explorermikaelstrandberg

950 p
Bloggar > Mikael Strandberg

Mikael Strandberg

Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition - Fiske i Sibirien

Hej och God fortsättning! Jag tänkte nu under tiden mellan jul och nyår, ge er en långläsare i form av en fiskeartikelfrån Sibirien. Den gäller bra än idag. Själv befinner jag mitt i krutröken gällande ämnet Flykten från Stalins läger som jag skrev om tidigare. Filmen som baserats mycket på boken, släpptes denna vecka. 

”Där borta!” ropade jag åt Johan, pekade mot en öppning i den täta sibiriska tajgan och tillade med panik i rösten: ”Klarar vi av att ta oss dit?”

   ”Inga problem”, svarade Johan koncentrerat, svängde kanoten försiktigt 180 grader och tillade allvarligt: ”När jag säger till, paddla för full kraft!”

   På bägge sidor var vi omgivna av skogsklädda tvära berg där Kolymafloden våldsamt forsade fram. Två stora trädstammar passerade framför oss och den tungt lastade kanoten kastades fram och tillbaka i vitvågorna.

   ”Nu!” ropade Johan plötsligt och vi paddlade bägge för full kraft genom strömmen och lyckades färja oss över till andra sidan den breda floden.

   Utmattade paddlade vi in i lite lugnvatten och kikade mot den bäck som var vårt mål och som strömmade ned mot oss. Vattnet var klart som en svensk fjällbäck och vi såg plötsligt resans första vak!

   ”Fram med näten”, röt jag åt Johan, ”får vi inte fisk nu så ligger vi illa till!”

   Vi paddlade fram till bäckens mynning och när vi satte ned nätet täckte det hela utflödet. Vi hann knappt fästa det på andra sidan förrän vi kände hur det ryckte till.

   ”Fisk! Äntligen!” ropade Johan lyckligt och jag måste erkänna att det var en av mitt livs lyckligaste stunder och jag skrattade: ”Johan, jag känner på mig att nu skall vi äntligen få sova och äta oss mätta!”

   Vi var bägge uthungrade, oerhört trötta och utmattade. Det var vår tionde paddlingsdag och vi hade inte fått en endaste fisk från det att vi satte ned kanoten i en biflod till Kolyma fram till denna fjällbäck. Huvudproblemet var att samma dag vi påbörjade vår paddling drog en tyfon över området, vattennivån steg med sju meter på en dag och tillintetgjorde allt fiske. Och vår sömn. Varje natt tvingades vi packa kanoten, oftast i hällregn med en i det närmaste osannolik mängd mygg som sällskap, och ge oss iväg i mörkret. Paddlingen var en mardröm bland våldsamma forsar, flytande trädstammar och vi vågade inte slappna av en sekund.

   ”Jag tror inte det är sant!” utropade jag när vi, två timmar efter att vi slagit upp läger, synade näten och där satt fyra rejäla harrar och en fisk vi aldrig sett förut, och jag hojtade glatt: ”Jag tror varenda en väger över kilot!”

   Vi satte tillbaka näten, i det närmaste sprang tillbaka till lägret, och under tiden Johan gjorde upp eld för snabbhalstring fjällade jag harrarna och den nya okända fisken. Den såg ut som en sugfisk och vi fick senare lära oss att den kallades katalka eller tjukusan i området. Det var en slibbig bekantskap och den benigaste fisk vi någonsin ätit. Köttet var gott, men man fick spotta Y-formade ben för varje tugga. Men vi åt den med stor glädje eftersom vi var mycket hungriga. Johan åt så mycket välsmakande harr att hans tomma mage inte klarade av det och han blev magsjuk i ett par dagar. Men så var han bara 20 år gammal och det här var hans första expedition. Han hade ännu varken lärt sig att måttlighet är nyckeln till all framgång, eller det faktum att det verkliga trapperlivet är en ständig kamp att överleva och hålla svälten på avstånd.

