I lördags var jag ute på en långpromenad. Tanken var att gå längs en närliggande vandringsled, komma ut i naturen och känna mig som en person som tränar inför ett berg. Det gick sådär.

Jag gick fel i skogen, kom ut på någon märklig påfart till leden och blev så pass irriterad att jag helt enkelt fortsatte ut och gick hem längs asfalten istället. Det blev visserligen några timmar och ungefär 35 000 steg, men särskilt naturnära eller rofyllt blev det inte. Mer… transportsträcka med dålig attityd från min sida.

Jag har tidigare sällan tränat för något specifikt. Det har mest handlat om att vara i okej form och tänka att det nog räcker. Nu ser verkligheten lite annorlunda ut. Jag är äldre, tiden är mindre generös och jag har en kropp som ibland har egna idéer om vad den vill vara med på. Så jag har börjat tänka något så moget som att träna med syfte.

Gymmet har aldrig varit någon storfavorit, men jag har ändå börjat dyka upp där regelbundet. Hittills i år har det mest blivit allmän styrka och sjukgymnastikövningar, ofta i kombination med att försöka se ut som att jag vet vad jag gör.

Sedan ett tidigare MS-skov har jag problem med att springa. Med hjälp av en neurofysioterapeut har jag arbetat mig upp till hela 24 minuter på löpbandet. Det är bättre än inget. Samtidigt vet jag att knappt en halvtimme jogging två gånger i veckan inte riktigt räcker för att ta sig upp för ett 5 000 m berg i sommar.

Så planen för våren är att försöka bygga kondition på andra sätt. Gymmet visar sig vara fullt av maskiner jag tidigare ignorerat, men som nu plötsligt känns högst relevanta:

1. Dödsmaskinen
En cykel (airbike?) med ett inbyggt intervallpass: 20 sekunder arbete, 10 sekunder vila, åtta gånger. Det är över på några minuter och ändå fullständigt orimligt jobbigt. Jag förstår inte riktigt hur, men jag utgår från att det gör nytta.

2. Roddmaskinen
Hittills mest använd som uppvärmning i fem minuter, men jag börjar misstänka att den klarar mer än så. Jag gillar den. Den är nästan… trevlig. Hela kroppen får vara med utan att någon del protesterar högljutt.

3. Stakmaskinen
Lite som att åka skidor utan snö och utan glid. Pulsen går upp snabbt och det känns nästan uteslutande i överkroppen. Känns som en bra lösning de dagar benen redan har fått sitt.

4. Trappmaskinen
Gymmets mest hotfulla möbel. Jag har sett den länge men konsekvent undvikit den. Häromdagen klev jag upp. Tio minuter senare hade jag gått 750 steg och var genomsvettig. Det här känns… relevant. Jag misstänker att vi kommer att ses igen.

Det skulle inte förvåna mig om det finns fler maskiner att upptäcka. Det är ett stort gym och jag har bara börjat nosa på utbudet. Exakt hur de fungerar är kanske inte det viktigaste, det viktiga är nog att få upp pulsen och vänja kroppen vid att arbeta.

Jag har däremot ingen större koll på puls, zoner eller vad som faktiskt är “bra” träning. Min klocka informerar mig om att jag haft en medelvilopuls på 50 det senaste året, vilket låter som ett bra tal utan att jag riktigt vet vad jag ska göra med informationen.

Det känns som ett område där jag kanske borde lära mig lite mer.

...

Det här var inte riktigt den där härliga vandringen jag hade tänkt skriva om. Men just nu får skogen vänta lite på mig.