explorermikaelstrandberg

610 p
Bloggar > Mikael Strandberg

Mikael Strandberg

Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

2018: Viktigaste året i mitt liv

Utan minsta tvekan är det så att 2018 har varit det viktigaste året i mitt liv. Jag skulle vilja påstå att det gjort mig till en bättre människa. Framförallt till en bättre pappa. När vi insåg att min äldsta dotter Eva var på väg att bli blind, samtidigt som vi bodde på en av de mest isolerade platserna på jorden på Grönland, förändrades jag för alltid. Först då fattade jag på allvar att ingenting i livet är viktigare än ens barn. Jag tror att jag i och för sig hade varit en bra pappa ända fram till den dagen, men att jag fortfarande var borta i tankarna för mycket främst i alla projekt och jobbet. Tankarna var inte alltid där de borde vara. Evas sjukdom, JIA kallad, tillsammans med druvhinneinflammation är en sällsynt sjukdom så vi tar en dag i taget. Lyckligtvis träffade vi från första stund de bästa människor på alla nivåer och utan deras stöd och hjälp hade det kunnat gå riktigt illa.

   Evas ögonbekymmer kastade hela familjen in i en berg- och dalbanatillvaro. Av och till kändes det som om livet skulle sluta i största tragedi, men nu idag, i början av 2019, så kan jag bara tacksamt konstatera att allt, och då menar jag, allt, har blivit bättre. På alla nivåer! Märkligt att livet skall vara så att ju krångligare desto mer ödmjuk blir man och förmodligen även bättre som människa. För mig har 2018 också betytt att jag förstått att man skall vara den man är, inte vara någon som en annan människa/-or önskar man skall vara. Och alltid vara helt öppen, med stort hjärta och största möjliga ärlighet. Med vilket jag menar utan att tillfoga andra människor ledsamhet.

   Problemet med Evas ögon gjorde det lätt att ta beslutet att återvända till Malmö, där bästa vården finns att finna för denna sjukdom. Allt är under kontroll nu, men vi tar en dag i taget. Men det skall också sägas att vi alla saknar Grönland.

   Grönland är ett komplext ställe på många sätt. Det är ett sådant starkt krav att vara människa där på grund av isoleringen, vädret, mörkret och den helt sanslöst storslagna naturen. Men Grönland lämnar ett intryck som allt finns kvar hos en människa. Och min, vår, tid där är den absolut viktigaste i mitt liv. Jag saknar den oerhört friska luften, känslan av total frihet när man tagit sig bortom människogränsen och jag saknar närheten till mina grönländska vänner. Mycket.

   Grönland kommer att för allt att bli en del av mitt (vårt) liv. Jag är oerhört glad att Pam fortfarande är där, följande sina drömmar och jag ser fram emot att återvända snart! Om bara för att få några sekunder av den där oerhört hälsosamma friska luften! Hur skall jag kunna leva utan den?

   Det klart övervägande intrycket och upplevelsen det gångna året är att jag mött så många fantastiska människor världen över. Nya liksom gamla vänner, utan vilka livet skulle ha varit så mycket svårare. De är så många att jag inte kan nämna alla, men de som är Facebookvänner, kommer att taggas så klart.

   Jag har gjort en liten slideshow för att illustrera det gångna året. https://photos.app.goo.gl/bbMxM6ZxiwNZkepL7

   Här finns intervjuer och rapporter från Grönlands året (på engelska) http://blog.kensingtontours.com/tag/mikael-strandberg/

Postat 2019-01-07 09:10 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Långfärdscyklisten, så började det

Den här bilden togs 1 mars 1986. Dagen efter det att statsminister Olof Palme avrättats av en ännu okänd mördare. Jag hade jobbat två år som segmentslipare och planslipare (Lumsden) på Westlings Sågbladsfabrik och samlat stålar för att kunna cykla från Chile till Alaska. Här har jag packat alla grejer, cykeln har jag skeppat med båt till Antofagasta i förväg och jag hade tillbringat mycket tid i Vansbro Simhalls gym för att vara stark nog och eventuellt locka någon tjej att förälska sig i mig där på den Sydamerikanska kontinenten. Jag hade dessutom läst spanska på distans och varit på kontinenten 4 år tidigare och kunde lite castellano, som spanskan kallades här. Jag står här hemma hos morsan med packningen på väg mot tåget till Arlanda, där jag bott billigt och får se morsan som första sponsorn följt av en tre växlad ballongcykel från Kroon/Monark!

Sedan denna dag har jag då levt på att leva ett liv fritt från vardagligheter får man väl säga. Eller kanske säga, sedan dess har jag varit min egen med ett mindre undantag. Jag hittade fotot hemma hos brorsan under julen, i sökan på kort för att visa döttrarna. Det här med att se bakåt, prata gamla tider eller vara nostalgisk har aldrig varit av intresse för mg, men jag vill ändock dela dessa foton. Första, från dagen för avfärd, andra en bild från Atacama ökenen Chile och sist då en bild från Piura i Peru där jag väntade en hel månad på en ny kamera.