En viktig del av vår expedition – att under tio månader utforska det kallast bebodda stället på jorden, Kolyma i nordöstra Sibirien – var att försöka överleva som sanna trappers. Dvs. fiska, fånga och jaga för vår överlevnad. Därför hade vi bara tagit med oss basproviant för en månad. Olja, salt, ris, pasta, havregryn, socker, kaffe och en del frystorkat. Och vi visste att tiden fram till det att Kolymafloden frös till is, uppskattat till i mitten av oktober, var resans viktigaste. Vi var tvungna att nå fram till samhället Sirjanka, 140 mil norröver, och samtidigt fiska och jaga med stor framgång. Vi behövde sådana mängder vilt och fisk, att vi inte bara kunde äta oss mätta, utan att vi dessutom kunde torka en hel del för att använda som basmat när det blev dags att sätta på sig skidorna och dra 150 kg tunga pulkor i femtio minusgrader ytterligare 200 mil norröver till slutmålet i Ambartjik-bukten.

   Under de kommande tre månaderna överlevde vi i stort sett på vad naturen gav. Att vi klarade av detta krävande, svåra, men fantastiska liv, berodde främst på ett enda långt hårt metodiskt arbete. Varje dag började vi med att gå upp tidigt och omgående paddla ut för att syna näten, som vi alltid satte vid bäckutlopp och som täckte hela utflödet. I regel fanns det alltid något kilo fisk. Främst lokala fiskar som den inhemska jätteöringen lenok, den inhemska siken sig, jättemalen nalim och alldeles för mycket katalka. Därefter återvände vi till lägret, rensade fisken, gjorde rent näten, grillade eller kokade frukost och lunch. Mitt på dagen, bland miljoner mygg och flugor, packade vi så ihop, tog ned lägret och påbörjade paddlingen. Eftersom Kolymafloden är mycket djup och snabb, 8–10 km/t, så paddlade vi sällan mer än mellan fyra och sex timmar per dag. När vi sent på eftermiddagen slog läger satte vi omgående ut näten, hämtade ved, satte fart på kaminen och så gick vi långa rekognoseringsturer runt närområdet, i sökandet efter småbäckar och spår av vilt. Men dessa turer var en kamp för varje meter framåt. Och tillbaka. Mygg- och flugplågan var mycket påfrestande och för oss som är vana vid det svenska skogslandskapet, där människan kan ta sig fram överallt, var den sibiriska urskogstajgan en chock. Det var en kompakt mur som mötte oss, inte bara längs floden, utan överallt. Tajgan är så oerhört tätbevuxen att den nästan är helt oframkomlig.

Allvaret gjorde att både jakt- och fiskeinstinkten vässades rejält och det går inte att jämföra med hobbyfisket hemma. Vi lärde oss oerhört mycket om människans inneboende rovdjursinstinkt och den, tillsammans med en ständig hunger, drev oss att glömma vissa moraliska principer. Vi sköt på allt som rörde sig: björn, hare, gäss, svanar och fasaner. Och vi drog upp allt som kom i vår väg. Under denna tremånadersperiod drog vi upp runt 150 kg fisk, i stort sett allt med hjälp av nät. Trots att vi hade med oss en oräknelig mängd flugor, Vibrax-spinnare och Rapala-wobblers, fick vi inte en endaste fisk i Kolymafloden med hjälp av dessa. Främst till följd av att vi inte hade tid att leka. De gånger magen var fylld och vi hade tid över följde vi okända fjällbäckar, och inledningsvis nappade det osannolikt bra. Massor av stor harr och lenok. Men efter bara ett par tre dagar på samma plats, slutade det nappa. Inte ens ett vak, trots myggsvärmarna. Detsamma gällde nätfisket. Trots att vi bytte plats för näten varje dag fick vi, efter bara tre dagar, inte längre någon fisk utan tvingades flytta fram några mil till en ny lägerplats. Detta gjorde att vi till sist insåg hur oerhört känsliga bergsbäckarna är för utfiskning, trots att vi befann oss i den största, mest orörda och folkfria vildmarken på jordklotet. Detsamma gällde viltet.

