Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Och jag fattar hur det låter.

Folk tittar på det här och tror att det måste vara enkelt. Bra vägar. Vackra hotell. Fantastisk mat. Inga tält. Inga stormar. Ingen höjd. Inget ”riktigt lidande”.

Men här är jag nu, i slutet av den här korta förflyttningsetappen, och känner mig straffad i kroppen och trött i huvudet på ett sätt som förvånar till och med mig.

Det är den märkliga tröttheten i Defender X.

Fem timmars sömn.

 
Istanbul
En spektakulär ankomst, och ett trött huvud
Vi kom fram till Istanbul och checkade in på Four Seasons vid Bosporen, ett ställe jag haft äran att bo på tidigare. Det är spektakulärt. Precis vid vattnet. Istanbul gör det Istanbul gör. Lager av historia och rörelse i samma andetag. Man tittar ut och ser två kontinenter dela samma smala vattenstråk som om det vore det mest självklara i världen.

Jag har knappt sett staden. Jag har mest sett insidan av Land Rovers, hotellkorridorer och hårddiskar.

Och jag är trött.

Inte bara trött på vanligt sätt. Jag menar den där djupa, dova, hjärndöda tröttheten där huvudet inte studsar tillbaka ens när man till slut får några timmars sömn.

Jag fick inte ens sex timmar i natt heller.

Fem timmars sömn.

 
Förflyttningen
Släta vägar betyder inte återhämtning
Just nu är uppdraget förflyttning. Att få Defendrarna till Istanbul för den stora resan, den riktiga starten. Och hittills har det varit misstänkt smidigt. Inga haverier. Inget större kaos.

Om man känner Defender X vet man att det ofta betyder att något väntar längre fram.

Men jag tar smidiga dagar när de kommer.

För släta vägar betyder inte återhämtning.

Fem timmars sömn.

 
Princess och Mothership
Två bilar, en rullande värld
Bilarna har namn, såklart.

Jeffs Defender heter Princess. Steves heter Mothership. Det låter löjligt tills man varit med några dagar och inser att fordonen är en del av teamet. De bär historierna, utrustningen, de trötta kropparna, de halvfärdiga idéerna, skratten som kommer ur ingenstans sent på natten när alla borde ha sovit för länge sen.

På den här etappen blev bilarna ett rullande vardagsrum. En rullande tankesmedja. En komediklubb i 110 kilometer i timmen.

Och sedan långa sträckor av tystnad.

Den tystnaden är en av de märkligaste gåvorna i allt det här. Hemma sitter jag nästan aldrig still så här. Här blir man tvingad till det. Man ser landskapen skifta. Man tänker. Tiden försvinner.

Och sen, sent på natten, börjar jobbet igen.

Fem timmars sömn.

 
London till Reims
Början på något
Vi lämnade London, försvann under Engelska kanalen och fortsatte till Reims. Den stora katedralen. Den sortens plats som gör att man blir tyst en minut även om man pratat i timmar. Resan var sex, sju timmar, men den kändes inte som en plåga. Den kändes som början på något.

Teamet från Kanada och USA var jetlaggat och ändå dök de upp med energi och vänlighet. Det säger mycket. Samtalen var briljanta. Inte bara de högljudda, också de djupa, de där ingen behöver fylla tystnaden. Och så säger någon något enkelt och det landar som sanning.

Uppdraget var tydligt. Förflyttning nu. Riktig resa sen.

Och hittills var det nästan för lätt.

Fem timmars sömn.

 
Reims till München
Transport, sen stämning
Sen kom en sån där transportdag som aldrig blir en historia. Reims till München. Sju, åtta timmar motorväg. Asfalt, lastbilar, mackar. Ren rörelse utan något att hålla i.

Sen fixade München det på fem minuter.

Vi bodde centralt på Platzl Hotel. Runt hörnet hamnade vi på Hofbräuhaus am Platzl, stora sejdelar och rejäl barmat och en gammaldags atmosfär som känns som om den funnits för evigt.

Efter det gick vi till Hotel Vier Jahreszeiten Kempinski München och deras cigarrlounge var exakt vad kvällen behövde. Jag rökte min första cigarr på många år.

Jag ska inte göra det.

Och det är en annan sanning om de här resorna.

Man gör allt man inte borde.

Man äter för mycket. Man dricker vin man aldrig dricker hemma. Kvällen slutar med cognac. Man röker en cigarr fast man vet att man inte borde. Inte för att man struntar i det, utan för att man är trött och man är mitt i det, och allt blir en liten revolt mot ens egna regler.

Och märkligt nog är det också en lättnad.

En lättnad med ett pris.

Fem timmars sömn.

München väckte också ett gammalt minne. Senast jag var där var Europacupfinalen, Nottingham Forest mot Malmö FF, spelad i München den 30 maj 1979. Trevor Francis gjorde matchens enda mål. Jag minns att staden kändes stor, ljus och lite overklig, precis som nu.

