eller ej https://www.expressen.se/kvallsposten/svanpappa-skots-ihjal-stor-ilska-bland-boende/

Nekton Mission: Följ Med Olly Steeds ned i djupet

Våra hav. Vi vet så lite om dessa för framtiden helt avgörande jättar. Det sägs att vi enbart dokumenterat runt 6% av dess invånare. Och i dessa tider av oro runt klimatet och människans framtid, så självklart är det så att oerhört mycket hänger på kunskapen om våra hav. Osannolikt nog så är det så att en mycket god vän till mig, Olly Steeds, ägnat de senaste 10 åren att försöka få sitt Nekton Mission projekt på fötterna. Och plötsligt har han lyckats få ihop de summor som krävs och de människor som behövs. Helt osannolikt egentligen. Och jag vet hur oerhört mycket arbete och sin själ han lagt ned i denna livsuppgift. Och nu har han nått fram till starten. En berg- och dalbanetur helt klart.

Jag presenterade Jeff Willner för honom en gång i tiden under en äventyrlig färd i Kongo-Kinshasa när Olly bara dök upp ur skogen efter ett besök hos Mbuti folket. Idag är Jeff Willner och Kensington Tours en av Ollys viktigaste samarbetspartner i detta för framtiden livsviktiga projekt.  Tillsammans mötte vi till den stora presskonferensen härom månaden vid det vackra Commonwealth House i London där Olly presenterade delmål 1, undersöka den Indiska Oceanen runt Seychellerna. I panelen satt forskare, komissionärer, politiker och bland publiken många kunniga människor och sponsorer för projektet. Det var en klassisk old British style presskonferens. Fantastisk på många vis.

Tillsammans med Emily Penn som jobbar med ett stort plast projekt.

Nu har forskargruppen anlänt till Seychellerna och kan följas live här! Följ med på denna fantastiska händelse!

Team Kensington Tours