Boken baseras på de olika sätt som jag har besökt Sarek. Först som vandrande fjällnovis, sedan som klättrare, toppbestigare och skidåkare, men också som geolog, naturvårdare, färdledare och fotograf – och hela tiden som nyfiken utforskare av naturen. Utöver upplevelserna har jag skrivit flera personliga reflektioner om olika aspekter på bergsbestigning och vandring, men också om naturvårdens utmaningar och min egen utveckling som människa. Den starka, nästan besatta kärlek till Sarek som vuxit fram har behövt en förklaring. Varifrån kommer den, och varför har just detta område fått ett sådant starkt grepp om mig? I sökandet efter svaren har boken fått formen av en slags självbiografi. Samtidigt är den också en ”biografi” över Sareks natur – dess landskap, processer och naturvärden. Jag har försökt förstå vad området betyder, inte bara för mig, utan i vårt gemensamma medvetande.

Utsikt från Jågåsjgaskatjåhkkå mot Rapaselet under en minnesvärd vandring med Arne Larsson i september 1975.

Här går jag i Rapaselet 1991 med den tidens stora ryggsäckar. Foto: Björn Esping.

Till vardags händer det då och då att vissa platser i Sarek plötsligt träder fram på min näthinna och väcker en intensiv längtan tillbaka. Inte till en förgången tid, utan till själva platsen och dess skönhet. Vistelserna i Sarek har generellt sett haft en stor betydelse för mitt välbefinnande. Många av de situationer och erfarenheter jag varit med om i denna fjälltrakt har etsat sig fast i minnet med en större klarhet och varaktighet än mycket annat som i stunden förefallit vara viktigt i livet.

Utsikten från Låddebákte visar ett koncentrat av Sarek. Den djupt inskurna dalen som är inramad av  resliga berg, sammanfattar landskapets vildhet och storslagenhet. 2013.

Dessa spontana minnen har lett mig till den större frågan: vad är egentligen betydelsefullt i våra liv? Frågan angår oss alla och blir kanske allt mer närvarande när åren går. Intryck, intressen, drömmar, relationer, kärlekar, framgångar, motgångar, tillfälligheter – alla dessa händelser som formar våra liv - vad stannar verkligen kvar i minnet?

Utsikt mot Rapaselet från öster nära Alep Vassjajågåsj,  juni 1992.

Nästan samma utsikt i september 1983.

En plats i Sarek återkommer envist i mina minnesbilder - Rapaselet med dess djupt gripande och medryckande landskap. När man försöker skildra en natur av denna dignitet ligger det nära till hands att formulera sig med stora ord. Jag är medveten om den risken, men det finns faktiskt tillfällen då de stora orden är nödvändiga. Verkligheten kräver emellanåt superlativer. Inte för att överdriva en god historia, utan för att det som skrivs faktiskt är sant. Orden har dock olika valörer och varierande träffsäkerhet, och inför en natur som Rapaselet räcker de vanliga formuleringarna helt enkelt inte till. Denna plats är i mina ögon själva sinnebilden för begreppet vildmark. Det finns ingen starkare eller mer fullödig symbol – i Sverige och vår del av Europa.

Eftermiddagssolen lyser på de höstfärgade fjällbjörkarna som en skarp strålkastare nedför de mörka klipporna hos Bielloriehppe. September 2001.

Här ser vi Bielloriehppe med kvarvarande vintersnö i juni 1992.

