Snön ligger som florsocker på bergstopparna runt omkring. Ängarna doftar av vilda blommor och i fjärran hörs kossornas klockor. Det är varmt denna lördag i slutet av maj, och på den smala stigen som slingrar sig stadigt uppför berget börjar vi sakta men säkert svettas. Turligt nog leder stigen snart in i en skuggig granskog. På en glänta reser sig otaliga små stentorn – staplade av vandrare för att visa vägen för andra. Det står så många stenstrukturer här att det ser ut som ett konstverk av en stenhuggare som gått bärsärkagång – eller helt enkelt som ett tyst bevis på alla människor som vill ta sig till Muttjöchle, en 2 074 meter hög bergstopp på den övre delen av Muttkamm i Rätikon-bergen. 

Montafon är en cirka 39 kilometer lång alpdal i södra Vorarlberg. Den ligger mellan Silvretta, Rätikon och Verwallgruppen – tre markanta bergskedjor i Centralalperna – och är ett populärt vinter- och vandringsområde. Men idag har vi ännu inte träffat en enda människa här uppe. 

Sedan 2024 är Montafon utmärkt som modellregion för hållbar turism med det österrikiska miljömärket för destinationer. Målet är att bevara natur och kultur på lång sikt och samtidigt främja social och ekonomisk hållbarhet. Fokus ligger inte på ”mer turism”, utan på bättre styrd turism: mindre toppbelastning under semestertider, fler besökare under lugnare månader – och därmed en balans mellan skydd och användning. De som, precis som vi, reser i slutet av våren eller i början av hösten, upplever inte bara en särskilt lugn och intensiv sida av bergen, utan påverkar också det känsliga alpina ekosystemet mindre. Djur som murmeldjur och tjäder störs mindre, vegetationen kan återhämta sig bättre och vandringsleder och infrastruktur belastas inte på samma sätt. För lokalbefolkningen innebär det också en mer planerbar och hälsosammare arbetsbelastning.

Just de här sambanden stod i centrum när experter från turism, naturvård, regional utveckling och forskning samlades på konferensen Sustainable Tourism in Austria Summit 2025 i Bregenz – som jag deltog i före min vandring. Frågeställningarna var konkreta: Hur kan turism utvecklas året runt på ett sätt som är naturnära och samtidigt gynnar lokal ekonomi utan att hota ekosystem? Hur styr man besöksflöden, minskar utsläpp och håller naturen tillgänglig för alla? I Montafon finns flera svar – praktiska och redan i bruk. Exempelvis längre vandringssäsonger, anpassade öppettider för fjällstugor, tydliga regler för vistelse i skyddade områden och genomtänkt besökarstyrning via information, mobilitetslösningar och ledsystem. Grundtanken: den som inte bara konsumerar utan även förstår, får en djupare relation till platsen – och bidrar till att den också i framtiden kan upplevas  lika vild, ursprunglig och levande.

Festmåltid och fantastisk utsikt

Från Schruns tog vi bussen till Silbertal i morse och åkte med Montafoner Kristbergbahn upp till Kristberg. Väl uppe på toppen unnade vi oss först traditionell rösti – grovt rivna potatisar stekta i pannan med stekt ägg – på Panoramagasthof Kristberg, innan vi mätta och nöjda gav oss iväg på Muttjöchle-Gipfelweg. Och här står vi nu, mitt i Muttwald mellan små stentorn – och förundras över vår ensamhet. Bredvid granarna sträcker sig lärkar, bergahorn, rönnar och tallar mot himlen. Den rika blandskogen skyddar mot laviner och med sina djupa rötter skyddar den de branta sluttningarna mot erosion.

På en almmarsk omgiven av träd tar vi en kort paus, dricker vatten och lyssnar på en skogshönas kacklande läte. Det är frestande att sträcka ut sig och blunda en stund, men Melanie vill gå vidare. Hon kommer från Schweiz och har, till skillnad från mina ben som är vana vid Hamburgs slättland, vältränade bergsklättrarben. Och hon är högt motiverad att bestiga Muttjöchle.