När den sibiriska vintern slog till i slutet av september förändrades vår tillvaro drastiskt. Vi hade kallt räknat med att vi skulle kunna fiska och jaga för vårt uppehälle trots kylan. Men det var innan vi insåg vad riktig kyla gör med en människa. Att som vi, skida och dra 150 kg utrustning, till största del i ett evigt mörker, i temperaturer under 40 minusgrader dygnet runt fram till i slutet av april och dessutom leva i tält, gjorde att vi bara klarade av att överleva. Från en minut till en annan. Inte längre än så. Vi stannade bara när vi slog läger. Vi kunde aldrig riktigt sova, utan låg oftast i brygga och skakade okontrollerat av köld hela nätterna. Tillsammans med all teknisk utrustning och svettiga persedlar. Det tog timmar att få isen på ryggen och i ansiktet att tina. Händerna blev aldrig riktigt varma. Under dagarna stannade vi nästan aldrig. Varje gång vi gjorde det, för att uträtta de dagliga behoven, äta något fryst eller ta en bild, så förfrös vi fingrar eller kinder. Vi skidade därför, i regel utan vila, 12–14 timmar varje dag. Bensinen till köket frös och så fort temperaturen gick under -50 blev skidbindningar och all annan metall så porös att den gick sönder. Den enda mat vi egentligen fick i oss under den här tiden, förutom en daglig påse frystorkat, var rå frusen fisk. Främst från den vita laxen, tjirr, som är den bästa tänkbara maten för en människa i kyla, fylld av fett och oerhört välsmakande. Eller frusen rå fisklever, kallad maxa, från den inhemska malen nalim. Man äter den som en glass och det är en av de godaste maträtter jag smakat. Att fiska i denna kyla var otänkbart för vår del och att vi överhuvudtaget överlevde berodde på alla gåvor från vår världs finaste människor – Kolymaflodens äkta trapper och fiskare. Människor vars liv vi kom mycket nära.

De flesta av Kolymaflodens trapper och fiskare bor isolerat i den väldiga sibiriska tajgan eller på tundran, träffar sällan folk och lever ett mycket hårt liv. Alla äldre har reumatism till följd av att de aldrig använder handskar när de fiskar, inte ens när det är närmare 60 minusgrader. Att fiska med handskar anses vara prov på sanslös vekhet. De är de tåligaste människor jag träffat under mina 20 år som upptäcktsresande, men de dör oftast innan de når 60. Alltsedan Sovjetunionens fall, då de hade en helt annan social trygghet, genomgår deras kroppar en drastisk förändring för varje år som går. Under den korta sommaren och hösten äter de upp sig och får en rejäl mage. Fisket är basen för deras hela existens eftersom jakten är mycket svårare att överleva på. Och det är bara nätfiske som gäller, alla årstider. De lagrar också upp enorma mängder fisk så att de själva och deras omfattande familjer har mat under den långa och krävande vintern. Främst tjirr, nalim, en annan välsmakande laxsort som heter nelma, stör, gädda och katalka. De två sistnämnda används som hundmat. Vartenda utrymme de har, båtar, kojor och tunnor, fylls till bredden med fryst fisk. Så fort isen lägger sig i mitten av oktober börjar de göra hål i isen med en isbill och sedan håller de hålen uppe hela vintern. Isen blir tre meter tjock och näten skjuter de under isen med hjälp av långa störar. Två, tre gånger varje vecka synar de alla sina nät och hål, som kan vara utspridda över ett stort område 20–30 mil från stugan. Så det är ett heltidsarbete att bara hålla hålen isfria och syna näten. Flertalet saknar skoter och får därför gå långa sträckor. Har fiskelyckan varit god är de tungt lastade under många och långa mil.

