Walkabout I Sareks utkant.

På vandring över Sjnjierak.

Jag vill göra en walkabout, som Australiens aboriginer säger. Göra en andlig resa till fots. Gå ensam och samtala med naturen. Eller för att citera Henry David Thoreau: "Jag har aldrig haft ett sällskap som var så angenämt som ensamheten." Den här gången får det bli en vandring bortom Sareks vanliga färdvägar. Bra idé för en walkabout, tycker jag. Kosan ställs till ett lågfjäll som jag länge sneglat mot, Kabla. Det ligger i högfjällens utkant. Där har jag aldrig varit och därför vill jag dit. Att utforska oprövade marker är alltid stimulerande. Framför allt vill jag vara ensam på en plats som inte kräver dramatisk natur för att vara intressant. Som inte lockar andra vandrare. Kabla saknar de höga toppar och djupa dalar som kännetecknar centrala Sarek, men massivet har ett spännande geografiskt läge i obemärkt närvaro. Som jag ser det tillhör Kabla Sarektraktens helhet. Den som söker stillhet i vildmarken hittar den ofta där få andra letar.

Utsikt från Sjnjierak mot Kvikkjokk.

Kabla bildar en ensam ö i skogshavet. Massivet har sin egen lyskraft, omgärdat som det är av vidsträckta och väglösa skogsmarker. Topografin bildar en stor svällande platå. Är ungefär två mil i öst–västlig riktning, och drygt en halv mil från norr till söder. Kartan antyder att norra sidan ger utmärkta vyer mot Sarektopparnas högresta silhuetter. Den utsikten vill jag se. Ofta har jag sneglat mot Kabla under mina vandringar från Kvikkjokk mot centrala Sarek. Ofta har jag tänkt att dit borde man bege sig, men aldrig kommit mig för, trots att försummade trakter ofta bjuder på något extra. Nu är tiden inne. Den här gången ger jag efter för min nyfikenhet.

En regnbåge öster om Sjnjierak.

Kvällsregn i en liten tjärn uppe på Sjnjierak.

Utsikten mot Vallespiken och Tarrekaise längst bort.

Packningen blir lätt och anpassas för en veckas färd. Min amerikanska superlätta ryggsäck (HMG) väger bara ett kilo i tomvikt. Den rymmer allt jag behöver: tältet som är ett litet Hilleberg Nijak, en tunn dunsovsäck, en extremt lätt dunjacka (Rab), lätt luftmadrass (ThermaRest), regnkläder, litet gaskök (Jetboil) och proviant – två påsar frystorkad mat per dag, samt soppa, bröd, pålägg, kaffe och kex för frukostarna. Till fotografering använder jag en liten kompetent kamera med normalobjektiv som dock inte kan bytas ut, en Leica Q3. Det är en viktkompromiss. Den här gången är jag mer intresserad av fördjupade tankar än häpnadsväckande bilder. Allt som allt väger packningen 13,5 kilo vid start vilket är ganska lätt och godkänt. Något kilo upp eller ned gör ingen märkbar skillnad. På fötterna har jag valt robusta lågskor (Alfa Piggen). Jag föredrar dem framför att gå med tunga kängor som har höga skaft. Lätta skor gör stegen lättare och sinnet gladare. 

På väg från Sjnjierak mot det kuperade område med urskogen.

Intressant topografi söder om höjden Sjuhttátjåhkkå. Björkskogen dominerar här.

Kabla breder ut en vågig högplatå mellan 700 och 1200 meter över havet. Det samiska ordet avser ett bågformat trästycke i övre delen av en kåtadörr. Förmodligen har fjället fått sitt namn för att landskapet har viss likhet med trästycket. Massivet ingår i naturreservatet Kvikkjokk-Kabla fjällurskog som bildades år 2000 för att skydda områdets kontinuitetsskog. Så kallas numera gamla urskogar som aldrig har kalavverkats. Inom reservatets låglänta partier dominerar barrträden. Med ökad höjd kommer man in i fjällbjörkens domäner. Högst upp möter skogen den öppna fjällheden. Eftersom Kabla omringas av denna ovanligt orörda skog vill jag jämföra min naturupplevelse i urskogen med känslan på kalfjället. Vilka sinnesstämningar främjar de två naturtyperna?    

Utsikter mot sjön Guolle Gardavrje.

På eftermiddagen den 27 juli 2025 lämnar jag Kvikkjokk och följer den korta stigen upp på det populära utsiktsfjället Sjnjierák för övernattning. Därefter väntar stiglös terräng. Nästa dag kämpar jag genom tät skog i ett landskap där avrundade höjder och några sjöar skapar en kuperad labyrint. Topografin kan förstås inte jämföras med det storskaliga nätverket av dalar och branta toppar i Sareks inre, men trakten här fascinerar på sitt eget gåtfulla sätt. Orienteringen sköter jag med karta och kompass, som alltid. Jag använder inte GPS. Det gamla sättet att orientera tvingar mig att verkligen läsa landskapet, inte bara följa en pil på prylen. Terrängen är kuperad och på håll framträder flera milda fjälltoppar.

