Det är väl inte så konstigt att det spökar i Mårmastugan då bergen ser ut såhär runt om. Det här måste väl vara den värsta klippväggen i hela svenska fjällen, man kan ju bli rädd för mindre och bilden kan man ju skrämma barn med.

Höktopparna sedda från Mårmabakteglaciären

Vandrare som ensamma sovit över i den lilla tvåbäddstugan, har berättat att dom hört dova knackningar och gråt, gnyenden och då även gälla rop, och ibland ett dovt ilsket mutter utanför. En fjällvandrare berättade för mig, att hon efter hört tre knackningar på dörren gått och öppnat den. Den hade då hastigt blåst ur handen på henne och längre upp i backen gick en figur bortåt. Hon ropade åt honom, men figuren försvann bort i dimman utan att svara. Hon hade trots att hon eldat upp värme i stugan känt en märklig kyla på natten, och att det blev kall imma på fönstret. Obehaget spred sig då hyddan började skaka. hon packade raskt ihop sina saker och begav sig därifrån. I all hast snubblade hon utanför på trappen och slog sig illa!

En annan, äldre man berättade för mig i stugan en gång, att han efter gått och lagt sig känt, att något kallt trevat på benen hans och vridit om fötterna på honom så att han med ett skrik vaknat. Han såg då att dörren gått upp och stod och slog i vinden. Även han, såg en figur i svart och gamla kläder röra sig ljudlöst bort ned mot det svarta vattnet i Vierrojokka.

Gamla Mårmastugan 1984 med hunden vaktandes utanför!

Själv minns jag att jag ensam låg i stugan och sov, när jag helt plötsligt vaknade på natten att det låg en vandrare bredvid mig. Han hade kommit märkligt ljudlöst, och utan att jag märkt det gått och lagt sig i britsen bredvid. Märkligt nog var min hund borta. Egendomligt nog hörde jag inget ifrån mannen, varken andningar eller snark. Allt var fullkomligt dödstyst på natten. Jag såg en konstig kasse med otroligt underliga saker i, rötter och full av skurna renhorn och en konstig docka i gammalt tyg och remmar. Jag kände inte direkt för att fortsätta undra över detta, utan lade mig till att fortsätta sova. Det är här man börjar undra om yxan i vedboden… Dock, när jag igen slog upp ögonen var mannen borta. Filten låg lika slätt hopvikt i ändan av britsen som på kvällen innan. Jag märkte en speciell väldigt unken och skämd lukt däremot i luften. Det blev imma på det lilla fönstret. Efter någon timme kom hunden tillbaka med rest ragg och skälvande ben.

Bild av spöket i den immiga fönsterrutan.

Än värre är nog de som berättat att de inte kunnat stänga dörren till den lilla stugan, är att dörren ideligen blåst upp och att höga skrik och stön hörts och att det varit en riktig dragkamp om dörren innan den kunnat stängas! Det finns heller ingen nyckel i dörren till att låsa den.

Mest uppseendeväckande var nog delar av Framnäs Folkhögskola som kom dit på sjuttiotalet och som skulle försöka ’excorcisa’, alltså driva bort det onda ifrån platsen med dans, färgglada buddhistiska vimplar och falsk jojk .(NSD aug 1977) Under seansen bröt ett otroligt åskväder med hagel och piskande regn ut, och tälten slets sönder av en tromb. Trolltrumman blåste bort, ned i jokken och seglade bort som en vilsen barkbåt. Ungdomarna skingrades skrikandes över fjällryggarna.

Mårma, namnet kommer ifrån.”Moarhmma”, alltså, att det blåser något så otroligt och rysligt här, och vinden tjuter hejvilt när det dundrar på.. Innan ovädret kommer så dånar det riktigt. Mårma är ett riktigt blåshål utan like. Stugan är säkrad med vajrar i marken. Katabatiska vindar. Förekommer ofta här.

