Selfie vid start med Thomas och Claes i bakgrunden.
Egentligen finns det tre sorters kajakpaddlare. De som gillar utmanande vågor, de som föredrar lugna farvatten och de som gillar både och. Jag tillhör sistnämnda gruppen. Troligen gäller det även för de andra som jag paddlat med varje höst sedan millenieskiftet. Vi tar väder och vatten som det kommer. Och alltid sticker vi ut i oktober. Från början var det jämnt sista helgen i den månaden som gällde. Färden skulle vara käck och kärv på senhöstars vis. Ett obligatoriskt dopp var påbjudet i det ofrånkomligt kalla vattnet och korta dagsljuset. Sedan två år har vi ändrat stuket en aning. Nu gör vi turerna i början på oktober och får därmed lite mera dagsljus. Och det sedvanliga doppet har blivit valfritt efter behag. Det märks att gossarna blivit äldre på gamla dar.
Här har Anders fotograferat gänget. Från vänster: Claes, Claes, Thomas, Nils och Lasse.
Anders vid startplatsen.
Det var Anders Tysk som drog igång det hela i slutet av 1990-talet. Anders är känd som en av de mer erfarna ledarna i Stockholms Skridskoseglarklubb. Han är en oförvägen skrinnare och israpportör som gärna paddlar mellan de kalla säsongerna. En höst samlade han ihop ett antal kompisar i förskingringen. Paddling stod på programmet. Från början var det ett drygt tiotal entusiaster som deltog. Jag kom med i gänget något år efter de inledande turerna. På senare tid har det blivit flera manfall.
Grusstranden vid Södra udden på Ringsön.
Klipporna på Ringsöns västra sida.
Lunchrast vid stranden.
Södra udden på Ringsön.
Ljusdagrar som gör både målare och fotografer lyriska.
Under mer än två årtionden har vi paddlat i Ostkustens alla skärgårdar från Gräsö i norr till Sankta Anna i söder, men oftast i Stockholms vidsträckta övärld. Som sig bör har vädret växlat mellan kallt och milt, storm och stiltje. Och successivt har turerna blivit en tradition lika stark som Julen. Ett år utan våran höstpaddling i kajakerna skulle vi uppleva som ett förlorat år. Nästan i alla fall.
Under årets paddling blev vi bara sex gubbs, förutom Anders och jag, Thomas Adler, Claes Bleckberg, Nils Olsson och Lasse Samrelius – det oförtrutna järngänget. Vi ville återvända till en riktigt favorit, Södermanlands skärgård. Startplatsen skulle bli i naturreservatet Stendörren. Bra ilägg där. Vad ingen visste var att vi prickade in ett par dagar med lugnet före stormen.
Onsdagen den första oktober puttade vi ut kajakerna på vattnet och paddlade iväg. Först genom den småskurna och skyddade arkipelagen inom naturreservatet. Sedan vidare ut på en småguppig fjärd över till Ringsö med blicken mot havshorisonten som löstes upp i ett bländande solglitter rakt söderut. Brittsommar rådde, och en laber vind som gav oss utmärkt tillfälle att höstnjuta. Tur att vi inte är seglare, tänkte jag. Paddlingen var mycket skön, och det gick oavsiktligt ganska fort när vi inte behövde parera någon ihållande vind eller passerande vindby.
Landstigning på Ringsön.
Vid Ringsö sydspets, mellan Örudden och Södra udden låg en grusig strand som blev dagens lunchplats. Ringsö är den största landplätten i denna oexploaterade skärgård. När vi kommit upp på stranden tog snacket fart – som alltid. Jag hade inte träffat någon av de andra under året som gått. Och de andra hade inte heller setts på ett tag. Det var upplagt för många snackisar.
Jag passade också på att knalla runt i naturen med kameran. Några få meter bakom rastplatsen låg en liten insjö som av någon anledning kallas Sandrevlarna på kartan, möjligen för att den har en sandbotten. Ljuset mejslade fram klipporna på Ringsö utsida som kom till sin rätt. Vädret var bästa tänkbara för både paddling och fotografering, med mörka moln över havet i söder, och blå himmel ovan oss. Solskenet försvann av och till bakom en molnkant. Brytpunkten gav upphov till måleriska dagrar av det slag som romantiska skärgårdskonstnärer, typ Gottfrid Kallstenius, brukade avbilda. Jag försökte göra samma sak fast på ett enklare sätt – med kameran. Det skulle bli mer av Kallstenius stämningar på denna tur.
Underbara ljusdagrar i Sörmlands skärgård.
Vi fortsatte lojt paddla genom Djupsundet mellan Ringsö och Hartsön och kom in i den sörmländska skärgårdens intressantaste ölabyrint kring Björkskär. Lojt ja, höstturerna går inte ut på att avverka långa sträckor med kajaken. När vi kan vill vi njuta av den mysiga kajakfeelingen, plus den närgångna kontakt med skärgårdsnaturen som den lilla farkosten förmedlar så bra. I Djupsundet passerade vi tätt intill det högsta klipporna i denna skärgård, Hargberget på Hartsön 40 meter över havet.
