Däremot försvann inte allt. Ungefär halva min högra fot är fortfarande bortdomnad. Jag ogillar det starkt. Det var ett av mina första MS-relaterade symtom redan för tio år sedan. Fotdomningen försvann helt med min förra medicin men nu är den alltså tillbaka och vinkar lite nonchalant som en gammal bekant man helst inte ville stöta på igen.
En blogg om den kommande turen
Huvudet i sanden, fötterna på vägen
Efter ett medicinbyte som lugnade sig, ett kort gymförsök och ett fall i skogen försöker jag nu navigera vardagen med en kropp som inte riktigt spelar enligt samma regler som planen. Huvudet får helt enkelt undvika att tänka på det och fötterna får fortsätta gå.
När kroppen testar gränserna
Ett första längre pass gav kvitto på att kroppen håller. Några dagar senare svarade den med att kortsluta känseln i foten och påminna mig om att inget är helt stabilt.
Förra helgen tog jag mig ner till Särö och gick hem genom skogen via Sandsjöbackaleden, följt av ytterligare en mil asfalt. Totalt blev det runt 25 km och ungefär fem timmars promenad. Jag hade ryggsäck (generöst packad för en dagstur, cirka 5 kg), kängor på fötterna och stavar i händerna. Efter ungefär 11 km tog jag en fikapaus, men annars höll jag ett ganska jämnt tempo.
Kondition upp, immunförsvar ner
Det känns som att jag har kontroll över träningen, skogen och vardagen. Men imorgon blir det ett hopp rakt in i osäkerheten: ett medicinbyte som kan skaka hela kroppen och få immunförsvaret att glömma allt. Och jag har inte ens hunnit tacka det gamla.
På gymmet har jag fortsatt med trappmaskinen. Jag orkar ungefär en halvtimme nu. Att bara gå rakt upp är monotont och eventuellt lite poänglöst, så två tredjedelar av passet ägnar jag åt att experimentera: sidledes åt båda håll, dubbelsteg, snabbt, långsamt. Resten är uppvärmning, nedvarvning och lite “som man ska”. Det känns… rimligt.
Från träningsfasta till trappmaskin
Nu kom den efterlängtade energikicken av att faktiskt ha bestämt en resa. Efter fem veckor av sjukdomsrelaterad träningsfasta har jag äntligen kunnat börja röra på mig igen.
Jag gick fel i skogen, kom ut på någon märklig påfart till leden och blev så pass irriterad att jag helt enkelt fortsatte ut och gick hem längs asfalten istället. Det blev visserligen några timmar och ungefär 35 000 steg, men särskilt naturnära eller rofyllt blev det inte. Mer… transportsträcka med dålig attityd från min sida.
Ful, funktionell men förhoppningsvis rätt
Jakten på nya storskor med bred tåbox ledde till ett par som inte är perfekta och ganska fula, men kanske precis tillräckliga. Nu återstår bara att våga ta dem utanför dörren.
Jag har ännu inte vågat gå ut med dem. Däremot har jag gått runt inomhus ett par timmar, som man gör när man försöker känna efter ifall det kommer att bli bra eller om man gör något dumt. Jag köper gärna en storlek större för att få plats med dubbla sockor och ha lite marginal när man råkar sparka i sten. Så även denna gång.