År 2022 reparerades stugan, då den länge varit i uselt skick. Den var dessutom svårt söderhuggen av yxhugg på ena väggen. Då blev det prat ifrån STF att flytta stugan ned till bron. Dock valde man att reparera den i det gamla skicket i mån av kostnad. Kaminen togs bort.

Stugplatsen

Det var inte direkt Mårma jag tänkte på här utan paret Schultz, jag får kalla dom det(-dom hette något annat-). Dom kom ifrån norra Stockholm. Paret som var gifta, var i femtioårsåldern. Han var tysk, bastant och såg bra ut. Hon var däremot en liten försynt torr grå mus, som pratade med en otroligt inställsam röst. Dom var båda klädda i fjällrävenkläder som var märkligt nog helt nya. Det såg lite egendomligt ut eftersom kläderna dessutom var ett par nummer för stora, ’oversized’ alltså.

Vad dom gjorde i fjällen är i och för sig en gåta, och vad dom fick ut av sina högst underliga beteenden är också irriterande och svårförklarligt. Dom hade samtidigt någon form av värdighet och integritet mitt i dom här märkliga beteendena dom hittat på.

Kanske upplevde dom, att dom var offer för en konventionell och fördömande vandringskultur och nu ville pröva något annat. (Dom påstod sig vara erfarna fjällvandrare vilket dom nog var på sitt sätt…) Eller, kanske hade dom ett behov att bli omvårdade och få lite uppmärksamhet helt enkelt. När man då rotat lite i det dom höll på med, kanske man kan ha lite förståelse. Sedan, är ju inte tiggeri eller förställelse’ kriminellt. Ljuga i sig, är ju inte kriminellt, förrän man hamnar i domstol och talar under ed, men det är ju en annan sak.

Ja, det här var tiden före skrollande, före internet och ju tiden då inga mobiltelefoner fanns och inga selfies. Sociala medier har idag sugit upp sådana här personer, och många häckar ju där idag ,men en del går säkert att träffa på i det verkliga.

Det här utspelade sig i ett sent åttiotal. Platsen där jag stötte på dom var i Kaitumjaurestugan på Kungsleden.

Det som paret ägnade sig åt var att spela sjuka och tigga pengar, och mat. Ligga på golvet i stugan när folk kom in, och spela sjuk, skapa sympati och kanske mer få uppmärksamhet och få händelserna omkring dom själva att just bara utgå ifrån dom själva.

Många fjällvandrare är ju hjälpsamma och kanske i viss mån godtrogna och det är ju då synd att dessa blir på något vis lurade. Men sådana här personer kan dyka upp i alla möjliga sammanhang. Viljan hos dom består av att höra till ett sammanhang. En av de mest kända är ’Kvinnan som inte fanns’ : Tania Head.i New York. Hon blev känd som bluff då hon påstod sig ha räddat folk i WTC händelsen. Egentligen gjorde hon ju ingen illa, hon ville bara komma lite närmare centrum så att säga..

Såhär förlöpte det hela: Jag sitter och vilar på en sten i nedförsbacken ifrån Singi till Kaitumstugan vid ett av de små vattenfallen. Ett par kvinnor som vandrar i motsatt riktning mot mig, frågar om jag är på väg till just Kaitum. Jo, svarar jag. Då ska du veta, säger en av de kraftiga damerna.-Det ligger ett skadat par i stugan, hon har brutit foten och han har ryggskott. Det är så synd om dom. Dom har ingen mat och stugvärden har inte kommit än. Ja, fyller den andra tanten in ”Stugvärden har ju inte kommit och dom sade att dom inte ätit på flera dagar. Vi gav dom en kaviartub, lite bröd och hundra kronor och en påse torrmat. Vi ska iväg till Kebnekaise fjällstation så vi får strunta i lunchen. Vi kunde avvara den maten”.

Ja det var ju väldigt snällt, tänker jag. Efter en kort stund passerar ett ungt par mig. Vid ett kort prat: ”Jo, det ligger ett sjukt par nere i Kaitumstugan.. Dom ligger på golvet i stugan. Dom är så sjuka, så sjuka… Vi gav dom lite pengar och lite mat vi kunde avvara…”

Det var väldigt det här tänker jag. Efter en stund upprepar sig situationen. Jag blir riktigt nyfiken nu på det här nu och undrar hur det ska gå. Det är ganska tidigt på säsongen. Det är dagarna före midsommar.

