De flesta symtom efter medicinbytet försvann efter en vecka. Jag testade att gå till gymmet men avbröt ganska snabbt. Kroppen svarade inte riktigt som jag ville och i stället för att få ångest och analysera sönder allt valde jag taktiken att stoppa huvudet i sanden. Om man inte gymmar så vet man inte att man blivit svag. Superbra strategi för en kortare svacka.

Däremot försvann inte allt. Ungefär halva min högra fot är fortfarande bortdomnad. Jag ogillar det starkt. Det var ett av mina första MS-relaterade symtom redan för tio år sedan. Fotdomningen försvann helt med min förra medicin men nu är den alltså tillbaka och vinkar lite nonchalant som en gammal bekant man helst inte ville stöta på igen.

Men det är inte läge att få panik just nu. Då riskerar jag att avboka hela sommarens resa innan kroppen ens hunnit säga sitt. Avboka kan jag ta senare, om det fortfarande behövs.

Så jag valde att fortsätta med taktiken huvudet i sanden och bestämde mig för att åtminstone njuta av våren.

Och det började faktiskt bra.

Jag tog mig ut på några längre joggingturer i de vitsippeklädda skogarna och har även hunnit med ett par längre halv- och heldagspromenader med storskor och tyngre ryggsäck. Det känns bra i stunden. Men jag är inte helt nöjd med återhämtningen efteråt, det tar ungefär två-tre dagar innan kroppen känns helt normal igen. Samtidigt är det ju just därför jag tränar lite extra nu.

Sen hände det som inte riktigt skulle hända.

Jag var ute och joggade i solen när ena foten fastnade i en rot och den andra inte riktigt hann med att kompensera. Jag flög. Duns.

När jag låg där på marken med utsträckta armar och jord i munnen hann jag tänka att det var kört. Handleden måste vara bruten. Det här är slutet på allt.

Jag tog mig upp, doppade handen i en bäck för att kyla ner den och gick tillbaka genom skogen till bilen. Därefter blev det akuten. Som tur var sågs ingen fraktur– bara ett rejält blåmärke och en muskel som fått sig en ordentlig smäll. Puh.

Men nu då?

Handen är fortfarande begränsad, jag kan knappt göra mer än att lyfta ett vattenglas. Foten fungerar inte heller riktigt som den ska när jag trycker ifrån. Så, gym pausas, jogging skjuts upp och klättringssäsongen som just börjat, börjar inte för mig.

Jag har ringt MS-mottagningen fler gånger än jag vill erkänna. Jag har också haft perioder där jag helt seriöst funderat på att ställa in sommarens tur och bara betala tillbaka allt.

Och jag har haft lika många stunder där jag tänkt att så länge jag kan promenera så får kroppen och huvudet faktiskt skärpa sig. Jag ska upp på Mt Ararat.

Så jag promenerar vidare.

Och det märkliga är att det nästan alltid är värst innan jag kommer ut. Då kommer tankarna: att jag inte kommer hinna få upp konditionen, att det säger något om mig om jag inte ens klarar ett “enkelt berg”, att allt kanske är för sent.

Men när jag väl är ute och går eller avverkar några försiktiga joggingkilometrar försvinner det mesta av det där. Det blir tystare i huvudet. Och jag blir faktiskt gladare.

Hur svårt kan det vara egentligen?

Det är bara att fortsätta.