Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition - vad är bäst i arktisk kyla, päls eller moderna polarkläder?

Nu när vintern till och med anlänt till Malmö, så har mejlen blivit fler från läsare som undrar hur man bäst skall ekipera sig i kyla. Och, en fråga gällde också, i sikalla klimat, vad är bäst, päls eller moderna polarkläder?

Jag kom direkt att tänka på en rapport från Sibirien-turen i ämnet och jag vill då omedelbart referera till den:

Det är den 3:e januari i ett grått, molnigt Srednekolymsk. Det är riktigt kallt där ute, -48°C men vindstilla. Nyårsfesterna fortsätter i samhället med oavbruten glädje. Samhällets barer och diskotek är, minst sagt, livfulla.

Vi fortsätter få mängder av mejl med åsikter, råd och uppmuntran. Mycket trevligt, roligt och mycket spännande. Många av dem rör valet av utrustning i denna extrema kyla. Flera tycker att vi har valt helt fel kläder och övrig utrustning. De kan inte begripa varför vi inte anammat den kunskap som de naturmänniskor vi befinner oss hos just nu, har samlat på sig genom eoners års testande. Ja, människor som levt i ett arktiskt klimat kanske så långt tillbaka som 300 000 år f.Kr! (Den ryske vetenskapsmannen Juri Mochanov har funnit bevis för detta vid en utgrävningsplats som heter Diring Juriakh, lokaliserad norr upp längs floden Lena, en liten ficka liv omgiven av den väldiga inlandsisen!) Jag själv hade ungefär samma funderingar innan avfärd, nämligen att vi snarast skulle skaffa oss pälsverk och vadmalskläder på plats. Det var innan jag tänkte efter riktigt noga. Beträffande polarhistorik. Och i synnerhet efter det att Johan och jag själva testat denna urgamla och mycket beprövade utrustning.

All den utrustning vi använder oss av under denna färd är resultatet av en vidareutveckling som skett alltsedan polarfärdernas fader, Fritjof Nansen, i slutet av 1800-talet började leta efter den mest optimala utrustningen för att genomföra sportprestationer i extrem kyla. Alltifrån kök till kläder. All annan kunskap, för den delen, som vi har med oss idag, hur man skall färdas och överleva i extrem kyla, är också en utveckling från denna epok. Legender som Nansen, Robert Peary, Roald Amundsen och Robert Falcon Scott testade alltifrån päls, bomull, läder, ylle, smärting, vadmal till nylon. Under betydligt mycket svårare omständigheter än de vi har just nu. 

Idag har vi kommit långt i utvecklingen. Vi förstår också kombinationen kost, förberedelser, träning, den mänskliga kroppen, psyket, val av utrustning och kläder mycket bättre. Vilket är självklart, eftersom vi lärt av alla deras försök och misstag. Eller det borde vara självklart, men eftersom vi får så många frågor om detta, och vi har tvivlat själva, och det faktum att i stort sett varenda jägare- och fiskare vi träffar här ute längs Kolyma, ja, de är i det närmaste chockade över hur tunnklädda vi är. De bara skakar på sina pälsklädda huvuden. Vad de inte förstår, i likhet med alla de som påpekar vårt misstag i val av utrustning, och som vi själva inte riktigt förstått förrän nu, är att deras tid ute i detta extrema klimat har ingenting med sportprestationer att göra. Allt de gör går ut på att på olika sätt finna mat, göra så få misstag som möjligt, inte stressa och undvika att frysa. Många åker skoter, några få går och än mindre skidar. De är klädda från topp till tå i tjocka pälsverk eller vadmalskläder. Kläder man skall ha, och som är vida överlägsna allt annat, när det gäller att röra sig så lite som möjligt och hålla bort kylan. Och om man dessutom har en varm koja att å hem till på kvällen, Men att dra en 100 kg tung pulka i en besvärlig terräng iklädd vadmalsskor och pälsverk, nä, svetten som skapas är i det närmaste livsfarlig! Det går inte. Svett fryser till is. Vilket den även gör med våra tunna kläder. Att vakna på morgonen i ett iskallt tält och skaka isen ur understället efter att ha frusit hela natten, är inget jag önskar att någon skall få uppleva. 

