Mest om svenska fjällen.

Social, vettig och trevlig. Jättevan fjällvandrare med stor erfarenhet av orösade leder.
Gillar öde natur, tillika väl valda vackra tältplatser med vida utsikter där jag får vara ensam.
Gillar mest att bada vid öde fjällsjöar.
Står ut med det mesta..Alltifrån folk till ödemark.
Pensionerad polis nu plus 70, med konstnärliga och litterära ambitioner.
Lärare och handledare i kriminalteknik med inriktning på dokumenterande fotografi. Statlig utredare.
Boendes i Vasastan i Stockholm och på släktgård på norra Gotland.
Favoritområden i fjällen är: UnnaRäita, Mårma.

Användarnamn: Anders_sthlm

Intressen: Vandring, Jakt, Turskidåkning, Litteratur, Bär & svamp, Paddling, Foto, Resor, Stockholms vildmarker. Gotlands stränder. Norra Lapplands skogar och fjäll. Kajak i skärgården. Jakt och fiske.

Mer på min profilsida


Ljuset i Abisko 2. (4)

Jag blir lite orolig över min expansiva och konstnärliga kvinnobekant. Gick hon och la sig, frågar jag mig eller druttade hon ihop på golvet och blev liggande. Kanske bäst att gå tillbaks och se att hon kommer tillrätta. Jag går tillbaka ner till sällskapsutrymmena för att leta.... För många fjällvandrare kan det bli för mycket att få miljöombyte. Halkar hon inte på en våt och hal spång, så snubblar hon nog nu igen på någon tröskel i restaurangen och slår sig där.

Stationen är helt tyst i sommarnatten. Jag går in i sällskapsrummet och sätter mig där och väntar. Det hela ser ut som ett vanligt grått vardagsrum med lite tavlor på väggarna. Ofta när jag är här tänker jag på att tavlorna egentligen hade sett bättre ut på den gamla stationen. Och givetvis tänker jag på hur dom då var placerade. Att man kunde rädda dom till eftervärlden ifrån branden 49 är ett under. Genom ett noggrant tittande på fotografen Borg Mesch interiörbilder ifrån Abiskos gamla paviljonger kan man bilda sig en liten uppfattning om vissa verks ursprungliga hängning.I dag är allt förändrat.

Nuvarande sällskapsrummet på Abisko turiststation.Olof Hermelins ’Lapporten’ och Olof W Nilssons ' Vinterdag vid Torne Träsk' (©) STF’s arkiv.

Det är ett fåtal tavlor som hänger kvar här tänker jag.. Resten vad finns resten.?

Rummet ser ut som ett större vardagsrum. Just ‘Fjällmotivet’ har sin givna plats på en vägg ovanför en soffa. Folkhemmet producerade ett oändligt antal folkkära motiv, varav det älskade fjällmotivet var ett. Andra populära motiv var: ‘Katt i spånkorg’, ‘Rosor mot spaljé’, Öländsk eka vid fiskebodar’ ‘En Älg på myr’ eller ‘Havsbränningar’. osv.. Fjällmotivet fick samsas med dessa. Ofta i en bättre ram, beundrad och begrundad. Lapporten rentav kanske? Eller Åreskutan, speglandes i en sjö, eller något vatten, en mörk skogsridå därtill. Ungefär bildmässigt som de flesta fotomotiv idag. Det är ungefär samma kategorier som fotografer åstundar.

Föraktfullt kallades detta för: ‘Hötorgskonst’. Natursjälen i det svenska folket var ändå stark, och bilderna behöll sin status tills dom ersattes av: amerikanska popaffischer, Ikea-konst eller gallerix -prylar. Idag är detta ersatt med egna fotogallerier av liknande motiv eller dito sentimentala bilder på nätet. Några sofftavlor med fjäll dristar sig nog ingen att ha. Fjälltavlor signalerar nästan dålig smak, medan fotografier av samma motiv är bevis på egen aktivitet.

Men..Vad finns då kvar av just ‘Abisko-konsten’ kan man ju fråga Var finns den?. Antagligen lever den i ett slags kretslopp som få personer väldigt sällan ser. Detta består i: konstmarknaden, museiförråd och privat ägo. En del har dock förkommit eller slängts i soporna. Vissa konstnärer har helt enkelt förlorat i popularitet, medan andra har ett fortsatt värde om än ekonomiskt litet. Vissa av dessa konstnärer var populära under en viss tid, för att sedan när modet förändrades sjunka bort i glömska. Andras bilder har imiterats, förvanskats eller amatöriserats av epigoner. Hur många kluddar inte som Grünewald, fast man egentligen inte lever på fyrtiotalet i dag. Det hela blir till en genre.

Ungefär som alla nu som drömmer att ta fotografier med samma fjällmotiv som Claes Grundsten gör. Varje tid har sitt epigoneri.

Konsthistorikerna är ju heller inte vidare ‘friluftsintresserade’ och rör sig sällan utanför sin egna lilla värld, och få fjällvandrare å’ andra sidan är egentligen konstintresserade, i den måtta att dom kanske ser, lägger märke till eller förundras när något dyker upp oväntat. Och fick folk välja, köper dom en ny Goretexjacka än en akvarell eller fotografi.