Mellan Sjnjierák och skogshöjden Sjuhttátjåhkkå ser jag björnspillning. Gammal, men tillräckligt färsk för att höja min vaksamhet. Björnen gör skogen till en ännu vildare plats. Jag börjar vissla och slå aluminiumstavarna mot varandra – ett metalliskt ljud som kan avskräcka björn. Marken är frodig, med tolta, stormhatt och högt gräs – en biotop som attraherar björnarna på sommaren. Vegetationen står tät, och överraskande möten är ingen önskedröm. Långsamt kommer jag närmare sjön Ubmasjk. Terrängen dit är tung att vandra, men skogen växer vackert. Så orörd. Och luften är myggfri! Måste ha varit en torr vår häromkring. Stillheten gräver sig in i mitt sinne, som om jag rör mig i förhistorisk tid.

Östra änden av sjön Ubmasjk, med Pårtefjällen i Sarek i bakgrunden.

Efter lunchen vid sjöns västände följer jag södra stranden och får ta i ordentligt för att komma genom mycket besvärlig och lutande terräng med träd och snår, högväxt vegetation och mängder av block med hålor emellan. Skorna blir genomblöta. Ändå – och det förvånar mig – känns det tillfredsställande att gå här eftersom det är ytterst sällan någon människa trampar omkring i dessa aviga marker. Orördhet är inte bara en konkret kvalitet, det är också en stämning som belägrar tanken. Avlägsna urskogar personifierar det känslofyllda begreppet vildmark, kanske tydligare än högresta fjällmassiv. Skogen är en mer fruktbar miljö än kalfjället och den rymmer en större biologisk mångfald. Där skogen kunnat växa oberörd av människan, talar den för sig själv. 

Reservatet som bildats här är tvivelsutan en framgång för landets naturskydd. Längs fjällkedjan finns de sista stora urskogarna i Sverige. Eftersom de flesta ligger på statlig mark har de kunnat fridlysas relativt problemfritt. Svårare är det med urskogar på privat mark då principerna för egendomsrätt ställs mot naturskyddets värden. Med det i åtanke är fjällens pärlband av stora statliga skogsreservat en nationalskatt för framtiden. Mycket svårare, ekonomiskt och politiskt, är det att bevara de urskogar som finns kvar på privat mark i fjälltrakterna och övriga landet. Men jag släpper den funderingen. Samhällsproblem kan förgifta sinnet när man är på vandrande fot. Fokuserar istället på träden. För en dialog med landskapet.

Nästa läger blir vid östra änden av sjön Ubmasjk. Norr om den framträder flera Sarektoppar i Pårtemassivet. De flesta känner jag igen utan att se på kartan – de är som gamla vänner. Ett lågtryck drar in, och regnet håller mig kvar till nästa eftermiddag. Marken har blivit vattensjuk och skorna är redan dyngsura. Men luften känns varm och med kortbyxor är det befriande att bara klampa på. Att sätta skorna på blöta partier ger stor frihet – en märkligt njutbar feeling fast fötterna är sura.

Min färdväg leder söder om knallen Läjbbávárto. Jag siktar mot sjön Läjbbájávrre, där en skoterled till Aktse passerar. Att den existerar tyder på en annan skillnad mellan detta avskärmade skogsrike och centrala Sarek. Till Kabla kommer människor främst under vintern på skoter, medan sommarens ödslighet nästan är total. Inom Sareks högfjällsvärld är det tvärtom. På vintern, då skoterförbud gäller i nationalparken, är det mer folktomt än på sommaren. En annan sak tänker jag på. Gammelskogen här omkring gömmer med stor sannolikhet förekomster av sällsynta svampar, mossor och andra hotade arter. Den förvissningen gör skogen ännu mer levande, även om jag inte stannar för att botanisera. Vetskapen att biotopen är rätt och den biologiska mångfalden stor, räcker just nu. Granarna står majestätiska som pelare med barken fårad och tjock som elefanthud. Några når gissningsvis 30 meter i höjd. På marken ligger omkullvräkta stammar och ruttnar. De kallas lågor.

Kvällsjus över Nuortap Njánnjá, 1054 möh..

Framme vid skoterledens kryssmärken förstår jag att leden inte är till någon hjälp för en vandrare. Här finns ingen stig, bara träd och snår. Kartan varnar för snårskog, och den har rätt. Terrängen är ett vått och trassligt inferno med björksly, videbuskage och myrdrag. Att komma fram en kilometer tar mig nästan två timmar. I dessa lägen kopplar jag på min inre autopilot – den som får mig att trampa på utan att tänka, utan att känna efter. Jag bara går och går för att komma framåt. Som en zombie. Det är en beprövad metod i krävande marker. Tankarna slocknar när jag klafsar fram som en älg. Det rensar skallen, men vid trädgränsen på Kablaplatåns sydsluttning är jag utmattad. Kroppen säger ifrån. Jag slår läger medan kvällssolen börjar visa sig. Himlen spricker upp. Och jag somnar snabbt.