Postat 2018-12-25 10:31 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

GLICK och en korsning av Grönlandsisen på gång

Tjejerna och jag har varit hemma i Malmö i sex månader nu, men Grönland är fortfarande överlägset dominerande i hela familjens liv. Tjejerna placerar t.o.m den grönländska flaggan intill den svenska i skolan, när de håller på med projekt om sin bakgrund. Jag håller på med dokumentären och skriver rapporter, som exempelvis den här sammanfattningen på engelska om vår tid där. Pam hon bor kvar på Grönland, på en än mer isolerad plats än tidigare och satsar på explorer-branschen och håller på att dra däck och förbereda sig på alla vis för en korsning från väst till öst över inlandsisen. Samt jobbar med att skriva klar vår rapport som vi fick en flagga från Explorers Club (flagga 60). Läs gärna om idén här!

För min äldsta dotter Eva, som höll på att bli blind för alltid där på Grönland (druvhinneinflammation kombinerat med artritis), så är Grönland oerhört viktigt. Likaså detta med äventyr och exploration. Hon går i en toppenskola, liksom sin syster, och härom månaden hade de ett tema explorers och hon valde min vän Don Walsh, som utsåg Eva till sin talesperson...;-) Så fram till idag, har vårt val att ständigt resa, bo i nya länder och platser varit av goda. Framtiden får utvisa hur det blir.

Postat 2018-12-13 12:06 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Grönland: Två månader senare

Jag får frågan ofta, varför Grönland, här är ett intro:

Vi har nu varit hemma i Malmö i två månader och det har tagit den tiden att återhämta sig för slitet på skidturen:

Och jag har avslutat detta nedan och börjat på gymmet igen:

Vill ni följa vardagen, så finns den att kika på här:

www.facebook.com/explorerglobal eller https://www.instagram.com/explorerglobal/

Ja, vardagen domineras av tjejerna. Här sista grönländska dansen:

Postat 2018-09-05 14:51 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Grönland: Avsked och hemkomst

Tjejerna och jag har varit tillbaka i Malmö och Sverige i två veckor nu. En tid som präglats av svårigheter att sova, för varmt (!), starta ett nytt hem efter att vi anlände till en helt tom lägenhet, få in tjejerna i det svenska systemet igen (Skattemyndigheten, skolor och sjukvården) och saknad av Grönland. Tjejerna och jag är samtliga pragmatiska, så längtan och saknad tar inte för stor plats, vi tar främst en dag i taget. Tjejerna har fått sin våningssäng, sitt eget rum där det krävs lösenord för att komma in och jag mitt bibliotek. Vi bor bra men dyrt i Malmö. Ändå billigt i jämförelse med Grönland!

Sista tiden på Grönland var omtumlande. Kalle och Ulrika kom och filmade, tjejerna väntade å ena sidan på att på åka men utan mamma och jag ville göra klart allt, från filmen till alla att säga hejdå på ett odramatiskt och enkelt vis från vänner och grannar. Inte lätt. Myggen började bli svår, rödingen hade ännu inte börjat nappa och så skall allt fixas från hus, räkningar, packning och hinna ta de sista bilderna.

Det tog sin tid att komma tillbaka till Malmö. Först stora isbrytaren till Ilulissat, säkert en av världens mest spännande och vackraste lokalfärja, där stannade vi ett dygn, träffade vänner och så tog vi lill-flyget till Kangerlussuaq, där vi blev sittande ett dygn och så hem till Malmö. Ja, det känns som hemma. Självklart var färden över Öresund med tåget hemskt som vanligt, med alla griniga svenskar, som alltid tar fram det värsta de har under just den färden. Vi sov på golvet första natten.


Vad saknar jag direkt från Grönland? Grannarna, som alltid fanns där, speciellt Skades, vännerna, de fantastiska vyerna, den extremt friska och klara luften, tystnaden, fisket, löpningen, vandringen, lugnet.

Vad saknar jag inte? Oron om Eva skulle bli sämre och att hjälpen är så långt borta. Kosten. Nu när jag är tillbaka, så är jag tillbaka i min vegetariska kost, tjejerna har sin falukorv igen. Det svaga kaffet. Priserna så klart. Och den livsstress som präglat mycket av det gångna året, om än att allt var bättre än på mycket länge vid avfärd.

Nu, när jag sitter här tidig morgon, tjejerna sover ännu, vi skall tillbringa eftermiddag och kväll på stranden, så känner jag tre saker:

För det första är de 14 månaderna på Grönland med de viktigaste i mitt liv. Helt avgörande om än omtumlande. För det andra, så inser jag vilken enorm uppgift jag har att göra en film, bok med mera om denna omvälvande tid och för det tredje, så visst är jag helt knockad mentalt och fysiskt, men vilken fantastisk tid det varit, främst till följd av de fantastiska människorna.

Postat 2018-07-20 12:46 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 45 Nästa Sista 

 

Logga in

Tips!