Fredrik på Midtre Stølsnostinden - 2,001m
Den 1 juli klev jag ut på en stig med en plan så enkel att den kändes ouppnåelig: bestiga alla Norges fastlandstoppar över 2000 meter inom ett år. Vad som började som ett stillsamt svar på bergens lockrop blev det mest högljudda och oväntade kapitlet i mitt liv – och, på något sätt, ett nytt fartrekord: 68 dagar, 21 timmar och 59 minuter för att nå alla 377 toppar och som förste svensk stå på varenda en.
Om du föreställer dig ett rekordförsök som en lång, rak linje av triumfer, låt mig tillföra lite färg: tolv dagar och hundra toppar in hade mina knän förklarat krig. Artros – skarp, förödmjukande, totalt övertygande – förvandlade varje steg till en argumentation. Att stå på ett ben kändes som balansövning för överlevnad. Att gå nedför en trätrappa kändes som en liten Himalayaexpedition. Att ge upp såg, för en stund, ut att vara det mest ärliga alternativet.
Ett år tidigare hade min läkare förklarat öppet krig mot mina knän: “Du kan aldrig mer springa.” Orden slog ner som ett knytnävsslag i ansiktet. Att springa, klättra, röra mig obehindrat genom vilda landskap hade varit min livlina – mitt syre. Utan bergen, vem var jag då? Domen var mer än en medicinsk utsaga; den var en livskris som spårade ur till depression. Var jag dömd att byta ryggar mot en livstid på platt asfalt? Jag vägrade kapitulera. Drömmen om höga höjder brann för starkt. Desperat började jag söka nätet igenom efter svar – letade efter varje metod, varje glimt av hopp som kunde hålla drömmen vid liv tills knäna var starka nog, eller redo, för operation.
Jag gav inte upp.
Varför? Därför att äventyr sällan handlar om de rena, logiska skälen. Det handlar också om de orimliga: den envisa stoltheten som säger, “Inte den här gången.” Skulden jag kände gentemot partnerna som lagt om sina liv, gentemot sponsorerna som litade på mig, gentemot bergen som sett mig brytas men ändå fortsatt kalla på mig. Framför allt handlade det om kärleken till bergen själva – den särskilda, trotsiga skönheten i norsk sten och is som på sitt sätt får resten av livet att kännas både mindre och skarpare.
Fart i bergen är en märklig sak. Rör dig långsamt och du ser varje lav; rör dig snabbt och allt destilleras till ren känsla. Jag tror att båda har sitt värde. Det här projektet handlade inte om att rusa förbi skönheten – utan om att hedra den genom att dyka upp, gång på gång, oavsett i vilket skick jag var. Det visade sig att gå fort kunde vara ett sätt att uppmärksamma, precis lika mycket som att gå långsamt.
Erik Grek på väg mot Nord for Midtre Hestbreapiggen - 2,131m
Jag satte aldrig ut för att jaga norrmannen Sindre Kolbjørnsgards rekord på 73 dagar. Sindre var tvärtom en del av orsaken till att jag började – hans ödmjukhet och den rena enkelheten i hans förhållningssätt gav mig mod. Men rekord är smittsamma. Efter tre explosiva dagar i Hurrungane med Mats Sagbakken, när vi bockade av hela massivet som ett pärlband av toppar, slutade möjligheten att slå Sindres tid vara en matematisk fråga och blev istället en utmaning.
Det fanns oförglömliga människor som bar mig. Sebastian, Ivar, Petter, Øyvind, Mats, Erik, George – ni lyfte mig när benen ville lägga av. Sindre delade sin kunskap med öppna händer. Min familj – mamma, pappa, syster – trodde på mig när jag knappt själv gjorde det. Sponsorer och hundratals följare skickade uppmuntrande ord som kändes som bränsle. Till er alla: tack. Från djupet av ett mycket trött hjärta – tack.
Det fanns också komiska ögonblick. Halvvägs in i försöket insåg jag att jag tappat tio kilo – inte den sortens bieffekt man planerar för, men den fick alla mina kläder att fladdra som flaggor. Jag lärde mig hur snabbt en kropp kan förändras. Jag påmindes också om den mänskliga logistikens absurditeter: sakerna man faktiskt packar jämfört med det man önskar att man hade, de frystorkade måltiderna som ändå bar en genom dagarna, GPS-signalerna som retades som en blyg ren.