Kroppen är en helt fenomenal värmekälla så länge man rör sig. Vilket vi gör hela tiden utom när vi ligger i tältet. Därför klär vi oss för att svettas så lite som möjligt. Då räcker ett underställ, en skjorta, en byxa och en Gore-tex jacka med huva att åka i. Plus en tunn balaklava med ansiktsmask. Och dunvantar med vindskydd. Och två par tunna strumpor i pjäxorna. Men, så fort vi stannar till, åker den stora dunjackan på, varmare dunvantar, tjockare huva, av med pjäxorna och på med dunstövlarna och vi tar oss så snabbt som möjligt in i tältet (det tar oss två minuter att få upp tältet), drar igång köket, snabbt i säcken och så hoppas att man inte fryser för mycket under natten. Dessutom är de här moderna kläderna mycket lättare, bättre sömmar, vindtätare men andas ändå och torkar oerhört mycket snabbare än pälsverk. Plagg som egentligen är sanslöst tunga, med obekväma och svårlagade sömmar och de är ordentligt klumpiga, i synnerhet när de frusit till is. Försök få på dig en pälssko som frusit till is av all fotsvett, nästan omöjligt i 50 minusgrader. Då om någonsin får du en farlig förfrysning. Men, de moderna polarkläderna är ingenting för skogsmänniskor som skall jaga och hugga ved. Som de sibiriska jägarna. 
Sägas skall dock att vi har frusit för mycket den sista tiden, farligt mycket, och kommer att frysa än mer när vi åter börjar skida den 1 februari. Detta beroende på att temperaturerna kommer att vara lika låga samt att snötäcket är mycket tjockare och, värst av allt, februari och mars är stormvindarnas tid. Därför försöker vi nu hitta någon sorts lösning med päls. Som ett extra skydd. I synnerhet på händerna eftersom de tagit så mycket stryk redan. Exempelvis ett par vargskinnsvantar med päls på handens utsida men med vanligt läder på insidan, att dra på som en övervante när de tjocka dunvantarna inte räcker. Vi får se hur det funkar. Just nu verkar det vara en bra idé.

Vad kan nu de moderna produktutvecklarna tänka på framöver? Vad kan de lära av Sibiriens naturfolk? För det första är det viktigt att noga understryka att extremkylan gör alla rörelser extremt tafatta och klumpiga och att det måste gå mycket fortare att värma utsatta kroppsdelar. Inte för tajta handskar, eller ärmar, inga onödiga kardborrelösningar, eller komplicerade förslutningar, betydligt större öppningar vid fickorna, vidare kläder och mer backup lösningar om någonting går sönder. Vilket det gör till slut. Men ändå mindre krafs. Sibirierna här har alltid en snabb lösning om utrustning går sönder. Som exempel kan jag ta våra skidbindningar, vars veka punkt gick sönder direkt när temperaturen gick under 50 minus. Nu gick det bra eftersom vi hade lite snö, så vi kunde gå, men hade det inte varit det, då hade vi haft allvarliga bekymmer. Hade tillverkaren bara sett till att bindningshusen haft två avlånga hål på sidorna, så hade vi kunnat trä in ett spännband som gjort samma arbete som den metalldel som gått sönder. Bindningen hade dessutom varit lättare. Här har de bara ett läderband över foten från skidan, men då är allt mycket obekvämare och det är bara för kortare turer. Men går det läderbandet sönder, har de ett nytt i fickan. 

Visst har vi kommit långt sedan Nansens dagar, men än är det en bra bit kvar till det optimala!

Expedition - världens tio främsta vandringar

En brittisk äventyrstidning ringde igår och ville att jag skulle göra en lista på de tio bästa vandringarna jag gjort under mitt liv världen över. Men det fick bara vara en vandring per land/område. Som allt annat i livet är det subjektiva åsikter och jag har valt ut de nedan på grundval av hur de påverkade mig vid tillfället. Skönhet, atmosfär, personlig status och väder. Exempelvis fick vädret mig att välja the Routeburn Track på Nya Zealand i stället för the Milford Sound Track. Regn är en riktig nesa tycker jag.

1. Månbergen, Kongo-Kinshasa, 10 dagar

Anders Svedlund - en av de största havsroddarna i historien

Ute i den stora världen, så pratas det just nu om gamla äventyrare, explorers och upptäckare. Vad hände egentligen med dem den dagen framgångsljuset slocknade? De flesta hade stora problem att anpassa sig till ett normalt liv bortom uppmärksamheten. Och en del gick de så illa för att deras liv slutade i tragedi. Självmord, alkoholism och ensamhet är ingenting ovanligt. En av de främsta, mest uppmärksammade ökenresenärerna Wilfried Thesiger dog på ett hem i ensamhet, ganska bitter och dyster. En annan, än mer känd, T E Lawrence, eller Lawrence av Arabien, tog ju sitt liv. Bägge barnlösa. Jag har en god vän här i Sverige, en av våra stora berättare och upptäckare, som hamnat bortom framgångsljuset, trots sina fantastiska färder, och tröstar sig med alkohol i ensamhet. Han har så mycket mer att berätta än idag, men intresset har dött. Tyvärr. Är det något, enligt mig, vårt avlånga land av konformitet behöver, så är det mycket mer personligheter och stora människor som just han. Men, så är tyvärr livet. Om man inte talar om att man finns, glöms man bort. 

