Jag har tränat hela våren och sommaren och kände mig väldigt redo. Planen var att gå hela vägen upp till Söre Osen men fick avbryta halvvägs, men jag är varken nedslagen eller ledsen över det. Jag hade planerat att göra en kortare tur på 3-4 dagar här hemma innan resan men insåg också att jakten startar typ 1 september och det gjorde att tiden inte räckte till.
Så måndagen den 18 augusti hoppade jag av bussen i Bjurberget runt 7-tiden på morgonen. Strålande solsken och jag rynkade lite på näsan åt asfalten jag skulle behöva gå på för att ta mig till Röjden för att hoppa på Finnleden. Som tur var fick jag skjuts av en tjej de första 1.5km så jag slapp asfalten och dagen kändes genast bättre. Grusvägen slingrade sig lång och tystnaden var total. Nu var det på riktigt. Det var jag och min väska och inget mer. Jag var supertaggad och knatade på, höll ganska rask takt med mina 15kg på ryggen men ville komma långt innan vägen vred sig och jag skulle gå i solen i värmen. 
Röjden kom och passerades, Fall var nästa by och då vände Finnskogleden upp i skogen. Det var varmt men som vanligt mycket svalare i skogen, trots att jag vadade i knähöga blåbärshav. 
Myggen var obefintliga, men det ständiga uppförslutet var motigt. Jag hade missat att fylla på vatten där jag borde och tog en chansning på att nästa sjö skulle duga, för vattnet började ta slut.
Här är den första läxan jag lär mig. Det är nog första gången i mitt liv som jag gått törstig och inte kunnat dricka vatten när jag velat från kranen. Och resterande av vandringen kommer vattenförsörjningen göra mig stressad, och det här är något jag behöver fundera på hur jag vill göra nästa gång. Jag hade räknat på att göra varm mat 3 gånger om dagen, men det går ju åt vatten till det med. Och maten som jag hade med mig gjorde mig väldigt mycket mer törstig än maten jag vanligtvis äter. Bär tungt kontra vara törstig?
Sjön gick inte att komma åt riktigt. Så jag väljer att fortsätta. Det börjar bli eftermiddag och det börjar kännas i kroppen, trots regelbundna pauser för att byta sockar. Jag passerar ett vattendrag med en sjö vid sidan av, och sedan kommer en ledkorsning. Jag kan här ta en alternativ väg som inte är lika krävande klättring uppför Älgklinten eller fortsätta över Älgklinten, en klint till och sen några km senare ha en brunn med dricksvatten enligt kartan. Jag väljer att leta efter en åtkomlig sjökant för att slå läger för kvällen och göra ett annat val imorgon när jag är utvilad.
Men sjökanten nås aldrig. Det är sly, det är vass, det är skog och det är sluttningar. Ingenstans går mitt tält att slå upp. Och efter att ha letat i 30min så är jag inte mindre törstig eller mindre stressad över vattenbristen. Alternativa vägen visar ca 8km till ett vindskydd vid en sjö så jag börjar ge mig in på den. Men det är högt sly, bara en markerad stolpe syns och sen inget mer. Jag inser att det alternativa vägen inte är ett alternativ. Inte utan vatten. Så jag går tillbaka till vattendraget, filtrerar och kokar upp 3 liter vatten och tänker att antingen får jag bryta för jag blir dålig, eller så får jag bryta för jag dör av törst. Det fanns en glänta någon kilometer bort där jag kunde slå upp tältet och gjorde läger för natten.
Natten var varm, och jag hörde hur det grymtade längre bort i skogen under natten. Men sömn gör underverk, och jag vaknade vid 6-tiden och packade ihop allting. Med 7 dl vatten kvar skulle jag ta mig över Älgklinten och vidare till vattenbrunnen. Nu gällde det att sätta fart innan solen skulle täcka hela gränsgatan och göra mig för varm.
Läxa nummer två. Myrar. Jodå, det står allt i broschyren om finnleden och visas även tydligt på kartan att det är mycket myrmarker. Det har varit torrt länge och det är tur det för mig. Vissa delar av leden finns det inte spänger, utan det är bara en stig mitt i myren eller längs kanten av myren. Och jag vet inte om det är en hälsosam respekt eller en fix idé jag får för mig, men myrarna gör mig rädd. Jag är inte superstark och jag vet inte om jag tar mig upp om jag klaffsar ner mig vid sidan av. Det läggs till listan att läsa mer om och att försöka bilda mig en vettig uppfattning om hur vanskligt det är. Denna resan går det bra, så länge man inte står still någon längre stund och har bra fart så funkar det att klaffsa på. Där det fanns spänger låg många fortfarande under mossa så fick känna mig för med stavarna innan jag tog mig fram. Men jag var rädd.
