Mest om svenska fjällen.

Social, vettig och trevlig. Jättevan fjällvandrare med stor erfarenhet av orösade leder.
Gillar öde natur, tillika väl valda vackra tältplatser med vida utsikter där jag får vara ensam.
Gillar mest att bada vid öde fjällsjöar.
Står ut med det mesta..Alltifrån folk till ödemark.
Pensionerad polis nu plus 70, med konstnärliga och litterära ambitioner.
Lärare och handledare i kriminalteknik med inriktning på dokumenterande fotografi. Statlig utredare.
Boendes i Vasastan i Stockholm och på släktgård på norra Gotland.
Favoritområden i fjällen är: UnnaRäita, Mårma.

Användarnamn: Anders_sthlm

Intressen: Vandring, Jakt, Turskidåkning, Litteratur, Bär & svamp, Paddling, Foto, Resor, Stockholms vildmarker. Gotlands stränder. Norra Lapplands skogar och fjäll. Kajak i skärgården. Jakt och fiske.

Mer på profilsidan


Ljuset i Abisko 3 (4)

När förut något osynligt blir synligt kan vi börja identifiera oss med det. Då blir detta synliga något vi relaterar oss till. Det mest spännande med utvecklingen inom friluftslivet är våra ständiga behov av ideal och förebilder att ställa dessa upplevelser emot..

Än mer blir detta i dag då alla kommunicerar med bilder kors och tvärs. Bildbombardemanget är idag fullständigt och totalt. Inget friluftsliv utan bilder. Dessutom, en bild säger mer än tusen ord som man brukar säga.

Idag är en upplevelse bild.

Kultplats vid det heliga fjället Akkavare, vid sjön Leáffasaiva Gällevare(©) Nordiska Museet

Samerna hade ju tidigare inga bilder av fjället. På något vis var deras uppfattning om sin omvärld likadan som om vi samtida storstadsbor skulle relatera oss i en storstad till parkeringsplatser, shoppinggallerior, vägar och hus, och tro att detta är något som av andra sedan skulle kunna uppfattas som ‘Vildmark’. Samernas landskap var helt enkelt en naturlig del av deras livsstil, kultur och föreställningsvärld. När sedan vi andra kommer in i detta landskap och tar det i besittning uppstår helt plötsligt andra bilder. Tagna bilder som är som fotografier. Dessa bilder blir som uppfinningar, hanterbara för dom som vill och förstår att använda dom, och ur dessa nya bilder börjar andra skapa återigen andra bilder, som vi sedan kan konsumera förhålla oss till och utveckla. Bildflödet växer. Urbilderna är således få.

Bilden av fjället är beroende av begrepp som: vildmark, orördhet och social medvetenhet, allt i en salig blandning. Likaså är det moderna friluftslivet i starkt behov av just ‘Bilden av Vildmarken’ oavsett var denna bild kommer ifrån.

När den moderna människan börjar konstruera fram, vetenskap, nationalparker, friluftsföreningar, museer och allehanda arkiv, försvinner samtidigt den traderade bilden långt in i glömskan. Det osynliga och det upplevda måste ideligen ställas mot realismen. Fotografiet föds under denna tid och fotografiet hämtar i sin barndom lösningen ifrån den målade bilden. Begrepp som ljus, skärpa, perspektiv och andra bildbegrepp förs helt enkelt över till fotografiet ifrån måleriet. Man kallar fotografiet för ‘Avbildande’ och ‘Realistiskt‘. Begrepp som alltså tidigare följt måleriet.

I en värld utan kamera och bildmässig läskunnighet var landskapet något man bara förhöll sig till. Att se något utan att ha en avbild till det man såg var det enda man således kunde. Även kartan är en bild och även utan detta kunde folk orientera sig eller finna sig tillrätta i landskapet. Ungefär som aboriginer i Australien.

Man klarade sig med sin egen konst, dans, sagor och en helt annan läsning av naturen än vad vi idag är vana vid. I dag står kamera, karta och gps för detta, och utan detta blir det heller ingen vildmark. (Min farmor som var född i sin gård på Norra Gotland på artonhundraåttiotalet besökte bara Visby en gång i sitt liv, då gick hon till fots dit. Det tog fem dagar att gå, och hon gick uppenbarligen ifrån gård till gård och det utan karta)

Vårt ständiga behov av konkretion, rationalism, färgar därför bilden av naturen, högfjället och vildmarken. Man kan säga att fjällen nog är uråldriga, men uppfattningen och den kulturella bilden av dom är modern.