Vi vandrar vidare förbi blåbärsbuskar och alprosor, in i öppet landskap omgivet av mäktiga berg. Över oss drar små, fluffiga moln, himlen ser ut som en målning. Vid vägkanten blommar gentianor i intensivt blått. Det känns nästan overkligt att vandra genom denna storslagna kuliss – och vara helt ensam. ”Det finns inget fantastiskt än bergen”, ropar Melanie och ökar takten medan jag i smyg torkar svetten från pannan. Min stolthet tillåter inte att hon tar sig fram mycket lättare än jag i denna terräng. Melanie är redan långt före mig nu, bara en röd prick uppe på kammen – men hennes glädje når mig ändå, som om den studsade mellan bergväggarna. Jag stannar till ett ögonblick, doppar fötterna i ett snöfält och andas djupt. Sedan griper ambitionen tag i mig också. Steg för steg tar jag mig uppför den sista branten, andfådd men beslutsam – och kort därefter står jag äntligen bredvid henne på toppen av Muttjöchle.

En bänk bredvid toppkorset inbjuder till vila. Om vi hade varit här mitt i sommaren hade vi knappast fått plats här uppe – men idag har vi bänken helt för oss själva. Utsikten sträcker sig långt in i Silbertal och bakre Montafon, där de branta topparna i Verwallgruppen och Silvretta ligger på rad. I nordost reser sig Rätikons tinnar, i nordväst tornar Zimba med sina 2 643 meter – en markant bergspets, även känd som Vorarlbergs Matterhorn.

Lift till Schruns

Vi kan knappt slita oss från den spektakulära utsikten. Ljuset har blivit varmare, bergstopparna glöder i eftermiddagssolen och skuggorna har börjat växa i dalarna nedanför. Klockan närmar sig fem, och vi inser att det är dags att börja gå tillbaka. Vi reser oss motvilligt från bänken vid toppkorset, drar på oss ryggsäckarna och tar ett sista ögonkast ut över landskapet – som om vi försöker bära med oss varje detalj ner i dalen. Några minuter före sista nedfärden når vi Kristbergsbanan. Driften sker med el så att energin till stor del kan komma från Montafons egna vattenkraftverk – ett led i regionens arbete för att minska klimatavtrycket. När vi når dalstationen i Silbertal upptäcker vi att bussen mot Schruns redan har gått. Under lågsäsong stämmer inte alltid tidtabellen för bussen med sista tur med Kristbergbahn – lokaltrafiken är mer gles, precis som planerad, för att spara energi och minska utsläpp. Det är en typisk utmaning: färre turer ger lägre klimatpåverkan, men kräver mer noggrann planering från besökare – och bidrar till att vi måste tänka hållbart även i transportval. Så vi har inget annat val än att leta efter skjuts på vandringsparkeringen. Paret som åkte med oss ner till dalen med Kristbahn och just håller på att packa in sitt bagage verkar vara vår enda räddning. Vi har tur: Oxana Schwarze och Alex Schürz från Tyskland ska till samma ort. De lägger snabbt sin lilla hund i Oxanas knä, gör plats i baksätet – och tar med oss.

I bilen berättar de att de åkte tidigt på morgonen för att vandra Muttjöchle-rundleden. Den går från Muttjöchle vidare till Sonnenkopf, över Obere och Untere Wasserstubenalpe och genom högmossen Wild Ried tillbaka till Kristberg. ”Landskapet är helt enkelt fantastiskt. Vi såg till och med en murmeldjur!”, säger Oxana entusiastiskt. ”Vi åker alltid till bergen innan högsäsongen börjar för att ha stigarna för oss själva – och för att få chansen att komma så nära djurlivet som möjligt”, säger Alex.

