En bister februarikväll år 1306 lurade klanhövdingen Robert Bruce sin brorson John Comyn, till kyrkan. Ur skuggorna gled plötsligt Robert fram med ett svärd. Några snabba hugg och John låg död på stengolvet.
När Robert Bruce mördat sin rival John Comyn, blev han kung av Skottland, men det startade även ett blodigt krig klanerna emellan.
Svärdet i stenen
Vandringsleden passerar de platser där klanerna utkämpade bittra strider mot varandra, men även mot Englands kung. Det gör vandringen till ett spännande äventyr där du även får bekanta dig med Svärdet i stenen. Informationstavlorna berättar om ett liv fattigdom och armod där enda glädjen var whisky, som gav upphov till ytterligare elände.
Du får utmanande höjdskillnader på fotvrickande stigar, men även pittoreska byar som tagna ur Midsomer murders.
Vi gillar visserligen att sova i tält men det skotska vädret blev en utmaning. För att göra vandringen behaglig sov vi oftast på campingplatser och avslutade resan på hostel. För att kunna torka upp inför hemresan.
Det var ett upplägg som uppskattades av deltagarna.
Kick Ass, hostel
Vår vandringsresa bestod av tre delar. Några dagar i Edinburgh, i början och slutet samt däremellan själva vandringen på WHW.
Vi vandrade från norr till söder på West Highland, vilket är tvärtemot den officiella stäckningen. Men, det är vackrast i slutet på leden, dvs längst upp i norr, vid Fort William.
Från vår startpunkt vid Fort William (som alltså är den officiella slutstationen) tog vi oss söderut till vårt mål i den lilla byn, Crianlarich. Det innebär att vi gick lite mer än halvvägs på WHW. Dock gjorde vi avstickare till bland annat Ben Nevis (högsta berget).
Ofta stannade vi två nätter på lägerplatserna, vilket är att föredra. Många turister stressar igenom West Highlands och hinner inte njuta av en öl på den lokala puben, eller bada i floden.
Jag får väl avslöja resultatet för vår grupp och på första plats kom M, som hade gått imponerande 161 km. Naturligtvis gick vi tillsammans men ibland vill vissa gå lite längre, eller lite högre upp på berget.
The Underground city
Inledde resan med två dagar i Edinburgh. Och ja, säckpiporna tjuter dygnet runt till turisters glädje och invånarnas fasa. Det är mycket trappor vilket gav god träning. Strax bredvid parlamentet (ja, Skottland fick till slut lite självstyre) klättrar vi upp för den slocknande vulkanen, Arthurs Nest, med magnifik utsikt över staden och havet. Vill du ha socialrealism, besök The Underground City, en sorts katakomber där de fattigaste invånarna levde under dåliga sanitära förhållanden.
- Du kunde känna lukten av Edinburgh på långt håll, berättade vår guide (en arbetslös poet).
Ovanpå katakomberna byggdes tolvvåningshus. Dåtida skyskrapor. De översta våningarna nåddes med stegar vilket fick till följd att berusade personer föll ned och dog, enligt vår guide.
I Edinburgh bodde vi på Kick Ass, ett klassiskt hostel från 1970-talet, som fick en välbehövlig medelålderskris när vi anlände. Det där med att lite äldre hikers inte skulle kunna bo bland ungdomar är ju rent nonsens, framförallt när väggarna pryds av Trainspotting. Kultklassikern långt innan de var födda.
Fort William
För att komma till högländerna tog vi först pendeltåget från Edinburgh till Glasgow. Byte till dieseldriven rälsbuss som tog oss uppför branta backar till startpunkten Fort William.
Den enkelspåriga banan snirklar sig allt högre upp och ger oss en fantastisk utsikt Loch Lomond.
Fort William var ursprungligen ett fort som den engelska kungen använde mot de upproriska skottarna. Vi går längs floden Nevis, till lägerplatsen, nedanför Ben Nevis (det högsta berget i Skottland).
Passerar en av inspelningsplatserna för filmen, Braveheart, med ikoniska slutscenen där Wallace skall erkänna sig besegrad men istället ropar ordet ”freedom”. Naturligtvis finns samma citat på väggen i vårat hostel, Kick Ass. Vad vore annars. Statisterna som användes i filmen kom just från Fort William och trakterna däromkring.
