Ett nu i Kvikkjokk.

Per Daniel Holms lilla fina och unika målning utav Kvikkjokk är kanske bara början på något som senare ungefär då 150 år leder oss fram till våra nutida fotobloggar. Utifrån principen man tager vad man haver och diktar utifrån detta. Ett slags collage av intryck sedda och fantiserade alltså, eller om man så vill ett påhitt om något som kanske inte bara är sett men desto mer upplevt. I det här fallet då vad Holm tyckte passade att avbilda. Delar man upp målningen i dess beståndsdelar, ser man olika saker ungefär liksom vardande som kulisser på en scen, som i egentligen kunde vara utbytbara och indragna som på en scen på en teater. Himmel, berg. dalar och lite annat. En slags Samefamilj ifrån just år: 1861,vistas uppe vid Kvikkjokk vid en tidstypisk kåta. Antagligen bor dom där. Det finns en rörelse i bilden, men personerna i fråga står still. Dom uttrycksfulla fjällen står för rörelsen i sina former. En del renar springer med runt i alla fall. Halva målningen består av beundransvärda moln. Dom verkar lika schematiska och kategoriska som det övriga som Holm vill skildra. Mannen håller upp en nyss skjuten ripa inför barnets händer. Lappkåtan är i renskinn, vilt och indianskt. En massa runda näverkontar ligger på marken, ett skrikande lindebarn, och lite annat, som hör den miljön till, inte att förglömma en gullig lapphund, inte bara den som ligger vid ingången.

Landskapet har stort djup. Är detta verkligen Kvikkjokk, eller kanske rentav Norge eller kanske rentutav en alpdal i Schweiz?

Per Daniel Holm, Kvikkjokk 1861 (©) Nationalmuseum Stockholm

Inte bara det, att just så som Holm avbildade miljön, men så ville vi nu se det hela dessutom. Som en summa av upplevelser. Dåtidens krav kunde anordna ett Skansen tio år senare utav detta. Iscensatt i verkligheten, liksom flyttat till Stockholm.

Hur vill vi ha det idag då, kan man ju undra.?

Jo, vi håller ju benhårt fast vid att panorera inför storslagna bergsmiljöer. Lite med folk ska det vara även i våra moderna fotografier. Finns det folk så får folket väl finnas med som myror och ska krypa lite vid foten av berget ska det väl vara med, helst lite lokalkaraktär. Liten människa och stor natur gäller fortfarande.

Det vanliga synsättet och det har vi även idag vid allehanda händelser. “Vi ska titta in här’, uppmärksamma något inom bildens fyrkant. Ett nutida fotografi är även det ju bara ‘fyrkantigt‘.

På den tiden 1860-talet när Holm målar den här bilden finns ju kameran nyligen uppfunnen, men den används ju inte. Den var sällsynt i Sverige även år 1861. Och den används i alla fall inte av honom. Holm kan uppenbarligen sin sak ändå, utan att ens vilja eller anse sig ha användning av en sådan modern produkt. Och han har sina schematiska grunder till hur berg ska avbildas. Han har ju rest mycket och avbildat branta och höga berg förut. Ungefär som vilken mästerfotograf idag gör. Vistats både i Norge och i Schweiz. Det blir då lite som på en teaterscen, på så sätt att han skjuter in en ‘kuliss‘, med redan färdiga beståndsdelar. I det här fallet som en teaterfond av höga berg. Dessa väldigt konstiga berg kom nog sedan att bli ‘Pårte’ vilka man ju kan ibland skymta nerifrån byn som ni nog vet och varit där.

När Holm var i Kvikkjokk kom denna målning till. År 1861 alltså. Det tar ytterligare arton år tills Lind och Bucht tränger vidare in i fjällen här och Wilhelm Bucht klättrar upp på Sarektjåkkå. Och ytterligare 34 år innan Axel Hamberg kommer första gången till Mikkaglaciären. Något ‘Pårte’ eller någon annan upptäckt av Sareks fjäll var år 1861inte intressant. Den här målningen framställdes nog i efterhand, dessutom i hans ateljé i Stockholm,. Kung Karl XV som ju varit på platsen köpte in den privat och efter konungens död , år 1872 testamenterades den till Nationalmuseum i Stockholm. När Holm var där uppe var han där dessutom med en annan resenär och bekant: Carl Anton Petterson. (1818-63) Denne kaptenlöjtnant och tillika ‘inspektör’ Petterson, ifrån Krigsvetenskapsakademien, var där för att inventera Lappland i form av underlag till någon slags kommande karta. Några vettiga kartor fanns ju inte på denna tid som bekant. Hur som helst, Holm vandrar runt upp i fjällen och målar, betraktar och tecknar och ger sedan en del av dessa akvareller till Andersson, som sedan gör litografier utav dom och ger ut dom under eget namn i en bok. Denna bok kom att heta: ”Lappland, Dess Natur och Folk, 1861-64” (utgiven 1866), Andersson är då redan död och boken blir ändå väldigt populär. Bilderna i boken har sedan i efterhand tillskrivits honom. Men han kunde inte ju måla och detta fel verkar ha hängt med i historieskrivningen. Holm står för bilderna som Andersson snott. Paret ‘von Düben‘, Alltså, Gustaf och Lotten, -Hon med lådkameran- båda tar starka intryck utav hela boken, och kommer ju senare att år 1868 resa till fjälls dom med. Nyfikna och unga. Intresserade av samer och etnografi enligt tidens mode. Men, då har dom en kamera och saker och ting kom att gestaltas lite annorlunda.

