Inför årets vandring låg som en grundidé att få med en större topptur och att turen som helhet inte skulle vara avhängig av alltför långa dagsetapper.
Stortoppen i Sarekmassivet var frestande men innebär glaciärvandring, vilket jag inte behärskar säkerhetsmässigt. Efter en del läsande i olika forumtrådar framstod Nordtoppen som ett fullgott alternativ.

Alltså är målet och meningen i vår färd att gå upp på Sarektjåhkkås nordtopp – och vägen, som är mödan värd, utgår från Suorva och går genom Vuosskelvágge och Guhkesvágge. 
Planen är att återvända till startpunkten och hem dag 7.

Rekord och jubileum ligger i luften. Den yngre dottern ska förhoppningsvis få kliva upp högre än 2000 meter över havet. Den äldre fjällvandrar denna gång för tionde året i rad.

Vuosskelvágge

30 juli 2025

Stigen upp från Suorva. Här kom jag 2008 ner i sällskap med sonen som avslutning på vår första Sarekvandring. För övrigt hans första fjällvandring. En osannolik vecka med konstant värme och sol. Jag minns det som att vi från trädgränsen letade oss ner genom björkskogen, fann stigen och följde den ner i raskt tempo ivrigt påhejade av myggen. Jag har inget minne av att det bitvis var så blött som det är nu. Visserligen gick vi den gången i gummistövlar, men det måste ha varit torrare, och det är väl troligt efter en sån finvädervecka.

Jag har inför denna gång läst beskrivningar här på utsidan så att vi lätt ska hitta var stigen börjar och hur den sträcker sig. Det fungerar bra och vi följer den ungefär tre kilometer. Besvärade av det myckna blöta bestämmer vi oss för att vika av rakt uppåt lite tidigare än bron. Inget som rekommenderas, men vi trasslade oss upp ovan trädgränsen i alla fall.

Väl uppe på kalfjället följer vi jokken som leder oss upp till sjöarna nedanför Vuosskelvárátja. Där slår vi upp vårt första läger.

Vuosskelvágge

Dag 1: 10 km

Nästa dag går färden vidare upp genom Vuosskelvágge. Det är ganska stenigt men det försvårar inte vandringen så mycket. Och det är en solig dag så det gör ingenting att en del stenar är riktigt stora.

Sjön 1077 och Tjievratjåhkkå

När vi passerat Vuosskeljávrre sneddar vi uppåt mot passet som leder till sjön 1077. Därifrån går vi vidare upp i passet bredvid Tjievratjåhkkå för att kunna slå läger med utsikt över Sarektjåhkkåmassivet.

Det är onekligen en storslagen syn som uppenbarar sig när man kommer över passet och topparna i Sarek träder fram.
Jag drar mig till minnes att jag har läst en beskrivning av majjen Håkan Friberg här på utsidan, som uttryckte synintrycket med orden ”Plötsligt exploderar Sarek framför en”. Jag tänkte hemlighålla vetskapen om detta och låta det bli en överraskning för döttrarna, men som argument för att lämna det fina läget vid sjön och gå upp i det steniga passet blir det att jag talar om vad som väntar. Nåväl, intrycket blir inte sämre för det.

I detta totala stenlandskap ovanför branten ner mot Guhkesvágge lyckas vi ändå hitta en yta med plan barmark och vatten ur Tjievrajågåsj på promenadavstånd. Vi är så tacksamma för att det är klart väder så vi kan se hela det omgivande landskapet.

Nordtoppen på andra sidan

Dag 2: 12 km

Övre delen av Guhkesvágge

Vägen ner till Guhkesvágge går längs ravinen som Tjievrajågåsj rinner ner genom. Den sneddar sig ner till dalen så det blir måttligt brant.
Uppslaget att använda ravinen som nerfart fick jag från Hans Fowelins berättelse Sarekfärd med många möten.

Åskan ger tydliga signaler på vad som väntar och vi hinner dra på regnställen alldeles innan regnet kommer. Väl nere i dalen sneddar vi mot Guhkesvákkjåhkå som vi ska följa uppströms mot Oarjep Tjievrajávrre. Där ska vi korsa vattendraget strax nedströms utloppet från sjön.

Det är mycket mygg de här dagarna. Jag har fjällvandrat i början på augusti varje år de senaste elva åren, även i Sarek, men aldrig upplevt dess like. Det hör till ovanligheterna, men den här dagen tas mygghuvorna fram. Vilken bra uppfinning det är.
Vi tittar efter möjliga ställen att kunna korsa Guhkesvákkjåhkå men det verkar man inte kunna göra. Det blir planenligt, vi korsar där jokken kröker sig strax nedströms utloppet från sjön. Det är brett och man går över på stenarna. Tipset från Hans Fowelin.

Sen sätter vi oss och betraktar vår fortsatta väg. Den går tillbaka ner genom hela Guhkesvágge, men vi hoppas också på en avstickare för topptur.

Som start på fortsättningen, ner längs Guhkesvágge, behöver jokken som kommer ner från Såltatjåhkkåhållet passeras. Den vadar vi enkelt vid dess utlopp i Guhkesvákkjåhkå. 
Detta är det första av tre vad, som kommer att komma med en dryg kilometers mellanrum.

