I ett vintrigt Longyearbyen råder ett kontrollerat kaos. Packrummet är fyllt till bristningsgränsen av dunjackor, frystorkad mat, tältstänger och bränsleflaskor. Vi är ett internationellt gäng på åtta förväntansfulla äventyrare från Sverige, Norge, Tyskland och England.
Terrängen var otroligt varierad under hela turen.
Varje enskilt gram i packningen måste vägas på guldvåg. Här finns inget utrymme för lyx eller onödig vikt. I slutändan är det våra egna ben, ryggar och lungor som ska släpa de 60 kilo tunga pulkorna över tusentals höjdmeter.
Otroligt skapade isskulpturer.
Vår expeditionsledare är den norske polarguiden Morten Rostille. Med sitt orubbliga lugn och sin enorma rutin dämpar han snabbt den värsta oron i gruppen när vi går igenom nödutrustning och satellittelefoner.
För mig kändes denna expedition som nästa naturliga utmaning. Jag har tidigare korsat Hardangervidda, skidat över Svalbard från öst till väst och besökt Antarktis. Men att korsa hela den arktiska ögruppen från syd till nord är ett projekt i en helt annan liga.
När skotertransporten lämnar oss i söder och motorljudet sakta dör ut bakom bergen, infinner sig ett magiskt men djupt respektingivande lugn. En tystnad som nästan går att ta på. Vi inleder med en veckas skidåkning söderut till Sørkapp, Svalbards sydligaste punkt. När vi till slut vänder näsorna norrut inser vi vidden av projektet. Nu är det bara vi, skidorna och den råa, orörda vildmarken. 
Vindarna kunde gå upp emot 35 sekundmeter.
Tyngdlagen och konsten att tämja ett skenande godståg
Efter några dygns tunga nötande längs kusten tar vi oss upp på det första stora glaciärsystemet. Landskapet öppnar upp sig i gigantiska vita vidder, och kylan klipper till direkt. För att klara terrängen har vi robusta tur- och expeditionsskidor med stålkanter och hellånga stighudar i syntet för maximalt grepp i de brantaste backarna.
Att gå uppför är en monoton styrkeövning där man snabbt hamnar i en nästan meditativ rytm. Steg för steg, timme efter timme. Men det är när landskapet tippar nedåt som det riktiga äventyret – och skräcken – börjar. 
Isbjörnvsvakt genomfördes i skift med 2 timmarspass varannan natt.
Att åka utför med en fullastad pulka är ingenting mindre än en överlevnadsstrategi. Pulkan lever sitt helt egna liv och lyder under egna fysiska lagar.
Den vill ständigt:
-Köra på dig bakifrån.
-Trycka ut dina skidor i spagat.
-Välta i farten och dra dig med sig i fallet.
Terrängen var otroligt varierad under hela turen.
Varje sväng kräver extrem timing och starka lår. Ett enda misstag, en missad kant eller en dold ojämnhet i snön, och du har en tung plastbalja som plöjer över dig likt ett skenande godståg. Att höra åtta olika nationaliteter ropa, svära och skratta om vartannat i en kaotisk men hjärtlig formation blir snabbt en av resans härligaste rutiner.
Dag 14: När balansen försvinner i en rullande snöarmé
Efter drygt 20 mil djupt inne på de centrala glaciärerna flyter dagarna ihop. Livet har skalats ner till en hård men trygg rutin: skida i 8–12 timmar, slå läger, smälta snö, äta frystorkat och sova.
Med midnattssol var det ljust dygnet runt på turen.
Men det arktiska vädret är nyckfullt. Flera gånger drabbas vi av en så total whiteout och dimma att allt visuellt sammanhang försvinner. Du ser inte var snön slutar och himlen börjar; allt är bara ett homogent, mjölkvitt kaos. Balanssinnet försvinner helt eftersom ögat saknar kontraster att fixera vid, vilket gör att man ständigt känner sig sjösjuk.
Vi tvingas navigera i en klaustrofobisk bubbla med kompass och GPS, helt i blindhet, där varje steg känns som att kliva rakt ut i tomma intet.
Pulkorna vägde ca 60 kg/st i starten.
Mitt i detta inferno bjuder naturen plötsligt på ett surrealistiskt skådespel. Den fuktiga nysnön i kombination med vinden gör att tusentals naturligt formade snöbollar börjar bildas på isen. De växer i storlek ju längre de rullar och accelererar fram över glaciären i full fart. De kommer mot oss i hundratal, likt en vit, rullande armé i ett märkligt vinterkrig. Mitt i stormen står vi och bara skrattar rakt ut åt naturens unika humor.
