Skrinnare på Svartlögafjärden.
Att färdas med långfärdsskridskor genom en frusen skärgård är som att åka rakt in i en annan värld. När isen har lagt sitt lock över fjärdarna suddas gränserna ut. Landskapet ritas om och förvandlar sommarparadiset till något annorlunda. De vikar och sund som brukar gömma sig bakom uddar och holmar öppnar sig nu som inbjudande salar. Öar som på sommaren kräver en båt, blir åtkomliga för alla som vågar sig ut.
Isen tar sig olika former.
Just förvandlingen känns extra fascinerande. För inte så länge sedan var det öppet vatten där isen visar upp sin blänkande parkett. Varje skär tar oss obehindrat in i en geografi som normalt brukar vara mer svårtillgänglig. Utan en vattenburen farkost blir det möjliga att nå platser som vi nyfiket studerar på kartan. Avlägsna öar och skär väntar på vårt besök.
Utsikt från Ingalskär mot Trekobbarna.
Kartan får ett nytt liv när isen breder ut sig. De vidsträckta fjärdarna blir möjliga färdvägar. Och en särskild sorts energi växer till i skridskoåkningens rytmer och stålets klang mot den hårda ytan. Färden blir en smakfull cocktail av frihet och upptäckarlust. Vi genomkorsar ett landskap som bara existerar under en begränsad tid. Som belönar alla som ger sig iväg.
Skrinnare utanför Ingalskär.
Upplägget för skridskoturerna skiftar med vädret och isens nycker. Själva åkningen är en sann njutning. Vi styrs inte av något utlagt spår, vägvalet är fritt. Åt alla håll kan man glida fram. När isen ligger bra och fartvinden möter kroppen, kan milen rinna undan utan att vi märker det. Ibland är det lusten till sträckåkning som driver på. Då vill vi nå långt och låta framåtandan bestämma. Känna hur varje skär bär oss vidare mot avlägsna mål, och kan på samma gång uppleva hur landskapet förändras. Ibland blir även åktekniken det stora glädjeämnet. Vi vill finslipa våra skridskoskär tills rörelsen är mjuk och självklar, nästan som i en balett. Då samspelar kroppen och skridskorna med isens yta i en sorts koreografi där balansen är allt.
Sammanfrusna isflak med Måskobben i bakgrunden.
En annan lockelse ligger i utmaningen att läsa havsisen. Den har ofta skiftande karaktär och växlar från betonghårda kärnisar i mörk kulör till mjuka ljusa partier med salt som trängt upp till ytan. På vissa ställen förekommer vindbrunnar, råkar och isskravel. Det kräver försiktighet. Lömska svagheter kan gömma sig där man minst anar något. När vi färdas på långfärdsskridskor innebär isen alltid vissa risker och i det ligger något meningsfullt. Vi tvingas vara oupphörligt närvarande. Måste tolka färgskiftningarna och lyssna på isens tonarter för att förstå vad naturen signalerar. Det är en kunskap som växer med erfarenhet. För oss långfärdsskrinnare är en spolad isbana på landbacken själlös. På naturisen är vi en del av landskapet, inte bara en glidare.
En grupp passerar oss på sjungande skridskor.
Trygghet kan vi få om vi åker i en grupp. Långfärdsskridsko är en social form av friluftsliv. Samtalen under fikapausen blir otvungna. Diskussioner uppstår om tänkbara färdstråk på fjärden som väntar. Kamratskapet växer när vi delar både framfart och försiktighet. Ensamturer hör till undantagen och passar bara de verkligt erfarna isrävarna, särskilt ute på havsisar där förhållandena kan växla snabbt och marginalerna är små.
Den svarta kärnisen kräver välslipade skridskor.
En annan speciell egenhet för färder på långfärdsskridskor är att vi måste ta vara på tillfällena, på de situationer när naturen och vädret bjuder upp till möjliga färder. Knappast alla vintrar är lyckade. Nuförtiden uppdateras vi löpande om var de åkbara isarna finns att hitta. Annat var det förr, när jag började med långfärdsskridskor i början på 1970-talet. Vid den tiden postade Stockholms Skridskoseglarklubb, som jag då blivit medlem i, ett informationskort till sina medlemmar inför en gynnsam helg. På kortet stod uppgifter om bra isar. Då fanns det bara några tusen i klubben vilka sannolikt var de enda som regelbundet höll på med långfärdsskridsko i landet. Ett decennium senare ringde vi till en telefonsvarare som hade en pratglad isspanare som läste upp rapporter om isläget. Idag kan vi logga in på Skridskonätet och läsa massor av purfärska färdskildringar och isobservationer. Vi kan också titta på aktuella satellitbilder som visar utbredningen av is. Utvecklingen har gjort att värdefulla åkområden numera bevakas över hela Skandinavien och även längre bort.
