Överallt runt Gotland finns havet närvarande. Gotland är verkligen landskapet med horisonten och havet ständigt inom räckhåll för att minnas och ge återspegling. Minnet ryms väldigt bra i ett landskap med obruten horisont. Ingen annanstans kan man så nära och enkelt bara sätta sig ned på en sten se solen reflektera sig i olika vattenytor, låta blicken gå ifrån strand ut mot horisonten. Folk i gemen tycker naturligtvis att det här landskapet inte innehåller något väsentligt. Jag däremot tycker den innehåller en behövlig vidd och ett vilsamt avstånd. Nu på hösten i novembermörker är allt dessutom otroligt inbäddat i dimma och fukt. Ett skugglöst novemberljus utan kontraster.