Bildtext: этап детей перед отправкой поезда Copyright Болашак университет, Карагандинский
Titta på den här bilden här ovan. För mig som människa och förälder så är det här med den dystraste och mest tragiska bild jag någonsin lagt ögonen på. Barnen ni ser här har alla fråntagits sina föräldrar och är på väg att deporteras till ett barnhem eller till ett av Stalins många straffläger som kallas GULAG, det vill säga Huvudstyrelsen för Korrektions- och Arbetsläger. Eller annars har de precis anlänt och står utanför järnvägsstationen i staden Karaganda i nuvarande Kazakstan, där det läger som var störst i yta av alla som fanns utspridda över hela Sovjetunionen fanns beläget, KARLAG. Vilket betyder Karagandas Korrektion- och Arbetsläger. Flertalet av dem återser aldrig sina föräldrar igen. De har till och med tvingats skriva under ett papper på att deras föräldrar är statens fiender och att de aldrig vill ha med dem att göra igen. Åtminstone om de inte under hårt arbete, våld, tortyr och de hemskaste omständigheter, tar sitt förnuft till fånga och blir så förvandlade att de blir upptagna till Homo Sovjeticus och passar in i de regler som de styrande -ja, i stora drag envåldshärskaren Josef Stalin- kräver och så att de passar i samhället. Alltför många föräldrar klarar inte av det hårda arbetet, den bristande födan, den ständiga skräcken för att utsättas för våld eller tortyr, utan dör i fångenskap. Överlever de, bär de med sig dessa vidriga upplevelser resten av livet. Detsamma gäller barnen. Tänk er själva, ja, jag vet då att det skulle ha hänt mig om jag hade varit född där under denna tid, om ni då hade en liten avvikande åsikt, drog ett felaktigt skämt, ja, inte ens det bara var på fel plats vid fel tidpunkt, så knackade det på dörren en sen kväll. En snabb blick utanför fönstret, där står den svarta majan (fångtransporten, svart av modellen studebaker van) och väntade och du visste, att nu var livet förmodligen över. Men det var inte dig säkerhetspolisen kom för att hämta först, utan dina barn. Jag kan inte ens föreställa mig, men flertalet kunde inget göra, utan timmar eller dagar senare hämtades de för långa och svåra transporter till något läger efter låtsas rättegångar med straff upp till 25 år.
Här väntade 12-16 timmars arbetsdag, varje dag, år ut och år in, i regel 600 gram bröd att äta per dag, miljoner dog. Än fler tog stryk för livet. Några överlevde. Några finns kvar än idag. Det är dessa unika människor jag är på väg att träffa i Karaganda nu, tillsammans med den brittiska filmaren Theo Goble och den amerikanske läkaren Ken Kamler, som forskar på vad som gör att vissa människor överlever och andra inte. Han har tidigare ägnat nästan all tid åt överlevare från Nazisternas koncentrationsläger, men vi vet att de sovjetiska straff lägren skiljde sig på många sätt från de nazistiska. Grundidén var se till att störande element i samhället, från vanliga brottslingar som tjuvar och banditer till politiska motståndare, tränades om genom hårt arbete och indoktrinering att passa det sovjetiska samhället. Inte som nazisternas koncentrationsläger som var dödsläger i första hand.
Straffläger i Ryssland har ju funnits sedan 1600-talet där de kallades för katorga, hårda straff läger. Och många av bolsjevikernas ledare, exempelvis Stalin, tillbringade år i dessa innan de tog makten 1918. Och Lenin var en stark förespråkare för att man skulle inrätta ett system av arbetsläger till ekonomisk nytta för staten och för att träna om de som tyckte annorlunda. När han dog, så kom georgiern Stalin till makten och med tiden så var det inte bara vanligt kriminella och politiska motståndare som hamnade i dessa utan hela klasser av människor som stämplades som kulaker, självägande bönder, och under den s.k Stora Terrorn som följde samt andra världskriget, så hamnade hela grupper av olika nationer, tyskar, ukrainare, tjetjener, balter, och finnar, i de allt hemskare strafflägren. Det fanns ingen i Sovjetunionen under denna tid som inte på ett eller annat sätt fick sina liv förstörda av denna sinnessjuka konstruktion. Stalin han raderade ut det mesta av sin egen familj innan han dog 1953. Med det försvann detta stora system av läger, även om de fanns kvar långt in på sjuttiotalet, kanske mer.
