På gymmet har jag fortsatt med trappmaskinen. Jag orkar ungefär en halvtimme nu. Att bara gå rakt upp är monotont och eventuellt lite poänglöst, så två tredjedelar av passet ägnar jag åt att experimentera: sidledes åt båda håll, dubbelsteg, snabbt, långsamt. Resten är uppvärmning, nedvarvning och lite “som man ska”. Det känns… rimligt.
En blogg om den kommande turen
Kondition upp, immunförsvar ner
Det känns som att jag har kontroll över träningen, skogen och vardagen. Men imorgon blir det ett hopp rakt in i osäkerheten: ett medicinbyte som kan skaka hela kroppen och få immunförsvaret att glömma allt. Och jag har inte ens hunnit tacka det gamla.
När kroppen säger nej men Excel säger ja
Det är svårt att toppträna när man låter som en rosslande säckpipa. Men om kroppen vägrar bidra får man väl bestiga berget administrativt så länge. Juli är utvald, försäkringen är med på noterna och jag är nära att faktiskt trycka på ”boka”.
Men. Kroppen: 1. Jag: 0.
Hur det började
Det började med en känsla av att tiden hade gått utan att jag riktigt märkt det. Utrustning i garderoben, kartor i hyllan och ett liv som blivit mer komplicerat än planerat. Sedan dök Ararat upp igen...som om berget tänkte att det var dags att sluta komma med ursäkter.
Jag har haft lite paus från vissa typer av aktiviteter de senaste åren eftersom jag haft en del fysiska uppförsbackar och en graviditet (med efterföljande gulligt barn). Men mitt huvud har inte riktigt hängt med i det förändrade världsläget. I garderoben ligger stegjärn och annan utrustning kvar. Använda, och oanvända, kartor och guideböcker står fortfarande i hyllan.