Paret släpper oss framför vårt boende för natten, St. Josephsheim i Schruns. Det enkla vandrarhemmet ligger i en äldre byggnad som renoverats med fokus på energieffektivitet och återbruk, och drivs idag med ett koncept som bygger på delade resurser: gemensamma kök, sparsamma duschar och sängar som gästerna själva bäddar. Här hålls onödig tvätt och elförbrukning nere, utan att det känns spartanskt. I källaren finns plats för cyklar, och vid infarten står en laddplats för elbilar – små, men tydliga delar i en regional tanke om klimatsmart turism. Framför vandrarhemmet står några bord och stolar, restaurangen är öppen. Melanie och jag slår oss ner, beställer Käsespätzle och öl. Vi sitter länge ute i den milda majkvällen, dricker espresso och låter dagen passera revy tills de första stjärnorna dyker upp på natthimlen.

Mjölkkaffe och almmiljö

Nästa morgon hämtar vi färska bakverk och mjölkkaffe från bageriet och äter frukost i skuggan medan vi väntar på bussen som ska ta oss till nästa äventyr. Vi åker till Latschau för att med Golmerbahn, som ligger bredvid den stora reservoaren, åka upp till Golm – ett berg som tillhör den västra Rätikon-kedjan. Med sina vita kalkväggar påminner Rätikons toppar om Dolomiterna. Bergskedjan ligger på den västra kanten av Östalperna och sträcker sig över Österrike, Liechtenstein och Schweiz. Här reser sig cirka 300 toppar, några nästan 3 000 meter höga. Vårt mål idag är Lindauer Hütte, som ligger på 1 744 meters höjd, direkt under de markanta Rätikon-topparna som Drei Türme, Drusenfluh och Sulzfluh. Kalkformationerna lockar inte bara vandrare utan också klättrare och bergsklättrare, som här hittar rutter i alla svårighetsgrader.

Det är knappt någon trängsel vid Golmerbahn. Gondlarna framför oss svävar tomma uppför sluttningen. Vi stiger av vid mellanstationen Matschwitz, en liten alp. En smal stig kantad av vilda jordgubbar leder oss till en skuggig skogsstig som sluttar brant till vänster. En liten bäck korsar stigen och jag kyler ansiktet med det klara bergvattnet. Snart når vi Maisäß Platzadels. På våren och hösten driver bönderna fortfarande upp sina djur till Maisäß, när dalens ängar redan är slagna men de högalpina betesmarkerna ännu inte är tillgängliga. Maisäß är en traditionell form av säsongsbunden boskapsskötsel som har funnits i Montafon sedan medeltiden. Den fungerar som ett mellansteg mellan gården i dalen och sommarens högalpina betesmarker. Efter att många sådana platser stått tomma under delar av 1900-talet, har användningen av Maisäß återupptagits under senare år – bland annat som del i det regionala arbetet för kultur- och landskapsvård. Att djuren flyttas successivt mellan olika höjdnivåer sprider betestrycket och minskar påverkan på känsliga områden. Samtidigt bidrar det till att det mosaikliknande kulturlandskapet hålls öppet – något som gynnar både biologisk mångfald och skydd mot erosion. De traditionella Maisäß-husen, ofta byggda i trä med låga stengrunder och branta tak, är idag skyddsvärda byggnader. Montafon har tagit fram riktlinjer för hur de får renoveras, så att deras kulturhistoriska värde bevaras.

Byn består av små trähus med stall och skjul. På betet dricker ljusbruna kor vid en vattenpöl. Två kraftiga hästar betar bredvid och jagar bort irriterande flugor med sina svansar. Vi följer stigen till Alpe Latschätz, en traditionell högalp på 1 800 meters höjd. I århundraden har den använts som betesmark för nötkreatur och ungdjur på sommaren. Bilden präglas av saftiga bergängar omgivna av alpbuskar, fjällgranar och enstaka lärkträd. Här står enkla almshyddor med spåntak i typisk Montafon-stil.

Vi vandrar vidare längs Latschätzer Höhenweg. Ängarna omkring oss är täckta av alpenrosor och otaliga färgglada blommor som vi aldrig sett förut. Det känns som en egen liten värld – en blommande och doftande värld som trollbinder en, medan topparna omkring oss blir allt mer snötäckta och overkliga. Plötsligt dyker de ikoniska Tre tornen upp med sina taggiga toppar. Synet tar andan ur mig – de utstrålar en nästan mystisk energi och är ett av regionens mest kända landmärken. Med utsikt över detta spektakulära massiv når vi äntligen Lindauer Hütte – vårt boende för natten.

