Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Jag fick en örfil av Naomi Klein

”Titta inte bort” , ropar Naomi åt mig när jag läser hennes bok och ger mig samtidigt en örfil: ”Vakna! Förneka inte klimatförändringarna!”

Jag måste bara säga att Naomi Kleins bok Det här förändrar allt: kapitalismen kontra klimatet är en av de viktigaste böcker jag någonsin läst. Det är just en sådan här bok jag kommer att rekommendera för läsning av alla jag känner. Den förändrar verkligen allt. Det är exakt så som hon inleder sin bok nämligen att hon har förnekat klimatförändringarna så länge hon kan minnas och det är en sanning som gäller även mig. Hon skriver dessutom:

”Vi kikar på problemet några ögonblick och så tittar vi bort.”

Och de flesta av oss gör samma sak. Vi undviker att se de klimatförändringar som sker runt omkring oss i omvärlden. Naomi Klein har definitivt ruskat om mig och tvingat mig att se vad jag har vetat om en lång tid. Jag har ju på nära håll sett de ganska dramatiska klimatförändringar som skett i Sibirien, norra Dalarna, Kazakstan, England och många andra platser. Det är ju så att de senaste 50 åren har det skett dramatiska förändringar globalt och de sista tjugo åren så har världen egentligen utan att någon riktigt begripit, delats upp i två läger.  Det fåtal som har makt och pengar. Och flertalet som inte har något av detta. Och gapet bara växer för var dag som går. Inte bara utanför västvärlden.  Jag såg denna tilltagande upp delning  på mycket nära håll i Moss Side, strax utanför Manchester där familjen bodde under drygt ett år. Och jag börjar förstå att det är dessa få självcentrerade som har makt och möjligheter som fått oss att titta bort och ge upp kampen om en dräglig framtid för våra efterlevande.  Vi vet ju att det är ett stort problem, detta med klimatförändringarna, men vi tittar bort. Vi har gått på marknadsföringen från denna lilla grupp individer och deras fenomenala marknadsföringskunskaper och köpt det faktum att det är lika bra att förstöra allt eftersom det är för sent att göra någonting åt det. Så duktiga är de att sälja in denna felaktighet. Jag har sett det på nära håll.

Jag har framförallt upplevt detta på nära håll när jag haft äran att tillbringa tid med olika urbefolkningar världen över. Nästan utan undantag blir de hela tiden överkörda av de som vill utnyttja deras mark att borra efter olja, genomföra fracking, stjäla deras rättigheter att jaga och fiska på deras egen mark sedan urminnes tider och förändra deras livsföring till det mycket sämre. Jo, det är värre idag än på mycket länge. Kanske någonsin. Bara för att många urinvånare idag kanske har bil, TV och en närbutik som säljer skräp, betyder inte att deras levnadsstandard höjts, tvärtom. Inte allt för länge sedan färdades jag genom världens kallast bebodde plats, Jakutien, ett område som sett ganska dramatiska klimatförändringar de sista åren. Och då pratar jag inte om de förändringar som sker normalt genom en naturlig cykel utan om de som uppstår mest hela tiden nu. Exempelvis, mina vänner evenerna som gör sina årliga turer med ren från ett ställe till ett annat, för både handel och betningens skull, de håller i det närmaste på att tvingas sluta med sitt urgamla värv. Isarna förtunnas i förtid, mitt i den starkaste kylan uppstår varmväder, vilket får till följd att det lager av snö som är närmaste marken fryser till is.  Det för med sig att renarna inte kan komma åt sin föda utan många svälter till döds.  Men få i omvärlden bryr sig om detta, även om det för everna leder till stor tragik.

Naomi Kleins bok är ingen enkel läsning. Det är så mycket information på varje sida, att man får ta sin tid att läsa ett kapitel åt gången och fundera på det någon dag. Jag gillar hennes sätt att använda sig själv på olika sätt för att få fram resultat, exempelvis tar hon upp ämnet missfall, som hon drabbas av under en lång tid, för att till sist komma fram till en förklaring som heter duga. Hon lägger ett pussel genom boken som till sist blir perfekt. Och tveklöst är det så att det är de här klimatförändringsförnekarna som är det stora problemet. De har de resurser och den makt som krävs för att köpa tystnad på olika sätt och vis. Jag var inte förvånad att Donald Rumsfeld och Dick Cheneys namn dök upp igen. För mig då som är intresserad av Mellan Östern frågor, så vet jag vad de kan ställa till med. Jag ser fram emot Naomis dokumentär med samma namn, men läs boken.