Antingen Gud eller gps alltså!

 

Den konventionella konsthistorien kan bara rada upp ett antal namn på konstnärer som målat av fjäll. Men hur intressant är egentligen detta? Utan en djupare förståelse av att sätta in fjällen i ett socialt sammanhang och se bilderna förutsättningslöst och bildmässigt och förstå historien runt detta, blir ju det bara till ett upprepande och konventionellt pladder. Konsthistoriker är ju inte vidare friluftsintresserade och friluftsfolk är ju inte vidare konstintresserade för den delen heller.

Tre generationer tillbaka så hade ju folk inte tid ens för att ägna sig åt något friluftsliv. Idag skulle min farmors vandring på Gotland ha kallats för en bushtrek’. Men på det hela taget var ju folk på landet helt enkelt upptagna av att mjölka kor, fiska, mala säd, hugga sten, valla kor, och baka bröd, fiska och bolma hö. Någon kamera fanns inte tillgänglig, vare sig man bodde i Lärbro eller i Kvikkjokk. Att dessutom besöka en grannsocken var väldigt oroande och helt enkelt skrämmande.

Seite ifrån Vuosmajokken, nära Porjus. Gällevare(©) Nordiska Museet

En av dessa seitar som Stockholms adliga forskare och etnografer norpade uppe i Lappland. Idag förvar i en källare på Nordiska Museet. Ett slags sönderslitet kulturarv.

Istället byggde den nya tidens idéer sina egna seitar typ här, Frödingbysten på Djurgården, Stockholm

Fröding, Stockholm Staty Eric Rådberg 1921(©) Stockholmskällan/privat ägo

.(....jag skulle allt dra till fjälls nu,
men här i daln är det allt bra rart.....)

John Bauer, ‘Ett gammalt bergatroll’1904(©) Jönköpings läns museum

Akademiker och överklass har i princip introducerat all form av livsstil för oss andra. Så även satte de sin prägel på friluftslivet och dess bilder. Har dom inte vandrat i Alperna så har dom kopierat bergsmotiv på något tyskt museum. Folket fick blott rätta sig efter detta, apa efter och skapa sig sin livsstil utifrån detta ideal.

Det krävs tid, lugn och ro och pengar för att kunna anamma det ‘Sublima’, likaså tar det väldigt lång tid innan dessa 'sublima bergsskildringar' hamnade, i vår tid, i var mans mobil så att säga,och med instagram blir den nya tidens melodi, och dess flashiga bilder av vad vi kallar för 'uttryck för uteliv och äventyr'.

Upplevelsevärlden är helt beroende av sina förebilder.

Tid tog det i alla fall, även innan fjället både som schematik, visuell ram och urbild kunde göras begriplig för allmänheten.

Fjället, Motiv, företeelse och begrepp.

Ifrån det att fjället som bara är en klump av berg, en obeskrivlig omgivning och något högst obegripligt, tar det form, omskapas det, och får en tydlighet inför våra ögon.Konstnärerna står för detta. Fjällen liksom föds fram under lång tid och det är främst i Norge detta sker. Norge och Sverige var en union som alla vet. Norge saknade konstutbildning och Sveriges konstutbildning var verklighetsfrämmande och trist och konservativ. Norska konstnärer sökte sig därför ned till kontinenten och anammade nya idéer. På det hela taget är Norge alltså långt ‘före’ Sverige här då det gäller att skapa något utav fjäll. Norge producerar under kort tid, Vetenskap, Expeditioner, Alpinism Turism och Skidsport, Litteratur & Musik och även måleri med just ‘Fjällen’ som motiv. ‘Fjäll och Folk’ blir ett begrepp. Fjället blir något centralt bildtema i norsk kultur.

Helt plötsligt är fjället ett väsenskilt motiv, både som begrepp och som företeelse.

SNM128512

Johan Christian Dahl. ‘Norskt Berglandskap’ 1819(©) Nationalmuseum, Stockholm

Johan Christian Dahl ‘ Från Lyshornet’ 1836(©) Nasjonalmuseet for Kunst. Oslo

Otto Sinding ‘ Fjällsjö’ odaterad. (©) Nationalmuseum, Stockholm

Theodor Kittelsen ‘Eko’ 1888 (©) Privat ägo.