Det mesta av den konventionella Abisko-konsten har producerats efter kriget och den omfattar till stor del bara ett kärt motiv: Lapporten. Detta motiv kom att genomtröskas så till den milda grad, att fortfarande platsen känns, ja..lite muggig rentav.

Karl Tirén målar i Abisko 1908Foto: Borg Mesch.(©) Kiruna Stads Bildarkiv

Man brukar säga det, att konstnären Isaac Grünewald kunde slänga ihop en ‘Lapport’ på fem minuter, och inte vidare tog betalt för detta. Var denna historia kommit ifrån vet ingen. Eller en annan skröna är att, på väggarna nere i husen i Abisko Östra skulle det hänga fullt med ovärderlig konst, utav dessa konstnärer som vistades däruppe på mellankrigstiden, men få vet vad som finns... För på något egendomligt norrländskt vis vill man inte berätta hur mycket värdefullt det finns på väggarna..

Tyvärr, får man nog helt sonika konstatera att det inte har något som helst värde, vare sig det nu är äkta Leander Engströms, eller Grünewalds och skulle det varit så, så är nog det mesta borta vid det här laget.

2002 försökte sig STF turiststation på att samla ihop ett antal målningar som skulle spegla ‘Abiskokonsten‘. Av det gamla var det inte vidare mycket man fick tag i, det mesta drygt ett tiotal målningar, en spillra av den sk. 'Abiskokolonin'. Dessutom, finns det ingen offentlig koll på eller konstvetenskaplig forskning på ämnet kring: ’fjällkonst’.Lika lite var allt finns.

Eller att då att någon som då vidare satt in fjällmotivet i landskapsmåleriets sammanhang. Stat och kommuner tar inte vidare större intresse för detta ikonografiska tema.Likalite verkar konstvetenskapen bry sig om detta motiv. Fastän fjällen upptar en betydande del av landets yta och landskapsbild. En femdel av landskapet består ju av fjäll.

Det som slår mig när man kollar runt lite, är ändå i vilken mån saker och ting dyker upp under skilda omständigheter.

Curt Clemens.Samekvinna i Abisko 1941(©)Bukowskis auktioner

Här nu i höst, dök plötsligt det upp ett dörröverhuvud på en auktionsfirma, till en av dessa så kallade ‘målade dörrar’ ifrån ett hus i Abisko Östra, av konstnären Curt Clemens. (1911-47) Då och då, dyker det upp märkliga och ovanliga bilder på olika auktionshus målningar ifrån hans Abiskovistelse. Curt Clemens var en splittrad och orolig själ som säkert fann lugn i fjällen.

Curt Clemens.Motiv ifrån Abisko 1941 Privat ägo (©) Mikael Clemens

Nu var det ånyo en av dessa dörrspeglar med en målad samekvinna på som skulle säljas. Det är trist när konstverk splittras och förlorar sitt sammanhang.

Under årens lopp har det ‘prånglats ut’ splittrade och lösryckta saker som tyvärr totalt förlorat sitt ägande och sammanhang. Inte bara att sammanhanget förloras, det ekonomiska värdet utifrån en försäljning förloras dessutom., och Abisko förlorar ytterligare ett konstverk

Än tristare är när stulna konstverk dyker upp och förklaras som nya vilket händer med jämna mellanrum..

Fjäll på smörpapper.

Helmer Osslund (1866-1938) nämns ofta i sammanhang om tavelstöld och konstinvesteringar., två egendomliga begrepp som blir motpoler. Helmer Osslund tillhör som konventionen säger ‘vår meste fjällkonstnär’ och när det gäller även stölder och falsifikat i avseende på konst med motiv ifrån fjällen, där toppar Osslund den ligan. Osslund var dessutom otroligt produktiv, både lättförfalskad och är samtidigt lättsäljbar.

En av många försvunna och stulna Osslund.Helmer Osslund ‘Lapporten’ 1924.Privat ägo, stulen(©) Polisen stockholm

Dom kanske vackraste och nästan lite 'grällaste' målningarna av Osslund lyckades finansmannen Carl-Erik Björkegren lägga beslag på.

Det var två mycket stora målningar ifrån ‘Stora Sjöfallet‘ eller ‘Sourva’ som dom märktes, i den katalogen 1991 som målade av Osslund på tjugotalet. Ett med utsikt emot Äparmassivets’ hajtänder i Sarek, och ett mot Akkas’ tinnar. Målningarna såldes på Sotheby’s Auktionshus i början av nittiotalet, då kort innan Björkegren skulle reglera sin skuld. Målningarna, båda drygt tre meter långa försvann till okända köpare i USA.

Det mest intressanta med Helmer Osslund är hans dynamiska sätt att utvidga ytan på, och att på något sätt låta motivet av fjällandskapet ta plats. Han får oss att kippa efter andan i dessa jättelika drapor av målningar.