Älgklinten var vertikal klättring, vilket var lite obehagligt med tung ryggsäck. Hade det varit blött eller väldigt blåsigt hade jag avbrutit. Med med mina stavar tar jag mig upp, och kan njuta av utsikten medans jag mumsar på massa blåbär.
Läxa nummer tre. Tveka är bra. Jag hade inte tagit mig upp på ett säkert sätt dagen innan. Alla de timmarna gåendes hade sugit kraften ur mina ben, det hade varken varit njutbart eller säkert. Det fanns en glänt strax brevid picknickbordet där jag hade kunnat slå upp mitt tält här på toppen, men jag hade samtidigt varit knäckt. 
Sittandes här och inse hur långt jag hade gått, vad jag hade klarat av själv och att jag var ett hinder förbi av två till vattenkällan gjorde mig gråtfärdig av lättnad och stolthet så check på att gråta på en klint i Norge!
Med lättare steg satte jag av mot nästa klint och peppade mig själv för att passera myrmarken där i mellan i svackan. Det var en fröjd att komma in på vanlig skogstig när man hade kämpat mot blåbärsris och myrmark, och nu var det inte långt kvar till dricksbrunnen.
Lycka! Klart dricksvatten som var det bästa jag varit med om. Visst hjälpte alla blåbär mot känslan av att vara törstig men herregud vilken lättnad och känsla av att dricka kallt och klart vatten.
Efter välbehövlig paus, torkat upp tältet efter nattens dagg så såg jag på kartan att det vankades grusväg en längre sträcka. Dagen blev bara bättre och bättre och jag skulle snart vara framme vid Medskogen och vindskyddet som låg vid ett vattendrag.
Och här kommer läxa nummer fyra. Sträckan på kartan och rekommenderad ledbrytning är inte alltid den bästa för mig. Enligt broschyren skulle man gå Röjden - Medskogen som en etapp. Den är ca 27km totalt och med väldigt mycket stigning. Kanske jag bara är långsam och försiktig, men jag hade inte klarat den etappen inom rimlig tid eller med rimlig ork. När jag kommer fram till Medskogen har jag avlagt totalt 33km sedan starten dag ett, och jag är jäkligt glad att de var uppdelade i två dagar. Jag har tagit god tid på mig och det har varit njutbart för kroppen och själen. Tanken var att gå max 15km per dag, men det var svårare att passa in tältplatser (allting lutar överallt här) och vattentillgång. Och 15km på topo kartan är inte 15km i verkligheten - man går inte rakt.
Natten till dag tre vaknar jag tidigare och fryser. När jag dricker vattnet är det mycket kallare än kylsåpskallt. Den fuktiga luften från ån gör det ganska kyligt och jag önskade att jag hade tagit med mig några tepåsar och inte bara kaffe. Klockan är bara fem och jag har räknat en kaffe per dag så jag dricker bara varmt vatten till gröten.
Dag tre vankas mycket grusväg men lite stigning och längre sträcka, 25km. Jag är taggad på att slippa myrmarker och skog så jag packar ihop tidigt och sätter fart igen. Men första delen av leden i Medskogen norröver är lite strulig. Jag går fel, det är inte uppmärkt, ungskog har tagit över och det är jobbig mark att gå på. Tuvor med högt gräs och det är vanskligt för fötterna. Det hela drar ner humöret men så snart jag kommer igenom känns det lite bättre. Då och då blir det grusväg och fina vyer.
Det är djupa trollskogar och höga berg. Men det är också skoterstig och traktorstig med vattenansamlingar och högt sly. Mellan grusvägarna börjar det kännas mer som ett bootcamp än en avslappnande vandring. Och det är här jag börjar fundera på vad för typ av vandring jag vill ha och varför. Jag går för att jag gillar den framåtdrivna rörelsen, för att efter 15min har jag hamnat i något slags meditativ tillstånd som bara avbryts av andra människors närhet. Därför väljer jag skogen och självsamheten. Men när jag hela tiden måste fokusera på var jag sätter mina fötter så försvinner ju även en del av den här njutbarheten för min del.