Man kan kortfattat säga att Norge har ett något lättare förhållande till sina fjäll än Sverige. Måleriet i Sverige tar lång tid på sig för att hitta fram till fjällen.. Dåliga kommunikationer var exempelvis avgörande. Förhållandet till: Skogen, Naturresurser och Politik stod säkert i vägen för en mer allomfattande och folklig acceptans av friluftslivets motiv i Sverige. Vår natur måste dessutom kontrolleras, övervakas och klassificeras och dessutom tömmas på folk. Vi får också efter ett tag, i samma veva kring sekelskiftet: Nationalparker, Vilka av sin natur måste vara tomma på folk, orörda.

Någonting som ska manifestera: orördhet till poesi är just tomheten i landskapet. Något som helt enkelt är oerhört viktigt om vi ska kunna ha ett friluftsliv som kontrast till det moderna storstadslivet.

Landskapet, helst tomt på folk är det mest njutbara.

I den svenska konsten blir kombinationen människa och natur ändå det mest gripbara för att kunna förstå sammanghanget. Människan lanseras som en del av ‘ett kollektivt väsen’ som ställs mot naturen.

Folke Hoving ‘Sommarnatt, Same Ätnam’ 1905(©) Privat ägo

I Folke Hovings (1871-1938) berömda finstämda målning. ‘Sommarnatt Same Ätnam’ målad år 1905 anges en samepojke som centralgestalt i målningen. Den enorma vidden, drömmen om tidlösheten i landskapet, talar till oss på ett helt annat sätt än ifrån norska målningar, där endast naturen är en inneboende kraft i landskapet. Här tillåts en persons känslor komma i harmoni med landskapet. Man kan säga att det är en prototyp för kommande fotografier över vårt landskap. Intrycken av fjället sker även på insidan av människan. Människan litenhet och tillfällighet betonas i bilden.

Så även också Johan Tiréns (1853-1911)folkkära samebilder med prototypiska fjällmotiv. Speciellt älskade är hans sinne för hundar. Inte nog så konstigt då rasstandard: alltifrån Jämthundar, till människor började göra sig gällande.

Men vem med hund på fjället känner inte igen sig i dessa poser?

 

Johan Tirén ‘Same med hund’  (ovan odaterad) och ‘Same med hund’ 1890, båda(©) Privat ägo

Tirén har en politisk och social vision med sin konst. Den kan idag tyckas illustrativ, berättande om sina motiv, lite serietidningsaktig med sina konturer, som så tydligt isolerar figur ifrån omgivning. Men den var på sin tid tydlig och klar. Hela släkten Tirén målade, fruar, broder och barn.

Johan Tiréns fjällbilder är nog det närmaste vi kommer en slags ‘Carl Larsson-stämning’ i svenskt måleri sökandet efter fjället Idyllen.

Inte minst hans ‘Vargman på skidor’ som kom att bli en berömd logga för Friluftsfrämjandet. Sällan har väl konst och friluftsliv så väl smälts ihop som på den symbolen.

 

Johan Tirén. Logotyp för friluftsfrämjandet. ‘Den skidande lappen, eller Vargmannen’ 1900 (©) Privat ägo

Den akademiska skildringen av fjällen ifrån en Stockholmshorisont fängslade många andra. Men i och med sekelskiftets friluftskonstnärer ju ville söka sig en hembygd så kan man ju fråga sig till vilka bebodda trakter dom ämnade styra kosan.

Man brukar ta tre stycken som ett exempel på detta:

Adelsfröknen Maria Wrangel (1861-1923)har nyligen letats upp och förklarats som en kvinnlig storhet, medan Anton Genberg(1862-1939)mer kommit att benämnas konventionell och tråkig.

Maria Wrangel ‘Åskväder’ 1907(©) Jämtlands läns Konstmuseum

Anton Genberg ‘Vinterafton vid Kall’ 1903(©) Nationalmuseum, Stockholm, (deponerad på Jämtlands läns museum).

Victor Forssell ‘Renar på fjället’ odaterad, troligen 1910

(©)Konstakademien, Stockholm

Victor Forssell (1846-1931) däremot, är en udda särling som med sina sköra och otroligt annorlunda fjällbilder som förblir både gömd och glömd.Den här sköra och spröda bilden där man kan se fjället genom renarna är säkert en nutida fotografs dröm.

Till Abisko kom han i alla fall och steg av där.