Vildmarker är områden där naturen har företräde. I vildmarken formas naturen av sina egna processer och lagar, inte alls av mänsklig planering och nyttjande. På så sätt utgör den en skarp motpol till kulturlandskapen som genom århundraden har brukats, reglerats och omformats efter människans behov. De egenskaper som vi tillskriver vildmarken återfinns i ovanligt hög grad just i Rapaselet. Här råder orördhet. Människans påverkan är ytterst begränsad. Platsen ligger mycket otillgängligt och ljudmiljön bjuder endast på naturens egna röster. Miljön i sin helhet rymmer ett rikt djurliv, frodig vegetation och djungelliknande naturskogar med fjällbjörk. Dalens breda och fritt strömmande älv har utvecklat ett sankt och mosaikartat delta, och landskapet är inramat av tvära fjällbranter vilket ytterligare förstärker förnimmelsen av skala och avskildhet. Att Rapaselet dessutom ligger i Sareks nationalpark och världsarvet Laponia, understryker platsens exceptionella värde.

Redan början av maj börjar det bli stora barmarksfkäckar. Bielloriehppe 2018.

Älvens och de olika lagunsjöarnas skiftande färger i Rapaselet är intressant att se.  Rapaädno för med sig glaciärslam från ett trettiotal glaciärer.

Kort sagt är Rapaselet en fridlyst vildmark värd att bevara i tid och evighet. Platsen har ett avskiljt läge förborgat bakom en krans av vilda Sarekfjäll med branta klippor. Bortom dessa vidtar många mil av tassemark innan någon egentlig civilisation gör sig påmind. Ofta tänker jag på fjället Bielloriehppe, som reser sig omkring 1 300 meter från dalens botten upp till sin högsta punkt. Även i ett internationellt perspektiv en ansenlig nivåskillnad. Intrycket av höjd och resning accentueras av dalens djupt nedskurna och trånga karaktär.

Bielloriehppe ståtar nästan 1300 meter över älven.

Från toppen Soabbetjåhkkå får man en annan vinkel på det mäktiga landskapet.

Stilla dagar speglar sig Bielloriehppe i en lagunsjö.

Sammantaget bildar Rapaselet ett landskap av sällsynt monumental storhet som rätteligen kan beskrivas som pampig. Dalens rika förekomst av fåglar och vilt som älg och flera stora rovdjur, bidrar också i hög grad till den speciella karisma som landskapets sceneri utstrålar. Samspelet mellan biologin och topografin är en integrerad del av platsens själ.

Rapaselet är älgarnas eldorado. I september har de fejat hornen, men den riktiga brunsten bryter ut i övergången till oktober.

Ett lodjur har lämnat sina trampspår i Ráhpaädnos strandbankar.

Ängsbjörkskogen i Rapaselet är tät och djungellik med flera höga örter som här daldocka.

I västra Rapaselet ansluter Sarvesvagge och mellan de två älvarna ligger till vänster det som kommit att kallas "rovdjurstorget"

Utsikt från Låddebákte mot "rovdjurstorget" och det omtalade Telmavadet där Ráhpädna förgrenar sig. Rovdjurstorget fick sitt namn på 1960-talet då rovdjursspårarna såg stämplar i snön efter våra fyra stora rovdjur, björn, järv, varg och lo.

Tack vare alla Sarekturer har jag lärt mig läsa fjälltopparnas och dalarnas egna berättelser om is, erosion och långsam förändring. Dessa iakttagelser har fördjupat min relation till områdets natur. I Rapaselet formas landskapets unika karaktär av dess viltrikedom, starka växtlighet och magnifika vyer. På vandrande fot samverkar dessa beståndsdelar till en helhet som inte bara är imponerande för ögat, utan också är starkt berörande för känslolivet. Rapaselet och alla andra platser av ocivilisation som finns kvar i Sarek är något vi kan vara stolta över.

Rapaselet och rovdjurstorget en regntung dag i september 1991.

Mellan Låddebákte och massivet Ålkatj upphör Rapaselet, men dalen fortsätter norrut.  I bakgrunden ser vi till vänster Sarektjåhkkås Stortopp, Sveriges näst högsta fjäll om vi utgår från det fasta berget. Kebnekaises Nordtopp är högst, men dess berömda Sydtopp är lägre även om toppglaciären brukar räknas som som landets högsta punkt. Nu har den minskat i höjd. Utsikt från Lulep Stuollo 1994.