Jag har just fått en förfrågan från ett brittisk förlag att på sikt skriva en bok om just detta. De hade läst den här artikeln på engelska från min blogg på hemsidan. Ja, jag har också skrivit ett kapitel i två andra böcker de publicerat och har just lämnat in ett kapitel till en annan bok på gång i sommar som heter ungefär, Moderna upptäckare. På samma förlag. I vilket fall som helst, så hörde en stor del av min äventyrliga bekantskapskrets av sig efter samma artikel och jag fick långryttaren och filosofen CuChullaine O´Reilly att skriva den här artikeln, som berörde ämnet och mycket mer...

Explorer Charles John Andersson

”Om några månader har jag uppnått mitt fyrtionde år. Fyrtio år! En normal livstid. Och vad har jag uträttat? Bankrutt i både börs och hälsa. Vad jag har gjort är till synes mycket litet, och likväl har jag arbetat desperat hårt och icke aktat faror, uppoffringar, lidanden och umbäranden för något. Gud hjälpe mig min stackare!” 

Så skriver Charles John Andersson i sin dagbok på nyårsdagen år 1867, ett halvår innan han dör av kronisk dysenteri, difteri och allmän svaghet. Han var 1800-talets störste svenske upptäckare i Afrika. En riktig hjältefantom vars vilja och okuvlighet utsatte honom för prövningar som sällan fallit på en människas lott. Hans strapatser var alltid så svåra och hans motgångar så många att otur, evig bedrövelse och melankoli skulle bli hans kännemärke. Under sin mest omtalade upptäcktsresa, den till den mytomspunna sjön Ngami, blir han sjuk i ögonen, han stångas svårt i benet av en arg oxe, hyddan med instrument, medicin och kläder brinner upp, han får punktligt varje dag kl 11 på förmiddagen en feberattack som ”förde mig nära gravens bädd”, hans ridoxe kastar av honom och det resulterande såret (”af fulla två tums djup”) infekteras, han blir förgiftad av några bönor som han smakar på i vetenskapligt syfte, de infödda vill inte ha hans bytesvaror (mollskinnskläder) utan bara vapen, tjänarna rymmer, hans häst är skotträdd vilket försvårar jakten, han får reumatism som gör ena benet odugligt, en tjänare förstör kompassen vilket omöjliggör ortsbestämningar och därmed alla noggranna geografiska kartläggningar, i de taggiga snåren förlorar han de svenska och brittiska flaggor han fått som skulle uppsättas vid Ngamisjöns strand, han anfölls först av en elefant och sedan av en noshörning så att revbenen trycks in och låret sprättas upp från knä till höft. Som om det inte skulle räcka, när han den 25 juli år 1853 äntligen når fram till sitt livs allra största upptäckarbragd, finner han en grupp nybyggare från khoikhoistammen och ryktet att det i det närmaste varit köbildning av vita jägare och upptäckare vid sjöns torra stränder! 

Expedition - kärlek till Sarek på vintern

Sareks Nationalpark är förmodligen den mest omskrivna svenska Nationalparken i svensk friluftsmedia. Vilket är lätt att förstå med dess högalpina omgivning och storslagna platåer. Tveklöst min stora favorit här i vårt avlånga land också. Jag känner den bara på vintern. Jag har aldrig varit där sommartid. Nu när höstlöven börjar falla av ekarna här i Malmö, och när lite kyligare luft då och då dyker upp, så längtar jag oerhört mycket upp till trakterna i norr. I synnerhet Grövelsjön och Sarek. Mina två svenska favoriter. Jag saknar snö, kyla och att skida fram mellan berg och genom dalar. 


Fjälledarens tips: Så packar du lätt och når längre

Ibland får man ut mer av naturupplevelser när man tar ut svängarna. Fjälledaren Oskar berättar hur han hittar en större frihetskänsla utomhus.