Inte långt ifrån Abisko, brukade Nils Nilsson Skum (1872-1945) även han stiga av, på den tiden då det begav sig. Han fick faktiskt tillslut en alldeles egen liten station av SJ och av självaste Hjalmar Lundbohm. Den hette: Sjisjkavare. ‘SJ står två gånger i namnet Sjisjka‘, sade Skum på sitt underfundiga sätt. Den låg vid hans hemtrakter nära Kaitum och där kunde Skum och hans fru Helena (född Kuhmunen) hålla till.

Som alla vet så var ju Skum oerhört produktiv och folkkär, livsbejakande och på det hela taget född med ett otroligt bildsinne. Fjället är för Skum något helt naturligt.Inte något akademiskt och uppställt. Något otvunget. Motiv och landskap sammanslås till berättande. Landskapet formas av renhjordar och deras rörelse. Är någonting exakt är det utav en händelse ungefär som en minnesbild kan fängsla eller irritera.

Fjället i Skums bilder inte någon estetisk eller akademisk manifestation, utan en värld där människor arbetar bor och rör sig i.

Nils Nilsson Skum ‘Utsikt från foten av Singitjåkko tvärs igenom Tjäktjavagge och in igenom Naesketvagge emot Ruska’1936(©) Privat ägo.

Nils Nilsson Skum ‘Renhjord kring kåta’ 1939(©) Nordiska Museet

Nils Nilsson Skum ‘Rendrift Sjisjkavare’ 1940(©) Nordiska Museet

Ett landskap är ju ofta en minnesplattform för de människor som vuxit upp där. Man har sett samma fjäll, samma stenar och samma renar när man var barn. Renar är ju mat och samtidigt en livsform. Allt detta skapar en känslomässig bas som delas av många.

Konsten relaterar faktiskt till allt detta, och förvandlar den till en form som också i sin tur omvandlas till tid och historia.

 

Christian Eriksson ‘Per Kuhmunen’ 1909 (©) privat ägo

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2014-02-04 11:15   seobserver
Riktigt bra Anders, stort TACK! Jag behövde läsa 2x för att kunna smälta.
 
Svar 2014-02-04 16:17   Anders_sthlm
Tack för dom orden.! Skriva en vettig kommentar visar ju en form av respekt och insikt. Det är alltid kul att veta att det finns någon som reagerar, läser och tar till sig det man sätter ihop. Det behöver ju inte vara ‘en halv kilometer i kommentarer’ eller något dylikt för att en kommentar ska glimma till. Att du skriver visar ju på någon form av reflektion och insikt.
Men visst, det har tagit sin gilla tid detta skrivande. Det är ju samtidigt en fråga om att skapa en medvetenhet om estetik, vad ett ‘ögonblick’ är, och vad som är skillnad mot fotografi och en gestaltad bild, och hur denna bild påverkar vår upplevelsevärld ifråga om uteliv. Ett ögonblick är ju inte något som tillfälligt finns på nätet, och är sällsamt privat. Andras ögonblick påverkar ju andra.. Det spelar liksom ingen roll på vilken sida om skranket man står.. Det finns ju eviga ögonblick som stannar kvar, säkert tidsbundna till sin omvärld och till sitt sammanhang.
Det är väl dessa ögonblick, hur dom nu än är gestaltade i vilken form det nu ännu månne vara, som är fascinerande att ställa emot sina egna, i den nutid vi lever i och skapar vår uppfattning om naturen..
 
2014-02-04 18:46   Håkan Friberg
Hmm... "att skriva en vettig kommentar"... det är just det...
Liksom seobserver har jag läst alla fyra delarna mer än en gång. Jag gläds verkligen av att du tar dig tiden att försöka upplysa oss om något de flesta inte har en susning. Jag är inte säker på att jag följer med i alla vindlingar. Strunt detsamma. Jag gläds av vidgade vyer och att få läsa "något annat". Tack.
 
Svar 2014-02-04 23:47   Anders_sthlm
Tack Håkan för dina uppskattande ord.

Naturligtvis gitter folk läsa något de inte har en susning om.. I alla fall försöker jag räkna med att dom kan bli intresserade, eller att dom kanske blir intresserade, senare...
Det vanligaste och enklaste sättet att skriva om natur, är ju att skriva om vad man tycker om den. Jag försöker vinkla lite åt fakta..okonventionellt måhända.:)
Ofta skiner ju syftet med en kommentar igenom. Den utgår ju ofta ifrån något som man själv ofta vet något om, på så sätt uppfyller den tyvärr en slags konservativ inriktning i bloggandet.
Samtidigt är det otroligt svårt att kommentera något som man inte vet något om. Antagligen därför består det flesta kommentarer till folks bloggar här av orden: ’Fina bilder och vad kul’. Det är normalt på nått sätt.
Det ena ger således det andra. En normal fjällvandring ger konventionella kommentarer.
 