Strålande gryning på södra sluttningen av Kabla.

Nästa morgon har himlen blivit klarblå och luften mycket varm, men kroppen påminner mig om gårdagens strapatser. Ändå ger jag mig av direkt, upp mot Kablas högsta topp, Stuortjåhkkå, 1191 möh. Jag kan helt enkelt inte låta bli i detta makalösa väder. Trots en viss stelhet känns fjällheden som en injektion av frihet. Här uppe är stegen lätta, sikten gränslös, himlen nära. Den sagolika urskogen jag såg igår lever ännu kvar i gott minne, men fjällets öppna landskap gör mig mer upprymd än skogens slutna ridåer. Det är verkligen stor skillnad mellan skogarnas och fjällviddernas natur. Kalfjället öppnar upp synfältet medan skogen sluter det. Men förstås, båda har kvaliteter på egna meriter. Dagens väder förstärker min euforiska känsla för fjället. Kablas långsträckta vidder böljar med lena konturer. Ingen annan natur överträffar kalfjällets frihet en dag som denna. Fjällheden gör varje steg till en dans.

Spår av fyrhjulingar på Kabla. Trist påminnelse om att inget längre är helt orört.

Temperaturen stiger – det måste vara närmare 25 grader – och en mild vind svalkar skönt. Förhållandena är perfekta för vandring på den ödsliga platån. Jag kan se till världens ände. Men så dyker en överraskning upp. Just som jag når toppen av Stuortjåhkkå och i stillhet beundrar utsikten mot Sareks riviga silhuetter i väster och Lapplands blånande skogsland i öster, får jag syn på en hel hord av människor där jag nyss har gått. Är detta möjligt? På bortglömda Kabla? Jag går ner för att möta dem, ett femtiotal soldater från Boden ute på fjällövning.

Uppe på Stuortjåhkå, 1191 möh.

Min illusion om ensamhet krossas i ett slag. Nog är deras närvaro en tillfällighet, men ändå förändras min sinnesstämning. Mitt förhållande till fjällnaturen är känsligt för nyanser i vädret, terrängen och inte minst ödsligheten. Förnuftet säger mig att alla har rätt att vara här, men känslan protesterar. Lyckligtvis försvinner soldaterna snart ur sikte, och jag fortsätter i min självvalda ensamhet norrut, mot höjden 1135 för att därifrån bättre kunna omfamna vyn mot Sarek. På vägen dit ser jag ett par jaktfalkar som övar luftakrobatik strax ovanför huvet. De voltar i luftens obevekliga klarhet och upphäver tyngdlagen. Föreställningen blir kort innan de flyger ned i dalen. Eftersom inget teleobjektiv kommit med, behöver jag inte fundera på fotografering, bara njuta av de eleganta rovfåglarna.

Vy mot öster från Stuortjåhkå mot sjön Vistájávrre och en liten bit av vattenmagasinet Tjaktjajaure.

Precis som förväntat är utsikten från höjden lika inspirerande som jag antog. Rakt under fötterna ligger Rittakdalen överraskande djupt nedskuren och där vet jag att Kungsleden slingrar sig fram, fast den inte syns. Dalens mörka skogsmatta bryts bara upp av en del glimmande sjöar och trädfria myrar. Faktiskt ger dalgången ett smalare intryck än kartan hintar om. Ovanför sluttningen på andra sidan, stegrar sig en radda höga Sarektoppar. Jag betraktar dem med behaglig distans – både geografiskt och emotionellt.

Vy från höjden 1135 möh mot Pårtefjällen i Sarek.

Gamla vänner i Sarek, Skájdetjåhkå (pyramiden i mitten) och Gådokaskatjåhkkå (med takåsen till höger).

Många av topparna har jag bestigit förr. Men deras magnetism har inte längre samma påverkan på mig. Utmaningen har bleknat med åren, men fascinationen finns kvar fast på annat sätt. Fjällivets brygd av äventyr och prestationer, skönhet och naturkunskap smakar lite annorlunda efter alla färder jag genomfört. Numera kan jag se på en topp och tänka: otroligt att jag har varit där. I dag kan detta konstaterande räcka. Hellre vill jag betrakta fjällen än svettas på deras sluttningar. Njuta av formerna, färgerna och topparnas roll i landskapet. Fotografera om ljuset påbjuder. En walkabout gör man inte för strapatsernas skull. 

Östra delen av Rittakdalen med sjön Rittak.