En blogg om den kommande turen

Ful, funktionell men förhoppningsvis rätt

Jakten på nya storskor med bred tåbox ledde till ett par som inte är perfekta och ganska fula, men kanske precis tillräckliga. Nu återstår bara att våga ta dem utanför dörren.

Jag har fått hem mina nya storskor: AKU Hayatsuki GTX. Efter att ha läst recensioner, bloggar och specifikationer landade jag i att de antagligen fyller mina behov. Varför just dessa, rätt fula, storskor? För att jag ville ha en lite “snällare” allroundsko, något som fungerar både i alpin terräng och för lättare isklättring. De ska vara bekväma, ha bred tåbox och fungera med båda mina stegjärn. Helst utan att kosta skjortan.

Jag har ännu inte vågat gå ut med dem. Däremot har jag gått runt inomhus ett par timmar, som man gör när man försöker känna efter ifall det kommer att bli bra eller om man gör något dumt. Jag köper gärna en storlek större för att få plats med dubbla sockor och ha lite marginal när man råkar sparka i sten. Så även denna gång.

De är inte perfekta. Men kanske tillräckligt bra.

Hälen suger inte fast ordentligt med ett par sockor och jag har svårt att riktigt “snöra in” foten. Med två strumpor sitter den däremot bättre och jag har ju ofta två. Det löser sig, tänker jag, i alla fall praktiskt. Skosnörena lär dock ryka. Jag har fortfarande inte förstått poängen med runda snören.

Samtidigt står mina gamla trotjänare i garderoben: Scarpa Phantom Guide. När jag testade dem nyligen satt foten som gjuten. De är inte för små längdmässigt, jag gör inte illa mig och vi har varit ute på mycket ihop. Problemet är bredden. Inte direkt, men när jag gått en bit så har mina fötter en tendens att svullna och då blir de för trånga, och efter graviditeten har mina fötter uppenbarligen bestämt sig för att expandera sina vyer permanent. Det blir obekvämt att spendera en heldag i mina orangea kompisar.  

Så frågan är om de ska säljas eller behållas. Jag får nog inga stora summor för dem och eftersom jag lever anonymt på nätet och saknar sociala medier har jag inget bra ställe att lägga ut dem på för försäljning. Kanske får de hamna på en klätterloppis i sommar. Skor mår ju inte bra av att bara stå, då går de sönder. Och jag har inte hobbytid nog att underhålla två par storskor. Vi får se helt enkelt (eller hör av dig om du vill köpa!)

Och när vi ändå är inne på utrustning: jag saknar små, nischade butiker. Mest av allt saknar jag LGJ klätter och högfjäll. Vilken pärla det var. 

Mina kompisar: AKU Hayatsuki GTX och Scarpa Phantom Guide

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

När kroppen testar gränserna

Ett första längre pass gav kvitto på att kroppen håller. Några dagar senare svarade den med att kortsluta känseln i foten och påminna mig om att inget är helt stabilt.

Förra helgen tog jag mig ner till Särö och gick hem genom skogen via Sandsjöbackaleden, följt av ytterligare en mil asfalt. Totalt blev det runt 25 km och ungefär fem timmars promenad. Jag hade ryggsäck (generöst packad för en dagstur, cirka 5 kg), kängor på fötterna och stavar i händerna. Efter ungefär 11 km tog jag en fikapaus, men annars höll jag ett ganska jämnt tempo.

Kondition upp, immunförsvar ner

Det känns som att jag har kontroll över träningen, skogen och vardagen. Men imorgon blir det ett hopp rakt in i osäkerheten: ett medicinbyte som kan skaka hela kroppen och få immunförsvaret att glömma allt. Och jag har inte ens hunnit tacka det gamla.

På gymmet har jag fortsatt med trappmaskinen. Jag orkar ungefär en halvtimme nu. Att bara gå rakt upp är monotont och eventuellt lite poänglöst, så två tredjedelar av passet ägnar jag åt att experimentera: sidledes åt båda håll, dubbelsteg, snabbt, långsamt. Resten är uppvärmning, nedvarvning och lite “som man ska”. Det känns… rimligt.

Från träningsfasta till trappmaskin

Nu kom den efterlängtade energikicken av att faktiskt ha bestämt en resa. Efter fem veckor av sjukdomsrelaterad träningsfasta har jag äntligen kunnat börja röra på mig igen.

Jag gick fel i skogen, kom ut på någon märklig påfart till leden och blev så pass irriterad att jag helt enkelt fortsatte ut och gick hem längs asfalten istället. Det blev visserligen några timmar och ungefär 35 000 steg, men särskilt naturnära eller rofyllt blev det inte. Mer… transportsträcka med dålig attityd från min sida.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.