Blåsten rycker och sliter i staglinorna i den lilla ynkliga stugan. Dörren knarrar, går ideligen upp, Elden dånar i kaminen och golvplankorna och brädorna i stugan tycks berätta om alla andra som varit här tidigare. Mössen kryper fram på natten . Märkliga färdmedelanden från dåtid sitter fästade på väggarna. Oftast i någon kortfattad form som lämnar mycket åt fantasin. Berättelser och tips om bestigna toppar på små gulna lappar, kulspetsteckningar i gamla minnesböcker, som blir som mentala isberg när dom läses många år efteråt..‘ Vad hände här då?’
mest om svenska fjällen.
Social, vettig och trevlig. Jättevan fjällvandrare med stor erfarenhet av orösade leder.Och framför allt väldigt snäll.
Gillar öde natur, tillika väl valda vackra tältplatser med vida utsikter där jag får vara ensam.
Gillar mest att bada vid öde fjällsjöar.
Står ut med det mesta..Alltifrån folk till ödemark.
Intressen: Stockholms vildmarker. Gotlands stränder. Norra Lapplands skogar och fjäll. Kajak i skärgården. Jakt och fiske.
Kategorier:
Etiketter:
Etiketter:
Abisko, Annat, Bilder av Fjäll, Fjällen, Fjällfunderingar, Fotografi, Funderingar, Gotland, Hund, här och där i Arjeplogsfjällen, Indonesien, Jämtland/Härjedalen, Kaitum, Kebnekaise, Kungsleden, Motivation, Mårma, Naturvård, Sarek, Stora Sjöfallet, Svenska Fjällklubben, Tältning, Ur minneslådan, vandring
Du, jag och dom andra....
Blåsten rycker och sliter i staglinorna i den lilla ynkliga stugan. Dörren knarrar, går ideligen upp, Elden dånar i kaminen och golvplankorna och brädorna i stugan tycks berätta om alla andra som varit här tidigare. Mössen kryper fram på natten . Märkliga färdmedelanden från dåtid sitter fästade på väggarna. Oftast i någon kortfattad form som lämnar mycket åt fantasin. Berättelser och tips om bestigna toppar på små gulna lappar, kulspetsteckningar i gamla minnesböcker, som blir som mentala isberg när dom läses många år efteråt..‘ Vad hände här då?’ Historier som kan bli större än vad dom själva, eller en gång var menade att vara. Ibland blåser det under natten så mycket att man tror att stuga eller tält ska blåsa iväg med en själv, hund och allt upp i molnen, ner i jokken eller bort, bort. Kraften i det mänskliga psyket. Tanken som skapar rädsla och oro. Stugan riktigt gnäller och gnisslar som den vore en del av historien. Nästan som ett levande väsen som vill berätta. Knackningar på dörren.. Fotsteg runt ensamma tält och avlägsen stuga.
Från Årosjokk till Abisko. 31 Juli till 13 Augusti, 2007
Att vandra själv har sina sidor. ...upptäcker jag när jag på den överfulla Nikkalouktabussen stiger av i hällregn vid Årosjokk mitt ute på asfaltvägen för att vandra uppåt och över mot Leavasjokk och platån dit.. En proppfull busslast med Kebnekaisevandrare som helst nog av allt kommer kura resten av dagen, inne på matstället i Nikka’ innan dom sedan drar vidare. Dom glor förvånat på mig som stiger av innan slutmålet och i hällregn.