Helmer Osslund ‘Höstafton Nordingrå‘, Utsikt ifrån Granviksberget, 1910 Överst: ‘Stockholmsversionen’mellanbild: Göteborgsversionen 1924 underbild Sundsvallsversionen 1927(©) Nationalmuseum (©) Göteborgs konstmuseum(©) Sundsvalls museum

 Det är liksom ingen tvekan om vad vi ser. Men märkligt nog ibland vet man inte vad man ser för något fjäll. Exakt är han aldrig, och det är ju onödigt för själva känslan. Han kan dels krympa, förlänga och optiskt smälta samman sina favoritmotiv om och om igen, (som här ovan i en serie bilder ifrån Höga Kusten) och på något vis för evigt måla samma bild, ungefär som en samtida naturfotograf som ständigt söker ett favoritmotiv.. Väldigt mycket av detta hänger ihop med hans absoluta ‘färggehör‘ eller musikalitet, och förmåga att få ögat att dansa över duken på alla håll och kanter. Det finns dessutom inga döda punkter i hans bilder. Inga trista hörn eller ointressanta partier. Tyvärr, påminner det hela lite om ‘stickning‘, dvs. det hela kan pågå i evigheter och har inget slut, Bilderna blir som textila vävar med mönster. Bilderna har dessutom en elasticitet som gör att dom bränner sig fast. Ingen kan som han, få en gråblå och mörk himmel att lysa, eller en aftonrodnad långt i fjärran att bli det centrala.

Helmer Osslund ‘Höst vid Abisko’ 1909.Privat ägo ©) Bukowskis auktioner

Helmer Osslund hade som nog de flesta känner till, ganska knepigt. En vinglig start i livet och en del komplicerade relationer till kvinnor, alltid konstant utfattig, och boendes lite här och där utanför allfartsvägarna, runt i Norrland. Först under senare delen av livet, lite allmänt uttröttad på det mesta, blir han erkänd, invald i Konstakademien bara för att några månader kort därefter dö. En mycket egenartad och udda profil. Till Abisko kom han första gången på sommaren 1905. Inte ens då fanns det någon turistverksamhet däruppe. Osslund kom att återkomma till Abisko fem, sex gånger de följande somrarna men även senare besökte han Kvikkjokk, Sjöfallet, Åre i jämtland. Sista besöket i Lappland blir 1934

Det är lite cyniskt när man nu idag kollar slutpriser på hans vyer ifrån Abisko och ser vilka summor dom går för.

Men, alla kan faktiskt äga en Osslund. Hans produktion är mycket stor. Priserna varierar ofantligt. Då och då, lite dyker det upp enkla motiv som ratas, ofta med fin färgkänsla och till överkomliga priser. Allt ligger inte i halvmiljonklassen eller därutöver

De mest betydande målningarna finns på olika museer runt om i landet och är runt och endast 30/35 styckena. En del av dessa är i privat ägo. En mycket fin målning, finns i Paris, på museum där. Hans mest berömda målning ‘Höstdag vid Torne Träsk (1909), finns som kopia utomlands, och då som textil väv i Hamburg på ett museum där.

Det brukas ju sägas så att ingen skildrat Lappland så vackert som Helmer Osslund gjort. Säkert har heller ingen annan konstnär haft en sådan betydelse för det nutida färgfotografiet ifrån Lappland som Osslund haft.. Färgen flyter fram flödigt säkert även ett resultat av att många målats på ‘smörpapper’ ett slags paketeringspapper för charkprodukter, lite mer glattare än vårat bakplåtspapper. Dessa tunna och glansiga papper passade precis lagom till en typ av kartong i papp, faktiskt för skjortkartonger som Osslund tiggde till sig, och som utgjorde underlag, och Osslund kunde därför bygga upp nästan som en ’lasagne’ med kartonger, och smörpapperskisser. Sedan kunde dessa kunde bäras med som ett paket, för att sedan kombineras, målas vidare på. På så sätt kunde målningarna byggas ut utanför det egentliga synfältet. Man kan alltså säga att Osslund introducerar storbildspanoramat i svensk natur och framför allt för fjällen, från vänster till höger. En målerisk vidvinkel med andra ord. Målningen blir större än verkligheten.

Fjällets natur skulle alltså med Osslunds sätt att visa vara helt ny och radikal. Lite påminnande om äldre måleris rundmålningar, rentav i amerikanskt storbildsformat. Antagligen var detta något som man tyckte vara lite anspråksfullt och kanske till och med pretentiöst. Osslund stod heller inte i paritet med sin samtid och sågs över axeln av det regerande koloristiska konstnärs-Sverige och dess etablissemang. Föraktfullt kom man att benämna han som ‘Smörpappersmålaren’, vilket sedan kom att inte direkt göra honom mindre känd för allmänheten.

Det märkliga är att han på något sätt blev folkkär av den benämningen. Och precis som John Bauer är han nästan en del av den svenska natursynen. Det går inte att tänka på höstglödiga färger uppe i Norrland utan att se det hela som en Osslundmålning.

Helmer Osslund ‘Hösten’ 1907(©) Nationalmuseum

Helmer Osslund har säkert betytt enormt mycket för friluftslivet och människors drömmar om just vistelser ute i naturen. Få personer har påverkat vår syn på landskapet som han gjort.

Märkligt nog vet kunniga personer mer om Osslund i USA och Kanada, än här i Sverige, där nationell avbildande konst utav höga berg, är betydligt mer tydlig och tar större plats än här hemma. Här har vi en större medvetenhet om detaljer och skog och djur, än av själva bergen och det tomma landskapet. Antagligen ett resultat av att Bruno Liljefors, är mer populär bland gemene man, då det gäller friluftsliv, fåglar, skärgård och jakt.

 

En mycket känd djur och fågelfotograf berättade nyligen för mig. “Att, hade han inte sett Osslund som barn hade han aldrig begett sig ut i skogen”.