Jag skyndar på sista kilometrarna till Haldammen och till de öppna stugorna. Regnet hänger i luften och jag har trampat fel med höger fot, samtidigt som jag träffar myggorna för första gången och det är många och ettriga. Väl framme i Haldammen tejpar jag högern och vilar i en öppen stuga en halvtimme innan jag ger mig på jakt efter vatten. Skyltarna gör mig förvirrad och jag känner hur jag börjar ge upp. Min hälsporre på vänster fot har gett sig till känna efter all hård grusväg och jag minns jag tänkte att myrarna var nog inte så dumma ändå med sitt mjuka underlag.
Med två onda fötter, irritation över att inte hitta dricksvattenbrunnen så ser jag över mina alternativ. Jag har gått 58km av de 104km som är planerat. Mat har jag gott om. Jag kan ta en vilodag här i Haldammen i en stuga och sedan fortsätta igen men jag är orolig över fötterna, så länge som jag kämpat med min hälsporre vill jag inte börja om helt igen. Enligt broschyren så är det tre dagar kvar: 18k, 19km samt 9km. Alla tre med krävande vandring för höjdskillnader och mängder av myrmarker. Jag tittar på kartan och försöker läsa av om jag kan korta ner etapperna men tycker inte det passar med sovplatser eller vatten. Och om jag går en dag till så är jag väldigt långt ifrån ett bra ställe att avbryta vandringen. Haldammen är sista stället som funkar ok att bryta på och jag väljer att göra det.
Nu när jag kommit hem och de har gått två veckor så känner jag att jag gjorde rätt i att bryta. Vandring för mig ska ändå var njutbart till största delen. Fötterna värker fortfarande men det är inte helt förstört och herregud vad kunskaper jag fick med mig.
- Jag vill bli starkare. Jag vill känna att jag kan gå ner mig i myrmarken och ta mig upp själv, och jag vill känna mig piggare på vandringarna. Så nu börjar träningen för nästa års vandring, mer uthållighet och mer styrka.
- Om man tappar sin be free filterflaska så ska man inte av lathet försöka ta upp den med stavarna. De kan skapa hål i flaskan. Men om man gör något så ogenomtänkt så kan man köpa en ny flaska från Hydrapak (typ 750ml) som passar till filtret. Gött va?
- Nästa tur ska det läggas om mat så jag slipper använda vatten till matlagning vid lunch. Även om det går snabbt är det bökigt och jag värderar dricksvattnet mer. Kanske till och med att någon frukostgröt får stryka på foten för att dra ner på vattnet. Och jag hade för mycket mat med mig. Nästa gång ska de få plats en cola zero och en liten chipspåse för toppturen, men dra ner på mellanmålen. Dessutom ska jag ta med mer egengjord mat för att slippa all salt/krydda från de frystorkade rätterna.
- Det kändes säkrare att sova i ett vindskydd än i tältet på marken. Särskilt med de grymtade grisarna i färskt minne. Och antalet flacka ställen för ett tält var nästan obefintliga. Finnskogleden kräver hängmatta eller anpassning till DNT-stugor/öppna stugor/vindskydd längs leden för att det ska bli njutbart för min del.
Vill man ha oändliga skogar och tysthet så kan jag rekommendera Finnskogleden som går längs gränsen mellan Sverige och Norge. Jag mötte en person på leden som var ute och rastade sin hund, och tre holländare i Medskogen som skulle fota vid den fina träbron. Två träffar på tre dagar, det gör susen för självsamhetsbehovet.
Är ni nyfikna på Finnskogsleden så är den uppdelad i två delar, varav den södra är en STF signaturled ( https://www.svenskaturistforeningen.se/guider-tips/leder/sodra-finnskogleden/ ). Jag gick norra delen. Men se upp i researchen, det finns två finnskogsleder som blandas hejvilt på nätet. En i Hälsingland vid Bollnäs, och denna som går längs norska/Svenska gränsen i Värmland.
Det finns väldigt många facebookgrupper med information och bilder från leden, samt några youtubevideos med. Det finns en broschyr att beställa från Turistbyrån där det finns uppmärkt med kallkällor och vattenbrunnar (och även DNT stugor, vindskydd mm), men ta det med en nypa salt. En brunn t.ex. had en hink utan botten och ingen annan möjlighet att ta upp vatten. En annan låg hela ställningen som ett plockepinn och jag gav upp på att försöka innan jag börjat ens.
Men jag tror att jag kommer tillbaka. Att gå klart de sista tre dagarna känns görbart oavsett mängden myrmark, då med mycket mindre packning.
Ah, och om någon vill veta vad en taxi kostar från Haldammen till närmsta by Flisa med hotellmöjligheter så var det i slutet på Augusti 1300NOK ca. Värt varenda krona!