Och det fanns rädsla. Min klätterkarriär var nära att ta slut på K2 år 2019 – en katastrofal expedition som ritade om min relation till risk och lämnade mig med år av smärta och tron att jag aldrig mer skulle kunna springa. På K2 blev jag infekterad av en amöba. Jag pissade blod, kräktes och sket på mig samtidigt. Några år senare kom fler dåliga besked från läkare, hårda samtal med verkligheten, och jag fick lära mig att leva med en mindre uppsättning av självklarheter. Artros i knäna. Brosket var praktiskt taget borta, vilket förklarar den brutala smärtan. Ben mot ben. Ändå försvann aldrig längtan efter att klättra Norges 2000-meterstoppar. Julia och Morten Helgesens bok Norges fjelltopper over 2000 meter blåste liv i gnistan. Jag lovade mig själv ett år för att se dem alla. Jag höll inte riktigt kalendern – tydligen föredrar jag snabba löften – men jag höll syftet.
Den här resan lärde mig också något brutalt och avgörande: bergen är inte immuna mot tiden. Glaciärernas skuldror drar sig tillbaka, ryggar tystnar under nya vädermönster. Att klättra är att bevittna, att markera det som ännu finns och det som redan förändras. Det är en lärdom jag bär med mig – att naturens vördnad alltid är sammanflätad med ansvar. Älskar du ett landskap, måste du också vara beredd att vara dess försvarare.
Store Styggedalstinden Mats Sagbakken
Det finns en teknisk poäng för den nyfikne: Norges 2000-meterslista spänner över vilt varierande terräng – från knivskarpa ryggar i Hurrungane (ett massivt område i Jotunheimen känt för sina dramatiska och stridslystna toppar) till långa, vindpinade tillfarter och glaciärövergångar. Varje topp är en egen liten expedition: vägval, väderläsning, de små mänskliga ritualerna som håller dig både i rörelse och vid sans. Är du klättrare lär du dig att läsa kartor och sten på ett nytt alfabet. Är du inte det hoppas jag att detta ändå ger en känsla för de många landskap som vävdes in i det här rekordet.
Rekord är till för att inspireras och förbättras. Jag hoppas att någon slår mitt. Rekord får oss ur sängen, får oss att träna, tänder samtal om gränser. Men sanningen är att det här handlar mindre om tid på en klocka och mer om ett liv som återerövrats. Jag återuppbyggde, steg för envist steg, en tro på att jag fortfarande kan överraska mig själv. Jag tappade vikt, vann berättelser och fann ett nytt projekt: att bygga upp styrka “som Herkules” (min fysioterapeut skrattar åt den exakta måttstocken för det målet), samtidigt som jag skapar en dokumentär som blir en hyllning till dessa toppar – ett visuellt kärleksbrev till Norges höga land.
Vill du ha bevis? Bestigningarna är verifierade av fjelldatabasen.no och du kan följa linjerna på min Strava- och inReach-sida: https://live.garmin.com/fredrik_strang. Siffrorna är prydliga; upplevelserna är kaotiska. Båda är viktiga.
Norge: jag har varit i över nittio länder och på alla kontinenter, men dina landskap fick mig ändå att tappa andan. Var stolt över detta land. Skydda det ömt och beslutsamt.
Fredrik på väg mot Veobreahesten Østtoppen - 2,148m
Från leden: Dagboken (30 juni – 17 september)
Nedan fortsätter jag, direkt hämtat ur dagboken. Strategi, sammanbrott, skratt, whiteouts och de små mänskliga detaljerna som gjorde projektet möjligt. Varje block nedan är hämtat ur dagboken jag förde under färden.
4 juni – “Äventyrare sökes.”
En månad före start skrev jag i princip en modern Shackleton-annons: “Har du modet – eller galenskapen – att ta dig an utmaningen? Ingen lön. Isiga vindar. Långa dagar av svett, skavsår och självrannsakan. Möjliga tvivel och existentiella kriser. Belöning? Osäker. Ära? Kanske.” Det var halvt skämt, halvt allvar. Jag visste vilken sorts människor som krävdes – de som hungrar efter det hårda, som gillar typ-3-nöje. Annonsen drog till sig några av de rätta sorterna, och för det är jag evigt tacksam.