Ibland får jag känslan att skrinnare hör naturligt ihop med landskapet.
När ett bra läge uppstår vill vi förstås utnyttja möjligheten, lämna hus och hem och kanske förvärvsarbetet om så krävs. Entusiasmen har inga gränser för hängivna långfärdsskrinnare. Precis så kände många inför denna lovande söndag. Min kompis Per Lind och jag hade tagit ett snabbt beslut dagen innan. Han och jag har samma hållning till skridskoturerna. För mig är naturupplevelsen nuförtiden det viktigaste inslaget på en färd. Fart och sträcka har blivit ett mindre angeläget motiv. Att komma den frusna naturen inpå livet och lugnt beundra dess skönhet och nyanser ger mig mer. När man skrinnar snabbt och ihållande blir naturobservationerna flyktigare. Vi stannar hellre ofta när något intressant eller sevärt visar sig. Och åker helst i ett litet sällskap, med likasinnade kompisar.
Naturupplevelsen blir intensivare när man saktar in.
Vår startplats på Östra Lagnö var kaotisk. Sju busslaster med skrinnare släpptes av. Det verkade som om halva Stockholm skulle ut på isen. Men skärgården är rymlig och redan efter några inledande skär började grupperna skingras och försvinna. Långfärdskridsko har numera blivit en folksport och skärgårdens storlek kan svälja många utan att det blir trångt om saligheten. Enkelt kom vi ut på Svartlögafjärden och siktade sedan planlöst och med en lätt bris i ryggen mot duttarna av öar som som framträdde borta vid horisonten. Som väntat var isen en glänsande vidd med spridda snöfläckar på sina ställen.
Försiktig landstigning på Ingalskär.
Den här delen av Stockholms skärgård ger redan en kort bit ut från land intrycket av att tillhöra ytterskärgården. Ändå återstår drygt tre mil rakt österut till de yttersta ögrupperna. Därute ligger det som brukar kallas Skärgårdshavet. Stort som sagt. Detta faktum ger skärgården en skön havskontakt. Fjärdarna ligger vidsträckta ut mot Östersjön, men horisonten är ingen enformigt rak linje i fjärran. Den buktar upp här och där av ögrupper långt borta. Geografi av detta slag är mer spännande att befara än en skärgård med tätare förekomst av öar. Är mer storslagen.
Vattenståndet i Östersjön har varit lågt senaste tiden vilket fått isen att sjunka ned och bilda små kratrar över stenar i vattnet.
Bortom Svartlögafjärden visste vi att isen tog slut och Ängsskärs arkipelag var under rådande omständigheter omöjlig att nå. Med vårt tempo hade vi ingen ambition att komma fram till den yttersta iskanten. Vi stannade istället efter någon mil vid Ingalskär för en längre matrest, väl medvetna om att återfärden till Östra Lagnö där bilen stod, skulle innebära motvind och en långsammare skridskoåkning än den lättsamma som hade fört oss hit. Landstigningen var inte lätt eftersom ett glaserat ispansar belägrade strandklipporna. Att halka handlöst kändes hotfullt och man fick passa sig. Under rasten i utmärkt lä kunde vi se flera skrinnare passera förbi. De som färdades längst ut blev till lilleputtar mot himlen vilket gav en skala åt det väldiga landskapet. 
Vintrig skärgårdsnatur i sin ädlaste form.
Återfärden blev mycket riktigt arbetsam särkilt när vi hamnade i ett stråk med isflak som spruckit upp och fryst på nytt, bitvis i form av en massa tallrikar som krävde sin balansakt. Vinden nöp i kinderna men vi fick i alla fall en fullvärdig motion för att kunna avrunda färden. I eftertanken på väg hem kändes det som om vi hade varit ute på ett stort men kortvarigt äventyr.