Vår uppfattning om vårat lands natur är alltså beroende av vårt kulturella bagage vi bär med och som vi associerar vårt landskap med.

Helmer Osslunds arv till oss som vandrar i skog och fjäll är ensamhet, mörker vind och höst.

Helmer Osslund ‘Höstdag vid Torne Träsk’ 1909 (©) Nordiska Museet

 

Tittar man här på tavlan ’Höstdag vid Torne Träsk’(1909) ser man att målningen är utförd i olika faser. Det finns ett mittparti uppe till vänster som ska föreställa fjällen mittöver, sett ifrån turisstationen, men detta parti är egentligen en inlagd bild ifrån en tidigare målning ifrån Jämtland

Tittar man till höger däremot, finns ett parti med ett synnerligen anonymt landskap som egentligen inte finns. Osslund har här bara fortsatt med slingriga kullar, antagligen för att få någon slags balans.

Mest snitsigt gjort och oöverträffat är den betande renflocken som snirklar in bland lövruskorna och där själva hornen blir björkstammar. På så vis skapas rörelsen. Av blåst och samtidigt av mänsklig frånvaro.

Och här är något väldigt centralt som skiljer måleri ifrån konst. En målning kan alltså bli mer än ett fotografi.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2014-01-17 11:48   Thomas Traneving
Vad vackra tavlorna av Helmer Osslund är. Tilltalar mig mycket!
/H
 
Svar 2014-01-17 21:04   Anders_sthlm
Ja visst Helena, Visst är dom vackra. Nog är det så, att vi behöver detta med utsikter, ta sig upp för ett berg, se utåt, anstränga oss och känna att vi rår vår omgivning. Det är nog något grundläggande hos oss människor att streta uppåt, se, stanna upp och ta in det som naturen ger.
Helmer Osslund gav oss någonting i alla fall, som vi alla delar.
Varm hälsning Anders.
 
2014-01-17 16:39   OBD
Som vanligt, verkligen intressant läsning. Mycket fakta om detaljer som går gemene man, i alla fall mig, förbi. Kommer du ihåg allt du sett och läst under många år, eller gör du en "research" för ett eller, som i detta fall, en serie blogginlägg? Du besitter uppenbarligen en otrolig kunskap om mycket. Ibland har jag dock litet svårt att hänga med i dina formuleringar. Jag är väl litet för "seg". T.ex., vad avser du med din sista mening, "En målning kan alltså bli mer än ett fotografi"?
Är Helmer Osslunds målningar mer än t.ex. ett fotografiet av Borg Mesch? Nej, det kan inte vara det du menar eller hur?
Vill gärna lägga till en sak som anknyter till din rubrik "Ljuset i Abisko". Det finns en fotograf som jag tycker är helt fantastisk på att fånga det ljuset, nämligen Åsa Kullin.
 
Svar 2014-01-17 21:05   Anders_sthlm
Jag ser både och reflekterar när jag är ute faktiskt. Det håller en sällskap på något vis. Vare sig jag åker skidor i skogen eller sitter ute på kvällen under en gran. Naturen är som en vän på något vis, som talar till en’.
Bilderna kommer emot mig på något vis, Bertil, det sker automatiskt det hela. Det har alltid gjort det.
Men nog tror jag att en viss distans till det man ‘tycker & anser’ faller på sin plats. Det här jag skriver nu tänkte jag faktiskt på i höstas i fjällen och sedan nu nyligen när jag var i Indien, så tänkte jag ännu mer..och så föll det mesta på plats. Hemmavid gör sig alltid bäst långt borta. Mycket handlar om detta ord ‘distans’.
Annars kommer nog det mesta till mig på tunnelbanan här i Stockholm, eller under sammanträden och sorterandes papper på jobbet.
Men visst, gör jag stor ‘forskning’ inför det jag skriver, fakta och så måste ju finnas. Ingen skriver ju rakt ut i luften. Det skulle ju bara bli trams om saker och ting inte är baserade på fakta.

Jag är nu inte direkt den person som, om jag träffar på nått tycker: ’Öh? Vad är nu detta‘?. Ser jag något så försöker jag ta reda på vad det är.
Vidare, Utsätta sig för strapatser ute i naturen tror jag formar en på ett speciellt sätt.


Ett fotografi är ju ett fotografi. Endast och enklast så.. Medan en målning är något mer utav det skildrar.
Alltså: I fotografiets natur ligger att det aldrig kan överskrida sitt motiv, vilket en målning kan. Fotografiet kan heller inte på något vis överskrida det visuella i sig självt heller(alltså vad det avbildar), vilket ju är måleriets mål.
Låter detta knepigt? Näh?
På så vis är ju Osslunds målning mer än fotografiet. Det skapar mer och uttrycker mer, trots att det inte är verkligheten. Ett fotografi är inte verkligheten Bertil, det är pixlar i din skärm, förr var det silvermolekyler på ett papper! Det är dessa som får dig att tro att du ser en kopia av något.

Ett stort tack för dina frågor. Jag tackar för din uppskattning. Kommentarer som dina Bertil gör det ännu roligare att skriva nästa inlägg.
Stor hälsning Anders.
 
2014-01-17 19:42   seobserver
Spänningen stiger inför fortsättningen.

Utan Älgar i kvällssol och tallar i dito hade jag nog inte dragits ut i skogen.

