Vad är egentligen bildsinne och varför kan vissa förmedla något i fotografi, medan andras bilder framstår som stolpiga rentav tråkiga.? Andra kan förmedla det där ’extra’ som får oss att haja till, och andras fotografier lämnar oss oberörda, trots tekniska landvinningar och demokratisk spridning av nutida teknik.

Hur som helst, här ska jag ta upp bara ett par viktiga fjällbilder, och hur de påverkat oss. I en mästerfotografs bilder finns det ingredienser som går direkt in i oss. Dessa påverkar direkt vårt undermedvetna. Lika mycket som ett fotografi är ett försök till avbildning, är det samtidigt ett resultat av vårt omedvetna val. Det finns alltid: ett jag, ett fjäll och en kamera.

Rent ytligt pratat man om ett motiv. Vad detta motiv är, och hur vi blir motiverade, ses ofta som något ytligt. Många tänker ofta inte alls, utan halar upp kameran utan att tänka, och klickar på helt utan att reflektera vad dom avbildar. Snyggt.. = klick!

Som jag tidigare här i min blogg skrivit artiklar och gett exempel på, så kan aldrig fotografiet överskrida verkligheten medan måleriet ofta gör det. Dock, hos en fotograf finns ofta önskan att göra det. Att överdriva eller förvanska. Man kan gott säga att bilden då kantrar och går överstyr. På fotospråk kallas detta: Effektsökeri.

Rhôneglaciären. Målning av: Johan-Peter Krafft. 1854. © Wien, Belvedere museum

Här ser vi alltså själva kärnan i Fjällavbildningen, hur det började och var det började. Idag är denna världsberömda ismassa en ynklig rest av vad den en gång var. Det kostar dessutom 9 Schweizerfranc (105 kronor) att komma in nära på den och begrunda resterna. Jag besökte den för två år sedan och man fick gå in i en tunnel under presenning. Här kan man verkligen tala om att en bild försvinner och att dessutom motivet försvinner. Glaciären minskar med 2.5% per år.

Rhôneglciären, spång in i den berömda istunneln 2023.

Då man ju rätteligen kan konstatera att måleriet överskrider verkligheten, medan fotografiet inte kan göra det. I målningen tar färg och form tag i sig själva och skapar den här sublima effekten romantiken önskade, ungefär som en teaterkuliss, med allt det innebär. Upplever vi bilden som realistisk, fotografisk? Nej, vi upplever den som fantastisk, därför den berör vårt undermedvetna!

Dessutom kan man säga, att konst som denna är ’ett slags ideal’ för naturfotografer, ex. Claes Grundsten, medan en fotograf som Tore Abrahamsson går en helt annan väg, för att då jämföra dessa. Att försöka tänja gränserna för vad ett ’objektivt fotograferande av naturen innebär, av det har det gjorts många försök. Tyvärr, är inte kameran kapabel till detta mer än att, rent ut och slätt användas för att dokumentera.

Skillnaden mellan önskan av att upphöja det dokumentära till konst är ofta väldigt knepigt, och brukar sluta i det som på psykologiskt språk kallas ’kognitiv dissonans’...dvs, att folk inte känner igen sig och att det slutat i just ’effektsökeri’. Man lägger sig alltså helt nära den publika smaken, vilket i sig är fotografiets natur. I dokumentär forensiskt fotografi; i vilket jag ägnat stor del av mitt yrkesliv åt, är det helt enkelt otroligt viktigt med ett neutralt, sakligt avbildande. Sammansatt i ett långt bildberättande däremot, kan ett fokus på underliggande betydelser i en brottsplatsdokumentation, referera starkt till det undermedvetna hos ett vittne, och vara av stor betydelse vid förhör. Fotografiet precis som allt annat bildspråk påverkar vårt minne och därmed vårt undermedvetna.

Således: Att göra provokativt naturfotografi är meningslöst; men banalt naturfotografi är enkelt! Fotografiet kan endast bekräfta det vi redan vet.

I en mästerfotografs bilder finns ett ’Avstånd’ detta ska inte förväxlas med bilddjup, som är något helt annat. Avståndet i bilden gör att blicken skärps. Avstånd handlar inte om att något ligger långt bort, heller. Avstånd är en: kompositionsingrediens helt enkelt. Det kan vara en fixering vid långt liggande detaljer, något oväntat som väcker intresse. I mångt och mycket är det något som appellerar till vårt undermedvetna, något vi en gång minns och vill återvända till. Det vi en gång önskade att vi kunde nå, syns nu i fotografiet till vår förvåning. Ofta är det här något som forskning har visat sig höra ihop med den kognitiva dissonansen. Alltså något vi drömt om en gång, och som vi nu i vaket och vuxet tillstånd vill nå.

Det är detta vi ofta söker i det vill avbilda. ’det vackra’, exempelvis en solnedgång, en skarp topp, osv. ofta konventioner vi själva tvingar oss att titta på.

En annan sak som man kan finna i bra bilder är ’Uppenbarelsen’- vilket kanske låter som något religiöst. (något besläktat i.f.). Det är lite som: ‘oj, nu djävlar’ här är det ju. Det är en slags klarhet, att något vi trodde var ogripbart nu syns inför våra ögon. Och finns det i ett fotografi, måste vi ju kapitulera inför det. Det kan vara något som vi inte förstår till en början, men ju mer vi tittar desto mer tror vi på det. Vardagligt skulle man kunna betrakta detta som: Motivval.

