Den alltid närvarande horisonten

Överallt runt Gotland finns havet närvarande. Gotland är verkligen landskapet med horisonten och havet ständigt inom räckhåll för att minnas och ge återspegling. Minnet ryms väldigt bra i ett landskap med obruten horisont. Ingen annanstans kan man så nära och enkelt bara sätta sig ned på en sten se solen reflektera sig i olika vattenytor, låta blicken gå ifrån strand ut mot horisonten. Folk i gemen tycker naturligtvis att det här landskapet inte innehåller något väsentligt. Jag däremot tycker den innehåller en behövlig vidd och ett vilsamt avstånd. Nu på hösten i novembermörker är allt dessutom otroligt inbäddat i dimma och fukt. Ett skugglöst novemberljus utan kontraster.

Tomma fiskebodar(Ladinger på gotländska) i väntan på försäljning/Ojmonds.

Det aldrig glömda fotografiet.

I min släkts ägo finns ett ganska känt fotografi. Man ser i det tillbaka på en tid av drygt åttio år, och i det möter jag min brors spegelbild, och hans blick när han ser in i kameran. Jag ser det hela som att han ser på mig, inte att han blir avfotograferad. Vi möts i våra blickar. Jag har naturligtvis inget minne av hur han såg ut som barn, då jag själv föddes tjugo år senare. I mina ögon var han vuxen när jag själv var liten på 50-talet. Jag håller i något som bara är en bit skört papper men som ändå med sin gamla tummade yta är ett trollslag som gör att man ser tvärs igenom gånga tider. Fotografiet blir till en spegelbild av ens egna minnen. Fotografiet gör att minnesbilder dyker upp, om än dunkla och otydliga. Tyvärr är dessa minnen värre och mer oklara än fotografiet. Att minnas sin storebror som barn är väldigt svårt.

”Nu är min kunskap ett styckverk, men då ska jag känna till fullo, såsom jag blivit till fullo känd”

Min bror,1938 Fotograf, Gunnar Lundh. privat ägo

Det är min äldsta bror som sitter här med två lekkamrater Per och Jan. Det var på den tiden folk hade dessa gemensamma namn. Man öste ur denna gemensamma namnlåda. I klassen min, fanns det mer än en, som hette Lars, fler än två, som hette Ann eller Marie och Bengt. Det var tiden innan barn börjades döpas till: Liam, Clark. Kent, Robyn och Tindra. Sverige var ett land med ’en etnisk enhetlig befolkning’ som Tage Erlander utryckte det.

Fotografiet är taget 1938, och föreställer tre pojkar på ett staket i änget i Bunge. Pojken i mitten är som sagt min äldsta bror som ju inte länge finns. Han är här fem år, och har lånat en keps, har jag fått mig berättat. Hans lekkamrater är även dom nu döda. Han till vänster, blev mjölkbud och körde mjölkspannar och sköt sig sedan efter en olycklig kärleksaffär, och efter byns grymma skvaller som rann som imma på fönsterrutorna. Den andre kom att öppna handelsbod i Vägume.

Fotografiet är taget av en fotograf som hette Gunnar Lundh och det är faktiskt ett av de tidigaste färgfotografierna som finns i vårt land. Det förekommer ibland i tidningar och utställningar. Det var min mor som kände Gunnar Lundh och på något vis var det hennes förtjänst att Gunnar Lundh kom till Gotland. Han tog detta fotografi, och en hel del andra av min släkt. Av vår mor som var väldigt vacker, tog han ett berömt porträtt. Lundh var Sveriges förste småbildsfotograf, och den förste här i landet som använde kodakchrome-färgfilm och fotograferade med en Leicakamera

Havets speglar

tre havsytor, tre speglar...

Havets yta är inte bara en spegel som reflekterar ljus och på så sätt konstant ändrar färg efter hur solen skiner. Havet fungerar också som en spegel för inre reflektion. Havets yta berättar ideligen om sig självt i alla möjliga färger av blått. Kommer man dock upp på högre höjd kan man se klarare ned i djupet, genom ytan. Uppe på klinten i Hallshuk kan man, om i rätt vinkel se ned på dom kolossala resterna av de fossila rev som formar pallkanten. Den fortsätter fyrtio, femtio meter djupare ned.

Uppe på klinten på Hallshuk.