Dag 16: Det nattliga skottet i tältet
Efter drygt två veckor på isen börjar det mentala och fysiska slitaget att ta ut sin rätt. Kroppen är mörbultad och fötterna är ständigt fuktiga av svett, trots att vi använder fuktspärrstrumpor. Men det som tär mest på psyket är de nattliga isbjörnvakterna.
Varje natt delas upp i block om två timmar per person. Att vakna mitt i natten, klä på sig dunjackan i ett iskallt tält och kliva ut helt ensam i den arktiska natten medan de andra sover, är en mental prövning. Vinden piskar mot ansiktet, frosten fastnar i ögonfransarna och du stirrar ut i ett vitpiskattomrum. Det är en brutal påminnelse om att vi befinner oss längst ner i näringskedjan.
Många dagar var det ner mot -30 grader.
Men den absolut största chocken under hela resan levererar jag faktiskt själv – inifrån tältets trygga vrå.
Det är dag 16. Vi har precis somnat efter en utmattande skiddag när det plötsligt, utan förvarning, smäller till med en öronbedövande detonation. Mitt uppblåsbara liggunderlag har gett vika för trycket och exploderat under mig.
Explosionen är så kraftig och plötslig att min tältkamrat, vars ansikte befinner sig bara centimeter från mitt, flyger upp i ren, instinktiv panik. Han stirrar på mig med uppspärrade, skräckslagna ögon och vrålar rakt ut i mörkret:
– Morten har skjutit en isbjörn!
Det tar oss flera minuter av darrande, andfådd tystnad innan vi lyckas lokalisera källan till ljudet och inser att den omedelbara faran inte är en isbjörn, utan att mitt liggunderlag har förvandlats till en obrukbar plasttrasa.
Som tur var hade vi med oss ett extra reservunderlag i gruppens gemensamma packning. Det var kanske inte lika tjockt och lyxigt, men det räddade mig från att tillbringa de resterande 18 dygnen direkt mot snön.
Många dagar spenderade i solsken men totalt var ca 1/3 av tiden i whiteout.
Dag 25: I skuggan av Newtontoppen
Efter drygt 40 mil når vi resans absolut mest storslagna miljöer runt Newtontoppen, Svalbards högsta punkt. Utsikten är helt overklig. Vi blickar ut över ett till synes oändligt hav av spetsiga, snötäckta bergstoppar, djupa glaciärsprickor och ett vitt islandskap som sträcker sig hela vägen till horisonten. Det är i dessa stunder man förstår varför man utsätter sig för den här typen av påfrestningar.
I närheten av Newtontoppen var terrängen mycket vacker.
När kylan biter som värst är det de små stunderna i tältet som blir vårt bränsle för att orka fortsätta.
Efter att ha kämpat oss vidare uppför den branta Trinity Hall-glaciären och över de gigantiska vidderna på Åsgardsfonna, sitter vi ofta tätt ihopdragna i våra dunjackor och dricker het soppa.
Det är de delade utmaningarna som svetsar oss samman till en otroligt tajt grupp, trots våra olika bakgrunder och nationaliteter. Ibland, när tystnaden lägger sig över lägret, får vi dessutom sällskap av nyfikna ripor eller en och annan fjällräv som tyst och vaktande iakttar oss på avstånd.
Dag 34: Den stora finalen på Verlegenhuken
Efter veckor av oavbrutet slit, frusna fingrar och oräkneliga stavtag händer det slutligen. Vi skidar ut på den flacka Polheimflya och skymtar målet: Verlegenhuken – Spitsbergens absolut nordligaste punkt.
Känslan när vi slutligen når det enkla, orangea sjömärket går knappt att beskriva i ord. Det är som att hela resans samlade tyngd plötsligt släpper från våra axlar. Vi har klarat det. Från Sørkapp i söder till Verlegenhuken i norr. Vi har utmanat Arktis på dess egna villkor och kommit ut på andra sidan med minnen, vänskaper och ärr som kommer att stanna kvar resten av livet.
34 dagar senare. Slutmålet nått på 80 grader norr!
Faktaruta: Svalbard Syd–Nord 2026
Distans: Ca 600 km (Från Sørkapp i söder till Verlegenhuken i norr)
Höjdmeter: 7 000+ höjdmeter
Tidsåtgång: 34 dagar i fält, varav 2 dagar väderfast på grund av hård vind
Expeditionsmedlemmar: Jesper Skarman tillsammans med sju deltagare från Sverige, Norge, Tyskland och England, under ledning av den norske guiden Morten Rostille.
Text & bilder: Jesper Skarman
Instagram: @jesperskarman