Berättelser från stugan

Vid Lindauer Hütte välkomnas vi först av en stor skärm med aktuell väderinformation – och sedan av Nadja och Stefan Körbele, som sedan 2023 hyr baslägret för vandrare och klättrare av Alpenverein. ”Det är vädret som oftast avgör dagen i bergen. Men det är ofta oförutsägbart. Ibland har vi haft 15 centimeter nysnö även på sommaren. Många gäster frågar oss var de kan vandra, om det är risk för åska eller vilka vägar de ska undvika vid kraftigt regn. Vi gör alltid vårt bästa för att hjälpa till med ruttplaneringen – och se till att ingen ger sig iväg i fel riktning”, berättar Nadja. Hon började hjälpa till på stugan redan när hon var 14 år. När vandrarhemmet blev ledigt efter pandemin sa hon och Stefan upp sina jobb på ett stort företag för att bli stugvärdar. ”Vi var vänner med de tidigare hyresgästerna och tog chansen”, säger hon. ”Det är viktigt för oss att alla trivs här – som i en stor familj. Och eftersom man bor så avskilt här kommer man automatiskt närmare varandra. Det finns knappt någon mobiltäckning – därför får jag ibland informera gästerna om att deras barnbarn har fötts. Ofta får vi reda på det via fasttelefonen. En gång ringde till och med polisen eftersom en vän hade spårat en vandrare via en app. Signalen bröts strax före vår stuga och vännen fick panik – men gästen hade redan suttit hos oss i flera timmar med ett glas vin.”

Idag är det lugnt. Bara några få gäster har flyttat in i de mysiga, ljusa sovrummen i trä. Vintersäsongen pågår från slutet av december till slutet av mars. Då kommer främst skidåkare, och Stefan spårar varje år en sju kilometer lång kälkbanan ner till dalen. På sommaren är stugan öppen från början av juni till mitten av oktober. ”Under sommarlovet är det riktigt mycket folk här”, berättar Nadja. ”Då går känslan av vildmarken lite förlorad. Att komma hit den första söndagen i juni är perfekt. Då har man nästan hela området för sig själv.” För att skona naturen gäller tydliga regler: Den som sover här tar med sig egen sovsäck eller kan hyra en. Alla tar med sig sitt skräp tillbaka till dalen. ”Många undrar först varför vi inte har några sopkorgar. Men det är en del av vårt koncept.”

I Alpernas trädgård

På terrassen unnar vi oss en tallrik med tre torn med mozzarella-, spenat- och tomatknyten. På menyn upptäcker vi också Enzian snaps. ”Är inte det ett skyddat växt? undrar Melanie. Svaret på våra frågor får vi snabbare än vi anar. Alpengarten ligger precis intill Lindauer Hütte och har öppet idag. Den anlades redan 1907 för att bevara alpina växtarter som är hemmahörande i Rätikon – och för att visa besökare vilka blommor och sällsynta växter som finns här. Monika Schwämmle och Brigitta Schiefenhofer har arbetat här som volontärer i tio år. De förklarar att området runt Lindauer Hütte ligger på en före detta sidomorän av kalksten. Denna morän härstammar från en glaciär som för cirka 8 000 år sedan, efter den senaste istiden, sträckte sig från Drusentor till Gauertal. ”De enorma blocken från Sulzfluh, Drei Türme och Drusenfluh består av kalk – en sedimentär bergart som avsattes i Tethyshavet för miljontals år sedan. Kalk vittrar inte bara mekaniskt genom frost och vatten, utan också kemiskt. Regn tar upp koldioxid, som bildar kolsyra som angriper berget och gradvis löser upp det. På tusen år försvinner sålunda cirka en till tre centimeter kalksten”, förklarar Monika.

På vår vandring genom den alpina trädgården, som är indelad i olika zoner, upptäcker vi blå gentiana. ”Det finns omkring 400 till 500 gentianaarter i världen, främst i bergsområden på norra halvklotet”, förklarar Brigitta. ”I Alperna växer ungefär 40 arter, de flesta med intensivt blå blommor – och många är fridlysta.”