Fotografi är, för dom som har begåvning och intresse, att tränga lite djupare som sagt, något lite mer komplicerat än vad kanske en fotokurs kan lära ut. Det är få förunnat att förstå bakomliggande erfarenheter, och det måste man kanske kunna om man ska kunna komma lite vidare än de vanliga ’ABC’ kunskaperna om foto.

Idag har vi en slags masskonst’ något som folk kallar ’brus’ eller till och med uppluckring av både hantverk och innehåll. Den digitala bilden är flyktig. Vi befinner oss i det digitala och det finns liksom ingen väg tillbaks. Det digitala kan mycket snabbare appellera till vårt undermedvetna, och med hjälp av AI och olika typer av ’botar’ få oss sympatiskt inställda till vår perception. Inom en snar framtid kommer vi kunna uppleva skildringar och avbildningar av våra äventyr i naturen, gestaltade på ett otroligt lockande och förföriskt vis. Det som förr bara upplevdes som tillkrånglat och ibland till och med utstuderat och löjligt kommer vi med AI acceptera. Varför? Jo. AI trycker på det centrala i våra önskningar: Det undermedvetna.

Avståndet mellan betraktare och motiv

Här är således en länk till en artikel Claes Grundsten skrev i tidningen ’Kamera och bild’ om en bild han kom att ta 1986 under en fjällvandring i Kuopervagge, Kebnekaisefjällen.

https://www.kamerabild.se/nyheter/claes-grundsten-hur-lange-lever-en-bild/1315011

I texten här som ni kan läsa funderar han på, hur länge en bild kan leva. Märkligt nog kom den här bilden av Kaskapakte att hamna i hans guidebok om Kebnekaisefjällen (Vandra Kungsleden nr. 1) 1988, utan honom själv, och på något vis kom den att i mitt tycke beteckna slutet på den analoga fjällbildens varande. Ifrån denna tid kom den digitala bilden att komma in i vårt seende. Jag tror knappast att den i sig kommer att försvinna eller förvandlas till något dokumentärt. Bilden vänder sig till vårt undermedvetna på ett mycket påtagligt sätt med sin monumentala kraft.

Boken om Kebnekaise

1968 skrev Tore Abrahamsson boken ’Kebnekaise’ den boken kom att få en stor påverkan på vårt förhållningssätt till fjällen och dess avbildningar. Den kom till och med att påverka så långt att det blev riksdagsdebatt. Likaså, är det till denna bok man kan spåra önskningarna att göra Kebnekaisefjällen till en Nationalpark. Något som kom att grusas senare.

’Kebnekaise’ är i mitt tycke den bästa bok om fjällen som gjorts, någon annan guidebok är, och känns överflödig.

 Räitatjåkkå. 1971 © Moderna Museet, Tore Abrahamsson.

I mitt tycke, den starkaste fjällbild som skapats. Här är Naturen formgivare, och man kan likställa det hela vid en ’keramisk bränning i en märklig glasyr, av Carl Harry Ståhlhane på en stengodskruka’. 

Räitatjåkkå är ett av Kebnekaisefjällens mest bastanta skapelser. En hård fästning. 

Räitatjåkkå ; toppplatån.Tore Abrahamsson 1966 © Stockholm Auktionsverk.

Fjället Räitatjåkkå, höjd: 1934, har för dom som varit uppe på toppen en stor bred platå. Man kommer upp på ett stort platt tak, som på ett hus. Fjället är som en fästning omgivet av sina tinnar.

Om man då går tillbaka till Tore Abrahamsson så innehåller hans bilder något som är väldigt komplext, och den komplexiteten kallas: Komposition. Det är också något som folk kanske också tror går att lära sig på en fotokurs.

Utvecklade fotografer anser att detta komplexa ämne bäst läres om man studerar konst, alltså lär sig själv teckna. Utvecklingen är lång så att säga. Tyvärr, tror folk att det handlar om ’gyllene snittet och annat analytiskt. Det handlar rätt och slätt om: så kallat ’Bildsinne’. Märkligt nog, som samtida forskning visat så verkar detta seende vara en medfödd begåvning. Vissa föds till det, och andra inte. I Renässansens Italien målades det tusentals madonnor, men den (tiden alltså) kom att bara finnas bara en Rafael.

Slutligen då. Det största felet kanske folk gör sig är att dom vill skapa vackra bilder. Likaså är jakten på den så kallade ’autenticiteten’ något som mer hämmar än skapar. Jag brukar säga då jag haft tillfälle till att just undervisa: ’ Försök inte att krångla till det om du vill skapa något dokumentärt’. Men ’gör gärna något som kan väcka intresse och få fantasin att komma vidare’. Gör du det är du på bra väg!

Kuopervagge© Tore Abrahamsson, 1966. Privat ägo.

Avslutningsvis för mig här. En bild jag tog inne i Salajekna Sulitelma. 2007 i den nedstörtade isgrottan.

 ”All konst är självbiografisk. Pärlan är ostronets självbiografi.”
Federico Fellini.