Grönland: Två månader senare

Jag får frågan ofta, varför Grönland, här är ett intro:

Vi har nu varit hemma i Malmö i två månader och det har tagit den tiden att återhämta sig för slitet på skidturen:

Och jag har avslutat detta nedan och börjat på gymmet igen:

Vill ni följa vardagen, så finns den att kika på här:

www.facebook.com/explorerglobal eller https://www.instagram.com/explorerglobal/

Ja, vardagen domineras av tjejerna. Här sista grönländska dansen:

Grönland: Avsked och hemkomst

Tjejerna och jag har varit tillbaka i Malmö och Sverige i två veckor nu. En tid som präglats av svårigheter att sova, för varmt (!), starta ett nytt hem efter att vi anlände till en helt tom lägenhet, få in tjejerna i det svenska systemet igen (Skattemyndigheten, skolor och sjukvården) och saknad av Grönland. Tjejerna och jag är samtliga pragmatiska, så längtan och saknad tar inte för stor plats, vi tar främst en dag i taget. Tjejerna har fått sin våningssäng, sitt eget rum där det krävs lösenord för att komma in och jag mitt bibliotek. Vi bor bra men dyrt i Malmö. Ändå billigt i jämförelse med Grönland!

Sista tiden på Grönland var omtumlande. Kalle och Ulrika kom och filmade, tjejerna väntade å ena sidan på att på åka men utan mamma och jag ville göra klart allt, från filmen till alla att säga hejdå på ett odramatiskt och enkelt vis från vänner och grannar. Inte lätt. Myggen började bli svår, rödingen hade ännu inte börjat nappa och så skall allt fixas från hus, räkningar, packning och hinna ta de sista bilderna.

Det tog sin tid att komma tillbaka till Malmö. Först stora isbrytaren till Ilulissat, säkert en av världens mest spännande och vackraste lokalfärja, där stannade vi ett dygn, träffade vänner och så tog vi lill-flyget till Kangerlussuaq, där vi blev sittande ett dygn och så hem till Malmö. Ja, det känns som hemma. Självklart var färden över Öresund med tåget hemskt som vanligt, med alla griniga svenskar, som alltid tar fram det värsta de har under just den färden. Vi sov på golvet första natten.

Vad saknar jag direkt från Grönland? Grannarna, som alltid fanns där, speciellt Skades, vännerna, de fantastiska vyerna, den extremt friska och klara luften, tystnaden, fisket, löpningen, vandringen, lugnet.

Vad saknar jag inte? Oron om Eva skulle bli sämre och att hjälpen är så långt borta. Kosten. Nu när jag är tillbaka, så är jag tillbaka i min vegetariska kost, tjejerna har sin falukorv igen. Det svaga kaffet. Priserna så klart. Och den livsstress som präglat mycket av det gångna året, om än att allt var bättre än på mycket länge vid avfärd.

Nu, när jag sitter här tidig morgon, tjejerna sover ännu, vi skall tillbringa eftermiddag och kväll på stranden, så känner jag tre saker:

För det första är de 14 månaderna på Grönland med de viktigaste i mitt liv. Helt avgörande om än omtumlande. För det andra, så inser jag vilken enorm uppgift jag har att göra en film, bok med mera om denna omvälvande tid och för det tredje, så visst är jag helt knockad mentalt och fysiskt, men vilken fantastisk tid det varit, främst till följd av de fantastiska människorna.

Utmattad

Jag har varit sanslöst trött på sistone. Tveklöst är det så att det gångna året varit ett av de mest dramatiska i mitt i liv, men ändå, så här trött har jag inte varit. Men idag när jag var ute och sprang i denna storslagna terräng och kände mog helt stum så förstod jag plötsligt vad det berodde på. De där 10 dagarnas Expedition utan snö men på skidor blev lite för tuff. Se videon. 1 km i timmen.

Jag behöver bara tid att återhämta mig. Mycket händer just nu. Bara en kort rapport på grund av akut trötthet.