Dag 1–13 – Explosionen: 108 toppar på 13 dagar
Vi öppnade rasande. Tio toppar första dagen i Gjendesalperne; dag tre hade vi samlat 35. Planen – basläger, dagsturer, väderfönster – var kirurgisk: slå läger, samla, återvänd, vila, upprepa. Men bergen skrattade åt vår ordning. Planer var ingenting; planering var allt. Dag sex tog vi 15 toppar (57 totalt på 6 dagar), en 30 km lång dag med 2 800 höjdmeter som lämnade oss både utmattade och elektrifierade. Vi jagade bra väder, undvek djupsnö när det gick, och lärde oss att föredra “gör något” framför “vänta på perfektion.”
Jag minns en rad ur dagboken där jag undrade om jag skulle sakta ner och njuta mer av bergen eller hålla momentum. Jag hade satt målet att göra projektet inom ett år och planerat för årstiderna. Men de första veckorna hade en annan plan: jag trivdes med att gå fort. Ändå påminde förnuftet mig om att för att komma långt måste man ibland sakta ner.
Dag 17–25 — Topp 132, 144, 151… långa dagar och ännu längre skratt
Det fanns dagar med helt absurda logistiska upplägg och ett ljus som var rent magiskt. En dag gjorde vi nästan 40 km och 20 timmars bergsterräng, korsade Veobrean och avslutade över ett månlandskap i mörker. En annan dag löd bildtexten: “Om du gillar ett hav av lösa stenar och block i brant terräng – kopiera min rutt.” Humorn höll oss mänskliga. Vi firade små segrar: en god kopp kaffe på en rygg, ett perfekt tajmat väderfönster, en solnedgång som fick trötta ansikten att se ut som helgon.
Men dagboken är uppriktig om kostnaden. Vid dag 25 skrev jag: vi bränner i snitt 8–9 000 kcal per dag och det finns i princip inget sätt att fylla på det. Jag hade tappat vikt och styrka; kroppen var ett urladdat batteri. Den ärliga raden löd: “Jag måste återhämta mig innan kroppen går sönder.” Så jag tog en planerad paus: en topp till, sedan hem, mat, styrketräning och sedan tillbaka ut. Den pausen räddade mig från veckor av potentiella skador.
Hellstugutinden Sebastian Jonsson
Baslägermetoden — så vi faktiskt planerade
Dagboken förklarar logistiken i praktiska termer: sätt upp ett strategiskt basläger (Tyskerleiren i Leirdalen är ett exempel), gör dagsturer för att samla toppar, återvänd för att sova, fylla på och upprepa. Väderplanering och konservativa ruttval visade sig vara den enskilt viktigaste riskhanteringsrutinen. Baslägermetoden ser tråkig ut på papper, men är genial i praktiken.
Slutet av juli — Rondane, sjukdom och vädrets lynne
Vid ett tillfälle fick jag ett veckolångt avbrott: jag låg helt utslagen i sängen med ett virus. Dagboken var kompromisslös: de små jäklarna kan stoppa även den mest tornadoliknande motivationen. Jag återhämtade mig, bara för att sedan möta ett väder som kändes som ett prov: slask, is, whiteout. Rondane förvandlades till Bambi-på-is-dagar; tempot sänktes, och projektet handlade mer om kloka val än om bravad. En rad i dagboken löd: “Vädret kommer fortsätta testa oss… men jag tror inte på tur, så vi planerar smart.”
200+-milstolpen — Breheimen och karaktärsbygge
Dag 39: över 200 toppar. Vi hade planerat en travers i Breheimen och prognosen blev bister — 20 m/s vindar, is på ryggarna. Ändå tog vi alla målen. Dagboken kallar det “karaktärsbyggande.” När man läser de raderna känner man sotet i lungorna och tillfredsställelsen av att ha pressat sig igenom. Lärdomen upprepades: veta när man ska pausa för säkerhet, veta när man ska trycka på eftersom förhållanden och energi stämmer.
