Grönland från väst till öst, förberedelserna (på engelska)

PS. Ursäkta att jag skriver på engelska, men jag hinner inte annat!

Expeditions musik

11 days before the Greenland Team leaves for Kangerlussuaq. And the start of the Greenland Icecap Crossing.

These 5 will put me in the best of spirits!

Expedition Defender X. Yttre Mongoliet.

Yttre Mongoliet.

Jag är tillbaka i Malmö nu efter två veckor på denna fantastiska plats. Bättre än jag hade förväntat mig. Storslagna öppna ytor, fortfarande en förhållandevis nomadiserad och stolt befolkning. Och fortfarande med en fot i det postsovjetiska samhället. Även om Ulan Bataar, huvudstaden, moderniseras snabbt.

Målet var att vi skulle få ut bilarna från Tjita i Sibirien till Mongoliet innan de konfiskerades av den ryska staten. Efter ett oerhört jobb av många involverade lyckades det och hela Defender X teamet samlades i Ulan Bataar. Delmål ett var avklarat, nu ville vi göra en tur i detta fantastiska land för att stämma av allt som hänt sedan krigets utbrott. Och vad vi skulle ta oss till.

Under tio dagar gjorde vi en mycket krävande tur. Vägarna är av de mest krävande på jorden och bilarna tog stryk, men klarade av det hela. Yurtor, nomader, dubbelpuckliga kameler, vilda hästar och öppna landskap. Helt fantastiskt och jag kommer att återvända med döttrarna en dag. För att färdas genom landet med kamel.

Så är planen. Hur det blir är en annan sak. För tillfället lämnar vi bilarna i Mongoliet innan vi är helt säkra på vad vi tar oss till. Expeditionens ledare Jeff Willner får ta det beslutat. Oavsett fortsätter färden!

Grönlandsförberedelser i Grövelsjön

Tandvärk. Klockan är 02.30. Elementen rasslar. Väggklockan min moster köpt på någon utflykt till Siljan tickar. Kylskåpet skränar högt. I kolmörkret därutanför är det hel tyst. Limborna sover. Jag kom tillbaka till Bu-huset mitt på dagen igår efter 4 dagar på vinterfjället. Jag har packat upp alla grejer, kört två tvättar tills vattnet tog slut, kollat genom varje detalj av utrustningen och skrivit denna lista av viktiga erfarenheter inför Grönland:

1.       Tänk ut en bättre pisslösning.

2.       Skaffa dunsockor med sula.

3.       Pissflaska

4.       Gå återigen till tandläkaren för full koll innan avfärd.

5.       Ta med dagspåsar av protein och vitaminer

6.       Hand- och fotsalva

7.       Sätt ett dragsnöre på varenda dragkedja, så att det är lättare att öppna och stänga.

8.       Soppor i koppen är perfekta lösningar för dryck under dagen. Mycket bättre än te eller kaffe.

9.       Är min 4.5 liters kastrull för stor om vi blir 2 pers i tältet? Det tar sin tid att smälta snö.

10.   Två termosar i stället för 1.

11.   Sömntabletter.

12.   Björntråd och stark synål.

13.   Laddningsbara batterier efter som vi har starka solceller?

14.   Stormtändstickor och elddon som backup

15.   Nya skalplagg behövs!

16.   Ny ansiktsmask

17.   Spade med längre skaft.

18.   All utrustning i vattentäta säckar7påsar. Kondensen tar sig in överallt.

19.   Se över strumpvalet och en ny VBL /Vapor Barrier Liner, fuktspärr)

20.   Öronproppar mot snarkande medkamrater med hosta!

Jag håller fortfarande på att gå genom grejerna och skriva ned på listan. Sådana här testturer är extremt viktiga. Att korsa den grönländska inlandsisen tar runt en månad. Och där finns ju ingen hjälp att finna om det går fel. Bättre att misstag och fel händer här. Som tandvärken.

Förutsättningarna för testturen var perfekta. Det var -15 grader när Milka och jag anlände till Fjällstationens parkering och lasta ur all vikt. Det blåste på bra, så köldeffekten var -27 grader. Det började så sakta mörkna, trots att klockan var strax efter mitt på dagen. Vi hade bara ett par tre timmar på oss att gå upp på fjället och slå vårt första läger. Milka hade tagit med sig två sandsäckar som vägde 20 kg styck, så hon skulle få en full test av var hon befann sig i träningen.

Milka hade kontaktat mig genom min vän Anja. Hon sökte en guide till Nordpolen. Jag sade jag kunde göra jobbet om vi först körde en test tur över Grönland. Så kom pandemin i vägen och Milkas liv krånglade till sig. Hon är en typisk modern äventyrare där det är viktigt att synas hela tiden. Framförallt på de sociala medierna. Hon har genomfört de s.k. Seven Summits, dvs. klättrat alla de högsta topparna på klotets alla världsdelar. Inklusive världen högsta, Mount Everest. En fantastisk prestation. Men under pandemin försvann hennes sponsorer. Och att överleva hade tagit all hennes kraft, så hon anlände till turen som ett osäkert kort. Hon hade inte varit med alls i planeringen och bristen på pengar gjorde att hon lånat ihop det mesta av sin utrustning. Och den såg inte bra ut.