På lägerplatsen träffade vi vår kompis L, som hade solovandrat hela West Highland Way, på enbart 4 dagar. Vilken bedrift. Hemligheten var att hon gick solo och slapp prata, berättade hon, skrattande. Gruppen bestämmer sig för att erövra Ben Nevis. Stigen var tekniskt svår och ett ymnigt regn tvingar de flesta av återvända till tältlägret. Att kunna avbryta för att undvika skador är en viktig förmåga. Ändock, stort grattis till M, som var först uppe på toppen av oss alla.
Midsomer murders
Vaknade så där lagom glad eftersom det hade regnat och att packa in våta prylar är inte det roligaste. Planen var att ta oss till Kinlochleven, 24 km bort och vildcampa halvvägs. Planen gick i stöpet och istället blev det en mammutmarsch i regn och blåst. Kinlochleven är en av alla dessa prydliga trädgårdsstäder, som tagen från Midsomer murders, vars invånare har ett snett leende till turisterna.
- Yes, but it´s all to quiet in the winters, beklagade sig en kvinna.
Men puben var trevlig, märkligt dock att det var samma personal som i mataffären.
Återigen fuktig morgon. Det jobbigaste med tältning är den ständiga närvaron av väta. Oavsett hur varmt det är, finns där alltid nåt våt.
Stabil frukost inför vår tuffaste strapats, The Devils Staircase.
Namnet kommer från några byggnadsarbetare som genvägen över berget för att dricka whisky på puben.
The Devils Staircase
Uppåt uppåt i flera timmar. Fuktigt varmt och skjortan klibbar. Paus vid en liten damm.
En skylt upplyser om att det Kinlochlevens vattenreservoar, men varnar för folk som har drunknat i dammen. Så det är Midsomer Murders trots allt.
Högre upp och och vinden pressar dig mot stupet. Med blodsmak i munnen når vi äntligen krönet på Devils Staircase.
Framför oss den karga dalen Glencoe, inspelningsplats för både Highlander och Bond-filmen Skyfall.
Tältade vid Skottlands högsta skidbacke. Stormen slet i tälten så att pinnarna lossnade.
River turns red
Granskog som i en John Bauer saga. Skylten berättar att på denna plats blev Robert Bruce utsatt för ett bakhåll år 1306, av (sin döde brorsons) klan. Floden färgades röd. Några år senare hämnades Bruce för bakhållet.
Vildcamping vid floden. Vi badar och vattnet är ljummet.
En hjort börjar gå runt bland våra tält. Obrydd över vår existens.
På närbelägna puben berättar ägaren att hjortarna har blivit tama eftersom de vet att vi inte är jägare.
Barrträden ersätts av lövskog och en het fuktig värme får våra kläder att klibba. Några modiga i gruppen tar ett dopp i bäcken med ångrar sig omedelbart när myggen anfaller.
En flat sten framför mina fötter. Här stod legenden Svärdet i stenen. Svärdet har rostat, men stenen står kvar.
Äntligen är våra tältnätter över när vi tar in på Crianlarich Youth Hostel. Det är en trevlig by men skällande hundar får den att likna, Hem till byn.
Med hjälp av dieseldoftande rälsbuss befinner vi oss åter på Kick Ass hostel, men denna gång som hjältar. Ägarna gratulerade oss till vår prestation och ungdomarna fick maka på sig för våra stinkande ryggsäckar.
Tar segeröl på Grassmarket Square (som tidigare var avrättningsplats). Puben har det ironiska namnet, The last drop, och som inredning finns det mycket riktigt hängsnaror.
Sammanfattningsvis smakade vattnet klor och frukosten hade inte utvecklats sedan språkresorna på 1980-talet.
Stort tack till alla medvandrare, och att ni behöll ert goda humör trots vädret. Ses nästa år på Irland.
Text & Foto; Anders Hermansson
Våra bästa tips:
Tälta i början och på campingplatser. Avsluta med hostel i Edinburgh
Ta ”rälsbussen” till Fort William och vandra söderut på West Highland Way. Längs med leden finns det tåg och buss-anslutningar.
Skippa torrfoder och ät på pubar, som även har vegetariskt.
