Jag har en sjukdom som heter Multipel Skleros, MS. Vi är ungefär 20 000 stackare i Sverige som lever med det. Man kan säga att mitt immunförsvar ibland har svårt att förstå vilka som spelar i samma lag och därför försöker sabotera mitt nervsystem istället för att hjälpa till. MS ger olika symtom hos olika personer, det beror på vad och var skadorna sitter.
Jag har haft lite paus från vissa typer av aktiviteter de senaste åren eftersom jag haft en del fysiska uppförsbackar och en graviditet (med efterföljande gulligt barn). Men mitt huvud har inte riktigt hängt med i det förändrade världsläget. I garderoben ligger stegjärn och annan utrustning kvar. Använda, och oanvända, kartor och guideböcker står fortfarande i hyllan.
I höstas satt jag med otroligt låg inkomst men samtidigt ett otroligt stort sug efter att “göra något i sommar”. Omöjlig ekvation? Oftast. För att ytterligare spä på budgetunderskottet har mina fötter blivit ännu bredare efter graviditeten, vilket innebär att mina ömsint sparade storskor nu är på tok för smala.
Istället för att googla på Greklandssemester började jag tänka på Ararat igen. Vandringsberget har varit uppe på tapeten tidigare, men av olika skäl har det inte blivit av. Men nu kanske? Mina ambitioner har klart sänkts. Ararat känns numera inte bara som en tuff vandring, utan som ett högt berg som ska erövras.
Så, istället för att fylla i datum på en charterhemsida, fyllde jag i en ansökan om pengar för att kunna åka dit.
Igår, 11 februari, fick jag ett mejl:
Styrelsen för Doktor Felix Neuberghs stiftelse har behandlat din ansökan och beslutat bevilja dig ett bidrag med 10 000 kr ...
Det är alltså i sommar det händer.
Den här, lätt handikappade damen, ska till Mt Ararat.