Det är märkligt vad som dyker upp var, är allt ett kommunicerande kärl?

Alla bilder är ju falska, eftersom sammanhanget är stulet av formatets begränsningar och vad som finns utanför. Illustrationen är väl Kalls husvangssemester, när bakgrundskulissen avslöjar soptippen, i början av rullen.
Sindy Sherman har väl bevisat det här i bilder som kunde vara dokumentation till en brottsutredning ända till man finner motstridiga detaljer.

Det värsta med ljuset är ju att när allt är arrangerat för avbildning filter, flera stycken, stativ, objektivskugga, så går lampan i moln.

Detta är riktigt bra folkbildning du bjuder på Anders! Mera!
 
Svar 2014-01-17 21:07   Anders_sthlm
Hej igen..
Jo visst. Du har stort rätt i detta, att alla bilder är en form av förfalskning. Men det är nog lite av det vi behöver .Alltså lite extra ’gull’ i tillvaron, Vi vill ju ryckas med, förtrollas, därför kollar vi ju: teve, film och låter våra bilder passera alla möjliga fotografiska filter och försköna oss, rent allmänt.. Fantasin styr ju oss, våra drömmar och önskningar.
Med avseende på det jag skrev ovan åt Bertil, så är det ju så att vi ju tror att fotografiet är något verkligt vilket ju det till mycket är, men lösryckt ur sitt sammanhang är det ju något annat precis som du påpekar.
Ja, jag tror nog folk ska ta till sig Cindy Sherman och annat. Framförallt tycker jag folk ska försöka lära sig bli mer kritiska, analytiska och närvarande även om dom befinner sig ute i naturen.
Du håller ju den lågan sällsynt högt i alla fall här på sajten.
Stort tack för ditt inlägg!
Anders
 
2014-01-17 21:13   tbergman
Tack för en fin introduktion till en av våra stora konstnärer. Du träffar verkligen rätt i din beskrivning av hans sätt att måla.

Osslund ger verkligen en genklang i det jag (i brist på annat) kallar folksjälen. Han har samma plats i vårt kollektiva undermedvetna som Dan Andersson och Jan Johansson. Alla tecknar de något svunnet i sin konst och fångar det vemod som en förlorad värld väcker. Min egen motståndskraft är också svag. Visa från Utanmyra, Helgdagskväll i timmerkojan eller Höstafton vid Nordingrå - de drabbar mig på samma sätt, sätter fokus på min obekvämhet inför moderniteten och föder en längtan till något svunnet och idealiserat. Kanske är det för enkelt, de tre konstnärskapen rymmer så mycket mer än bara naturromantik. Osslund har ju till exempel fångat det norrländska landskapets kärvhet och orubblighet. Jag tänker bland annat på "Höst vid Abisko" som du visar ovan. Det ser ut att blåsa snålt. Hade det varit jag som stått där hade jag nog ganska snart krupit in i tältet.
 
Svar 2014-01-18 16:59   Anders_sthlm
Hallå Thomas,
-Du är ju den mest trogna läsare och kommentator! Kul att du uppskattar det jag skriver.
Snålblåsten på fjället är svårbeskriven och saknas ofta, den är svår att fånga i bild så det behövs nog en rad olika sätt att få fram den med.
Jag såg Torgny Lingrens ’Pölsan’ i bokhyllan faktiskt och den har ju Osslunds’,’Nordingråbild’ som omslag. Det var nog där jag hittade honom just nu.
John Bauers sagobild ’Nilas hämnd’, såg jag som tryck på en kaffemugg..
Helagsfjället var som bakgrund i annons till en VW bil nyligen,
Än en gång, Tack Thomas för dina alltid otroligt tankvärda svar. Tack för dina fina ord. Mycket uppskattat.
Fortsätt läsa bloggen!
Varma hälsningar, Anders
 
2014-01-18 10:05   MonicaKa
Oj. Jag skumläste för jag ville snabbt se om hela alltet var så bra som det verkade i början av inlägget. Nu måste jag läsa igen, för nu vill jag läsa ordentligt, lära mig mer, och fundera lite. Tack för ett väldigt välformulerat och innehållsrikt inlägg, skulle ju tveklöst ha gjort sig som en läsvärd artikel i rätt magasin, solklart!
 
Svar 2014-01-18 17:01   Anders_sthlm
Hej Monica
Fina ord och jag bugar. Roligt att du är så uppskattande!
 
2014-01-31 00:48   Anders2
Hej Anders!
Trevlig artikel. jag vill bara korrigera några detaljer i din artikel. Bildtexten till den första bilden från sällskapsrummet är felaktig. Målningen Torne träsk är inte utförd av Kjell Leander Engström utan av Olof Walfrid Nilsson. Dörröverstycket av Curt Clemens kommer förmodligen från en dörr som ursprungligen satt i Leander Engströms atelje. På samma dörr fanns två andra målningar, den ena av Isaac Grünewald och den andra av George Lodström. Du skriver även att utställningen år 2002 var från nyare konst byggt på ädre förlagor?? Har ingen aning om vad du fått din information ifrån? Utställningen hade ett försäkringsvärde på över 10 miljoner och innehöll följande orginalverk:
3 st konstverk av John Bauer, 1 av Ossian Elgström, 5 av Albert Engström, 6 verk av Leander Engström, 2 verk av Christian Eriksson, 8 verk av Isaac Grünewald, 2 verk av Isaacs hustru Märta Grundell-Grünewald och 4 verk av Helmer Osslund. Verken var inlånade från Nationalmuseum, Jönköpings länsmuseum, Göteborgs konstmuseum, Kiruna kommun, Norrköpings konstmuseum och av paret Björn och Ann-Britt Grünewald. Några verk av de stora mästarna finns inte i stugorna i Abisko. Däremot finns det en del av tvillingsönerna Kjell och Tord Leander Engström.
Hälsninar
Anders2
 