Hurrungane — vändpunkten (och ögonblicket då rekordet började kännas möjligt)
Hurrungane var tekniskt, vackert och brutalt. Vi tog alla 38 Hurrungane-toppar över 2000 meter på tre dagar. Dagboken låter som någon som försöker andas medan han beskriver ett knytnävsslag — utmattad, öm, nästan delirisk av tacksamhet. Jag tackade Mats Sagbakken för att han var “stark som en oxe, skicklig som en bergsguide,” för det var han. Den tredagarsattacken blev en vändpunkt: efter det kändes rekordet inom räckhåll. Kostnaden? Knän som skrek och nätter där jag försökte sova medan smärtan ebbade och flödade.
Mitt i projektet — vintern smyger sig in, partners betyder allt
Bergen bjöd på whiteout, nysnö, isiga stenar. En dag valde vi bort Vesle Galdhøpiggen eftersom risken på isiga stenar inte stod i proportion till belöningen. Jag lärde mig att välja plan B oftare och att värdesätta partners som visste när man skulle trycka på och när man skulle säga “nej.” Ivar Marthinusen, Sebastian Jonsson, Erik Grek och andra figurerar genom dagboken som stabilisatorer — människor som delade rutter och bördor och lyfte moralen med skämt och precisa stegjärnsrörelser.
Erik Grek på väg mot Bakarste Skagsnebb - 2,093m
Chansningen på Slettmarkshøe S2 — att lita på magkänslan
En anteckning läser som en minithriller: navigation i whiteout, en chansning på en västlig glaciär utan full isutrustning, en förrädisk hal vägg på ryggen och en nedväg tillbaka till säkerhet som var “på gränsen till dålig.” Vi tog beslutet att köra, och vi hade tur. Den dagen lärde mig att erfarenhet är viktigt, men lika viktigt är ödmjukheten att acceptera tur som en faktor. Jag skrev: “Jag litade på magen, och vi chansade…” — ett språk som fångar den precisa blandningen av självförtroende och kalkylerad risk som håller dig vid liv.
Sista fasen — 360, 364, 373, 376… mållinjen närmar sig
Vid dag 64 hade jag nått 360 toppar. De sista veckorna var lika delar vördnad och smärta. “Allt i min kropp gör ont,” skrev jag i en anteckning, och förklarade sedan varför jag ändå fortsatte: för att jag lovade mig själv att omfamna smärtan, att avvisa den moderna fixeringen vid bekvämlighet. Jag skrev också tacksamhet: Sindres hjälp, Georges sällskap på Falketind, Eriks närvaro när smärtan var outhärdlig. Dessa små sociala stygn var de sista trådarna som hindrade hela väven från att falla isär.
Natten före sista toppen — tystnad, tacksamhet, ett enda andetag
Dag 67: 376 toppar. “BARA EN TOPP KVAR!” noterar dagboken, men löses sedan upp i meditation: att ta in atmosfären, att minnas stödet från partners, familj, sponsorer och följare. Inlägget var rått: en värkande tacksamhet och en känsla av overklighet. Den sista toppen — Urdadalstinden SV2 — blev en stillsam sista akt efter en sommar av buller, comeback och livsbekräftelse.
Jag kan inte fullt ut beskriva tyngden som både landade på mig och lättade från mig när jag rörde vid rösstenen på den oansenliga toppen, placerad mitt i ett hav av resliga 2000-metersberg. Jag blickade ut över horisonten, och i varje riktning väcktes minnen — varje bestigning ett kapitel, varje rygg en läxa, varje storm en påminnelse om livets sköra och dyrbara livlina. I de ögonblicken kände jag hur min äventyrsanda återantändes, som en glöd som burits genom vind och snö, nu åter lysande.
Det var en märklig blandning av känslor som sköljde över mig där jag satt i stillheten: delvis tillfredsställelse, delvis sorg. Vilken otrolig resa det hade varit. Hade någon sagt till mig den 1 juli att jag skulle bestiga alla Norges 2000-metersberg på bara 68 dagar, skulle jag aldrig ha trott dem. Jag kunde inte ha förstått uppdragets tyngd — kostnaden, skönheten, den rena storheten. Och ändå var jag här: trött, märkt, fridfull och djupt tacksam.
