Expedition Östafrika; Lake Turkana och den händiga människan

Massajerna från il-loitai och il-purko klanerna tyckte aldrig att samburu folket tillhörde samma stam. Allt sedan dess har jag drömt om att möta både samburu och turkana-folket. Jag var helt oförberedd på mötet, för min gode vän Jeff fick för sig att vi skulle flyga till Laikipia via Turkana sjön och se hur utvecklingen gått i Sibiloi National park. Så det var först när den legendariska krokodil - och utflödet till Nilen sjö dök upp under oss som jag började fatta vart vi var på väg. Landning i vad som tycktes rena öknen. Det var torrt, hett och en varm vind mötte oss när vi steg ur och en parkvakt från Borana-folket, som en gång i tiden var fiender till samburus. Ack de har fortfarande sådana dramatiska anletsdrag, detta ökenfolk!

Eftersom vi blott hade 2 timmar på oss, så valde vi att åka till den förstenade skogen i stället för Koobi Fora, dit jag drömde mig, eftersom det var här som vi först fann spår efter homo habilis, den händige människan. I stället hamnade vi uppe på en klippa, som bjöd på en hänförande utsikt över denna omgivning, vars plats bevarat både förstenade träd och spår efter vår händige släkting. Detta besök var för mig hela resans höjdpunkt, eftersom ett av mina hobby projekt är människans ursprung. Den här känslan av att tillhöra detta område, är rent afrikanskt och är helt klart en liten DNA-markering. Sällan upplever jag ett område med en sådan lycka och frid som vissa platser i Afrika!

Efter två timmars underbar tur, präglad av nya idéer, så flög vi tillbaka söderöver mot Laikipia som jag heller inte besökt förut. Ett frodigt område strax i närheten av Aberdare kedjan och med utsikt över Mount Kenya. Vårt mål var nu Loisaba Wilderness Lodge, en privat park driven av några välbeställda italienare och jänkare. Loisaba skilde sig en hel del från Masai Mara. Främst genom att det var så backigt, buskigt och områdets vilt bara dök upp utan förvarning, som man alltid får i öppna Mara. Parken är känt för oryx antiloperna, Grevys sebra och nätgiraffen. Vilka vi såg både från häst och fordon. Allting är så sanslöst vackert, så mest sitter man häpen och funderar på hur priviligierad man är som får chansen att uppleva detta!

Under tiden jag var i Afrika fortsatte jag få en massa förfrågningar om att bli Facebook-vän och jag kan tyvärr inte ta emot mer vänner, hur gärna jag än vill, så jag har satt upp den här sidan som ni kan gilla och på så vis följa de rapporter jag lägger in. Här finns alla nyheter. 

Se foton från hela resan här!

Expedition Östafrika; Safari i Masai Mara; Ett återbesök

Jag har nyss stigit innanför dörren efter två veckor i Östafrika. Jag ler med hela ansiktet. Det är gåvan man får med sig från världens äldsta kontinent där leendet föddes, Östafrika. Så fort jag landar på JK Airport känns det hemtamt. Det trots att det är 12 år sedan jag var här sist. Då knallande genom Kenya och Tanzania för att göra en film om en vandring i Massajland. Jag märker direkt att Nairobi förändrats till det bättre. Helt klart har en växande medelklass anlänt, för överallt syns fina bilar, nya affärer, jag ser inga unga män som förut gick omkring i horder på gatorna i jakt efter jobb eller sysselsättning. Det är rent och överallt byggs det. Främst av kineser. Jag är här på vad min mycket gode vän Jeff Willner kallar en Expedition för Gentlemän, så efter en natt i Nairobi så flyger vi till hans camp Kensington Mara West, placerad högt uppe på Oloololo Escarpment och som erbjuder en fantastisk utsikt över vad jag tycker är världens bästa nationalpark - Masai Mara.

En av nattvakterna är Joseph Olekitmebe från il-siria klanen som jag aldrig stötte på under vandringen år 2000, mest för att de fanns i västar Massajland och vi gick nordväst. Däremot kände han till att min gamle massajpartner som jag känner som Lekinjot Olotira, men turister som Moses från Talek, hade startat en egen turistorganisation, där han och hans fru, en av dem, var chaufförer. Jag kände inte ens igen Talek, hans by, när vi passerade genom på en game drive och därför träffades vi aldrig. Jag pratade med den andra av mina massajpartners år 2000 Oleleuka, han il-loitaioch Lekinjot il-purko, och han skulle komma till campen jag bodde på, men han dök aldrig upp. Mest för att jag glömde hans telefonnummer hemma. Alla har mobil i Kenya. Jag hörde dock ryktesvägen att han satsar på en politisk karriär och det behövs, för massajerna är fortfarande marginaliserade av de ledande klanerna i Kenya.

 Jag gjorde min första safari Masai Mara 1990 under cykelturen från Nordkaptill Sydkap. Då var de en lång resa från Nairobi på urusla vägar och jag delade tält med 6 andra. Safarin skedde i endera en Landrover eller en matatu, en sorts minibuss, och det var svårt att få bra foton, men likväl var det en höjdpunkt i livet. När jag gjorde massajturen 10 år senare bodde jag på ett läger i Talek, vars namn jag glömt, men det var lyxigt och fint och vi gjorde utflykter med Landrover 110:or. Idag är det Landcrusiers som gäller och allt har blivit bättre för att fotografera. Och lägren lyxigare. Men Masai Mara består som världens bästa!

 Varför tycker jag Masai Mara är bäst? Jo, för det har allt man önskar av en safari. De usla vägarna i parken gör fortfarande att det känns som om man är ute i vildmarken och allt kan hända, man behöver inte åka några långa sträckor för att se allt vilt, inklusive de s.k Big 5, och omgivningen är spektakulär samt att ekosystemet fortfarande fungerar perfekt. Det är en "enkel" park. Höjdpunkten denna gång var ballongfärden över den västra delen och trots att den stora årliga migrationen var över, så var piloten så fantastiskt att vi kom mycket nära alla djur. Bland annat såg jag ett norshörningspar på exakt samma plats som för 12 år tidigare!

 Se bildspelet från hela turen här!

Och som vanligt finns mer ingående rapporter på www.mikaelstrandberg.com!