Jag åkte på tidernas förkylning. En sådan som får en att ifrågasätta både immunförsvarets lojalitet och sina livsval. Den har ännu inte släppt taget, vilket innebär att min nyfunna träningsmotivation står och stampar i min mentala hall, iförd löparskor, medan jag själv snyter mig en gång till och tar mig igenom ännu en kopp te. Det är lite synd. Jag tycker om den där första ”boosten” när man bestämmer sig för något. När man känner sig som en disciplinerad elitidrottare i ungefär tre och en halv dag.
Men. Kroppen: 1. Jag: 0.
Så jag har ägnat mig åt det näst bästa: praktiska förberedelser. Man kan säga att jag har bestigit Ararat i administrativ form.
Tidpunkt.
Jag har valt datum. Juli. Bara att skriva det gör det hela lite mer verkligt. Kalendern är genomgången, krockar identifierade och diverse sommarplaner har fått maka på sig lite. Det är något speciellt med att flytta runt saker i kalendern för något som ännu inte är bokat.
Researrangör.
Jag googlat, har läst villkor, recensioner och tittat på videoklipp från tidigare turer. Jag har till och med ställt några kontrollfrågor till det företag jag lutar åt, dels för att se om de svarar, dels för att få klarhet i små detaljer. De svarade. Bra svar. Jag har däremot inte bokat än. Jag vet inte vad jag väntar på, men något är det tydligen.
Flyg.
Jag har jämfört resvägar och flygbolag. Nu har jag två möjliga alternativ dit och en tydlig favorit hem. Det känns strukturerat. Kontrollerat. Vuxet. Inget är bokat här heller, men alternativen är så genomtänkta att det nästan borde räknas som halva jobbet.
Utrustning.
Samtidigt som förkylningen slog till har vi möblerat om i förråd och garderober. Det är fascinerande vad man kan hitta när man letar efter något helt annat. Jag har hittat saker jag inte visste att jag ägde (!) och identifierat en del utrustning som kan säljas. Rea på gamla drömmar för att finansiera nya, kanske. Jag har gått igenom arrangörens utrustningslista och jämfört med min egen. Bristlistan blev, tack och lov, ganska kort. Ett litet mirakel i sig, med tanke på att mina fötter efter graviditeten bestämde sig för att bredda sina vyer permanent.
Försäkring.
Den här punkten oroade mig mer än jag vill erkänna. Att ringa och säga “Hej, jag tänkte åka till ett högt berg med en neurologisk sjukdom” känns som upplagt för krångel. Men helt i onödan. Ett samtal senare fick jag veta att det inte var några problem alls – varken med land, aktivitet eller min diagnos. Jag blev påmind om varför jag valt just det bolaget till hemförsäkringen. Kanske inte billigast. Kanske inte snyggast hemsida. Men när det gäller säger de: det är lugnt. Det är en ganska fin mening att få höra.
Intyg.
Jag lever med multipel skleros. På utsidan ser jag ut som vem som helst. På insidan är det lite mer… kreativt. Jag har tidigare frågat min neurolog om hög höjd och det finns inget särskilt kopplat till min diagnos, så på den fronten är jag som “alla andra”. Men hur vet någon annan det, om något skulle hända? För att slippa känslan av att jag undanhåller information bad jag om ett intyg. En vecka senare hade jag det i handen. På svenska och engelska, med originalsignatur. Väldigt officiellt. Nästan så att jag själv tror på projektet nu.
Så även om jag inte har kunnat träna, inte har bokat resa, inte har köpt saker så känns det ändå som att något rör sig framåt. Administrativt är berget redan påbörjat.
Alltid något att trösta sig med medan jag snyter mig vidare.
