På gymmet har jag fortsatt med trappmaskinen. Jag orkar ungefär en halvtimme nu. Att bara gå rakt upp är monotont och eventuellt lite poänglöst, så två tredjedelar av passet ägnar jag åt att experimentera: sidledes åt båda håll, dubbelsteg, snabbt, långsamt. Resten är uppvärmning, nedvarvning och lite “som man ska”. Det känns… rimligt.
En blogg om den kommande turen
Kondition upp, immunförsvar ner
Det känns som att jag har kontroll över träningen, skogen och vardagen. Men imorgon blir det ett hopp rakt in i osäkerheten: ett medicinbyte som kan skaka hela kroppen och få immunförsvaret att glömma allt. Och jag har inte ens hunnit tacka det gamla.
Från träningsfasta till trappmaskin
Nu kom den efterlängtade energikicken av att faktiskt ha bestämt en resa. Efter fem veckor av sjukdomsrelaterad träningsfasta har jag äntligen kunnat börja röra på mig igen.
Jag gick fel i skogen, kom ut på någon märklig påfart till leden och blev så pass irriterad att jag helt enkelt fortsatte ut och gick hem längs asfalten istället. Det blev visserligen några timmar och ungefär 35 000 steg, men särskilt naturnära eller rofyllt blev det inte. Mer… transportsträcka med dålig attityd från min sida.
Ful, funktionell men förhoppningsvis rätt
Jakten på nya storskor med bred tåbox ledde till ett par som inte är perfekta och ganska fula, men kanske precis tillräckliga. Nu återstår bara att våga ta dem utanför dörren.
Jag har ännu inte vågat gå ut med dem. Däremot har jag gått runt inomhus ett par timmar, som man gör när man försöker känna efter ifall det kommer att bli bra eller om man gör något dumt. Jag köper gärna en storlek större för att få plats med dubbla sockor och ha lite marginal när man råkar sparka i sten. Så även denna gång.
När kroppen säger nej men Excel säger ja
Det är svårt att toppträna när man låter som en rosslande säckpipa. Men om kroppen vägrar bidra får man väl bestiga berget administrativt så länge. Juli är utvald, försäkringen är med på noterna och jag är nära att faktiskt trycka på ”boka”.
Men. Kroppen: 1. Jag: 0.