Jag hade med mig skidor och pjäxor till henne, men hade i stressen valt fel, så det passade inte. Själv hade hon med vallningsfria skidor och vanliga pjäxor. Det skulle inte funka på det kalla fjället. Men så här är det alltid inför alla testturer, misstag begås. Och bättre här än på Grönland!

Vi kom inte långt. Ungefär halvvägs uppför backen slog vi vårt första läger. Vi grävde ned oss i snön och byggde vår första vindvägg. Vi kom fram till att vi fick dumpa sandsäckarna och plocka upp dem på vägen tillbaka. Det gick för sakta. På Grönland måste varje deltagare klara av att dra sin egen utrustning. Det går inte att någon drar mer vikt än någon annan. Med tiden tar den personen oerhört mycket stryk, oavsett initial större muskelkraft. Kan man inte dra sin egen utrustning som krävs, då skall man inte försöka korsa den grönländska inlandsisen.

Vi sov gott och länge. Det var ljust och efter nio när vi vaknade. Egentligen borde vi ha varit på färd denna tid. Minst sex timmars åkning per dag på Grönland. Nu skulle vi i bästa fall få 4 timmar. Det blåste på rejält, helt ok sikt, men rejäl fart på snön! Underbart! Milka frös om tårna, så vi kom fram till att det var bättre om hon satte på sig sina varmaste klättrarpjäxor och att vi höll oss till lederna. Det var lite snö på fjället och stenar var ett bekymmer för pulka och skidor. Vi hade tagit med oss glaciärutrustning, klättrargrejer, stegjärn och isyxor, så vi satte riktning mot Storvätteshågna. Även om det inte fanns någon glaciär, kunde vi fejka så mycket det gick. Jag hade bett Milka vara den som skulle gå först genom issprickorna på inlandsisen, med mig sist på repet.

Stormvinden och yrsnö präglade de fyra timmarna men det var vackert! Inte en människa på fjället. Vi klättrade upp till en platå på 1100 meters höjd, någon kilometer från toppen. Det var nästan helt tomt på djupsnö, så det blev en bra test att slå upp tältet på en tjärn, säkrat med isskruvar. Det blåste på rejält med 18 s/m under natten och det slog hårt i tältet. Vi sov inte en blund. Det var julafton, champagnen jag tagit med hade fryst till is (så klart), kondensen var aktiv och Milkas sovsäck var inte varm nog. Milka ringde hem och saknade sin pojkvän.

I snöyra och stark vind så knatade vi upp till toppen. Sikten ok. Men inga vyer. Milka ville inte testa glaciärutrustningen, hon var livrädd att det skulle ge henne förfrysningar på fingrarna. Så vi knallade upp på toppen. Tog traditionella Milka bilder med sponsorflaggor och den polska flaggan. Just så som hon framgångsrikt gjort när hon bestigit Mount Everest, Elbrus, Carstens pyramid, Denali, Kilimanjaro, Mount Vinson och Kosciuszko. En underbar liten upplevelse!

Väl tillbaka vid tältet, så bröt solen genom, sikten öppna för en vy över Hävlingen…paradisiskt vackert! Vi bröt lägret, packade ihop i snöyran och tog oss ned för fjället. Jag körde på för att se om Milka var tränad nog. Hon är verkligen en kämpe. Det är helt utan minsta tvekan. Hon är van att mata på. Och kämpa!

Vi grävde ned oss i snön. Kondensen hade gjort sitt under de första dagarna. Trots att vi försökte vara noga med att borta ur snön ur tält och utrustningen, så är det svårt. Milka sovsäck och alla andra grejer var genomvåta. Hon fick ännu en obekväm natt. Jag kunde tvärtom konstatera att min utrustning funkade kanon. Som exempelvis nytt kök, skidorna, pulkan och sovsäcken. Riktiga grejer är ett måste för att undvika nedstämdhet, irritation och tappa kraft. Här har Milka en ordentlig utmaning. Att skaffa passande grejer, annars går det inte.

I stället för att tillbringa en till dag på fjället, så återvände vi till bilarna vid Fjällstation. Milka ville hem till pojkvännen, så hon bestämde sig för att sträckköra till Trelleborg och färjan. Vi hann inte ens ta en avslutande lunch eller diskutera Grönland.

Ja, tanden, ja, den ständiga kylan så varm dryck, gjorde att tanden spruckit. Den gör ordentligt ont bara när jag äter. Så jag funderar på om jag skall lämna det tills jag återvänder till Malmö. För att testa om det går att stå ut med smärtan. Jag blir då kvar här i Bu ett par veckor till.

Ah, tjejerna undrar ni? Ja, de tog Fjällbussen från Kläppen till Malmö, där mamma hämtade upp dem och så flög de till familjen i Frankrike. Jag saknar dem oerhört! Jag har inte varit från dem mer än en vecka då och då, så det är svårt!

35 år mellan bilderna

Det är 35 år mellan de här bilderna.