Det andra vadet är ganska strömt och knädjupt. Man har god användning av sin stav för att känna sig fram i glaciärvattnet. Därför passar det synnerligen dåligt att jag lyckas tappa min stav innan jag kommit över. Jag märker inte ens när jag tappar taget om den, men hinner se min hemmagjorda björkstav forsränna iväg med strömmen och försvinna ur sikte.
Resterande del av vadet, och alla vad efter det, får vi lov att växelvis räcka över en stav mellan varandra. Det funkar det också. Nytt projekt till nästa vandring – göra en ny stav.

Det tredje vadet genomförs således i god laganda medelst stavväxling.

Målet för dagen är att tälta vid Sarekjávrásj. Nu hotar åskan igen från just det hållet. Sista biten går genom klippig terräng och medan vi skyndar oss fram spanar vi hela tiden efter alternativa tältplatser ifall ovädret tvärt skulle komma över oss. I det här läget vet vi ju inte ens om det går att tälta vid sjön.
Framme vid sjön visar det sig finnas bra tältmark och mycket plats. Vi hastar sista biten och får upp tälten lagom till de första regndropparna. Sen ligger vi och ser blixtarna lysa upp tältduken och räknar sekunderna till mullret och knallarna. Åskan dundrar rejält, främst uppe bland bergen bredvid.

Ravinen

Guhkesvagge mot sydost

Vad över den första jokken som rinner ut i Guhkesvákkjåhkå nedströms Oarjep Tjievrajávrre. Kartorna är inte överens om namngivningen på jokkarna och vilka som delar vatten, så jag undviker exakt namngivning. Men namnet Várdasjåhkå figurerar.

Den andra jokken en dryg kilometer från den första

Den tredje jokken efter ytterligare en dryg kilometer

Guhkesvágge sedd från söder. Bilden inrymmer i stort sett hela dagens vandring, från ravinen som sneddar ner i dalen från höger, via vadet nedanför sjöarna till vänster och till lägerplatsen vid sjön till höger.

Dag 3: 12 km

Nordtoppen

Utgångsläget för topptursdagen är bra. Lägret ligger endast några kilometer från toppen och vi har hela dagen på oss. Håller vädret i sig kan turen sträckas ut till sent på kvällen, om det skulle behövas. Sommarkvällarna är ljusa länge.

Inledningsvis vadar vi vattendraget som utgör inlopp till Sarekjávrásj. Sen går vi i riktning mot berget mellan de två parallella jokkarna mellan höjderna 1357 och 1288.
Sol och värme. Vi tar tacksamt emot varje liten vindpust. Det flackar ut ungefär halvvägs och sen börjar allvaret. Härifrån är det stadigt uppför i stenig terräng nästan ända upp.

Stigningen känns och vi får ta regelbundna pauser i värmen. Vi kommer lite längre åt höger än den linje vi tänkt oss, men hur man än väljer att gå upp här blir det nog ganska lika brant. Vi kan betrakta glaciärremsan alldeles norr om Nordtoppen nere till höger om oss. Vi märker snart att toppen 1853 är nedanför oss. Det går framåt/uppåt.

Den första belöningen kommer när vi når kammen och tittar ut över grytan som omges av Nordtoppen, Stortoppen, Sydtoppen och Buchttoppen med Gasska-Sarekjiegna i botten. En mäktig syn.
Härifrån är det en kort promenad längs kammen och över ett snöfält innan vi når själva toppen. Yes!

Uppe vid toppen slutar, eller börjar, snöfältet strax innan kanten mot nordväst som är ett hisnande stup. Stenkanten leder vidare mot Stortoppen. Snöfältet gör en mjuk och allt brantare båge ner mot Gasska-Sarekjiegna.

Med handen på högsta punkten

Stortoppen fotograferad från Nordtoppen

Tack och lov finns här endast ett toppröse. På en av mina toppturer i Sarek hade det byggts egna rösen som förfulade hela den toppen. Ett trist otyg. Inget man vill mötas av. Ena dottern kan inte låta bli att bygga en liten snögubbe som kan anas på snön längst bort till vänster i bild. Det tycker jag man får göra.

Stortoppen, som är något högre än Nordtoppen, är härifrån retfullt nära. Mindre än en kilometer, men det är ingen vanlig vandring över dit. Inget vi bör ge oss på.

Vi tillbringar två timmar på 2054 m. ö. h. i vindstilla och vackert väder. Fotograferar och filmar i alla riktningar.

Glaciärerna och topparna i Sarektjåhkkåmassivet mot nordväst. Áhkká längst bort till höger.

På vägen ner bestämmer vi att det bästa är att vi badar direkt vi når lägret, och middag efteråt. Börjar vi med middag lär det inte bli av att bada. Den planen blir också verklighet.

Turen tog oss cirka 5 timmar upp, 2 timmar topphäng och 2,5 timmar ner.