Svar 2014-01-31 20:49   Anders_sthlm
Hej, tack för mejl.
Kul att du visar intresse och frontar Abisko.
Inlägg bygger ju väldigt mycket på att korrigera, men..
Jag är heller inte riktigt säker på vad som hänger över soffan till vänster. När jag varit där, tro mig , jag har varit i Abisko oändligt antal gånger har det alltid hängt en tavla där, av just Tord Leander Engström. Visst, känner jag till Olof Nilsson och hans vistelser där uppe på tjugotalet. Men att det skulle vara hans fåtaliga verk där är jag osäker på. Om du är säker på detta är det väl bra! Liknande verk av just Nilsson har tyvärr under årens lopp sålts på auktioner i landet. Vad den bild jag tror du åsyftar finns, Ja det vet jag inte.
Det är överhuvudtaget svårt att greppa STF’s i Abisko konstsamling numera .. Mycket verkar inte finnas kvar. Inventarieförteckning verkar ju saknas.
Vet du kanske mer?

Vad jag menade här med ‘ny konst’ var väl, att det inte direkt innehöll någon sekelskifteskonst. Grünewald och Leander Engström, räknas nog inte som sekelskifte. I alla fall inte av mig .Korrigera mig gärna om du tycker annat. Ossian Elgström är väl heller inte det..?
Och bröderna Tirén verkade ju saknas, Viktor Forsell likaså.. Så nog fanns det luckor i den utställningen.

Begreppet 'Abiskokolonin' verkar ju lite väl tilltaget utifrån detta. Tycker du inte det själv? Det kanske är något Bengt Lagerkvist och dylika konstvetare uppfunnit. Att tala om ‘Skagenmåleri’ var ju poppis på 2000-talet, och man ville få ihop nått som var ungefär liknande.
Vare sig John Bauer eller Helmer Osslund kände ju varandra och båda två är ju totalt olika.. Det var ju mer en tillfällighet att båda hamnade där.
 
2014-02-01 00:21   Anders2
Hej Anders!
Jag vet inte vad som hänger på väggarna i Abisko idag men jag har en förteckning på vad som fanns år 2002. Då hängde Olof Hermelin i ensam majestät i Lillstugan som det lilla rummet kallas. Olof Nilssons tavla hängde då i ett rum kallat ”Styrelserummet”, där Dag Hammarsköld bodde långa tider. Det rummet var ursprungligen reserverat för STF´s styrelsemedlemmar. Det rummet ligger ovanför det s.k. Lapprummet. Numera hyrs det ut som ett vanligt hotellrum.
När det gäller utställningen 2002 så var inte huvudsyftet att i första hand spegla sekelskiftskonsten. Tyvärr måste jag vara sådär tråkig att korrigera dig  vad gäller Leander Engströms tillhörighet till sekelskiftskonsten. Hellmer Osslund kom första gången till Abisko 1905 och Leander Engström kom året efter 1906 (Se efterföljande text). Grünewald och Engström är jämngamla och tillhörde bägge gruppen ”De unga”, men det är riktigt att Grünewald kom till Abisko först under krigsåren.
Jag har hittat en rolig notis i Abiskos intrycksbok som var en typ av gästbok där gästerna fick skriva om sina intryck från Abisko Den finns numera på Riksarkivet och där finns följande notis från i augusti 1909. Då skriver konstnären Olof Hermelin att ”Smärtsamt att ta avsked från Abisko! Kommer kanske aldrig åter!”
Han skriver om myggen att ” En del av samma blodtörstiga djur har intresserat sig för mitt måleri samt blivit inmålade i mina tavlor. Jag har således lite lik i lasten när jag reser hem”. Han kom mycket riktigt aldrig tillbaka till Abisko efter det. Nedanstående text är ett utkast för ett annat sammanhang, men beskriver Leander Engströms relation till Abisko och Osslund. Citaten i texten härrör från Nils Palmgrens böcker om Hellmer Osslund 1947 och Leander Engström 1952.
Abiskos storhetstid som målarcentrum kan nog förläggas till 1950-1960 tal, speciellt på höstarna. Kjell Leander Engström har berättat att vid ett tillfälle satt det 20 personer i matsalen på turiststationen och av dessa var 17 konstnärer. För många var turistationen för dyr och dessa var inneboende i Abisko östra. I Abisko östra avstyckades även ett tiotal tomter som fördelades och såldes till konstnärer. Men av någon anledning så minskade antalet konstnärer 1970-talet.


LEANDER ENGSTRÖM OCH ABISKO

Leander Engström träffade Helmer Osslund i samband med Osslunds utställning i Sundsvall 1905. De bestämde att han skulle träffa Engström och hans kamrat Hadar Jönzen året därpå i Lappland och lära dem teknik och visa dem intressanta platser. Osslund levde inte upp till sitt löfte året därpå, men Engström och Jönzén åkte själva till Kiruna och Abisko under några korta augustidagar för en rekognosering. Engström blev gripen av vad han såg och upplevde.

I slutet av juli månad år 1907 så var Engström och Jönzen åter i Abisko. De hade slutat sina anställningar och hittat personer som skulle understödja dem, en av mecenaterna var Bankdirektören vid Sundsvalls Enskilda Bank, Eric Berggren. I Kiruna uppsökte man Hjalmar Lundbohm med ett introduktionsbrev från Eric Berggren och Lundbohm ordnade så att de fick bo i Abiskojaurestugan som då var privatägd.

”En hel liten konstnärskoloni rörde sig vid denna tid kring Abisko. Baron G. Hermelin och hans son lågo båda och målade motiv från Träsket, två danska konstnärer – obekant vilka – samt två svenska målarinnor bland dem Edith Granström, en ung dam som vi senare skola höra mer om ”sitta”, enligt Leander runt omkring stenrösen vid hotellet men våga sig ej längre. ”De äro ej farliga” tillägger vår självsäkre målare”.

Framåt höstkanten 1907 så kom Helmer Osslund till Abiskojaure. Han stannade inte så länge men inspirerade Leander Engström som tog starkt intryck av Osslund.

Genom Lundbohm hade man fått kontakt med Karl Nordström som blev imponerad och såg till att de kom in på Konstnärsförbundets skola.

Sommaren 1908 var Leander Engström och Jönzén åter i Abisko och sammanstötte med Helmer Osslund. De stannade långt in på hösten och Engström färdigställer målningen ”Lappar i midnattssol.” som inköptes av mecenaten Bankdirektören Berggren som genast skänkte den till Sundsvalls Folkskola. Han skriver i ett brev till Hedin att han i Mars skulle infinna sig i Karesuando lappby tiotals mil norr om Polcirkeln för att med flyttlapparna draga mot norr med framkomst vid Torne Träsk i slutet av Maj. ”Skall sälja mig med alla tillhörigheter åt lappfolket, det största naturfolk Sverige äger”. Här finns saga och myt och luft för en obändig konstnärssjäl.

Från nyåret 1909 till Maj månad så var Leander Engström i Paris. ”Lappar i midnattssol” hade fått fina recensioner på en utställning med ”De unga”. Nästan omedelbart efter hemkomsten så for han till Torneträsk och Abisko. Under sommaren gjorde han resor till Lofoten och råkade i extas över vad han såg. Senare återvände han till Abisko.

Leander Engström tillbringade vintern och våren i Paris. I slutet av Maj 1910 så greps han av längtan till Lappland och reste raka vägen till Abisko.

Den sommaren mötte han sin blivanda hustru Maria Edlund som hade avbrutit en guvenantsyssla i Stockholm för att andas stark luft i fjällen. Hon arbetade som extrahjälp i köket den sommaren när turisstationen hade en stor geologkongress förlagd där. Deras första möte var en dag när konstnären hade råd att beställa matsäck. Maria snålade inte med innehållet i matsäcken. Maria beskriver det första mötet på detta sätt: ” Han var ung, smal och mager, snarare mörk än ljus och brunbränd och barkad av väder och vind. Han bar en stor svart hatt och en slängkappa och hade ett egendomligt, stolt kast med huvudet. Ansiktet var ofta ganska dystert men ögonen glittrade och brunno. Jag förstod genast att det var en människa, som ville något utöver det vanliga”.

Han bodde billigt men obekvämt i ett rum som tillhörde Godtemplarna i Abisko. På Lördagar och Söndagar måste han hålla sig borta till dess att dansen var slut någon gång framåt morgonen.
På midsommarnatten möttes de tillfälligtsvis och Leander var svårmodig och kände sig bittert ensam och utstött. Dansa kunde han inte. Maria Edlund kom med ett dragspel på hemväg från en midsommarbal. ”Nu följer jag Er” sa han. ”Jag har nämligen ingen stans att ta vägen. Ni får förlåta mig, jag har druckit brännvin och är ganska trött. En konstnär har ju knappast något människovärde. Åtminstone tycks det så här i Abisko”.
Den natten så gick de upp till Nuoljas topp. Vid ett tillfälle så skrämde de upp en fjällvråk. Leander såg länge efter fågeln och sa. ”Det är som om hela fjället har fått liv och rytm i den där fågeln. Jag ska en dag måla honom. Inte ännu – jag kan det inte än – men en gång längre fram, och då skall jag lära folk att förstå både vråken och fjällvidden”.

Senare under sommaren kom två andra unga konstnärer til Abisko. Det var Edith Granström som Leander kände sedan en tidigare vistelse i fjällen och Sidney Gibson. Efter turistsäsongen var de kvar och Leander och Gibson delade en av sportstugorna.
Edith Granström och Maria Edlund bodde i Karl Tiréns stuga och de fyra umgicks mycket. I slutet av September blev Leander och Maria kvar ensamma i Sportstugan. Den hösten skapade Leander en av sina mest berömda verk ”Höstvegetationsbild från Torneträsk”.
(Edith Granström hade ryckt in som chef när den ordinarie Elin Pettersson hade måst avresa på grund av sjukdom). Edith var från Bergvik, kanske kände hon Karl Tirén därifrån) Källa STF´s årsskrift 1911.
Disponenten Lundbohm gick in och stödde Leander ekonomisk den hösten.