När våren anländer har det hårda jobbet i kombination med allt mindre mat gjort att de bantat ned sig rejält. Och det var under den här tiden vi träffade flest trapper, men trots att de hade lite mat gav de alltid oss det bästa och det mesta. Ofta älg, man åt alltifrån mulen till märgen. Nästan alltid stroganina, fryst och rå vit lax, som var det första en gäst bjöds på. Och den torkade och rökta fisken som är överlägsen alla svenska varianter. Än idag drömmer jag om denna soltorkade kallrökta fisk! När vi gav oss iväg skickade de alltid med oss flera kilo älgkött och åtskilliga kilon fryst tjirr att ha i pulkorna. Sådan är den sibiriska gästvänligheten och till skillnad från dem gick vi faktiskt upp i vikt under den långa vintern!

   Den 21 april nådde vi vårt mål i Ambartjik-bukten, vilket firades på klassiskt rysk-sibiriskt sätt, genom att skåla i vodka, äta stroganina och vitt bröd.  En vecka senare satt vi på flygplanet mot Moskva och Sverige. Under den sammanlagt 8 timmar långa flygturen tänkte jag tillbaka på det vi varit med om. Allt kändes nästan osannolikt och jag insåg att ingen kommer någonsin att förstå vad vi fått uppleva och vad vi gjort. Och jag förstod att livet kommer aldrig att bli sig likt efter den här färden. I synnerhet inte jakten och fisket.

   Jag har nu varit hemma i den svenska vildmarken i Sverige i tre och en halv månad. Älg- och björnjakten är på gång och jag har varit ut med bössan en gång. Det känns helt ointressant. Vid ett tillfälle har jag provat mitt älsklingsfiske innan Sibirien Expeditionen, gäddfiske i kajak. Jag fick två gäddor. Oinspirerat. Det känns som luften gått ur mig. Kanske kommer lusten tillbaka senare. Men efter Sibirien-färden så känns det som om saknar jag någonting viktigt. Jag tror det är känslan av allvar. Den där speciella koncentrationen och uppbådandet av krafter som krävs för att överleva, för att ägna timme ut och timme in åt att fiska och försöka räkna ut var fisken finns. Och insikten varför man fiskar. Jag har insett att dessa faktorer är mycket avgörande beträffande hur bra fisket går. Mycket mer avgörande än väderförhållandena och om du har en gulgrönblå flytdräkt på dig, speciella polariserade fiskeglasögon eller den nyaste wobblern. Utrustningen i sammanhanget är oviktigt.

Postat 2010-12-29 10:06 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Expedition - 5 böcker om svenska äventyr att läsa över jul

Märkvärdigt nog har jag den senaste veckan fått frågor om bra böcker om svenska äventyr och äventyrare att läsa över jul. 

"Du skriver ju bara om böcker skrivna av icke-svenskar om icke-svenska äventyr" , skrev någon och undrar om svenska äventyrare och äventyr inte räcker till.

Självklart finns det många svenska äventyr av högsta klass att läsa om! I stora drag, tycker jag, så skall en bra bok både inspirera, underhålla och lära ut något nytt. Om sig själv, andra kulturer eller världsdelar. Så jag har nu gjort en lista på de fem böcker om svenska äventyrare som inspirerat mig oerhört mycket på alla sätt och vis. 

                                  

1. Sten Bergman - På hundsläde genom Kamtjatka. På alla sätt och vis en oerhört läsvärd bok, som inspirerade mig en hel del inför Sibirien-turen. Av en ung Sten dessutom, som senare kom att i första hand berätta om Papua Nya Guinea.

2. Otto Nordenskiöld - Från Eldslandet. Hans bok om Patagonien är verkligen underbar. Den beskriver också den tidens forskaranda. Exempelvis hittade Otto en död tehuelche indian, vars ben han flådde för att kunna ta hem till Sverige och något av vårt lands museum.

Courtesy shall be made to: Center for History of Sciences, The Royal Swedish Academy of Sciences. Lilla Frescativägen 4A, P.O. Box 50005, SE-104 05 Stockholm, Sweden.

Courtesy of Center for History of Sciences, The Royal Swedish Academy of Sciences. Lilla Frescativägen 4A, P.O. Box 50005, SE-104 05 Stockholm, Sweden.