2014-02-05 10:47   tbergman
Mycket intressant i vanlig ordning. Framför allt tycker jag att det är spännande att uppleva kontrasten mellan Nilsson Skums verk och de till fjällen ditresta konstnärernas alster. Nilsson Skums målningar visar ett varmt kulturlandskap där man på ett plan känner sig som hemma. Jag tänker till exempel på "Utsikt från foten av Singitjåkko tvärs igenom Tjäktjavagge och in igenom Naesketvagge emot Ruska". Perspektivet, fjällens "bullighet" och på det sätt som renarna är målade - allt samverkar till att skapa en känsla av trygghet och, till och med, hemtrevnad. Kontrasten är tydlig mot de bilder som alla vi till fjällen ditresta tar med oss hem. För oss är fokus "vildmark" och "ödslighet". Det blir helt andra bilder. Där dominerar hisnande vyer, kalla färger och dramatiska linjer.

Jag har talat om kulturgärning i mina tidigare kommentarer på din text. Jag vidhåller detta. Men utöver att du bildar oss, Anders, lyfter du också perspektivet - i alla fall mitt. Nilsson Skums fjällbilder var nya för mig och att se dem har förändrat mitt seende. Hur mycket återstår att se. Jag dränks nog snart i tidstypiska och kulturriktiga bilder igen och det är svårt att höja sig från detta perspektiv. Men på marginalen ser jag nog på våra fjäll något annorlunda nu jämfört med innan jag läste din text.
 
Svar 2014-02-05 16:59   Anders_sthlm
Hejsan Thomas.
Intressant inlägg som så alltid i det du givet mig här då jag skrivit något.


Det är alltid otroligt kul att någon kan reflektera över fjällandskapet utöver konventionen. Ta fram något som vi ser och känner igen och gör detta lilla enkla till ett uttryck, oftast lite mer än vi är vana att se det som.essensen liksom, det där man kanske bara ser ur ögonvrån. Vad var det egentligen jag såg där borta..


Ja just det. ‘Ditrest‘ det är ett nyckelord faktiskt. Bilder är ju språk och att berätta något blir till kommunikation.
Att vara född in i ett landskap, dess handlingar och konsekvenser blir ju på nått vis som att ha ett språk ‘som ett modersmål‘. Hur man tolkar och vad man anser man vill skildra. Betraktaren tolkar landskapet på sitt sätt, osv..och så är hela saken igång.
Det exotiska i motsättning till det akademiska.Ja du.. Det studsar alltid till där i det mötet. Otaliga är exemplen på folk som riktar sin blick mot något, som dom inte kan något om, men ändå anser att dom vill skildra.

Själv infinner sig en slags lyckokänsla när jag sett -förr alltså - dessa jättestora renhjordar svepa fram över ett lutande snöfält. Nu finns knappast den rikedomen på djur längre. Dom gav landskapet något utöver att det bara var en tom yta.
Skums bilder är så träffsäkra, något man behöver se, för att återfästa den upplevelsen man fått på näthinnan. Få det där lilla bekräftade.

Samtidigt Thomas infinner sig en annan lyckokänsla här, när jag läser någon utav någon annan som kunnat reflektera och ta till sig det man skrivit.

Så, ett stort tack för dina tankar det uppskattas verkligen.
Hälsningar Anders,

och..

Sedan skulle jag vilja säga nått om dina fina fjällbilder du bjudit oss alla tålmodiga gissare på i ‘Gissa positionen-tråden’ genom åren. Att dom ser ut som om du lyckats gå in i “Grundstens fälla, sedan snott osten och kommit därifrån med livet i behåll“. Var rädd om den gåvan!
 
2014-02-21 15:42   Curt V
Hej Anders och varmt tack för den fina serien ”Ljuset i Abisko”.

Det finns men hel del i dessa fyra avsnitt du skrivit, som jag skulle vilja samtala mer om, med anledning av mina egna erfarenheter i ämnet och vandringar i fjällen genom åren.

Eftersom de fyra delarna innehåller en mängd ingångar, skulle detta meddelande bli en mycket lång text. Därför inskränker jag mig till några inspel i ditt resonemang.