Monika pekar på en kraftig växt med breda, gulgröna blad: gul gentiana. ”Det är från den här man gör Enzian snaps”, säger hon. ”Rötterna är tjocka som ett barns arm och kan bli över en meter långa. De mals, jäses och destilleras. Smaken är bitter, men den har använts som medicinalväxt sedan antiken – mot matsmältningsbesvär och aptitlöshet. Bitterämnena skyddar växten mot att bli uppäten i naturen.”

Vi berättar att vi sett många blommande växter längs Golmer Höhenweg, men att vi ofta inte vet vad vi tittar på. ”Det är precis därför alpträdgården finns”, säger Monika. ”För att hjälpa folk att känna igen det de ser i det vilda.” Och faktiskt – jag känner igen en ljusrosa blomma jag sett flera gånger under vår tur: det är bergbaldrian. En skylt avslöjar också att de vita, anisdoftande blommorna runt stugan är sötväpplingar – växter som bergsbönder har använt i generationer. Baldrian hjälper mot sömnproblem, medan sötväppling sades kunna öka mjölkproduktionen hos kor.

Medan vi fortsätter genom trädgården berättar Brigitta: ”Många vill absolut se edelweiss. Det är en ikonisk alpväxt – men få vet att den egentligen kom till Alperna först efter senaste istiden, från centralasiatiska stäppområden. Här växer den idag i glesa bestånd – och den är fridlyst, eftersom den förr ofta plockades eller grävdes upp.” Genom Alpengarten, som anlades redan 1907, vill man öka förståelsen för den alpina floran – och samtidigt bidra till dess skydd.

På så vis blir trädgården inte bara ett slags botaniskt uppslagsverk i naturen, utan också en del i det konkreta arbetet med att bevara både landskapets biologiska mångfald och den traditionella kunskapen om växterna.

Murmeldjurets vissling

Därefter gör vi en liten tur mot de tre tornen. Vi blickar längtansfullt mot deras toppar. Utsikten där uppifrån måste vara fantastisk. Men just nu ligger det för mycket snö på de alpina stigarna för att vi ska kunna klättra upp. Det kan också vara en anledning till att det är så lugnt på Lindauer Hütte. Melanie och jag sätter oss på en sten, tar fram våra snidningsverktyg och börjar bearbeta träet med utsikt över de massiva bergssluttningarna. Plötsligt hör vi en varningssignal. ”Det måste vara en murmeldjur”, säger Melanie, knipar ihop ögonen och letar bland klipporna. Även om vi inte ser någon, vet vi genast vad vi vill snida av våra träklossar: två murmeldjur.   

Det börjar bli kyligt. I Lindauer Hütte värms bastun upp och vi sätter oss i den sköna värmen. Det doftar av tallbarr och varmt trä medan vi svettas här uppe, långt bort från vardagen. Innan vi går och lägger oss delar vi på en Enzianschnaps. Den smakar verkligen extremt bittert, men också mossigt och jordigt. Ute har ett åskväder dragit upp. Medan det åskar och blixtrar över oss kryper vi in i våra sovsäckar. Att sova mitt i bergen, i den till synes oändliga vildmarken – och ändå väl skyddad – är otroligt mysigt.

Nästa morgon vaknar vi utvilade och stärker oss med frukostbuffén som Nadja redan har förberett. Färskt bröd, pålägg, marmelad och varm kaffe ger oss energi för dagen, som denna gång börjar tidigare. Det är oväder på väg, så vi vill ge oss av tidigt. ”Blixten slog ner i vår grannstuga Kühboden i natt. Den brann ner helt. Turligt nog var den inte bebodd ännu, eftersom alpdriften oftast börjar först i början av juni. Ingen har kommit till skada – korna som vistas här som sommargäster har inte flyttat in ännu”, berättar Nadja medan vi dricker en avskedskaffe tillsammans.