3. Äventyr på riktigt - Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin. En bok av Axel Odeleberg som inledningsvis skriver att alla moderna svenska äventyrare inte är värda vatten, men börjar så mycket bättre berätta denna fantastiska berättelse om denna vidunderliga människa. Den mest globalt kända svenske upptäcksresanden i historien. Och kommer så att förbli. Läsvärd bok.

4. Marianne Ahrne - Jag har hört kamelerna sjunga. Marianne Ahrne glöms ofta bort när man pratar om kvinnliga äventyrare i vårt land. För mig är hon enkelt den största. Och överlägset den bästa författaren. En mycket bra bok även om det inre.

                                         

5. Sven Hedin - En färd genom Asien 1893-97, del I-II. Denna bok skrevs innan han blev alltför klok och spekulativ rent politiskt. Enligt mig, en av hans bästa. Mycket bra är den!

Jag hoppas att dessa böcker kan inspirera er över jul. Kommentera gärna med egna bokfavoriter.

GOD JUL tills vi hörs igen!

Postat 2010-12-21 12:20 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Expedition - Flykten från Stalins läger

En av de största s.k bestsellers i historien gällande äventyrsböcker, är Slavomir Rawiczs bok Flykten från Stalins läger. Den skall nu bli en Hollywood film producerad av Peter Weir. I korta drag handlar den om följande (refererat från en artikel i DN):

"I november 1939, två månader efter det sovjetiska anfallet mot Polen, tillfångatogs den polske kavalleriofficeren Slavomir Rawicz av ryssarna i den polska staden Pinsk. Efter en summarisk rättegång och sedvanlig misshandel dömdes han till tjugofem års arbetsläger i Sibirien. Tillsammans med andra fångar transporterades Rawicz i boskapsvagnar till den eviga permafrostens land. Fastkedjade vid varandra tvingades fångarna vandra de sista milen till arbetsläger nummer 303 väster om Jakutsk. Fångarna fick själva bokstavligen stampa ut fånglägret ur den frusna jorden. Villkoren var outhärdliga. En snöig natt i april 1941 flydde sju Gulagfångar av olika nationalitet från lägret med Rawicz som ledare.

DEN LÅNGA FLYKTEN till fots på 600 mil gick genom den iskalla sibiriska tundran, över den glödheta Gobi­öknen till Tibet och vidare över Himalayas berg till Indien. Alla sju nådde inte friheten, men Rawicz var en av dem som lyckades överleva."

Jag läste den själv i samband med Sibirien Expeditionen och tyckte då, liksom idag, att det är en helt fantastiskt spännande, inspirerande och rörande berättelse. Tyvärr är den inte sann. Med det menar jag att författaren, Slavomir Rawicz, inte gjort den, utan lånat den från en annan polack, Witold Glinski. Eller kanske så är den helt och hållet påhittad!

Förra veckan skrev jag en artikel om tre unga polacker, Bartosz Malinowski, Filip Droszdz and Tomasz Grzywaczewski, som försökt följa bokens text genom att göra en Expeditionen enligt denna. De är inte de första som gjort det, men de bevisade en hel del saker som åter påvisar att Slavomir Rawicz fabricerat sin berättelse. De framhåller i stället, en annan polack, Witold Glinski, som den sanna hjälten.

I I och med att jag publicerade den artikeln, se den här som Tomasz själv skrev i ämnet, så har en debatt startat och jag har helt plötsligt hamnat i hetluften angående denna märkvärdiga färd. Jag har i stort sett forskat, pratat, lyssnat och funderat dag som natt sedan detta drog igång och håller nu på att förbereda en sorts sammanfattande artikel vad jag kommit fram till, att publiceras nästa vecka. Jag har pratat med journalister, den största median i USA, England och Polen, samtalat med bägge familjerna och författare, journalister som berört detta ämne förut. Och debatten är trots allt ganska sansad. Jag tror att mycket av det som gjort att debatten startat igen, har med filmen att göra. Och pengar. Som alltid.