I Karaganda, som är geografiskt placerad på den vindpinade, på sommarn stekheta, på vintern iskalla, stäpp, låg KARLAG. I byn Dolinka fanns dess administrativa centrum och i Karaganda finns ett lokalt arkiv över i stort sett allt som hände här under den tiden. Mycket av den information som vi i världen har idag angående dessa läger kommer från information från arkiven i Moskva som öppnades för utomstående 1990. Där har de mer kända författarna och forskarna Robert Conquest och Annie Applebaum fått mycket av sin bakgrund till sina böcker. Länge trodde man att dessa arkiv var de enda, men idag vet vi att varje straff läger hade sin egen administration och sina egna arkiv. Vi hoppas få kika på dessa i KARLAG. Och dessa arkiv ger ytterligare en bild av livet i dessa straffläger. Det skall dock sägas att den absolut bästa beskrivningen av dessa läger och av människan i sig självt, dess goda och onda sidor finns beskrivna i den bok jag anser är nog historiens bästa, GULAG arkipelagon av Aleksandr Solzjenytsin, som tillbringade år som straff fånge under artikel 58, i en del av KARLAGs lägerområde och i byn Ekibastuz.
Och vi har fått kontakten med några av de få överlevande som fortfarande finns vid liv i Karaganda med omnejd. Och jag upplever en hel del oro hur mycket mötet med dessa helt fantastiska överlevare skall påverka mit tliv och hur vi skall kunna göra en rättvis dokumentär om dessa människor, denna hemska tid och detta idag fantastiska land och område. Jag vet redan nu att det här är den allra viktigaste resan och jobbet i hela mitt ganska undermåliga liv.
Ja, vi har anlänt och redan besökt museet i Dolinka tillsammans med vår fantastiske medhjälpare Nurshat Jumadilova och vår guide Julia Pertnikova. Mer i nästa rapport. Ja, tack till den fantastiske Nurlan Dulatbekov vid Bolashak Universitet för all hans hjälp.
”Titta inte bort” , ropar Naomi åt mig när jag läser hennes bok och ger mig samtidigt en örfil: ”Vakna! Förneka inte klimatförändringarna!”
Jag måste bara säga att Naomi Kleins bok Det här förändrar allt: kapitalismen kontra klimatet är en av de viktigaste böcker jag någonsin läst. Det är just en sådan här bok jag kommer att rekommendera för läsning av alla jag känner. Den förändrar verkligen allt. Det är exakt så som hon inleder sin bok nämligen att hon har förnekat klimatförändringarna så länge hon kan minnas och det är en sanning som gäller även mig. Hon skriver dessutom:
”Vi kikar på problemet några ögonblick och så tittar vi bort.”
Och de flesta av oss gör samma sak. Vi undviker att se de klimatförändringar som sker runt omkring oss i omvärlden. Naomi Klein har definitivt ruskat om mig och tvingat mig att se vad jag har vetat om en lång tid. Jag har ju på nära håll sett de ganska dramatiska klimatförändringar som skett i Sibirien, norra Dalarna, Kazakstan, England och många andra platser. Det är ju så att de senaste 50 åren har det skett dramatiska förändringar globalt och de sista tjugo åren så har världen egentligen utan att någon riktigt begripit, delats upp i två läger. Det fåtal som har makt och pengar. Och flertalet som inte har något av detta. Och gapet bara växer för var dag som går. Inte bara utanför västvärlden. Jag såg denna tilltagande upp delning på mycket nära håll i Moss Side, strax utanför Manchester där familjen bodde under drygt ett år. Och jag börjar förstå att det är dessa få självcentrerade som har makt och möjligheter som fått oss att titta bort och ge upp kampen om en dräglig framtid för våra efterlevande. Vi vet ju att det är ett stort problem, detta med klimatförändringarna, men vi tittar bort. Vi har gått på marknadsföringen från denna lilla grupp individer och deras fenomenala marknadsföringskunskaper och köpt det faktum att det är lika bra att förstöra allt eftersom det är för sent att göra någonting åt det. Så duktiga är de att sälja in denna felaktighet. Jag har sett det på nära håll.