Ändock är det viktigaste jag tar med mig från boken att det fortfarande finns hopp. Och det beror på att de senaste åren har det uppstått en sorts massrörelser och grupper av människor som står upp mot denna utplundring av vår jord.  Typ Occupy Wall Street rörelsen eller grupper av urbefolkningar som envist hävdar sin rätt

För jag är helt övertygad om, och har varit så länge, att svaren till ett hållbart sätt att leva har att göra med att vi lär oss av de som vet. Urbefolkningar. Det går att anpassa till det liv vi har med en del kanske smärtsamma förändringar. Vi måste fråga oss, om vi i den här delen av världen verkligen måste ha det så här bra på andras bekostnad. Jag skall i alla fall försöka göra förändringar. Mitt arbetsliv framöver skall präglas av detta och jag gör mitt bästa i vardagen att göra min del. Kanske det gör noll skillnad när det gäller klimatförändringar, men jag mår bra av att veta att jag försöker. 

Jag skriver också det här för att jag tycker det är dags att folk inom min s.k genre måste förändra sitt sätt att göra expeditioner, äventyr, film och mera. Jag tror vi måste försöka undvika att köpa den anglosaxiska modellen att jaget är viktigast av allt. Även om jag förstår att personliga berättelser är riktigt bra för att berätta något. Men kanske bli mer av en aktivist och dessutom göra skillnad. Och peka ut dessa skillnader mellan människor och de problem som uppstått till följd av dessa dramatiska klimatförändringar. Min familj och jag försöker göra rätt. Vi har ingen bil, vi går överallt, duschar inte för mycket, har en låg temperatur inne, äter inte kött, så vi försöker förändra. Och jag tackar personligen min tid i Moss Side för min egen attityd förändring!

Frozen Frontier - CNN Feature from Outwild TV on Vimeo.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Till Mina Tjejer, Eva och Dana