Jag själv har varit i Luleå och träffat folk och haft arbete där, sedan har jag varit i Kiruna och hälsat på, och där fått låna en helt ny sak: en mobiltelefon! I det här fallet en: NMT 900. En på den tiden riktigt underverk. Tyvärr väger den som en tegelsten, men jag tycker den är toppen och ringer och testar den ideligen. På fjällstationen i Kebnekaise blir jag föremål för stort intresse. Tung att bära med, men jag ska ju bara vara ute på en mycket kort veckovandring och sedan ta mig till Luleå igen. I Kebnekaise sade dom att utflygningen av stugvärdarna skulle bli lite försenad. På nått vis tänkte jag att jag skulle få träffa Karin ändå, eller Kajsa som hon kallades. Åländskan med det röda håret! Hon var en återkommande stugvärd i Kaitum. På den här tiden var vissa stugvärdar permanent placerade och kunde påträffas hela säsongen, år efter år. På så sätt fanns alltid Sahlbergs’ i Sälka, Kajsa här i Kaitum och Marianne Mörner i Teusa.

Kajsa hade för vana att sola toppless bakom stugan på en blå solstol i metall, hur mycket skydd hon än hade av det, så lyckades hon snärja en praktiskt lagd tysk som kom vandrande till henne tillslut. Han tände väl på alla fyra på Kajsas fylliga kropp, hennes stora röda hår, och naturligtvis hennes väl tilltagna, yppiga byst. Väl installerad byggde han händig som han var, sedan alla dessa märkliga träkonstruktioner ni sett, ni som kanske besökte Kaitum på den här tiden då det begav sig! Här fanns det gott om dessa fantastiskt praktiska konstruktioner i brunt trä: Trätrappor, gigantiska altaner, tvättbryggor på alla möjliga konstiga vis.. och en annan himla massa praktiska saker i trä. Kajsa såg Kaitum lite som sin privata sommarstuga. Hon & Tysken fixade allt här och byggde till. Tyvärr, ledde allt detta till en hätsk konfrontation, när stugvärdssystemet ändrades i slutet av 90-talet, och ny fjällchef tillträdde på STF. Kaitum ansågs överbyggt och förfulat, och mycket av dessa jättelika träkonstruktioner revs bort och finns inte idag.

När jag kommer till Kaitumjaurestugan ligger alltså paret Schultz på golvet och ojar sig. På den här tiden var det nästan en sport för vissa fjällvandrare att gå före och efter säsongen, då det saknades stugvärdar i husen. Man kunde ju alltid bo i säkerhetsutrymmet, och på så sätt ’snålbo’ längs hela Kungsledens alla stugor, på så vis slapp man betala, eller bära tält. Det var detta som Schulztarna satt i system och det var under dessa korta dagar i kalendern dom utövade sin ’sommarsysselsättning’.. Det var här längs Kungsleden och också i Jämtland i stugorna där fick jag veta.

Jag trodde också i början att dom var skadade och att dom råkat ut för någon olycka. Ute på gräset mellan stugorna stod deras tält uppspänt. Dom hade ju räknat med att bo i tält berättade dom, men nu när dom just kommit hit så stukade kvinnan foten och mannen fick ryggskott. Det var då dom hamnade pladask på golvet inomhus.

Jag möttes när jag kom in i stugan av ett enormt inövat ojande och smärt-bannanden. Det var som om jag stört en fotoreflex på golvet. Min hund Roj blev helt paff. Örona stod rakt upp.

