De senaste veckorna har jag hållit mig frisk, fått ordning på konditionsträningen på gymmet och hittat en tur precis utanför huset. Den går längs små- och viltstigar i skogen med en uppförsbacke/skogstrappa, en nedförsbacke och två raksträckor däremellan (en snårig och en lite bredare stig). Det är som en fyrkant. Tyvärr bara 1 km, men att ta 4-5 varv är perfekt för att gå in mina nya storskor och få in något som liknar relevant träning. Den börjar också 20 meter från dörren, vilket effektivt tar bort alla ursäkter.
På gymmet har jag fortsatt med trappmaskinen. Jag orkar ungefär en halvtimme nu. Att bara gå rakt upp är monotont och eventuellt lite poänglöst, så två tredjedelar av passet ägnar jag åt att experimentera: sidledes åt båda håll, dubbelsteg, snabbt, långsamt. Resten är uppvärmning, nedvarvning och lite “som man ska”. Det känns… rimligt.
Jag har fortfarande inte riktigt kläm på pulsklockan eller zoner, men jag tittar i alla fall på siffrorna efter passen och försöker förstå. När jag har tid över googlar jag. Jag har träningsböcker hemma, men med tre månader kvar tänker jag låta dem vara stängda. Jag misstänker att de innehåller strukturerade upplägg och långsiktiga sanningar. Jag har varken tid eller behov av den typen av panik nu.
På grund av väder, högtider och annat har det inte blivit någon långtur än. Det är egentligen det jag gillar mest: att gå långt i skogen. Både för huvudet och för att det är exakt den träning jag behöver: bli bättre på att gå långt genom att gå långt. Förhoppningsvis händer det i helgen.
Så just nu: kroppen känns bra, inga förkylningar eller skador, konditionen är på väg upp, gymkortet används och sjukgymnastiken verkar göra sitt. Det som saknas är längre pass.
…och så var det det där med medicinbytet.
Jag har multipel skleros, MS. Det är en autoimmun sjukdom, vilket i praktiken betyder att mitt immunförsvar ibland får för sig att jag är fienden. Inte hela jag, bara centrala nervsystemet. Hjärnan, ryggmärgen. Små detaljer.
Det som attackeras är myelinet, alltså isoleringen runt nervtrådarna. Den där isoleringen som gör att signaler går snabbt, smidigt och faktiskt kommer fram. När immunförsvaret sätter i gång blir det inflammation. När det läker blir det ärr. Och ärr i hjärnan är inte som ärr på huden. De är inte kosmetiska, de är funktionella. Något slutar fungera som det ska.
Hur det märks beror på var det händer. Lite som att slumpmässigt börja klippa kablar i ett ganska avancerat elsystem och sedan hoppas att lamporna fortfarande lyser.
Min nuvarande behandling för MS har i princip varit en gränskontroll. Vissa immunceller släpps helt enkelt inte in i hjärnan. De får stanna utanför och bete sig. Det har fungerat. Jag har mått bättre, blivit starkare och sluppit en hel del av de mer kreativa symptomen.
Men nu ska det ändras.
I stället för att hålla dem ute ska man börja plocka bort delar av immunförsvaret mer generellt i hela kroppen. Framför allt sådana delar som är bra på att känna igen saker och reagera snabbt. Minnet, reaktionsförmågan, allt det som gör ett immunförsvar effektivt.
Tanken är att mitt immunförsvar ska sluta vara så förbannat övertygat om att myelin är farligt.
Nackdelen är ganska uppenbar: det kommer inte bara glömma det här med myelinet. Immunförsvaret kommer glömma annat också. Min kropp blir sämre på att hantera infektioner, punkt. Inte försvarslös men klart mer sårbart.
Det är alltså ett byte från ett immunförsvar som attackerar fel sak till ett som riskerar att missa rätt saker.
Jag har varit orolig inför det här. Inte konstant, men tillräckligt. Tänk om det inte fungerar. Tänk om det fungerar för bra. Tänk om jag får ett skov mitt i bytet. Tänk om jag börjar samla infektioner som någon slags oönskad hobby.
Jag hade till och med en plan. Ett litet avsked till mitt nuvarande immunförsvar. Göra sådant man ska vara försiktig med sen: sushi, jord under naglarna, ostron, råbiff. Ett sista “tack för den här tiden, trots allt”.
Jag glömde bort det.
Idag kom jag på att bytet är imorgon. Så mycket för symbolik. Möjligtvis hinner jag trycka i mig sushi ikväll.
Så nu finns det inte så mycket mer att göra.
Imorgon kör jag.