Till mina döttrar, Eva och Dana


Tjejer,
Klockan är två på morgonen. Jag har haft en sån där natt igen. Ni vet när jag går upp, gör starkt kaffe, går runt i huset och försöker intala mig att jag inte ska titta på nyheterna. Och så gör jag det ändå.
Jag befinner mig i någon sorts chock över världsläget. Det känns som om det gått fort. För fort. Som om vi halkat från det ordnar sig till att det här kan bli farligt på riktigt utan att någon hann bromsa.
Och jag skriver det här för att ni är det viktigaste jag har. Inte för att jag tror att allt är kört, utan för att jag vill att ni ska förstå hur jag tänker och vad jag hoppas att ni bär med er.
När Ryssland gick in i Ukraina var det som om något brast. Inte bara ett krig. Utan en regel. En grundregel.
Efter andra världskriget skapade världen FN-stadgan, och i den finns en princip som är så enkel att den nästan låter självklar, man får inte hota eller använda våld mot andra länders gränser eller självständighet. Små länder skulle ha samma rätt som stora. Det var ett försök att göra världen mindre barbarisk.
Det är den principen som trampas på nu. Det är därför det känns annorlunda.
Och det är också därför det som händer i Arktis och kring Grönland gör mig rädd på ett nytt sätt. Ukraina var fruktansvärt, men det låg längre bort i kroppen. Arktis ligger nära oss. Det påverkar Danmark. Norge. Sverige. Våra hav. Våra vägar. Vår trygghet.
Jag tror att en del av rädslan handlar om just det: när hotet kommer nära, när psykologiskt avstånd försvinner, då blir det inte en nyhet. Då blir det något man känner i magen.
Arktis är inte bara is och björnar. Det är resurser. Nya sjövägar. Strategi. Stormakter som flyttar fram positioner samtidigt som isen smälter. Det är ett område där klimatet och geopolitiken möts och det är inte en bra kombination.
Ni frågade mig vid middagen igår varför jag är så tagen av allt det här.
Ett av svaren är att jag aldrig trodde att vi så snabbt skulle hamna i en tid där auktoritära ledare blir norm igen. Att USA, som på många sätt varit en symbol för frihet och öppenhet, skulle dra åt ett hårdare, auktoritärt och mer cyniskt håll. Att Ryssland skulle fortsätta gå den väg det gör. Att Kina skulle bli allt mer offensivt mot omvärlden.
Det blir mer vi och dom. Mer stängda gränser. Mer misstänksamhet. Mer kontroll. Som resenär har jag aldrig känt det så tydligt som de senaste åren.
Och det finns drivkrafter bakom det som är större än enskilda personer: rädsla efter kriser, växande klyftor, ekonomisk osäkerhet och en digital värld där algoritmer belönar ilska, konflikt och förenkling.
Det är svårt att bygga samhällen på det.
Det andra som håller mig vaken är klimatet.
Klimatet är inte en fråga bredvid allt annat. Det är en förstärkare. Det gör redan svåra saker svårare som mat, vatten, ekonomi, konflikter, migration, försörjning.
Globalt ser vi mer extremt väder. Värmeböljor, torka, skyfall, bränder. Skördar slår fel. Priser rör sig. Människor tvingas fly.
Och här hemma märker vi det också. Inte som undergång, men som förändring, exempelvis mildare vintrar, regn på snö, kortare säsonger. Sälen och Lima är en symbol för det. Där vi har stugan. Vintern blir mer osäker, och det påverkar människor som lever av den.
Jag tänker också på vår stuga i Lima. För mig är den inte bara ett hus. Den är en plats där man kan andas. Där man kan leva enklare. Där man kan klara sig bättre om världen blir mer stökig, oavsett om det handlar om elavbrott, skyfall eller bara behovet av lugn.
Jag lyssnade nyligen på Martin Krag i en P4-intervju. Han sa något som stannade kvar i mig, han kunde resa fritt som tonåring, men hans barn kommer att leva i en mer begränsad värld.
Jag känner igen mig.
När jag var 13–15 rörde jag mig på ett sätt som kändes självklart. Det fanns risker, men världen kändes öppen. I dag är det annorlunda. Inte bara på grund av krig och terrorhot, utan också på grund av klimatet, ekonomin, övervakningen, och att allt ska dokumenteras, bedömas, jämföras.
Begränsningen handlar inte bara om var man får resa. Den handlar också om en känsla. Att framtiden inte är oändlig, utan villkorad. Att man måste väga saker, tänka längre, vara mer medveten.
Det är tungt. Men det kan också föda något bra. Ansvar, mognad, omsorg, verklig frihet, den som inte bygger på att någon annan betalar priset.
Och här kommer det viktigaste.
Jag tror inte att ni är chanslösa. Tvärtom. Jag tror att ni redan har sådant som många andra saknar.
Ni har levt ute. Ni har frusit och skrattat och löst problem. I extrema områden. Ni vet att det går att klara sig med lite. Ni vet att man måste samarbeta. Ni har sett världen med egna ögon, inte bara genom en skärm.
Det vi ska fortsätta träna på tillsammans innan jag gör vidare till högre utforskning är två sorters mod:
Modet att säga ifrån när något är fel, även när man riskerar att bli obekväm.
Modet att göra rätt saker länge, även när det går långsamt och ingen applåderar.
Och en sak till. Att hålla fast vid människor som vill väl. För de finns. De syns bara inte alltid i flödet. Men vi möter dem överallt när vi reser.
Jag skriver inte det här för att skrämma er, utan för att ni ska förstå att jag tar världen på allvar.
Men också för att jag vill att ni ska känna det jag kände när jag växte upp.
Jag föddes 1962 och växte upp i 60- och 70-talets Sverige. Folkhemmet var inte perfekt, men det fanns en idé om att vi byggde något tillsammans. Att en murarson kunde ha samma chans som någon annan. Gratis skola. Sjukvård. Bibliotek. Idrott. Tillit.
Det är en viktig erfarenhet att bära: att samhällen kan byggas. Att solidaritet inte är en slogan, utan ett system. Och att det går att välja det igen, även om det ser annorlunda ut i dag.
Så! Vi kör en ny expedition i sommar. Oavsett.
Inte för att fly från världen. Utan för att öva på att leva i den. Tillsammans.
Er pappa

Året 2025

2025 började mot en tältvägg på Långfjället. Minus femton grader, ungefär. Den sortens skarpa kyla som etsar fast ögonblick i minnet. Varje andetag. Tystnaden. Hur små beslut plötsligt väger tyngre.


Jag och Hannah gick upp på Storvätteshågna, Dalarnas högsta topp. För henne var det första steget ut i ett äventyr hon länge pratat om, in i det arktiska hon längtat efter. Dagen efter blev hon sjuk, började kräkas. Och fjället förändrades. Landskapet mörknade, ljuset blev tunt. Vi arbetade oss tillbaka i pannlampans sken, i det där gränslandet där varje steg måste tas med eftertanke. Vi tog oss hem. Sådant sitter i kroppen, inte som en historia man säljer, utan som en enkel, fysisk påminnelse om att naturen bestämmer villkoren.

Den tunna platsen Cayambe knäckte oss. Cotopaxi gav oss soluppgång. Den riktiga segern var laget.

Det kändes som om revbenen knäcktes inifrån.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips