Mina fjällvandringar börjar alltid med en idé som mynnar ut i en tänkt rutt. Rutten hänger alltid ihop med en tänkt tidsplan, som innebär att dagarna för turen måste räcka till för att genomföra den. Extradagen, som man alltid bör ha i bakfickan om den skulle behövas, betraktar jag mer som en nödlösning. Oftast vill jag uppnå känslan av att ha kommit mig långt bort. Livspusslet för alla inblandade brukar göra att det blir nästan helt nödvändigt att hålla tidsplanen. Det liksom blir så inför varje gång. Jag beundrar alla som vandrar med ett mer fritt förhållningssätt. Kanske blir det förhållningssättet en dag också mitt.

Den tänkta rutten inför 2024 års fjällvandring var att flyga med helikopter från Kvikkjokk till Darreluoppal och därifrån gå västerut mot Råvejávrre och ansluta till Nordkalottleden, följa den söderut, kort besöka Pieskehaurestugan och därifrån följa leden tillbaka till Kvikkjokk. På sju dagar.

Livspusslet gjorde att vi sent kunde bestämma vilka dagar vi kunde vara hemifrån. När vi väl kommit fram till vilka datum som gällde var helikopterturerna redan för fullbokade för oss tre. Det som gick att boka innebar att vi fick vända på turen och boka helikopter för återfärd till Kvikkjokk på vår sista vandringsdag.
Om man ska ta hjälp av helikopter ena vägen tycker jag det är att föredra att inleda med det. Som det nu blev skaffade vi oss en skarp deadline att sträva mot för att komma hem i tid. Men inget att vara bekymrad över. Att få fjällvandra år efter år med sina nu vuxna barn är en ynnest att vara tacksam för. Den här gången är det bägge döttrarna och jag.

Till Njunjesstugan

30 juli 2024

Bilen till Kvikkjokk, ombyte och toalettbesök på fjällstationen och bråttom ner till båtlänningen. Repris av förra året, bråttom precis som då, men väl framme vid den är det ingen stress. Tidpunkten för avgång är inte på minuten.

Björn Sarstad styr oss med van hand uppför båtleden

Framme vid början på Padjelantaleden tejpar vi våra fötter och snörar på kängorna. Var och en vet numera vilka punkter på sina fötter som behöver förstärkning.
Fin vandring genom skogen förbi fjällägenheterna Bäcken och Njunjes. Barnen får stå ut med – eller lyssnar de tacksamt? – mig som hela tiden beskriver hur jag minns det sen deras föräldrarnas vandring här 1991, och mina kommentarer om sånt som förändrats. Leden har nu en annan sträckning förbi Bäcken, och Njunjes har mer sly plus någon fler stuga. Om jag nu minns det rätt.

Vi kommer fram till dagens mål, STF Njunjesstugan, och tältar mitt emot på andra sidan älven.

Dag 1: 12 km

Förbi Tarraure

Vi äter frukost, bryter lägret och kommer iväg precis innan det börjar regna. Ett fint regn håller sedan i sig hela dagen. ”Fint” är väl inte hur vi skulle benämna det efter några timmars blöt vandring, men det är inget ösregn iallafall. Leden från Njunjesstugan känns lång och knagglig. En dag i vackerväder skulle förstås upplevelsen vara annorlunda. Det känns skönt när vi till slut kommer fram till Tarrekaisestugan, och vi gör en längre paus inomhus. Kläderna får torka lite i torkrummet och vi vilar ut.

