Förra helgen tog jag mig ner till Särö och gick hem genom skogen via Sandsjöbackaleden, följt av ytterligare en mil asfalt. Totalt blev det runt 25 km och ungefär fem timmars promenad. Jag hade ryggsäck (generöst packad för en dagstur, cirka 5 kg), kängor på fötterna och stavar i händerna. Efter ungefär 11 km tog jag en fikapaus, men annars höll jag ett ganska jämnt tempo.
En blogg om den kommande turen
När kroppen testar gränserna
Ett första längre pass gav kvitto på att kroppen håller. Några dagar senare svarade den med att kortsluta känseln i foten och påminna mig om att inget är helt stabilt.
När kroppen säger nej men Excel säger ja
Det är svårt att toppträna när man låter som en rosslande säckpipa. Men om kroppen vägrar bidra får man väl bestiga berget administrativt så länge. Juli är utvald, försäkringen är med på noterna och jag är nära att faktiskt trycka på ”boka”.
Men. Kroppen: 1. Jag: 0.
Hur det började
Det började med en känsla av att tiden hade gått utan att jag riktigt märkt det. Utrustning i garderoben, kartor i hyllan och ett liv som blivit mer komplicerat än planerat. Sedan dök Ararat upp igen...som om berget tänkte att det var dags att sluta komma med ursäkter.
Jag har haft lite paus från vissa typer av aktiviteter de senaste åren eftersom jag haft en del fysiska uppförsbackar och en graviditet (med efterföljande gulligt barn). Men mitt huvud har inte riktigt hängt med i det förändrade världsläget. I garderoben ligger stegjärn och annan utrustning kvar. Använda, och oanvända, kartor och guideböcker står fortfarande i hyllan.