Ska du stanna här? Frågade mig gråtandes en utslagen kvinna liggandes på ett liggunderlag på golvet i köket.. Jag svarade att jag vet inte… ”Jag hörde att det var ni som var skadade?” svarade jag.. Hur är det med er? Jag har nog brutit foten och min man har fått ryggskott, han sover nog där på sängen fortsatte hon och pekade in i en sovalkov.. Jaha, ? blev mitt svar då…Men hur har ni tagit er hit, det ville jag ju veta…Jag måste ju veta hur det här uppkommit… Jag måste säga att jag verkligen också trodde på deras olycka när jag kom..Folk skadar sig ju i fjällen ideligen och ryggskott tillhör ju det vanligaste och fotskador tillika.. Jag gick in i hundrummet och gjorde mig installerbar, bytte kläder och fixade med hunden, gjorde kaffe.. Till saken hör att jag inte är vidare sällskaplig i fjällstugor.. Alltså, jag tillhör inte den där ’babblande typen’ som drar fram en pall och sätter igång och återger hela sin vandring ifrån Abisko. Jag håller mig för mig själv om det är nödvändigt!

Hallå..Du? hör jag..”Vet du när stugvärden kommer? Kvider fru Schulz fram

”Stugvärden”? Ja den du… ”Hon är nog försenad”.. det fick jag höra i Kebnekaise för ett par dagar sedan svarar jag. Det kan bli så ibland.

Vi har inte ätit något på flera dagar…

”Det låter ju förfärligt” blir mitt svar.

”Näh,, jo mmm’, jag hörde det av några jag mötte… ”  vad ska man egentligen säga, tänker jag.. Dom är nog utsvultna vad det verkar… Hur, och kan jag ge dom något, börjar jag tänka…Jag har ju gott om mat. Jag packar alltid med mig otroligt mycket att käka.

Det är ju en affär här men den är inte öppen… fortsätter fru Schulz, entonigt och samtidigt befallande och viftar med handen och pekar på dörren med affären bakom...  ”Men, den är väl bara öppen när stugvärden är på plats…piper hon fram och snyftar högljutt. …Jo visst. Den öppnar ju sig inte direkt bara för att du pratar om den. Det låg något passivt-aggressivt över hennes malande mitt ibland snyftningar…Jag märker att den här damen är milt sagt påfrestande.

”Just det svarar jag tankspritt” tankarna går och börjar sysselsätta mig. Kvinnans tjat om mat och pengar gör att jag nu börjar undra om detta lite mer.

”Vi har ju heller inga pengar, så vi kan ju inte ens handla när stugvärden kommer. Har du pengar, som vi kan få låna?.. du ska få tillbaka dom sedan, vi kan skicka dom till dig”

”Jasså?” svarar jag. Jag börjar tycka det är lite minst sagt konstigt. Jag börjar dessutom undra om jag gjorde rätt som steg in i stugan. Jag borde ha dragit vidare och slagit upp tältet någon annanstans.

Skamset, hör jag nog något på bruten svenska... Herr Schulz kommer fram, skjutande en upp-och ned-vänd pall framför sig..”Heej, jag har så jävla ont i ryggen…””Vi hamnade här i morse”…i morse tänker jag.(??).Dom hade ju legat här i flera dagar berättade ju tanterna. underligt börjar jag fundera.

”Var i Teusajaure men vi kunde inte komma över. Det fanns ingen där, och båtarna var uppdragna och fastlåsta..dessutom,är det ju fortfarande is på sjön., berättar han.

Ojdå..Men jag tänker… dom har alltså gått fram och tillbaka och dessutom är det ju en kraftig backe dit, både upp och ner. Jag börjar tycka det är lite konstigt.

Men vad har hänt med maten ni hade med er. Har ni ätit upp den?

 Vi hade nog för lite med oss säger kvinnan. Lite precis som om det inte gjorde något. Det verkar som om hon redogör för frågor hon svarat på hela dagen.

”Kan du ge oss hundra kronor?”