Molnspeglingar vid Björkön.
Vi rundade Hartsön och fick med det ögonkontakt med utskärgården som utkristalliserades i ett brett panorama ända bort till de mytiska kobbarna kring Garkast längst ner i söder. På de blanka vattenytorna målade molnen sina egna spegelbilder. Hänförande tavlor i ett abstrakt formspråk avlöste varandra, och abstrakt var känslan att glida fram med kajaken över dessa motiv som sprack itu och sedan återbildades. När vi till slut hade hittat en lämplig lägerplats på näset mellan Björkskär och Kidskär och tältet blivit uppsatt, behövde jag sträcka på benen. Tog kameran och vandrade runt på ön för att uppleva stämningen ur ett landbaserat perspektiv.
Skärgårdstallarna väcker beundran, ödmjukhet och en stor lust till fotografering.
Vem pallade upp detta flyttblock. Slumpen.
Södermanlands skärgård är den mest orörda och vildmarksartade av Sveriges många vidsträckta skärgårdar. Att det förblivit på det viset kan vi tacka de sörmländska godsägarna för. Herresätena på fastlandet upplät inte sina öar till sommarhus. Öarna är utan sportstugor och den enda bebyggelsen som förekommer är några få gårdar med bofasta på de största öarna. Alla andra är obebodda.
En tall på Kidskär.
En annan härlig egenskap med denna kust är naturens plötsliga förvandling från innerskärgårdens rediga barrskogsöar till den yttre skärgårdens små och oftast kala holmar. När vi paddlade på de inre vikarna såg naturen ut som en klassisk vildmark i ett bergigt skogs- och sjölandskap. Några paddeltag senare öppnade sig havshorisonten bakom gatten mellan öarna vilket förklarade vår position. Det var verkligen ingen insjö vi befor. Tångruskorna talade sitt eget språk, medan molnen rullade över himlen och lätta regnstänk föll innan vi hittade lägerplatsen. Lagom till skymningen var det dags att dona med mat och dryck. Inget fick lämnas åt slumpen. Måltiderna brukar alltid vara heliga på dessa höstliga utfärder.
Seriös förberedelse av middagen på Björkön.
Glad stämning innan förtäring.
Skärgården visade upp sig från sin bästa sida. Aldrig blir den så vacker som stilla höstdagar med vattenytor i bleke. Tystnaden var fulländad. Inga båtar hördes, inget flygplan brummade i skyn, inget tätortslarm nådde hit ut från fastlandet. Det enda naturliga ljudet som viskades fram var ett svagt kluckande från stränderna där vattnet sakta rörde sig trots vindens frånvaro. Jag behöver knappast tillägga att ödsligheten kändes total, ända tills någon i gänget drog ett skämt och alla flabbade högljutt. Det hör också till dessa turer.
Kvällsstämning vid lägerplatsen.
Nästa dag gav oss samma fridsamma väderlek och blickstilla spegelbilder. Vi rundade Björkskär med dessa många satellitöar; en samlad gruppering som utgör ett fridlyst fågelskyddsområde under andra delar av året. Ännu ett argument för hösten. Några knölsvanar svepte förbi. I övrigt var fågellivet mycket återhållsamt. Utåt havet blockerades horisonten av en radda holmar och skär.
Längs Björköns utsida dagen efter.
Några svanar flyger förbi över stilla vatten.
Denna dag paddlade vi på trängre vattendrag. Vi passerade genom sundet norr om Björkskär och fortsatte genom den centrala vildmarksarkipelagen för att nå kanalen Långösundet, där turens andra lunchrast intogs. Efter det kom vi ut på den märkliga fjärden Tvären som är nästan cirkulärt rund med stor vattenvidd. Dess ovanliga form har en geologisk förklaring. Allt tyder på ett meteoritnedslag, ungefär som vid Siljan. Tvärens djup är stort, cirka 80 meter, och berggrunden på bottnen har annan sammansättning än det omgivande urberget. Troligen inträffade kraschen för ungefär 460 miljoner år sedan (ordovicium).
Tillbaka i Stendörrens naturreservat.
Vi smekte längs Ringsöns norra strand med Tvärens vida yta på styrbords sida. Passerade sedan in genom Stendörrens smala gatt och avslutade där vi hade börjat. Cirkeln slöts. Epilogen blev också en sorts belöning, eller snarare fin inramning. Dagen efter drog stormen Amy in över Sverige. Att paddla kajak genom skärgården i den blåsten hade varit en helt annan historia än vår lugna eskapad. Det hade knappast varit roligt ens för oss som ibland gillar utmanande vågor.