I regnet är det frestande att stanna för natten men vi hade tänkt hinna längre innan kvällen. Vi drar vidare för att korsa bron över Tarraätno. Stugvärden upplyser om att stigen när man närmar sig bron lätt tappas bort och menar att telefonens GPS i stort sett är nödvändig för att hitta. Jag lyssnar uppmärksamt på hans beskrivning. GPS brukar jag endast ta till de gånger jag tror det kan behövas. Det är då oftast ur säkerhetssynpunkt för att det kan vara riskabelt att tappa bort sig. Jag tycker i stort sett alltid att kartan räcker. Plastad papperskarta. Kompass är alltid med och har använts i fjällen men det är fåtalet gånger. Så vandringen går vidare på analogt manér.
Vi tappar bort stigen. Precis som stugvärden beskrivit det. Terrängen är nästan parklik med gräsängar och björkskog. Det är inte svårt att bedöma åt vilket håll vi ska, men det är många grenar av en bäck som måste korsas och man får leta ställen att kliva/hoppa över. Vi klarar det med vissa besvär och når fram till bron. Det kan absolut underlätta med GPS-stöd på stigen hit.

Efter bron vill vi upp ur skogen så vi marscherar vidare. Kort avstickare till Tarraälvshyddan som jag alltid velat se. STF:s äldsta byggnad fortfarande i bruk.
Trötta efter en lång dag i ruggigt väder hittar vi en tältplats någorlunda i lä ovanför trädgränsen på sluttningen nedanför Gurátjåhkkå.

Dag 2: 13 km

Planen ändras

Tredje dagen bjuder på bättre väder. Högre moln och inget regn. Från tältplatsen har vi en fin utsikt tillbaka över Tarraure.

Vi är nu inne på Nordkalottleden som leder vidare mot sjön Vájmok. Från och med nu är vandringen på kalfjäll.

Vi rastar i den lilla stugan Kurajaure, regnet hänger i luften men det blir inte mycket. Här börjar jag inse att tidsplanen inte kommer att hålla. Vi kommer inte att hinna till Darreluoppal i tid. Den här gången måste vi tänka om.

Vad finns det för möjligheter att inte vända om, men ändå komma oss tillbaka till Kvikkjokk på den sjunde dagen? Efter en stunds funderande kläcker den yngre dottern idén att det kanske går att få helikopterskjuts från Pieskehaurestugan. Det skulle ju halvera längden på vår tur men lösa problemet. Och vi slipper i så fall vända om.
På kartan är Vaimokstugan markerad med en telefon. Vi fortsätter i förhoppningen att det ska gå att ringa därifrån och boka om helikoptern. Längs leden möter vi paret som är på väg tillbaka efter att ha varit stugvärdar i Pieskehaurestugan några veckor. De tror sig veta att det finns satellittelefon i Vaimokstugan och att helikoptrar brukar landa vid Pieskehaure. Hoppet stiger.

Vandringen på leden längs Gurávágge kantas av några mindre sjöar och sedan den större sjön Vájmok. Stugvärden i Vaimokstugan gör sin första dag på uppdraget. Hon vill absolut hjälpa oss och erinrar sig att satellittelefonen visserligen är tänkt till nödsamtal. Jag erinrar mig att en av oss faktiskt har skavsår vilket hon roat konstaterar kan kvala in som nödsituation. Ovan vid hur satellittelefonen fungerar lyckas hon ändå etablera kontakt med helikopterföretaget.
Att stå på en kulle och ringa med satellittelefon för att boka helikopter när turen visat sig bli för lång rimmar illa med min bild av mig själv som fjällvandrare. Teknik och pengar (för det här blev dyrare) får den här gången lösa en alltför optimistisk turplan.

Stugvärden besöker vårt läger på aftonen och ber oss ta med ett brev till värden i Pieskehaurestugan för vidare förmedling till sin son som väntas passera där om några dagar. Vi tar oss med största allvar an uppdraget.

Dag 3: 16 km

Ingen tidspress längre

Den nya situationen innebär att det inte finns något egentligt krav på att göra kilometrar längre. På denna den fjärde dagen av sju återstår endast en dryg dagsetapp till målet vid Pieskehaure. En annorlunda känsla infinner sig när förutsättningen för vandringen ändras. Vi kan ta det ganska lugnt och vara öppna för sidospår om vi skulle komma på något. Så har jag nog aldrig vandrat förut.