Dag 4: topptur 4 + 4 km

Nedre delen av Guhkesvágge

För att komma vidare ner längs Guhkesvágge måste vi korsa antingen in- eller utloppet till Sarekjávrásj som vi bott vid två nätter. Vi provar först utloppet men det är alldeles för mycket vatten. Så det blir inloppet som vi vadade dagen innan för toppturen.

Nästa vattenhinder är Alep Sarekjågåsj som, liksom vi själva har tänkt göra, sneddar sig ner i Guhkesvágge. Det lönar sig inte att korsa den när vi först kommer i kontakt med den, för lite längre fram fylls den på av den forsande glaciärjokken från Gasska-Sarekjiegna. Och efter det är den så vattenfylld och strid att det inte är att tänka på att vada förrän allra längst ner där den rinner samman med Guhkesvákkjåhkå. Så vi följer den hela vägen och det är fin vandring på jämnt underlag. Vid mynningen sprider den ut sig och det är inga svårigheter att passera. 

Alep Sarekjågåsj närmar sig Guhkesvákkjåhkå

Om vädret de första tre dagarna präglades av mestadels sol eller uppehåll med inslag av regn, är det tvärtom på våra sista tre dagar. Mestadels regn med inslag av uppehåll. Men som vi då brukar säga: det spöregnar inte i alla fall.

Vi går vidare för att ta oss an Lulep Sarekjågåsj som strax väntar. Den bildar också ett delta som är lätt att vada.

Sen är det vandring vidare mot bron över Guhkesvakkjåhkå. Vuojnesjågåsj som passeras strax innan bron märks förvånande nog inte av alls, trots att den ändå avvattnar en stor glaciär.

Efter bron letar vi oss lite uppåt och slår läger med Alep Niendojågåsj en bit nedanför.

Vuoinestjåhkkås och Spijkkas toppar uppe bland molnen

Dag 5: 11 km

Nienndo - Njavvebuollda

Dagens vandring ska komma att innebära en del vadande.
Det måste vara mer vatten nu jämfört med 2008 på turen med sonen. Jag tänker att den stora skillnaden måste betyda att det då var det motsatta, det vill säga ovanligt lite vatten. Jag kan inte minnas att vi då vadade något vattendrag på sträckan förbi Nienndo och Njavvebuollda. Möjligen då Njavvejågåsj men inte på något brett ställe. Desto blötare idag. Lärorikt att det kan vara sån skillnad.
Vi får nu lov att vada de vattendrag som syns på fjällkartan. Den yngre dottern blir getingstucken strax efter ett av dem.

Ett tips jag fick på vandringen 2008 var att sikta nedanför det ganska stora videklädda området där renvaktarstugan står. Vi misslyckades att följa rådet den gången och jag minns videpassagen som relativt besvärlig. Relativt, för vi har senare upplevt videt i Sarvesvagge. Nu, sjutton år senare, gör vi det goda rådet rättvisa och lyckas undvika riset.

Vi sätter som mål att hinna vada Njavvejågåsj innan vi ska stanna för kvällen. Sista biten fram till den går på härlig lättvandrad jämn hedmark. Vi stannar och sätter oss för en kort paus när vi kan se ner mot jokken.

Då vi sedan närmar oss och fortfarande på håll spanar efter lämpligt vadställe får vi syn på några som verkar vara i färd med att ta sig över från andra sidan. Vi går ditåt. I mötet med dem när de har kommit över tycker jag mig känna igen en youtuber jag följer, och visst är det Fjäll-Anders, han som fastnar i stormar och uppfinner i garaget! Kul att träffa honom.
En i deras sällskap beskriver stigen upp från Suorva så måleriskt så det får bli min rubrik för vår nästa dag.

Det här blir vårt mest ansträngande vad på vår veckolånga vandring. Det sker i två etapper uppdelade av en ö halvvägs över. I början är det lårdjupt några meter. Det är inte så strömt men tillräckligt för att utmana balansen. Och jag är ju utan min stav sen tre dagar. På andra sidan är det också gott om plana ytor, så tältplats hittas enkelt.

Tillbakablick mot Nienndo

Dag 6: 13 km

Mygg och klafs

Sista dagen. Vi vet inte var Suorvastigen kommer upp ur fjällbjörkskogen, så vi går fram till samma jokk som ledde oss upp till Vuosskelvágge första dagen. Den följer vi ner för att ansluta till stigen innan bron som finns på kartan. Det fungerar bra. Man kan se att andra har letat sig ner samma väg.
Sen borrar vi oss ner längs stigen. Den är nu ännu blötare än då vi gick upp, vilket särskilt märks vid de översvämmade partierna. Men så här sista dagen spelar det mindre roll för dem av oss med låga kängskaft att fötter och sockar blir blöta.
Myggen är alltjämt lika levnadsglada.

Nere vid Suorvadammen känns promeden över dammen och upp till parkeringen lång och seg. Kängorna passar bättre för terrängföre.

Snart framme

Dag 7: 10 km

Det finns all anledning att känna sig nöjd. Allt gick i lås. Läger mitt emot Sarekmassivet, en mängd kontrollerade vad, topptur i toppenväder.
Ja – det var ju det där med den tappade vandringsstaven då…