Sommaren 1911 målade Leander i Björkliden och Abisko. Leander och Maria stannade långt in i oktober. Åven detta år bodde de i en av turtiststationens Sportstugor. De hade slut på pengar och hade inte pengar till tågbiljetter hem. Leander fiskade öring i bäckarna och jagade ripor, änder och harar. Snön kom tidigt och de fick sova med skinnmössor och handskar på.
Mellan 1912- juli 1915 så var Leander borta från Lappland.
I juni månad 1915 så fann Leander och Hellmer Osslund varandra och beslutade att lägga ovänskapen bakom sig och åka upp till Abisko för att måla när isen låg kvar på Torneträsk.. Den 14 juni så kom de till Abisko. Osslund bodde på turiststationen och Leander hyrde in sig hos en banvakt. Inte ens måltiderna intog de tillsammans. Inte heller nu tålde de att ens snudda vid varandra. Leander var mycket glad att åter vara i Lappland. Han målade mycket och utsträckte hela tiden sin avresa hem till familjen. Så småningom flyttade han över till Pålnoviken och skildrade samerna där. Från Pålno skrev han hem till familjen den 15 augusti. ” Lundbohm var här idag. Jag fick de hundra kronor han lofvat mig. Så fick han se några studier jag gjort. Karlen blev som en annan människa, genast. Han sade, att han trots min gedigna begåvning ändå aldrig trott på mig som lapplandsmålare. Nu fick han i alla fall ögonen öppna, som han sade. Så lofvade han mig att vid en kommande separat utställning i Sthlm i vår göra allt för mig, blott jag ville fortsätta måla som jag nu börjat. Han frågade mig, hur länge jag ämnade stanna. När jag sade, att jag just skulle resa hem, blef han mörk. Så funderade han – på sitt karaktäristiska, tysta sätt ett enda ögonblick, hvarefter han sade: Hvarför skall herr Engström resa hem nu, då sommaren är den bästa och Ni nu riktigt kommit Er in bland lapparna? Jag sade, att jag hade de mina att tänka på och andra saker att göra i Ragunda. Då sa han: Hvad behöver herr Engström för att ordna det för sig? Jag sa att jag knappast under några förhållanden kunde stanna. Så gick han ut och talade under tiden med en lappgosse. När han kom tillbaka sa han: Jag har talat vid lapparna. Ni får måla vilken ni vill. Gossen har jag lejt, han ska göra allt Ni befaller honom, hugga ved, bära vatten, bära Era grejer upp och ned i fjället, jag betalar. Ni får sedan med måttliga anspråk, delge mig vad Ni behöver till modeller, färg och proviant och jag betalar hela surfven. Ja vad i herrans namn skulle jag svara lapplandskungen på detta? Han bad mig om besked. Jag svarade att jag skulle fråga min hustru om hon vill vara ensam en månad till. Det jag fick till svar, ett vänligt kamratligt: Gott, hon gör nog allt för Er, lycka till!”
Naturligtvis så fick han ett ja till svar.
Först i början på oktober var han tillbaka hos familjen i Ragunda.

Sommaren 1916 köpte Leander en gammal rallarstuga som han lät flytta till stranden av en liten fjällsjö mellan turiststationen och Abisko östra. Stugan hade han fått tag på genom Prins Eugéns förmedling. Stugan finns fortfarande kvar i släktens ägo. Efter att tvillingbröderna hade gift sig så bodde Kjell Leander Engström i den stugan och tvillingbrodern Tord flyttade till Björkliden.

Hälsningar
Anders2
 
Svar 2014-02-01 15:09   Anders_sthlm
Tack, tack. Det räcker nog nu.
 

Läs mer i bloggen

You only live twice.

You only live twice...

Fjällmassiven har olika personligheter, olika typer av karaktärer, ungefär som om dom har något av obekanta sällsamma egenskaper vi vill locka ur dom.  Vissa tilltalar oss, andra inte. Vissa känns trygga, andra definitivt inte. En del skrämmer. Vissa har namn som: ’Sjuodji’, ett väsen som både ser och hör allt, särskilt när någon skryter eller talar illa om någon. ’Äpar’ ungefär vid samma plats, som kanske många vet, är namn på en myling, ett dött barn som skriker. Längre in i Sarek vid Sarvesvagge finns fjället ’Kalme’, en plats där nån legat obegravd. Vissa namn är fortfarande besjälade med mystik och undanhåller det outsagda.

Tanklöst, Omoget och Egoistiskt.

Graustäde Fiskeläge Fleringe. Gotland

Vi lever i uppmärksamhetens tidevarv

Endast uppmärksamheten räknas.

Vi har nu här fått en värdegrundsdiskussion här om STF som är ett exempel på detta med hur mycket uppmärksamhet ett ämne kan få, och hur genomtröskat det blir, innan det spottas ut och en ny diskussion uppstår... Värdegrunden har idag blivit ett älskat objekt för att skapa en affekterad rörelse bland läsarna, vare sig det rör sig om ett angrepp på något, eller avvisande av fakta, så visar det hela hur lite det behövs för att sätta hjulen i rullning.


Bra saker för din krislåda

Prepping handlar om kunskap och utrustning för att klara en krissituation. Har du allt som behövs när något oväntat skulle hända?