Vy tillbaka mot Vájmok

Färden mellan Vájmok och Pieskehaure är riktigt fin fjällvandring. Varierat fjällandskap, inte alltför stenigt och från vårt håll till stora delar nedförslut. Efter stigningen från Vaimokstugan upp mot Vájmokbákte siktas Sulitelma första gången, som sen finns med som bakgrund i de flesta av våra bilder.

Dagens etapp blir inte så lång och vi slår läger Muorannjunnje. Rakt norrut ser man härifrån in till Varvvekråhto där något anas som ser ut som en liten byggnad. Jag tror att det är platsen där en gång STF Varvekhyddan stod. Rätta mig gärna om ni vet bättre.

Platsen där Varvekhyddan stod?

Men det som framför allt utgör blickfånget är utsikten ner mot sjön Pieskehaure med fjället Nuortta Sávllo bakom. Vi kan till och med lokalisera Årjep Sávllo ännu längre bort, som en vinkning från platsen där mina fjällvandringar började och dit jag tagit med mina barn för deras första vandringar. Det visar sig att den äldre dottern, som passerat Pieskehaure på sin solovandring, hållit inne med att beskriva hur fint det här området är för att jag skulle få upptäcka det själv. Hon har tidigare bara nämnt att hon tror jag skulle gilla det om vi for hit. Det blir många foton medan kvällsljuset ändras.

Dag 4: 10 km

Peiskehaure

Lätt vandring ner till STF Pieskehaure, med ett enklare vad längs färden.

Framme går plikten före allt annat, vi levererar alltså brevet till stugvärden. Hon tar emot det med ett skratt och konstaterar att post redan efter två dagar på platsen är mer frekvent än hemma.

Uppfriskade av saft som bjuds går vi vidare åt Sulitelmahållet för att slå läger längre upp vid Lájrrojåhkå, för att få bra läge inför morgondagens topptur.
Vi gör en kort kvällstur till forsen bredvid.

Dag 5: 14 km

Lájrro med utsikt

Toppturen går upp på Lájrro där vi tänker oss kunna betrakta Sulitelma från första parkett. Strax innan vi når själva toppen fångar en teknisk manick vår uppmärksamhet. Undrar vilken uppgift den har?
Traditionsenligt vidrör vi toppröset och sätter oss strax nedanför. Platsen är bra för att titta på Sulitelma och allt eftersom vi sitter där lättar molnen och utsikten framträder mer.

Suli och Telma

När vi kommer tillbaka bryter vi lägret och går tillbaka mot Pieskehaure att leta en bra sista lägerplats, lämpligt kort bit från stugorna där vi ska hämtas upp imorgon. Det blir en sån där gång när vi letar tältplats länge innan vi bestämmer oss. Det finns rikligt med mogna hjortron och det tar ju också tid. Det slutar med att vi tältar vid de två broarna över Lájrro- och Labbájåhkå. Det syns tydligt att tältplatsen används ofta, vilket förtar naturkänslan lite. Men utsikten över sjön är fin.

Dag 6: 10 km

Helikopterlyftet tillbaka

Sista dagen.

Ännu mer hjortron berikar promenaden tillbaka till STF Pieskehaure.
Vi sätter oss och njuter av en stund vid sjön medan vi väntar.

Helikoptern anländer på minuten. Strax lyfter vi och är på väg mot Kvikkjokk i ilfart.
Vandringen de senaste dagarna passerar revy baklänges under våra kängor. Kul ändå att få se hela vägen från ovan. Skulle vara roligt att gå upp på Staika någon gång.

Dusch på Kvikkjokk fjällstation och sedan bilen hem.

Dag 7: 4 km

Om turen hade blivit utförd som planerat skulle rutten inte ha gått nära Sulitelma, och Pieskehaure hade på sin höjd blivit föremål för en hastig visit. Nu blev det området istället signaturen för årets vandring. Det är jag glad för. Och att tempot för besöket blev lugnt.
De senare delarna av den planerade rutten finns kvar. De får besökas en annan gång.