Min tanke var bara att skriva en intressant artikel om de tre fantastiska Expedition och hamnar i en dylik härva, Boken har inspirerat många inom äventyrsvärlden att själv göra färder och, egentligen, oavsett vem som har skrivit den, ja, ens om den har hänt, så är boken värld att läsa.

Vi får se hur det hela utvecklas. 

Postat 2010-12-14 10:54 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Expedition - oron för att misslyckas

Oro för att misslyckas. Ett ämne egentligen ingen vill beröra, trots att de flesta, oavsett val av liv, drabbas av detta gissel. I min egen genre, är det ett litet berört ämne. Där kan konsekvenserna bli så oerhört stora. Om man misslyckas med det man "lovat" genomföra. Så varför prata om det? Så tänker nog flertalet. Jag är definitivt inget undantag. Jag är en riktig oroare beträffande det mesta. Tyvärr. Inte minst när jag är på Expedition. (Dock kan jag direkt säga att oron när man blivit förälder är mångfallt större!) Men, hur som helst, så gick jag genom mina dagboksanteckningar från Johan Ivarssons och min Sibirien-färd och vill dela med mig av dessa till Er angående oron jag kände:

Vad händer om jag inte klarar av det hela? Eller vi?Just nu finns den risken. Vi är fysiskt och mentalt trötta efter en lång, om än helt fantastisk, men ändå slitsam färd. Våra tankar finns lika mycket hemma som här. Jag vet av erfarenhet att det alltid är så här, fundersamma tankar, efter ett halv års färd. Man vill få det gjort, saknar nära och kära och det är en stor fara. Självklart är vi bägge, som ett brev på posten, förkylda. Ändå vill vi iväg. Det är svårt att sova om nätterna. Vi ligger och vrider oss. Av olika skäl. Johan är nog mest påverkad av min oro. Han är ju bara 21 år och har gjort mycket mer än man kan förvänta sig att en fullkomlig nykomling inom denna genre skall göra. Så om han skulle tvingas ge upp, så besudlar det inte hans liv. Det har inte varit något problem. Förrän nu, när avgörandet väntar.

Vad är det jag är rädd för? Svaret är enkelt, oron att inte kunna genomföra det man lovat så många. Samarbetspartners, folk som följer en världen över och ängslan att inte kunna nå ända fram och berätta om allt det fantastiska som väntar längs denna sista del av Kolyma. Och naturligtvis, till viss del, oron hur man själv skall hantera känslan av att ha misslyckats. Inte hur andra uppfattar en, vad andra tycker har jag för länge sedan slutat oroa mig för, utan hur man ser på sig själv. Men det är ju i och för sig en mycket mänsklig egenskap. Detta med skam. Man kan undra vad evolutionen hade för orsak när den skapade människans skamkänslor som är så dryga för oss att hantera! 

Lyckligtvis har jag stått många gånger inför denna oro och vet att det är bara att ta itu med det hela och satsa allt på ett enda kort utan minsta lilla tvekan. Men ändå, tänk om? Det är lätt att bli förblindad av denna oro och glömma alla det övervägande fantastiska som väntar, som dessa fantastiska människor som väntar längs vägen, vår chans att dokumentera detta och även det faktum, att den frihet, det lugn och den harmoni som råder där ute, det är den som gör att man aldrig slutar med det här livet. Man arbetar fysiskt 10-12 timmar varje dag, man rensar ur skallen fullständigt och man sover så gott. För det mesta. Hur som helst, om 4-6 veckor vet vi svaret.

Nu gick det förvisso bra, men jag vill ändå dela med mig. Kanske kan det hjälpa någon. För det är en fråga som dyker upp då och då, från folk, mest på föreläsningar. Kanske på grund av att jag pratar och föreläser om meningen med livet. Den sibiriska varianten. I min egen oro försöker jag hjälpa andra som oroar sig. Se klippet här nedan från en förhållandevis färsk föreläsning för en grupp elever.

 


Postat 2010-12-07 16:00 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

 

Logga in

Tips!