Flanörer på Måkläppen.Dagsljuset under midvintern är en återkommande källa till min inspiration. Ljuset förstärker de skånska särdragen och gör dem tydligare än annars, inte minst för att vegetationen är avklädd. När löven fallit ned blottläggs naturens former utan försköning. Färgerna har en stram klarhet i december, eftersom solen står lågt över horisonten och ett blekt skimmer breder ut sig. Under en molnhimmel får landskapet dämpad lyster, som vore det belyst genom en mjölkvit kupol. Kontrasterna mjukas upp, och varje fotomotiv jag upptäcker har en plastisk närvaro som sällan infinner sig under andra årstider. Träden, stenarna och terrängens mönster bildar diskreta konstverk, formade med en stillsam estetisk eftertanke, som det kan tyckas. Dessa intryck kräver min blick. Kameran kräver det.
Så lång ut man kan komma på Måkläppen julen 2025.
Under första utflykten, dagen före julafton, går jag till Måkläppen – den yttersta udden på Falsterbohalvön. Temperaturen ligger kring nollstrecket och vinden är påtaglig, så som den ofta varit denna december. Några flanörer spatserar i den kalla havsluften. Jag följer stranden längs det smågropiga havet. På insidan av sandrevlarna ligger avsnörda laguner där flockar av simfågel har slagit sig ner.
Flanörer med Öresundsbron två mil norrut.
Måkläppen är en revel i ständig förändring, formad av havets sandtransporter. Senast jag var här kunde man gå torrskodd ända ut till den yttersta spetsen, där en stor koloni gråsälar vilade. I år har en lagun brutit igenom sandryggen, och när jag tvingas stanna återstår omkring en kilometer till den punkt längst ut som i dagsläget bildar en egen ö. Inga sälar syns i kikaren. På vägen hem stannar jag vid stranden längs vidsträckta Höllviken. Björkskogen innanför strandängarna fångar min blick. En blixtsnabb flock små, mörka vadare flyger förbi innan jag hinner identifiera arten.
Björkskogen vid Höllvikens strand liknar fjällbjörkskogen.
På juldagen dämpas ljuset ytterligare av tunna slöjmoln. Solens strålkastare har blivit beslöjad, som om någon dragit ner ljusstyrkan med en dimmer. Det är inte mörkt ute – snarare skuggfritt. Trädens stammar och markens mönster förefaller nu vara målade med pastellkrita. En sällsam syn. Anders Zorn menade att det kalla vinterljuset i Sverige är ärligare än sommarljuset. Caspar David Friedrich skrev i början av 1800-talet att vinterns landskap är djupt andligt, att den bleka tonen öppnar för eftertanke och stillhet och att naturens tystnad speglar människans inre. Kanske. Det är min känsla denna juldag då jag styr kosan mot Dalby Söderskog.
En mindre bäck delar upp Dalby Söderskog i två halvor.
Den lilla nationalparken är lika mycket ett kulturarv som ett naturarv. För 106 år sedan beslutade riksdagen att fridlysa skogen. Ytan motsvarar knappt 36 fotbollsplaner. I dag krävs tusentals för att ett område ska nå samma status. Under århundraden fungerade Dalby Söderskog som hästhage, men när betet upphörde i slutet av 1800-talet hade skogen blivit medelålders med storväxta ekar, bokar, askar och almar. Botanister vid Lunds universitet föreslog senare att den skulle skyddas. Numera får naturen till stor del vara ifred, och skogen börjar åter anta de drag av den sydsvenska ädellövskog som en gång dominerade landskapet. Jag vill hävda att parkens skyddsvärde vuxit med åren sedan den bildades 1919.
Inne i skogen råder en påtaglig villervalla av alla omkullfallna träd mellan de röjda stigarna – något som framträder särskilt tydligt på vintern. Stubbar och stockar ligger utspridda i ett plockepinn. Där de grova lövträden inte dominerar tar tät pinnskog vid. Miljön faller mig i smaken och lockar till fotografering. De grova, döda stammarna står upp som sakrala monument över en svunnen storhetstid. Här frodas en artrikedom värd att värna, och den frostiga stämningen gör skogen estetisk rättvisa – lika mycket som försommardagar med mättad grönska och en blomning i full prakt.
Efter en timmes saktfärdig vandring med täta stopp för att leta reda på rätt vinklar, känner jag mig nöjd. Nästa mål blir ”Trollskogen” utanför Torna-Hällestad. Namnet kommer av beståndet med vresbokar norr om byn, sannolikt ett av de största i Europa vilket gör området både ovanligt och naturhistoriskt intressant. Vresboken är inget eget trädslag utan en form av bok, där genetiska mutationer fått stammar och grenar att bli vridna och krokiga istället för att vara raka. Resultatet är ett snirkligt, knutigt växtsätt som skänker träden ett nästan sagolikt uttryck. Bland dessa naturliga skulpturer tar dagens fotosejour slut. För mig har helgen inneburit ett par avspända dagar med kameran till hands. Syftet har bara varit mitt eget. Jag har velat hitta stiliga motiv och förverkliga min egen estetik. Bästa julklappen detta år 2025 var det givmilda ljuset.
