Nu har jag äntligen fått till ett par lite längre pass som faktiskt tränar uthållighet.

Förra helgen tog jag mig ner till Särö och gick hem genom skogen via Sandsjöbackaleden, följt av ytterligare en mil asfalt. Totalt blev det runt 25 km och ungefär fem timmars promenad. Jag hade ryggsäck (generöst packad för en dagstur, cirka 5 kg), kängor på fötterna och stavar i händerna. Efter ungefär 11 km tog jag en fikapaus, men annars höll jag ett ganska jämnt tempo.

Jag är nöjd.
Det var vackert, vitsipporna var på väg upp, vädret höll sig på rätt sida om regn och kroppen kändes stark. Ett sånt där pass som gör att planen framåt känns rimlig. Jag är på rätt spår. 

Efter ett par dagars vila (det kändes i låren, absolut) var det dags för gym igen. Då vaknade jag på natten av kramp i benet. När jag väl lyckades reda ut det märkte jag att foten var avdomnad.

Attans.

Under dagen kom fler bekanta signaler tillbaka: stickningar, domningar, en brännande känsla i huden. Inget dramatiskt var för sig, men hela paketet på en gång kändes sådär. Mot eftermiddagen domnade även högra kinden.

Normalt sett: åk till akuten. Det är en bra regel.
Jag gjorde en snabb egen kontroll (balans, styrka, tal) och kände mig inte orolig just den här gången, men skickade ett meddelande via 1177 och förberedde en väska ifall det skulle bli aktuellt ändå. Erfarenhet har lärt mig att det är skönare att vara redo än att packa i panik.

Dagen efter ringde en sjuksköterska upp. Eftersom symptomen redan börjat lätta var bedömningen att det inte var något akut. Troligen handlar det om ett pseudoskov, alltså att gamla symptom tillfälligt väcks till liv igen, ofta i samband med stress i kroppen. Och just nu pågår det en del sådant i och med medicinbytet.

Inte farligt, men… informativt.

Redan dagen efter det (idag) är det bättre. Krampen är borta och känseln är på väg tillbaka. Det räcker så.

Med solen över västkusten fick det bli en cykeltur istället för att fundera mer på saken. Två timmar i sadeln, mest i zon 2 enligt klockan (vilket tydligen är rätt ställe att vara på). Jag blev trött i benen, behövde inte stanna och fick lite färg i ansiktet.

Själva upplevelsen var däremot sådär.
Industriområden, motorväg, stadstrafik. Inte riktigt samma sak som skog, stigar och fågelljud. Lite för många övergångsställen och lite för lite ro.

Cykel fungerar.
Men ska det bli en del av träningen framöver behöver jag nog välja vägar med lite mer omsorg.