Grönland: Jakten på röding har börjat

Igår knallade jag över bergen till min favoritplats för rödingfiske. Havsisen är borta, men sjöarna är ännu täckta av is även om det börjar släppa runt kanterna. Solen gassade och fjällen är fortfarande klädda i snö. Oerhört vackert. Helt klart, och då tar jag alla mina 33 år världen över in i beräkningen, detta är helt klart en av de vackraste och friaste platserna på jordklotet.

Härom dagen var tjejerna och jag ut på en övernattning i fjällen. Ganska blött i markerna men en varm och frisk dag, och när man ser hur tjejerna, utan avbrott, leker timme efter timme utan behov av uppmärksamhet, så förstår man värdet av naturen som läkemedel på alla nivåer. Ibland undrar jag varför jag ser så ytterst få lokalbor ute i denna fantastiska natur? Men jag vet ju också att grönländaren i första hand dras till havet, inte fjällen. Och nästan alla jag pratar med, nämner sitt behov av havet för att må bra. Att kunna se det varje dag, vara en del av det ofta. I alla fall hos de över 30 års ålder, som vanligt undrar man hur det skall gå för de yngre. De verkar vilsna. Som vanligt.

Många frågar om Eva. Hennes tillstånd är stabilt, men vi är oroliga, vilket gör att vi taget beslutet att återvända till Sverige. Tjejerna och jag. Pam fortsätter sitt arbete här.

En grönländsk skidexpedition

Jag visste redan när jag gav mig iväg att jag förmodligen var sent ute. Snön började försvinna runt huset, men det var -15 och sol, så jag gav mig iväg ändå, pulkan packad med förnödenheter för tre veckor, även om jag var glad om jag kunde få till en vecka. Med 80 kg i pulkan skidade jag iväg hemifrån över isarna och hann med 20 km denna första dag och solen sken, underbart väder och det första nattlägret var perfekt med utsikt över isbergen i sundet.

Nästa dag drog den varma sydvinden in, den jag fruktat och jag skidade som en galning för att hinna till en by vis namn Ilimanaq, där jag visste en färja skulle gå om en vecka, ifall jag ingenstans skulle kunna ta mig. Så jag stannade i byn en dag i väntan på att se hur vädret utvecklades och bara över natten försvann snön på isarna och i stället fanns där vatten. men jag tänkte, jag får i alla fall prova, så påföljande dag drog jag iväg över isarna och började klättra uppför de runda bergen, ibland på barmark, ibland på blötsnö. Tvärheten på uppgången var helt osannolik, så efter två timmars arbete befann jag mig i en sådan situation att jag tvingades släppa pulkan för att inte skada mig själv och med all den vikten dundrade den in i en hög stenar. Korkat gjort. En ganska allvarlig skada på pulkan.

Jag fick lägga om riktning direkt och skidade österut och hamnade framför en storslagen utsikt, men med en tvär nedgång i ett lavinområde. Det tog 2 timmar att ta sig ned och en rullning av pulka vilket medförde att bösspipen sköt ut genom pulktyget. Inga färska spår efter vare sig isbjörn, myskoxe eller ren. men väl gamla. Jag kände stor osäkerhet rörande isarna när jag gick till söms.

Påföljande morgon hade än mer snö försvunnit och jag insåg jag får köra söderöver för att se hur det ser ut där och om jag kan hitta nya vägar till inlandsisen som var mitt mål. Så det blev att köra snabbt över isarna men så försvann snön helt och jag fick dra tungt över myrar och blötmarker och insåg jag måste försöka ta mig upp i höjd till snön, Men de 80 kg tog kraft.

Omständigheterna till trots så var det en underbar tid att vara ute. Inga människor alls så klart, tranorna anlände och värmen var fantastiskt underbar, liksom känslan av frihet och den här rena hälsosamma friska luften som finns på Grönland. Oslagbar. Det tog mig 8 timmar att göra 4 km över berget på barmark med pulka. Nattlägret blev på barmark.

Jag insåg att slitet var för tufft och jag fick åter lägga färden på is, om man kan säga så och det tog mig ytterligare tre dagar och dra hem hela ekipaget till base camp och tjejerna igen. Jag bytte där ut pulkan mot ryggsäcken och tjejerna och jag körde en ute natt tillsammans. Bäst av allt!