På den toppen blev det en halvtimmes tyst tacksamhet — ett tacktal riktat inte till en publik, utan till bergen, följeslagarna och till livet självt. Det var också ett farväl, ett varsamt avslut på ett kapitel. Inga nya planer trängde sig på, ingen ungdomlig hunger efter “nästa” sak. Istället fanns bara tacksamheten för att jag fått leva min dröm, inte styrd av andra trådar, ledd av min egen kompass. Jag var, i det ögonblicket, min egen general. Tiden var min ägodel. Och jag var nöjd.
Fredrik på sista toppen, Urdadalstinden SV2 - 2,005m
Lärdomar bergen lärde mig (kort, skarpt, praktiskt) — hämtat ur dagboken
Basläger + loopar = hållbarhet. Sätt upp, gå rundan, återvänd, vila. Det låter tråkigt, men det håller både knän och sinne i brukbart skick.
Energimatematiken är brutal. Räkna med 8–9 000 kcal/dag under stora bergsdagar; planera logistiken därefter eller ta pausen.
Partners betyder mer än ego. Bra partners vet när man ska trycka på och när man ska hålla dig tillbaka. Sebastian, Ivar och Mats räddade dagar – och sannolikt månader.
Vädret kommer alltid vara en karaktär. Läs prognoser, men var redo att byta kapitel när vädret skriver ett nytt manus.
Tekniska chansningar kräver ödmjukhet. Chansningen på Slettmarkshøe S2 gick hem en gång; låt inte framgång förvandlas till arrogans.
Slutord — varför detta betydde mer än en tid på en klocka
Rekord är förkortningar för större berättelser: om återuppbyggnad, gemenskap, och om att bevittna platser innan de förändras. Jag har varit i över nittio länder och klättrat på alla kontinenter, och ändå överraskade Norges toppar mig med sin skönhet och variation. Den här resan var mitt sätt att säga ja till livet efter ett mycket offentligt sammanbrott på K2. Det var ett sätt att bevisa för mig själv att motgångar inte alltid är slutet — ibland är de testet du överlever och lär dig av.
Vill du ha de råa bildtexterna, fullständigt filmmaterial eller exakta inlägg från dagboken jag använt, så finns allt på mitt IG-konto: https://www.instagram.com/fredrik.strang/. Dagboksanteckningarna ovan är hämtade ordagrant eller fritt parafraserade direkt ur dessa inlägg.
Med ödmjukhet, humor och ett par mycket ömma knän — tack till alla som gick ens några meter med mig. Till nästa person som hör bergen kalla: gå. Bergen kommer lära dig saker du inte visste att du behövde.
Med ödmjukhet och tacksamhet,
Fredrik Sträng
https://www.instagram.com/fredrik.strang/
En rolig fotnot för den nyfikne läsaren
Hurrungane — den tredagarsblixten — är en kompakt, teknisk lekplats: branta ryggar, plötsligt väder och sten som håller dig ärlig. Om du någonsin besöker området, ta med både tålamod och en god partner. Och om du blir besatt av listor och toppar, akta dig: bergen kommer alltid att hitta ett sätt att lära dig ödmjukhet.
Fredrik på Søre Nål på Knutseggen - 2,072m
Om Fredrik Sträng:
Fredrik, har bestigit sju av jordens fjorton 8,000m toppar, satt ett Guinness världsrekord i klättring (Officiella 7 Summits och som förste svensk), Sveriges manlige äventyrare två gånger, medlem i anrika The Explorers Club och föreläser om ledarskap, kommunikation, beslutsfattande och krishantering. Han är även auktoriserad klippklätterinstruktör.
Tack till mina sponsorer:
#zinzino_partner #zinzino #HillebergtheTentmaker #Hilleberg #Suunto # SuuntoVertical #AdventureStartsHere @suunto #ecoflow #powerstation #solargenerator #solarpowerbank #äventyr #solenergi #solarpower #teampixel #google #pixel @group.boston #bostongroup #teamboston @granitbiten @dacarla.se #glutenfri