Snabb nedstigning

Utanför hänger dimma i bergen, luften är sval. Vi drar åt jackorna, tar på oss ryggsäckarna – och ger oss iväg mot dalen. Det är nästan smärtsamt att nu steg för steg lämna bergen. Det börjar regna medan vi vandrar genom granskogen som skyddar oss från de första dropparna. Tyst går vi nedför berget, helt upptagna av tankar om de senaste dagarna. En del var inte möjligt så tidigt på året, men istället fick vi andra saker helt för oss själva. De få möten vi hade var desto mer intensiva – kanske just för att alla är lite mer lugna i försäsongen. Och kanske kunde vi också bidra lite till att avlasta den alpina naturen under högsäsongen.

Stigen slingrar sig lugnt ner i Gauertal, ett grönt band mellan branta kalkstensklippor. Strax bakom stugan betar kor och hästar på saftiga ängar, medan de mäktiga väggarna av Drei Türme och Drusenfluh skär mot himlen högt ovanför oss. Om och om igen öppnar sig utsikten bakåt mot de klippiga bergen, som fortfarande är täckta av vita snöfläckar. Bredvid stigen porlar Gauerbach, smältvatten glittrar mellan stenar och rötter. Ju längre ner vi kommer i dalen, desto mildare blir landskapet, tills vi mellan ängar och spridda gårdar kommer fram till Latschau, där den klara reservoaren markerar slutet på denna stilla lilla resa.

Jag stänger ögonen och ser återigen den ensliga bergvärlden med sina pudersockertoppar framför mig, som från och med nu alltid kommer att vara en del av mig – och som måste skyddas. Kanske också genom att besöka den när alla andra inte redan är där. För naturens egen skull – så att dess tysta skönhet får förbli som den är. Och så att även de som kommer efter oss får uppleva den så orörd och magisk som möjligt.

Region: Montafon (Vorarlberg, Österrike)

• Läge: 39 km lång dal i södra Vorarlberg mellan bergsgrupperna Rätikon, Silvretta och Verwall.
• Huvudorter: Schruns, Tschagguns, Gaschurn, Silbertal
• Höjdintervall: ca 600–3 000 m.ö.h.
• Turism: Året-runt-destination för vandring, skidåkning, klättring.
• Särskilt: Modellregion för hållbar turism sedan 2024 (Österrikiska Umweltzeichen).
• montafon.at

St. Josephsheim, Schruns

• Ombyggt kloster/vandrarhem med restaurang
• Enkelt, delat boende med klimatvänligt driftkoncept (självbädd, gemensamma utrymmen, elbilsladdning)
• sanktjosefsheim.at

Lindauer Hütte

• Belägen på 1 744 m under Drei Türme
• Drift: energisnålt, avfall bärs ned, vattenförbrukning begränsas, ingen mobiltäckning
• Alpengarten intill: grundad 1907 för att bevara alpina växter
• lindauerhuette.com

Miljömärkning & modellregion (sedan 2024)

• Certifierad enligt Österreichisches Umweltzeichen für Destinationen
• Integrerat arbete med besöksspridning, klimatvänlig mobilitet, natur- och kulturarvsskydd

Besöksspridning & säsongsbalans

• Aktiv styrning mot för- och eftersäsong
• Förlängd vandringssäsong, anpassade öppettider i alpina anläggningar
• Minskat slitage på vegetation, störning av djur, avlastning av infrastruktur

Hållbar mobilitet

• Montafon WildPass inkluderar lokaltrafik
• Fokus på kollektivtrafik, elbilsladdning, kabinbanor med grön el
• Turtäthet anpassas efter säsong (ex. Kristbergbahn ↔ Silbertal)

Kultur- och landskapsvård

• Aktiv bevarande av Maisäß-kultur: fäbodar som används i säsong för bete
• Regler för renovering och brukande av Maisäß-byggnader
• Stöd för lokala jordbruk i marginalområden

Natur- och artskydd

• Ca 30 % av Vorarlbergs yta är skyddad, inkl. Natura 2000
• Lindauer Hütte och omgivningar ingår i biotopskydd
• Alpengarten dokumenterar och informerar om hotade alpina arter