Unders senhösten arbetade jag med ett manus kring förre disponenten vid LKAB Hjalmar Lundbohm (1855-1926). Manuset var egentligen en längre artikel till en akademisk tidskrift som vilade på en undersökning kring nationella minoriteter, men under arbetet tog ett förlag kontakt med mig med anledning av mitt pågående forskningsprojekt. Detta resulterade i att jag skrev ut texten en aning och det blev en bok med titeln ”På disponentens tid – Hjalmar Lundbohms syn på samer och tornedalingar”. Boken kom ut i december, dessvärre slutsåld, men en ny upplaga är under tryck. Boken har en egen hemsida www.disponentenstid.se En del av det du tar upp tangerar min egen bok, främst i resonemanget om synen på fjällen och fjällturism inom begreppet ”framtidslandet”.

Men de bilder du tar upp och presenterar har de flesta en koppling till just Hjalmar Lundbohm, eftersom en av hans många sidor bland annat var konstmecenaten. Andra beröringspunkter som kommer in i det du skriver är Lundbohms sociala nätverk, där många av personerna du nämner finns med. Dina texter gör mig väldigt intresserad, eftersom de är välformulerade och kopplar verkligen bilden till sammanhanget.

Några av konstnärerna du tar upp har jag själv haft anledning att specialstudera med anledning av mitt avhandlingsarbete. Det är bland andra Osslund, Bauer och Jansson. Visst känner du till att det finns ett antal större Osslundbilder i Kiruna stadshus, som man kan bese medans man väntar på kommunikationerna vidare till fjälls. I samma miljö kan du även se John Bauers praktbilder och Alvar Janssons mera okända verk.

En annan sak som gör mig intresserad och engagerad i din text är det du tar upp om miljöskyddet och naturrörelsen. Har en kollega som arbetar på en avhandling om just detta.
Det finns som sagt mer att kommentera, men då blir det en alldeles för lång text.

Åter igen, tack för en värdefull textserie i en annorlunda och stimmulerande koppling. Men framförallt välskrivet och initierat.

Med vänlig hälsning

Curt Persson
 
Svar 2014-03-12 16:20   Anders_sthlm
Det skulle inte funkat med något längre malande om att rabbla upp olika konstnärer som skildrat fjällen här. Det jag skrev här i dom här fyra avsnitten, tror jag redan var magstarkt och lite väl mycket för den vanlige läsaren utav sajten här. ‘Kåsörkulturen’ vilken jag mer och mer blir skeptiskt till, är redan tillräcklig och jag tror att jag sagt det jag vill om detta .
Det jag inriktade mig på var att försöka koppla bildseende till natur och landskap. Något som kanske är generellt för all landskapsskildring.
Nu är det så att jag släppt min medverkan här på ‘Utsidan’, Förhoppningsvis har jag höjt läsarantalet åtskilligt.
Dessutom har jag vare sig tid numera, eller intresse av att fortsätta skriva här.

Jag bodde och jobbade ett antal år som ung i Kiruna. En fin stad med människor i.
Alvar Janson kände jag mycket bra. En egensinnig och oerhört bra konstnär.
 

Läs mer i bloggen

Det våras för Gotland.

Sjunkna vrak. Båtskrov av gamla kalkskutor i badviken, Kappelshamn, Lärbro. 2023

You only live twice.

You only live twice...

Fjällmassiven har olika personligheter, olika typer av karaktärer, ungefär som om dom har något av obekanta sällsamma egenskaper vi vill locka ur dom.  Vissa tilltalar oss, andra inte. Vissa känns trygga, andra definitivt inte. En del skrämmer. Vissa har namn som: ’Sjuodji’, ett väsen som både ser och hör allt, särskilt när någon skryter eller talar illa om någon. ’Äpar’ ungefär vid samma plats, som kanske många vet, är namn på en myling, ett dött barn som skriker. Längre in i Sarek vid Sarvesvagge finns fjället ’Kalme’, en plats där nån legat obegravd. Vissa namn är fortfarande besjälade med mystik och undanhåller det outsagda.

Tanklöst, Omoget och Egoistiskt.

Graustäde Fiskeläge Fleringe. Gotland


Fjälledarens tips: Så packar du lätt och når längre

Ibland får man ut mer av naturupplevelser när man tar ut svängarna. Fjälledaren Oskar berättar hur han hittar en större frihetskänsla utomhus.