Jag har framförallt upplevt detta på nära håll när jag haft äran att tillbringa tid med olika urbefolkningar världen över. Nästan utan undantag blir de hela tiden överkörda av de som vill utnyttja deras mark att borra efter olja, genomföra fracking, stjäla deras rättigheter att jaga och fiska på deras egen mark sedan urminnes tider och förändra deras livsföring till det mycket sämre. Jo, det är värre idag än på mycket länge. Kanske någonsin. Bara för att många urinvånare idag kanske har bil, TV och en närbutik som säljer skräp, betyder inte att deras levnadsstandard höjts, tvärtom. Inte allt för länge sedan färdades jag genom världens kallast bebodde plats, Jakutien, ett område som sett ganska dramatiska klimatförändringar de sista åren. Och då pratar jag inte om de förändringar som sker normalt genom en naturlig cykel utan om de som uppstår mest hela tiden nu. Exempelvis, mina vänner evenerna som gör sina årliga turer med ren från ett ställe till ett annat, för både handel och betningens skull, de håller i det närmaste på att tvingas sluta med sitt urgamla värv. Isarna förtunnas i förtid, mitt i den starkaste kylan uppstår varmväder, vilket får till följd att det lager av snö som är närmaste marken fryser till is. Det för med sig att renarna inte kan komma åt sin föda utan många svälter till döds. Men få i omvärlden bryr sig om detta, även om det för everna leder till stor tragik.
Naomi Kleins bok är ingen enkel läsning. Det är så mycket information på varje sida, att man får ta sin tid att läsa ett kapitel åt gången och fundera på det någon dag. Jag gillar hennes sätt att använda sig själv på olika sätt för att få fram resultat, exempelvis tar hon upp ämnet missfall, som hon drabbas av under en lång tid, för att till sist komma fram till en förklaring som heter duga. Hon lägger ett pussel genom boken som till sist blir perfekt. Och tveklöst är det så att det är de här klimatförändringsförnekarna som är det stora problemet. De har de resurser och den makt som krävs för att köpa tystnad på olika sätt och vis. Jag var inte förvånad att Donald Rumsfeld och Dick Cheneys namn dök upp igen. För mig då som är intresserad av Mellan Östern frågor, så vet jag vad de kan ställa till med. Jag ser fram emot Naomis dokumentär med samma namn, men läs boken.
Ändock är det viktigaste jag tar med mig från boken att det fortfarande finns hopp. Och det beror på att de senaste åren har det uppstått en sorts massrörelser och grupper av människor som står upp mot denna utplundring av vår jord. Typ Occupy Wall Street rörelsen eller grupper av urbefolkningar som envist hävdar sin rätt
För jag är helt övertygad om, och har varit så länge, att svaren till ett hållbart sätt att leva har att göra med att vi lär oss av de som vet. Urbefolkningar. Det går att anpassa till det liv vi har med en del kanske smärtsamma förändringar. Vi måste fråga oss, om vi i den här delen av världen verkligen måste ha det så här bra på andras bekostnad. Jag skall i alla fall försöka göra förändringar. Mitt arbetsliv framöver skall präglas av detta och jag gör mitt bästa i vardagen att göra min del. Kanske det gör noll skillnad när det gäller klimatförändringar, men jag mår bra av att veta att jag försöker.
Jag skriver också det här för att jag tycker det är dags att folk inom min s.k genre måste förändra sitt sätt att göra expeditioner, äventyr, film och mera. Jag tror vi måste försöka undvika att köpa den anglosaxiska modellen att jaget är viktigast av allt. Även om jag förstår att personliga berättelser är riktigt bra för att berätta något. Men kanske bli mer av en aktivist och dessutom göra skillnad. Och peka ut dessa skillnader mellan människor och de problem som uppstått till följd av dessa dramatiska klimatförändringar. Min familj och jag försöker göra rätt. Vi har ingen bil, vi går överallt, duschar inte för mycket, har en låg temperatur inne, äter inte kött, så vi försöker förändra. Och jag tackar personligen min tid i Moss Side för min egen attityd förändring!
Frozen Frontier - CNN Feature from Outwild TV on Vimeo.