Rester av jättelika fossila rev, bestående av ’Stromatoporoidéer’ ett slags korall av ett utdött svampdjur. Liknande någorlunda bordskoraller (Acropora) i ett nutida korallhav. För oss som kan dyka) 

Gotland är som sagt, i sig en egentligen gammal havsbotten, hoppackad och ändå ganska massivt full med fossiler. Vi kan egentligen inte se igenom lagren av kalksten, men på många ställen kan man ändå möta vad som egentligen hänt, då för 400 miljoner år sedan. Att förstå en sådan tidsrymd är otroligt svår. Man plockar gärna upp en fossil och tittar på resterna av något som en gång fanns på en havsbotten. Då i en värld utan människor, med ett tomt land öde och livlöst, även det nog svårt att ta till sig. Allt liv fanns på botten i havet, under havsytan. Precis som man kan möta oändligheten i blicken mot horisonten, kan man möta den lilla biten av en försvunnen tidsålder.

Iapetyshavet, detta forntida jättehav, var varmt och korallrevet som kom att bilda Gotland var större än Stora Barriärrevet som idag finns längs Australien. Resten av denna havsbotten, kom att bilda våra fjäll. Gotland klarade sig, då det låg lite längre bort. Men när bergskedjan Kaledoniderna väl bildats och börjat resa på sig, blev Gotland översandat av dess erosion. Världen med dom fantastiska fossilerna trycktes ihop och stelnade, dog.

Tiden går obönhörligt. Konstant bryts saker och ting ned framför ögonen på en genom åren. Det som fanns för några år sedan finns inte längre kvar. En båt på stranden, fiskebåt som inte längre finns, eftersom det inte längre finns någon fisk i sjön. När jag var barn fick vi, lax, piggvar, torsk och massor av flundror på senhösten. En gång fick vi en liten stör. Jag vet inte direkt vad jag ska säga, men bakom alla dessa ’putti-nuttiga’ reportage ifrån ’allehanda turister’ som snabbt slänger ihop nått falskt och insmickrande vandringsreportage ifrån Gotlands stränder, känner jag bara en otrolig sorg, och stor känsla av alla förluster och vad som händer här runt om här med landskapet. Och det känns på nått sätt som ett hån att läsa dessa falska beskrivningar på Instagram om raukar och solnedgångar.

Idag finns ingen fisk att fiska, havet verkar dött, algblomning breder ut sig, och vad det verkar håller hela Östersjön att utvecklas till ett kleggigt delta…eller: ’jåkke’ som vi säger här.

Vattnet det lilla, som ska räcka till dricksvatten, på sommaren håller på att försvinna och nu börjar dessutom elaka multinationella företag sakta men säkert mala sönder och tugga i sig marken, i jakt på kalk till cementindustri och dito pulver till järnindustrin. Detta konstanta knaprande på berggrunden kommer att mer och mer tillslut förstöra grundvattnet. Det är sorgsamt att se barndomens landskap förändras. På något vis ser man både framtid och historiens skeenden i ett töcken. Det verkar inte finnas någon möjlighet att se klart vad som kommer att hända.

”Nu är min kunskap blott ett styckverk, men då ska jag känna till fullo, såsom jag blivit till fullo känd”

Ur dimman liggandes allra högst upp på klinten ligger fyren i Hallshuk. En liten gammal fyr som i min barndom redan då var tom och öde. Nu idag finns den att beskåda till försäljning för runt 9 miljoner. Ett ungt par ifrån Stockholm köpte tidigare fyren och renoverade upp den, Det gjordes reportage i olika livsstils-tidskrifter’ och på Instagram, och priset för fyren för ett par år sedan blev då: 19 miljoner. Ingen ville köpa, men fyren ligger fortfarande ute till försäljning. Platsen är unik i Sverige. Utsikten är svårslagen. Det man ville sälja var: Utsikten mot havet och dess olika ansikten. Dess reflektioner och dess spegelbilder. Enkla och sublima känslor kan tydligen översättas i pengar.

Fyren på Hallshuk

Någon skog i egentlig mening finns inte här uppe på norra Gotland. Det är mest av ett slag jag skulle kalla: ’Buskskog’ ungefär som en slags ’macchia’ som på Korsika ungefär, för er som varit där. Den är ju verkligen inte vidare promenadvänlig kan man gott säga, så man får hålla sig på de landsvägar som löper här och där genom landskapet. Men det finns allt möjligt att upptäcka i detta trassel av slånbuskar, ene’ och try.. Mer än vad den vanliga besökaren kanske bryr sig om att upptäcka: Dårgräsfjäril och svartfläckig blåvinge. Skogslija och Flugblomster, och alla märkliga hybrider av Ängsnycklar.