Sett i ett globalt perspektiv har jag kommit att betrakta Sarek som en lagom vildmark – i ordets rejält svenska och svåröversatta bemärkelse. Området är lagom stort och lagom otillgängligt utan att äga den fullständigt enorma och uppslukande vidd och omfattning som präglar några av världens mest extremt bergiga vildmarker, som i Alaska, Grönland eller Tibet, för att nämna några exempel. I sådana miljöer kan naturen uppfattas som så gränslöst stor och obegriplig att man till slut tappar orienteringen, inte bara geografiskt utan även mentalt. Jag vet det efter egna besök i många avlägsna vildmarker.

Skön vandring längs strandbankarna efter Rápaädno

På hösten när vattenföringen är låg kan man vandra långa sträckor på älvbädden i Rapaselet.

Sarek har snarare på sitt eget förfinade sätt en lite mänskligare skala. Ändå är området fantastiskt storslaget och det rymmer tillräckligt stora obygder för att bjuda oss på ett stort motstånd som kräver respekt. Vi kan pröva vår förmåga utan att överväldigas av fullständigt ogripbara fantomvyer. Just i denna balans – mellan tillgänglighet och avskildhet, mellan vildhet och begriplighet, mellan livskraftiga miljöer och karga – ligger en väsentlig del av Sareks starka dragningskraft i mitt sinne. Till det kommer att området är lätt att resa till om man bor i vår del av världen. 

Spegling av Bielloriehppe i Ráhpädno.

Vildmark är emellertid en sårbar kvalitet. I min nya bok ägnar jag en del uppmärksamhet åt Sareks framtid och de avvägningar som vår syn på detta unika fjällområde står inför. Den stora utmaningen är att bevara naturens egenart och integritet, samtidigt som området förblir öppet och tillgängligt för alla oss som vill uppleva naturen.

Rapaselets många laguner och älvens förgreningar av olika storlek lockar till utforskning.

I detta sammanhang måste vi komma ihåg att vildmarker och ödemarker inte är synonyma begrepp. Upplevelsen i en vildmark påverkas oundvikligen av hur många människor som vistas där och spåren de lämnar efter sig. Många länder runt om i världen har infört reglerade tillträden till nationalparker som rymmer äkta vildmarker. Det är ett sätt att värna om de naturupplevelser som annars riskerar att gå förlorade. I Sarek har utvecklingen inte nått dit än, fortfarande är det jämförelsevis få som vandrar där, men frågan är om detta läge kommer att bestå framöver. Onekligen en svår fråga att sia om.

Finns det någon värdigare plats för begreppet vildmark?

Sareks karaktär som beundransvärd vildmark på naturens villkor kommer säkerligen bevaras, men intrycket av ödemark kanske förändras framöver under den attraktiva tiden för vandringsturer, det vill säga sommaren. Intresset internationellt har till exempel ökat på senare år. Men det finns en möjlighet som nog är beständig. Envetna vandrare som till varje pris vill uppleva intrycket av en tidlös ödemark rekommenderar jag november som bästa tiden för ensliga Sarekturer. Under denna folktomma period, när hösten övergår i vinter och landskapet har tömts på människor, djur och ljud, kan man på allvar tro sig vara den enda varelsen på jorden. Det är ingen romantisk föreställning, utan en fascinerande erfarenhet som jag själv har upplevt. Och den möjligheten kommer nog existera inom överskådlig tid. Om detta och mycket annat berättar jag i min nya bok.

Nedan. I november 1997 vandrade jag och en vän upp mot Pårte. Snön låg redan djup men ännu inte tillräckligt bärig för skidor, och snöskor blev vår räddning. Steg för steg tog vi oss fram i ett landskap som höll på att dra sig undan världen. Ödsligheten var total och trängde in i märgen – en tyst, oförsonlig närvaro som både tyngde och befriade.