Nekton Mission: Följ Med Olly Steeds ned i djupet

Våra hav. Vi vet så lite om dessa för framtiden helt avgörande jättar. Det sägs att vi enbart dokumenterat runt 6% av dess invånare. Och i dessa tider av oro runt klimatet och människans framtid, så självklart är det så att oerhört mycket hänger på kunskapen om våra hav. Osannolikt nog så är det så att en mycket god vän till mig, Olly Steeds, ägnat de senaste 10 åren att försöka få sitt Nekton Mission projekt på fötterna. Och plötsligt har han lyckats få ihop de summor som krävs och de människor som behövs. Helt osannolikt egentligen. Och jag vet hur oerhört mycket arbete och sin själ han lagt ned i denna livsuppgift. Och nu har han nått fram till starten. En berg- och dalbanetur helt klart.

Jag presenterade Jeff Willner för honom en gång i tiden under en äventyrlig färd i Kongo-Kinshasa när Olly bara dök upp ur skogen efter ett besök hos Mbuti folket. Idag är Jeff Willner och Kensington Tours en av Ollys viktigaste samarbetspartner i detta för framtiden livsviktiga projekt.  Tillsammans mötte vi till den stora presskonferensen härom månaden vid det vackra Commonwealth House i London där Olly presenterade delmål 1, undersöka den Indiska Oceanen runt Seychellerna. I panelen satt forskare, komissionärer, politiker och bland publiken många kunniga människor och sponsorer för projektet. Det var en klassisk old British style presskonferens. Fantastisk på många vis.

Tillsammans med Emily Penn som jobbar med ett stort plast projekt.

Nu har forskargruppen anlänt till Seychellerna och kan följas live här! Följ med på denna fantastiska händelse!

Team Kensington Tours

Från iskallt till varmt

De sista två veckorna har sannerligen varit med de mest fantastiska i mitt liv. Första veckan tillbringade jag tillsammans med Pam runt inlandsisen och ett plejs som går under namnet Point 660, som ligger drygt 53 km:s pulk dragning från Grönlands huvudflygplats i Kangerlussuaq. Temperaturen varierade starkt från en dag till en annan, från -23 C till runt -7 där i stället den legendariska vinden som kallas föhn präglade hela turen med sin stormstyrka. Det var underbart att åter leva i tält under dessa omständigheter, vilket också förde med sig att inlandsisen visade sin mest fantastiska sida. Nästan all snö var borta och där låg denna vår världs andra största ishätta och blotta sig bar. Vilken enastående upplevelse! Klart man skulle vilja korsa den, något Pam vill göra. Hon bor nu på Grönland och förbereder sig för detta. Här är bilder från den färden https://photos.app.goo.gl/BdqLxxE1ktKyE84t5

Vi hade en del problem med köket. Vi fick diesel i stället för bensin och Soton gillar inte det, så vi fick exprimentera några dagar, men det gick bra det med. Men det visar att man inte skall ge sig iväg innan allt testats! Som helhet, en underbar tid! Bilder därifrån https://photos.app.goo.gl/iX3k5SHJF6FzbrNb7

Härifrån begav jag mig direkt till den gamla svenska kolonin i Västindien, St Bartolomew och levde livet på en yacht under några dagar. Sannerligen en total kontrast! Jag träffade den gamle NHL-hjälten Chris Pronger här, han liksom jag gillande detta ställe. 

Nu tillbaka i vardagen. Helt ok det med.

2018: Viktigaste året i mitt liv

Utan minsta tvekan är det så att 2018 har varit det viktigaste året i mitt liv. Jag skulle vilja påstå att det gjort mig till en bättre människa. Framförallt till en bättre pappa. När vi insåg att min äldsta dotter Eva var på väg att bli blind, samtidigt som vi bodde på en av de mest isolerade platserna på jorden på Grönland, förändrades jag för alltid. Först då fattade jag på allvar att ingenting i livet är viktigare än ens barn. Jag tror att jag i och för sig hade varit en bra pappa ända fram till den dagen, men att jag fortfarande var borta i tankarna för mycket främst i alla projekt och jobbet. Tankarna var inte alltid där de borde vara. Evas sjukdom, JIA kallad, tillsammans med druvhinneinflammation är en sällsynt sjukdom så vi tar en dag i taget. Lyckligtvis träffade vi från första stund de bästa människor på alla nivåer och utan deras stöd och hjälp hade det kunnat gå riktigt illa.

   Evas ögonbekymmer kastade hela familjen in i en berg- och dalbanatillvaro. Av och till kändes det som om livet skulle sluta i största tragedi, men nu idag, i början av 2019, så kan jag bara tacksamt konstatera att allt, och då menar jag, allt, har blivit bättre. På alla nivåer! Märkligt att livet skall vara så att ju krångligare desto mer ödmjuk blir man och förmodligen även bättre som människa. För mig har 2018 också betytt att jag förstått att man skall vara den man är, inte vara någon som en annan människa/-or önskar man skall vara. Och alltid vara helt öppen, med stort hjärta och största möjliga ärlighet. Med vilket jag menar utan att tillfoga andra människor ledsamhet.

   Problemet med Evas ögon gjorde det lätt att ta beslutet att återvända till Malmö, där bästa vården finns att finna för denna sjukdom. Allt är under kontroll nu, men vi tar en dag i taget. Men det skall också sägas att vi alla saknar Grönland.

   Grönland är ett komplext ställe på många sätt. Det är ett sådant starkt krav att vara människa där på grund av isoleringen, vädret, mörkret och den helt sanslöst storslagna naturen. Men Grönland lämnar ett intryck som allt finns kvar hos en människa. Och min, vår, tid där är den absolut viktigaste i mitt liv. Jag saknar den oerhört friska luften, känslan av total frihet när man tagit sig bortom människogränsen och jag saknar närheten till mina grönländska vänner. Mycket.

   Grönland kommer att för allt att bli en del av mitt (vårt) liv. Jag är oerhört glad att Pam fortfarande är där, följande sina drömmar och jag ser fram emot att återvända snart! Om bara för att få några sekunder av den där oerhört hälsosamma friska luften! Hur skall jag kunna leva utan den?

   Det klart övervägande intrycket och upplevelsen det gångna året är att jag mött så många fantastiska människor världen över. Nya liksom gamla vänner, utan vilka livet skulle ha varit så mycket svårare. De är så många att jag inte kan nämna alla, men de som är Facebookvänner, kommer att taggas så klart.

   Jag har gjort en liten slideshow för att illustrera det gångna året. https://photos.app.goo.gl/bbMxM6ZxiwNZkepL7

   Här finns intervjuer och rapporter från Grönlands året (på engelska) http://blog.kensingtontours.com/tag/mikael-strandberg/

Långfärdscyklisten, så började det

Den här bilden togs 1 mars 1986. Dagen efter det att statsminister Olof Palme avrättats av en ännu okänd mördare. Jag hade jobbat två år som segmentslipare och planslipare (Lumsden) på Westlings Sågbladsfabrik och samlat stålar för att kunna cykla från Chile till Alaska. Här har jag packat alla grejer, cykeln har jag skeppat med båt till Antofagasta i förväg och jag hade tillbringat mycket tid i Vansbro Simhalls gym för att vara stark nog och eventuellt locka någon tjej att förälska sig i mig där på den Sydamerikanska kontinenten. Jag hade dessutom läst spanska på distans och varit på kontinenten 4 år tidigare och kunde lite castellano, som spanskan kallades här. Jag står här hemma hos morsan med packningen på väg mot tåget till Arlanda, där jag bott billigt och får se morsan som första sponsorn följt av en tre växlad ballongcykel från Kroon/Monark!

Sedan denna dag har jag då levt på att leva ett liv fritt från vardagligheter får man väl säga. Eller kanske säga, sedan dess har jag varit min egen med ett mindre undantag. Jag hittade fotot hemma hos brorsan under julen, i sökan på kort för att visa döttrarna. Det här med att se bakåt, prata gamla tider eller vara nostalgisk har aldrig varit av intresse för mg, men jag vill ändock dela dessa foton. Första, från dagen för avfärd, andra en bild från Atacama ökenen Chile och sist då en bild från Piura i Peru där jag väntade en hel månad på en ny kamera.

GLICK och en korsning av Grönlandsisen på gång

Tjejerna och jag har varit hemma i Malmö i sex månader nu, men Grönland är fortfarande överlägset dominerande i hela familjens liv. Tjejerna placerar t.o.m den grönländska flaggan intill den svenska i skolan, när de håller på med projekt om sin bakgrund. Jag håller på med dokumentären och skriver rapporter, som exempelvis den här sammanfattningen på engelska om vår tid där. Pam hon bor kvar på Grönland, på en än mer isolerad plats än tidigare och satsar på explorer-branschen och håller på att dra däck och förbereda sig på alla vis för en korsning från väst till öst över inlandsisen. Samt jobbar med att skriva klar vår rapport som vi fick en flagga från Explorers Club (flagga 60). Läs gärna om idén här!

För min äldsta dotter Eva, som höll på att bli blind för alltid där på Grönland (druvhinneinflammation kombinerat med artritis), så är Grönland oerhört viktigt. Likaså detta med äventyr och exploration. Hon går i en toppenskola, liksom sin syster, och härom månaden hade de ett tema explorers och hon valde min vän Don Walsh, som utsåg Eva till sin talesperson...;-) Så fram till idag, har vårt val att ständigt resa, bo i nya länder och platser varit av goda. Framtiden får utvisa hur det blir.