Trasslig skog runt Bästeträsk

November klockan tre på eftermiddag. Dimma vid den kommande nationalparken Bästeträsk

Hur nu en kommande Nationalpark ska paras ihop med ett försvinnande landskap där själva berget håller på att försvinna och där grundvattnet hotas, har jag svårt att förstå. Kanske finns det en klarhet i framtiden, men för mig ter sig de flesta av dessa motsägelsefulla krafter som oförenliga. Men framtiden kanske kan bringa klarhet. Det som är dunkelt idag kanske kan ses klarare i framtiden. Vi kommer kanske kunna se och förstå klarare då! På något vis kommer vi nog stå ansikte mot ansikte med de konsekvenser denna rovdrift på naturen inneburit

Murken baltbåt

Jag sätter mig i bilen och kör hem till min brorsdotter. På vägen dit handlar jag på Coop i Lärbro och fyller bilen med kassar. Dimman verkar inte lätta. När jag kommit hem står stora flockar av lamm vid foderautomaterna och bräker och väntar på sina vitaminpiller. Dom utstrålar nyfikenhet och trygghet. Högst ovetande om att dom kommer snart nu förvandlas till: lägg, bog och kotletter och stekar inom ett par dagar. Annars står det mesta still här. Dom flesta fåglarna är borta. Några grenar skaver mot varandra och spretar mot skyn. En presenning fladdrar och skrämmer ett par kråkor. Jag går in och tar en kopp kaffe och stirrar ut mot mörkret i köksfönstret där jag möter mitt ansikte i rutan. Helt plötsligt flyger en liten fågel och sätter sig i fönsterblecket och stirrar rakt in i ljuset mot mig. Jag möter dess lilla ansikte, Ansikte mot ansikte i Novembermörkret.

På väg hemåt 

Harriet Andersson. Såsom i en spegel 1961 ©  Bergmancenter Hammars.

Filmen är en grym uppgörelse om människans öde, när hennes gudstro lämnat henne och sökandet efter det sanna, här representerat av det som finns bakom ytan, tapeten i det här fallet har misslyckats, gått fel. Hennes gud har visat sig vara falsk. Harriet Andersson möter sitt inre monster.

Ingmar Bergman låter sin film utspela sig i ett öde hus vid vattnet. Huset är dock en kuliss och byggdes upp på en strand på Fårö, ungefär där Bergman kom att bosätta sig. Ett strandat vrak ute på Skärs udde kom att användas till en del scener. Havet och horisonten spelar huvudroller här.

Vraket vid Skärsände.1961 Danskt fraktfartyg gick på grund 1954.

I slutet bränner det verkligen till. Den gudom som Harriet Andersson hört tala till sig i rummet, visar sig dock vara en demon i form av en spindel bakom tapeten (ytan) och den har sugit ut hennes själstillstånd och lämnat henne tom. Hon blir galen och förs till sjukhus. Religionen tömmer folk på sin själ, påstår Bergman. Den suger ut sitt innehåll ur människan, och lämnar oss tomma. Någon möjlighet till kärlek finns inte då länge ens i detta dunkel som inte går att bryta.

Man kan här verkligen prata om den totala alienationen eller kollapsen som drabbar en människa.

Och på nått sätt kom Bergman att få rätt. För hur kan vi som människor se bortom det idylliska, våra falska önskningar om motiv i naturen, som vi jagar med vår kamera eller smartphone. Naturen som även den drabbats av förminskning och förstörelse eller tramsig idyllisering. Och hur kan vi tränga igenom denna falska hinna för att se klarare, och inte förvränga eller idyllisera vår verklighet, förfalska den genom att avbilda den fel. Försöka tränga igenom gränslinjerna med andra ord.

Det som kameran ser, är som sagt inte det kameran avbildar, utan det bekräftar snarare det som vi vill se. Jag tror nog att om vi ska kunna skaffa oss ett bättre förhållningssätt till naturen som krisar och omvärlden som gör detsamma, är det nog bra att försöka inse att sitta med näsan ideligt tryckt mot en skärm och dess yta, och inbilla sig att svaren finns inuti där, det är fruktlöst.

 ”Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte”