Per Daniel Holms lilla fina och unika målning utav Kvikkjokk är kanske bara början på något som senare ungefär då 150 år leder oss fram till våra nutida fotobloggar. Utifrån principen man tager vad man haver och diktar utifrån detta. Ett slags collage av intryck sedda och fantiserade alltså, eller om man så vill ett påhitt om något som kanske inte bara är sett men desto mer upplevt. I det här fallet då vad Holm tyckte passade att avbilda. Delar man upp målningen i dess beståndsdelar, ser man olika saker ungefär liksom vardande som kulisser på en scen, som i egentligen kunde vara utbytbara och indragna som på en scen på en teater. Himmel, berg. dalar och lite annat. En slags Samefamilj ifrån just år: 1861,vistas uppe vid Kvikkjokk vid en tidstypisk kåta. Antagligen bor dom där. Det finns en rörelse i bilden, men personerna i fråga står still. Dom uttrycksfulla fjällen står för rörelsen i sina former. En del renar springer med runt i alla fall. Halva målningen består av beundransvärda moln. Dom verkar lika schematiska och kategoriska som det övriga som Holm vill skildra. Mannen håller upp en nyss skjuten ripa inför barnets händer. Lappkåtan är i renskinn, vilt och indianskt. En massa runda näverkontar ligger på marken, ett skrikande lindebarn, och lite annat, som hör den miljön till, inte att förglömma en gullig lapphund, inte bara den som ligger vid ingången.
Landskapet har stort djup. Är detta verkligen Kvikkjokk, eller kanske rentav Norge eller kanske rentutav en alpdal i Schweiz?
Per Daniel Holm, Kvikkjokk 1861 (©) Nationalmuseum Stockholm
Inte bara det, att just så som Holm avbildade miljön, men så ville vi nu se det hela dessutom. Som en summa av upplevelser. Dåtidens krav kunde anordna ett Skansen tio år senare utav detta. Iscensatt i verkligheten, liksom flyttat till Stockholm.
Hur vill vi ha det idag då, kan man ju undra.?
Jo, vi håller ju benhårt fast vid att panorera inför storslagna bergsmiljöer. Lite med folk ska det vara även i våra moderna fotografier. Finns det folk så får folket väl finnas med som myror och ska krypa lite vid foten av berget ska det väl vara med, helst lite lokalkaraktär. Liten människa och stor natur gäller fortfarande.
Det vanliga synsättet och det har vi även idag vid allehanda händelser. “Vi ska titta in här’, uppmärksamma något inom bildens fyrkant. Ett nutida fotografi är även det ju bara ‘fyrkantigt‘.
På den tiden 1860-talet när Holm målar den här bilden finns ju kameran nyligen uppfunnen, men den används ju inte. Den var sällsynt i Sverige även år 1861. Och den används i alla fall inte av honom. Holm kan uppenbarligen sin sak ändå, utan att ens vilja eller anse sig ha användning av en sådan modern produkt. Och han har sina schematiska grunder till hur berg ska avbildas. Han har ju rest mycket och avbildat branta och höga berg förut. Ungefär som vilken mästerfotograf idag gör. Vistats både i Norge och i Schweiz. Det blir då lite som på en teaterscen, på så sätt att han skjuter in en ‘kuliss‘, med redan färdiga beståndsdelar. I det här fallet som en teaterfond av höga berg. Dessa väldigt konstiga berg kom nog sedan att bli ‘Pårte’ vilka man ju kan ibland skymta nerifrån byn som ni nog vet och varit där.
När Holm var i Kvikkjokk kom denna målning till. År 1861 alltså. Det tar ytterligare arton år tills Lind och Bucht tränger vidare in i fjällen här och Wilhelm Bucht klättrar upp på Sarektjåkkå. Och ytterligare 34 år innan Axel Hamberg kommer första gången till Mikkaglaciären. Något ‘Pårte’ eller någon annan upptäckt av Sareks fjäll var år 1861inte intressant. Den här målningen framställdes nog i efterhand, dessutom i hans ateljé i Stockholm,. Kung Karl XV som ju varit på platsen köpte in den privat och efter konungens död , år 1872 testamenterades den till Nationalmuseum i Stockholm. När Holm var där uppe var han där dessutom med en annan resenär och bekant: Carl Anton Petterson. (1818-63) Denne kaptenlöjtnant och tillika ‘inspektör’ Petterson, ifrån Krigsvetenskapsakademien, var där för att inventera Lappland i form av underlag till någon slags kommande karta. Några vettiga kartor fanns ju inte på denna tid som bekant. Hur som helst, Holm vandrar runt upp i fjällen och målar, betraktar och tecknar och ger sedan en del av dessa akvareller till Andersson, som sedan gör litografier utav dom och ger ut dom under eget namn i en bok. Denna bok kom att heta: ”Lappland, Dess Natur och Folk, 1861-64” (utgiven 1866), Andersson är då redan död och boken blir ändå väldigt populär. Bilderna i boken har sedan i efterhand tillskrivits honom. Men han kunde inte ju måla och detta fel verkar ha hängt med i historieskrivningen. Holm står för bilderna som Andersson snott. Paret ‘von Düben‘, Alltså, Gustaf och Lotten, -Hon med lådkameran- båda tar starka intryck utav hela boken, och kommer ju senare att år 1868 resa till fjälls dom med. Nyfikna och unga. Intresserade av samer och etnografi enligt tidens mode. Men, då har dom en kamera och saker och ting kom att gestaltas lite annorlunda.
Vi är alltid på jakt efter minnet då vi är ute och fjällvandrar, eller hur. Kameran förevigar detta minne för oss. Men hur lär vi oss att egentligen se ett landskap utan en kamera?. Den frågan kanske inte många ställer sig i dag då vi ju har en kamera att se med. Vi bär säkert med oss även idag dessa schematiska ramar om hur och varför en bild ska se ut på ett speciellt sätt, och förutfattade meningar om hur natur och landskap ska förevigas innan dom läggs upp i dessa enorma digitala arkiv som ju betittas av andra och bekräftas, betygsätts.
För som vi ju alla vet., tittar man igenom folks fjällbilder ter dom sig ungefär likadan allihopa kan man ju tycka. Få ger sig tid att egentligen ta hänsyn till något annat än just det som förväntas av dom. ‘Knäppa en bild’ så att den bekräftar deras eget privata minne.
Går man då tillbaka till år 1861, då Holm målar sina bilder ifrån Kvikkjokk kan man ju bara beundra den kunskap och det tålamod han har, att kunna så ingående skildra den fantastiska utsikten ovanför Saggat, på Prästvägen upp till Prinskullen som här skildrat. Ingen vad jag vet, har med ett sådant tålamod i penselstreck kunnat skildra dessa ljusdagrar över sjön och bort mot skogslandet. (ön i mitten är den så kallade ‘Storholmen’ där timret höggs till silverhyttan förr i världen).
Per Daniel Holm, 1861 "Utsikt över Saggat Träsk",(©) Nationalmuseum Stockholm
Att kunna se utan en kamera är idag omöjligt. Ingen kan det, och vi begär inte det heller. Möjligen kan fortfarande vi se och drömma i vårt inre. Den andra möjligheten att utan kamera gestalta i bild vad vi en gång sett, är och vad det verkar förlorad för evigt.
Och då är vi framme vid hur vi själva tror och bestämmer att vi ska uppfatta vår fjällvärld. Vi tycks vilja fortsätta att vilja skildra en idyll hopsatt och hoptråcklad av olika delar oftast grundad på fantasi om och med det vi själva vill berätta om. Ett slags collage det med ihopsatt av olika saker
Bloggprosans första offer är faktiskt den historiska horisonten. Har ni tänkt på det? Om då det enda som anses vara intressant är nuet, försvinner behovet av att se verkets plats i ett större perspektiv.
Per Daniel Holm Rotvälta, "Tännsjön" 1860(©) Nationalmuseum Stockholm
Sjunkna vrak. Båtskrov av gamla kalkskutor i badviken, Kappelshamn, Lärbro. 2023
Men - jag som tycker om att berätta om mina upplevelser skulle inte klara det med samma respons om jag inte kompletterar med bilder. Det beror givetvis på två saker.
Först: Man måste vara en fantastiskt duktig berättare om man ska lyckas fånga en läsare med enbart text.
Sedan: Väldigt få läsare ORKAR läsa en text utan bilder.
Och: En av mina absoluta favoritskribenter här på Utsidan har tyvärr slutat. Hon kallade sig "Honbloggaren" och illustrerade ofta sina texter med små målningar eller teckningar som hon gjort själv.
DET är en förmåga jag skulle vilja ha.
Tack för att du delar med dig av dina funderingar. De berikar sannerligen Utsidan.
‘Jag’ eller för den delen i övrigt då nöta ned läsaren med detta eviga entusiasmerande om sin egen förträfflighet. Ibland möter man ju ett språk som kunde vara hämtat ur Astrid Lindgrens barnböcker. ‘Vi vandrade över fjällets branter’ Och ibland är det ju dramaturgi som kunde vara hämtad ur Hollywood och sedan övergår det till ren buskis. Värst är dessa tröttande explorersbloggar som är ju ofta rent kolonialistiska i sin människosyn och sitt fotografiska motivval.
Man ska koncentrera sig Håkan och fokusera på innehållet och pusha fram det. Man ska tänka ‘Vad vill jag skildra’ och ‘Vad är det viktigaste.’ Är det att instagramma solnedgångar till vänner på Facebook och uppdatera statusen där, eller är det att skildra något väsentligt.?
Det finns skrivarkurser för dom som har problem med språk. Jag begär inte att folk ska apa efter Harry Martinsson eller Claes Grundsten. Men att ha läst och sett saker innan man skriver kanske ökar förmågan.
Men det är väl okej att du känner för dom ändå. Sådant här så kallat ‘Düsseldorfmåleri’ betraktas som skämmigt och visas ju inte idag.
Kanske har jag missad det i din text, men vet man varför han skildrat Kvikkjokks umgivningar så olikt även om dom båda är målad i 1861?
Intressant påpekande du kommer med. Du har ett skarpt öga. Kul att någon är så observant och reflekterande gällande en sådan sak.
Det är ju ‘det’ man försöker nå när man kollar in saker. Att sedan någon annan tänker i samma banor är ju spännande.
Jo så här...
I det ena fallet Nr 1, är det hela väldigt överdrivet, precis som du säger. Men man ansåg nog inte det då inte. Allt är ett slags collage av upplevelser ett hopkok, nu sammansatta till något som ska förvåna. Den målningen är gjord inomhus, säkert nere i Stockholm och till viss mån då påhittad, den andre säkert då just inför vyn uppe mot Prinskullen. Båda är ifrån samma resa år 1861.
Om vi då vänder på det hela... Det blir enklare. (vi kan ju inte väcka Holm upp och fråga, varför ?).Vi kan ju bara se med våra ögon och vårt historiekunnande.
Såhär: Nu vet vi hur det ser ut uppe i Kvikkjokk, inte sant?.. Det visste inte publiken 1861. Ingen var speciellt heller intresserad av någon ‘natur’, det var landskap och en berättelse man ville ha. (Vi kan jämföra detta med naturbloggar idag med foto. Dom funkar på samma sätt)
Att bara ta ett foto ‘rakt av’ skulle egentligen ingen vara intresserad utav,-inte ens idag- vi skulle inte ens veta var och vad eller som skildrades.) Man måste ‘krydda upp’ berättelsen helt enkelt. Det gör man genom att göra det intressant. Då plockar man in det som är modernt, tankeväckande och tidstypiskt.. Alltså det blir Nr.1 Och märkligt nog fungerar vi likadant idag som sagt.
Vi måste relatera det hela till något igenkännbart. Annars är vi helt ställda.
Vi går vidare till nr2...
Vi själva idag kan ju bara se Nr 2. på grund av att det på nått vis överensstämmer med ett nutida fotografi. Men i och med att det ändå inte fanns några fotografier år 1861 av Kvikkjokk så visste ju ingen ens att det var i. Kvikkjokk ens. I och med att ingen vet och ingen behöver oroa sig över vad man ser, kan faktiskt observationen ske obehindrat. Holm målar det han ser och vi -idag- tycker att det blir ‘bättre‘ (läs: sannare)-för vi har ju sett platsen i verkligheten och dessutom så har vi ju en kamera.
Det är ungefär samma sak med att vi tycker att egyptierna inte kunde avbilda, för att nu har ju historien gått ett antal år och vi tycker att deras bilder är konstiga i våra ögon. Vi tycker att dom inte alls är ‘naturtrogna. Men folk då, på den tiden tyckte att dom var i själva det motsatta.
Skulle vi väcka en gammal egyptier upp ifrån de döda skulle ju han inte begripa vad vi å andra sidan håller på med. Trots det har människans förmåga att varsebli ändå inte ändrats på de senaste 200 000 åren. Vi har samma funktioner då som nu. Men vi avbildar verkligheten olika.
Svartvit stumfilm på tjugotalet ansågs ju vara oerhört avancerat och verkligt, idag är det ju HD. Vi själva nu, anser ju att det med HD är mer verklighet. Det gjorde man ju på sin tid men då med trög film
Likaså, folk satt inte direkt och drömde om HD på 3000talet f Kr.