Vi är alltid på jakt efter minnet då vi är ute och fjällvandrar, eller hur. Kameran förevigar detta minne för oss. Men hur lär vi oss att egentligen se ett landskap utan en kamera?. Den frågan kanske inte många ställer sig i dag då vi ju har en kamera att se med. Vi bär säkert med oss även idag dessa schematiska ramar om hur och varför en bild ska se ut på ett speciellt sätt, och förutfattade meningar om hur natur och landskap ska förevigas innan dom läggs upp i dessa enorma digitala arkiv som ju betittas av andra och bekräftas, betygsätts.

För som vi ju alla vet., tittar man igenom folks fjällbilder ter dom sig ungefär likadan allihopa kan man ju tycka. Få ger sig tid att egentligen ta hänsyn till något annat än just det som förväntas av dom. ‘Knäppa en bild’ så att den bekräftar deras eget privata minne.

Går man då tillbaka till år 1861, då Holm målar sina bilder ifrån Kvikkjokk kan man ju bara beundra den kunskap och det tålamod han har, att kunna så ingående skildra den fantastiska utsikten ovanför Saggat, på Prästvägen upp till Prinskullen som här skildrat. Ingen vad jag vet, har med ett sådant tålamod i penselstreck kunnat skildra dessa ljusdagrar över sjön och bort mot skogslandet. (ön i mitten är den så kallade ‘Storholmen’ där timret höggs till silverhyttan förr i världen).

Per Daniel Holm, 1861 "Utsikt över Saggat Träsk",(©) Nationalmuseum Stockholm

Att kunna se utan en kamera är idag omöjligt. Ingen kan det, och vi begär inte det heller. Möjligen kan fortfarande vi se och drömma i vårt inre. Den andra möjligheten att utan kamera gestalta i bild vad vi en gång sett, är och vad det verkar förlorad för evigt.

Och då är vi framme vid hur vi själva tror och bestämmer att vi ska uppfatta vår fjällvärld. Vi tycks vilja fortsätta att vilja skildra en idyll hopsatt och hoptråcklad av olika delar oftast grundad på fantasi om och med det vi själva vill berätta om. Ett slags collage det med ihopsatt av olika saker

Bloggprosans första offer är faktiskt den historiska horisonten. Har ni tänkt på det? Om då det enda som anses vara intressant är nuet, försvinner behovet av att se verkets plats i ett större perspektiv.

Per Daniel Holm Rotvälta, "Tännsjön" 1860(©) Nationalmuseum Stockholm

Inte utan min hund.

 (Roj nr: 2. och jag på Tåresåive 2004)

Alla som bloggar med självaktning här om fjällvandringars vedermödor, och upplevelser verkar ju ha en hund.  Det är det obligatoriska blogginslaget., ungefär som halvfeta alkoholiserade kvinnor ute på landsbygden som har en halvfet och lat katt i en spånkorg och bloggar om detta. Dom förutsätter att alla vill veta nått om detta.

Så nu kommer även då äntligen nått om mina hundar här. Så även jag sällar mig till denna skara av indolenta och gränslösa berättare.

För det första är det bara att instämma i alla andra hundälskares beskrivningar om sina hundar, som trofast vandrar med över orösade och rösade stigar, hit och dit, och utan att veta vart dom egentligen befinner sig och utan ‘produktsponsoring‘ på utrustning. Om det är i nere i Härjedalen eller uppe i Råstojaure så verkar hundar leva i högsta möjliga okunskap om de problem husse har, när han läser kartan eller vad han befinner sig.

Jag vet inte hur hundar egentligen uppfattar fjällen... Ibland, har jag fått uppfattningen att det är hunden som tar ut mig på vandring och inte tvärtom!

Det är ju bara ett sådant oerhört privilegium att få knalla runt med hund speciellt om man går ensam. Man uppnår någon slags harmoni med de övriga naturelementen och bättre stigfinnare i obanad terräng än en hund går knappast att få.

Kjell Olof Feldt och Birgitta von Otter skrev en gång en jättefin bok ihop, om just vardaglig fjällvandring utan pretentioner, befriad ifrån toppbestigningar och andra åthävor, som tyvärr kännetecknar samtida fjällvandringslitteratur, och med väldigt mycket ’hundkänsla’ om att ‘ Vi upplevde att vi (som har hund) med hund var utestängda ifrån Nationalparkerna och därför fick försöka hitta nya marker att vandra i där vi kunde vara ensamma’ och just så kan det ju vara när man känner starkt samhörighet med hund.

. och visst, en enkel hund kan ju få uppleva en solnedgång bortom ‘Virihaure‘.

Vandrar man med hund, så vandrar man ju inte i dessa kända och bekanta områden. Då får hunden vara hemma eller ute på landet.

Och hur många gånger har jag inte hört gny’ och yl’ ifrån mina hundar då dom insett att när husse tar fram fjällutrustningen, ryggsäck och illaluktande kläder och inga hundsaker, typ klövjeväska packas ned.. Då är det illa ställt!

På rak arm tror jag att jag inte skulle ha sett djur i den omfattningen som jag ändå kunnat göra under mina vandringar, om jag inte haft hund med mig.

Jag tror knappast heller jag skulle ha träffat så mycket vansinnigt trevliga och vettiga människor heller om jag inte haft hund.

Jag skulle nog ha druttat’ mer på ändan i olika jokkar om inte hunden först testat att gå över. Att släppa ut en hund i en iskall brusande jokk är bättre än att själv försöka gå ut och testa. Kommer hunden över så, ja då finns det ju typ ‘ingen återvändo’.

Ibland för jag nog samtidigt dåligt samvete när jag tänker tillbaka på vissa toppbestigningar jag gjort och då jag släpat med hunden upp.

Vem släpar upp en femton år gammal hund upp på Kebnekaise i minusgrader och snöblåst? Det är ju inte direkt hans val.

(Roj nr: 1. Midsommarafton (!!) uppe på passet vid Svarta Sjön. En av dessa evinnerliga trepass-lededs-promenader, 1987) Obs. stegjärn och därtill ett kvastkaft taget ifrån Nallostugan)

-----

Hunden, han tänker ungefär så här: ’Kan jag inte få slippa den här gången’.. Jag har ju varit uppe där fyra gånger tidigare, Jag var yngre då’

Man kan ju fråga sig vad som sker på hundens villkor och ens egna?.

Men att som hund ligga i en absid i ett tält eller sova på en fjällstugetrappa eller en varm gräsfläck är ändå bäst.,totalt ovetande om man befinner sig i Pätsan eller i Storrödtjärn.

Frågar man hunden om dess favoritområde får man ju bara ett slick eller ett svansvift till svar.

Min uppfattning om hundars preferenser i fjällen är att ‘anything goes husse’..

Hundar är lite lata av naturen trots allt. Ungefär som vi vill vara, fast vi inte vill kännas vid det. Vi vill ligga i solen vi med och lapa sol medan knott och mygg surrar.

Ibland undrar jag, när en hund uppfattar när man kommit till slutat av en vandring?

Samtidigt frågar jag mig när man står och går i hällregn eller åker skidor i bitande iskyla, vad hunden tycker om det här?

Tidigare hade jag dille på att gå, och det överallt.Allt skulle vandras igenom. Under tre års tid på mitten av åttiotalet gick jag och min första hund ifrån Nordkap ner till Torsby i Värmland. Det tog tre hela somrar under tre års tid. Det var fruktansvärt långt tänker jag nu i efterhand. Kanske var det djurplågeri av högsta grad.. Jag slet ut tre par kängor och var så trött varenda höst i benen av detta vandrande.

Ty.. Vad tyckte hunden och vem frågade honom?

(Roj nr: 1 Rösestenen vid Unna Allakas 1991)

(Norska Buhundar mår bäst av att vara i Norge! I favoritstugan vid Cuonjajaure..Här vid Storsteinsfjell mår vi bäst.) Kunde varit vilket år som helst..

Roj 1. Norsk Buhund. 1983-1999

Roj 2. Norsk Buhund  2001-