”Va?..” Hundra kronor var en del på denna tid. Det kostade 25 kronor att bo i stugan… Jag ska tänka på det svarar jag… Jag går ut och leker lite med hunden, men jag sätter mig också och leker med min nya leksak, den heter ’Mobira’ Jag ringer några samtal på skoj… Sommarnatten är som sagt mycket vacker här vid Kaitum. Jag funderar på en natt-tur till Sjanjartjåkka, bakom stugorna, men avstår. Efter ha vaskat av mig, så går jag och lägger mig. Kvinnan ligger kvar på golvet och kvider. Hon måste ju ha väldigt ont tänker jag.. Jag erbjuder mig att ringa efter en helikopter. Men, nej, nej..det vill vi inte, nej. vi tror vi blir bättre om vi får vila här tills stugvärden kommer, blir svaret. Jag tänker dessutom..Att locka till sig en helikopter ifrån Kiruna nu ikväll… nu i midsommartider. är nog inte heller det lättaste.. Jag somnar gott, Roj på sin filt. Efter ett tag hör jag ett morr ifrån hunden. Jag slår upp ögonen.

Näh, men vad faan! är det frågan om! Vad sysslar du med?!!

Kvinnan står böjd över min ryggsäck (en Fjällräven-Gyro) och rotar fullt i den, verkligen rotar, kastar ut mina kläder som ligger på golvet i en röra, i den ena handen håller hon mitt plastkuvert med pengarna i. I andra handen har hon en förpackning: Blå Band, Kycklingcurry! Jag tar tag i henne. Hon ser just då ut som en harmsen och skrämd förgrämd flicka som just berövats sin docka, när jag sliter grejorna ut händerna på henne. Hon börjar istället gallskrika spotta och storgråta. Roj däremot, har hittat sitt nedpackade tuggben och ligger på golvet och gnaskar på det, och viftar på svansen. Nu kommer då Herr Schulz, nu utan pall och istället sunt och balanserat stående med en gapande mun och försöker ta hand om sin hustru som helt tappat fattningen och fortsätter storböla. Tur nog är det ju inga andra i stugan.

”Det är nog bäst ni sätter er ned, så kan vi ta det här från början”, svarar jag.. Jag tar fram mitt polis-ID och helt plötsligt är stämningen en annan.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja tänker jag. Antagligen är det här väldigt sköra människor som hittat fel och sätta igång och bråka leder ju inget vart.

Jag kokar soppa nu, mitt i natten och gör smörgåsar och bjuder dom till samtal. Dom berättar sin livshistoria för mig. Han uppvuxen i DDR, hon arbetslös teatertekniker. Dom berättar om sina fjällvandringar och hur lite pengar dom har. Egentligen vill dom inte berätta något, inget hur dom hamnat här. Skammen är stor. Och vad finns det för anledning att konstra till det mer för dom. Jag erbjuder igen att ringa efter en helikopter, nu efter att ha kontaktat Kiruna för att få ett OK. Men Paret vill inte åka. Dom vill inte göra något. Dom sitter tysta och stirrar rakt ut i tomma luften. Kvinnan sitter och tecknar på en bit utrivet papper, när jag kommer tillbaka efter ha samlat ihop mina saker har hon tecknat en bild av hunden min. Hon ger den till mig. Jag gör mig färdig att gå ned till Teusa. Paret Schulz sitter kvar helt apatiska. Märkligt nog har det blivit morgon. Jag hör en helikopter smattra i luften. Den landar bakom huset. Ut ur den kliver Karin med kassar och lådor. Jag hjälper till och efter ett tag går vi in i stugan och sätter oss. Paret Schulz har försvunnit. Jag ser dom dra iväg i backen upp mot Singi. Jag berättar om dom.

O’ nej, har dom varit här i år igen.. Ja’visst förra året..åsså’ ..Vi går in och sätter oss och pratar, länge.

Nästa dag, träffar jag Marianne i Teusa. Jag hjälper henne lägga i båtarna i sjön, vi åker och samlar ihop träbryggorna som isen tagit och som flutet iväg. Hon berättar också om paret som hon träffat på i flera år. Det blir en lång historia.

 Inte utan hunden min..

 
Kierkegaard har som bekant sagt: "Det finns två sätt att bli lurad. Det ena är att tro på det som inte är sant; det andra är att vägra tro på det som är sant."