Mil efter mil är en sak, men det riktiga bränslet är teamet. Samtalen på kvällarna. Liv, kärlek, smärta, lidande, allt konstigt vi bär på, och hur människor med helt olika liv ändå kan prata samma språk när man sätter dem runt samma bord.

Vi försöker göra en film tillsammans, lära känna varandra längs vägen.

Och även när man sover i lyx är det här inte en bekvämlighetsresa.

Fyra personer i en Land Rover tolv timmar om dagen, prova det.

Fem timmars sömn.

 
Budapest
Staden, och de tunna kanterna
Dag fyra vaknade vi i ett extraordinärt Budapest, på ett extraordinärt hotell med utsikt över en magnifik stad. Jag har inte sett mycket, men det jag sett, wow.

Och ändå byggdes tröttheten upp.

Alla var trötta. Och när människor är trötta blir de känsliga. Små saker blir stora. Ett tonfall kan starta ett drama. Ett missförstånd kan få ben. Man lever i varandras fickor, och även de lugnaste får vassa kanter när sömnbristen staplas.

Allt kan hända.

Det är inte fara som sliter på en på såna här resor.

Det är sällskap.

Tjugofyra sju sällskap, förutom sömn. Och även sömnen är tunn.

Fem timmars sömn.

För mig slår det nästan alltid till dag tre. Jag vet inte varför det är så konsekvent, men det är det. De två första dagarna är överväldigande. Nya människor, ny rytm, konstant input. Sen kommer dag tre som en våg.

Den här gången fick vi också tung, sorglig, livsförändrande information i början av resan. Jag går inte in på det. Men det dominerade mig, särskilt den tredje dagen. Senare, med fler fakta på marken, planade det ut och känns mycket bättre nu. Men det var en sån där stund där man inser att man kan köra genom Europa och ändå få sitt inre världsslag i magen.

Och ändå fortsätter man.

Fem timmars sömn.

 
Jobbet ingen ser
Att skydda historien
Budapest var också jobb som aldrig syns på bilder.

Sofie och Olly filmar. Försöker få de bilder vi behöver för att göra en riktigt bra film. Och så finns det jobbet som låter enkelt men bär ansvar.

Backuper.
Överföringar.

Att flytta allt material från Sophie och Olly och de andra till hårddiskar. Se till att inget försvinner. Det låter som admin. Det är det inte. Det är att skydda historien.

Och det är svårt för att man har så lite tid. Man gör det sent på natten när hjärnan håller på att stänga ner, och man bär på den där lågmälda oron: har jag gjort fel. Har jag missat en mapp. Har jag tappat ett ögonblick som inte går att återskapa.

Hittills har det gått bra.

Men det är inte avslappnat.

Fem timmars sömn.

 
Bulgarien
Dragningskraften österut
Från München åkte vi till Bukarest, och sedan Bukarest till Istanbul. Den resan var den vackraste och mest intressanta på hela resan, och det var för att Google Maps tog oss bort från huvudvägen och in i det bulgariska landskapet.

Och jag älskade det.

Jag har alltid dragits österut. Har alltid gjort det. Jag har spenderat så mycket av mitt professionella liv i Ryssland och den tidigare sovjetvärlden. Jag är en stor anhängare av Balkan och människorna där. Det finns något som känns bekant. Något ärligt. Något som överlevt mycket.

Vi slingrade oss genom Bulgarien och jag kände den där dragningen igen. Landsbygd som inte förändrats enormt i vissa delar. Och så de sovjetiska lagren i betong och tegel.

Stalinka. Khrusjtjovka. Brezjnevka.

Man kan läsa decennier bara genom att titta på byggnaderna. Brutalt, praktiskt, ibland märkligt vackert på sitt eget sätt.

Bulgarien var min personliga höjdpunkt. Jag kommer tillbaka. På ett annat sätt. Helt klart. Det var så intressant.

Fem timmars sömn.

 
Körningen
Den riktiga maratonen
Det var över tolv timmar i bilarna. Förarna var slut. Och ändå var de magnifika. Steve och Jeff. Jag är i vördnad.

Att hålla den koncentrationen timme efter timme och köra så bra som de gör är imponerande bortom ord. Baksätet kan kännas som hårt jobb när man filmar och pratar och alltid är ”på”, men den riktiga maratonen är körningen. Den konstanta vaksamheten.

Två bilar, två stämningar. Steves bil: mer musik, mer diskussioner, mer party. Jeffs bil: lugnare, tystare, mer stilla, vilket passar mig.

Och det som förvånar mig varje gång är att jag kan sitta i timmar så här och faktiskt njuta.

Ingen klagar.

Och det är det som gör gruppen speciell.

Inga gnällspikar.

Fem timmars sömn.

 
Människorna
Det jag tar med mig
En sak jag fått på den här resan är perspektiv på människorna.

Jeff är som en bror för mig. Jag skulle ärligt talat dö för honom om det behövdes. Så mycket betyder han. Och på varje resa får vi den där extra tiden, bara jag och Jeff, där vi kan prata om de viktiga sakerna i livet. Inte schemat, inte konvojen, de riktiga sakerna. Vi fick den tiden igen nu, och den betyder mer än jag kan säga.

Steve och jag, vår relation har utvecklats över åren. Jag älskar den killen. Han är glad just nu, och det gör mig glad också. April är en stor del av det och hon passar in bra. Inga klagomål. Bara stadigt.

Sophie har varit med från början. Tuff som stål. Och en sak vi har gemensamt är att vi båda är extremt känsliga människor, även om vi inte alltid visar det. Hon levererar på varje resa och gör ett fantastiskt jobb. Alltid.

Olly har passat in så bra. Social, pratglad, jobbar hårt. En riktigt bra kille. Ett fint tillskott.

Doug är ny och han är en så jordnära kille. Man såg slitaget på honom när vi sa hej då. Det säger något. Det här är en tuff resa, även när den ser enkel ut.

Och Meg.

Meg håller ihop expeditionen på alla sätt. Hon jobbar outtröttligt. Hon håller flödet, människorna, detaljerna, logistiken, den mänskliga sidan, allt på rätt spår. Och hon gör det utan ego.

Hon är också en sann explorer och outdoor-person. Känslig, stark, vacker i sitt sätt att vara närvarande. Och för mig håller hon på att bli en väldigt god vän. Någon jag litar på på det sätt som betyder något på en sån här resa.

Fem timmars sömn.

 
Paradoxen
Varför det slår hårdare än Grönland, i huvudet
Nu kommer den del som folk inte förstår.

Jag vet hur jag mår efter en Grönlandskorsning. Den tröttheten är ren. Fysisk. Ärlig. Man lider, man går, man sover, man upprepar. Tröttheten är logisk.

Den här tröttheten är annorlunda.

Den här tröttheten är input.

Människor. Logistik. Samtal. Intervjuer. Planering. Beslut. Ansvar. Konstant närhet. Ingen riktig av-knapp.

En rullande filminspelning. Ett litet samhälle förseglat i två bilar, på fem timmars sömn och adrenalin.

Och det är därför jag kan känna mig tröttare efter den här korta expeditionen än efter en Grönlandskorsning, i huvudet.

Fem timmars sömn.

 
18 månader
Vad jag staplat, och vad det gör
För att förstå tyngden måste man också förstå vad jag staplat nyligen.

Det senaste ett och ett halvt året korsade jag Grönland först. Sen Kilimanjaro med Kensington Alpine Club. Sen Kirgizistan med mina tjejer. Och sen klättringarna i Ecuador, också med Kensington Alpine Club.

Det är mycket belastning på arton månader.

Och nu, efter en vecka av mestadels sittande, känner jag mig straffad. Den mentala tröttheten är lika illa som den fysiska.

Folk tror att komfort är lika med återhämtning.

Det är det inte.

Fem timmars sömn.

 
Kroppen minns
Mat, magen, varningslampor
Jag har gått upp tre kilo. Det visar hur mycket jag ätit och hur lite jag rört mig. Och när jag är helt slut på alla plan, känslomässigt och mentalt, äter jag som ett monster. Det är inte hunger. Det är en reflex. Kroppen försöker kompensera för stress, brus och brist på återhämtning.

Sen får man betala på natten. Magproblem. Ett system som inte kan landa. Mat och dryck som skulle kännas som fest en vanlig dag blir en chock för kroppen.

Och Oura-ringen ljuger inte.

Den skriker till och från. Allvarliga varningslampor. Sådana signaler jag normalt bara ser efter de riktigt stora expeditionerna.

Så intensivt är det här, även när det ser enkelt ut.

Fem timmars sömn.

Jag vet också vad som är min baslinje nu. Dagarna jag inte gör yoga och McGills Big Three finns knappt. Igår missade jag det. I morse gjorde jag det. Jag håller fast i de där små rutinerna, för de påminner kropp och huvud om att det fortfarande finns ett centrum någonstans.

Ändå känner jag ärligt talat att jag behöver en månad för att återhämta mig och komma tillbaka dit jag var.

En månad.

Av en vecka.

Det borde säga allt.

Fem timmars sömn.

 
Lyx och slit
Den sista paradoxen
Och här är den sista paradoxen.

Vi lever i lyx. Fantastiska hotell. Fantastisk mat för det mesta. Och ändå tar Defender X dig igenom extraordinära utmaningar. Inte fysiskt lidande, utan mänskligt lidande. Slitaget av konstant närhet. Känslokurvorna under sömnbrist. De små dramerna. De större sanningarna. Hur människor blir chockade i kropp och sinne av allt på en gång.

Och ändå känner jag mig otroligt hedrad, otroligt privilegierad, att få vara en del av det.

För vi får se det vi får se.

Vi får bygga något tillsammans.

Och vi får det där sällsynta i modern tid.

Tid.

Timmar på vägen. Timmar av tänkande. Timmar av påtvingad stillhet. Timmar av tystnad som blir till perspektiv.

Fem timmars sömn.