”Om du kan se hela ditt livsverk gå upp i rök och genast börja om från början – då är du en man, min son.”
—Rudyard Kipling
Två dagar före avfärd hände det. Ett sådant där ögonblick som vänder upp och ner på allt.
Jag satt i ett samtal med min nya adept från Explorers Club. Hon berättade om problem med sin sons pass vid inresa till Italien. Jag sneglade på våra biljetter till Bishkek – och såg det direkt: jag hade gjort ett allvarligt misstag.
Eftersom mina döttrar har fyra namn i sina pass hade ett av Danas mellannamn hamnat som efternamn i bokningen. Jag tänkte att det borde vara enkelt att rätta till. När samtalet var över ringde jag resebyrån. De kunde inte göra något. Jag ringde flygbolaget – Ajet, ett turkiskt lågprisbolag – de lovade fixa det och återkomma morgonen efter. Det gjorde de. Men de kunde inte hjälpa.
Där och då slog reseångesten till. Och det var den värsta jag känt under mina 39 år av expeditioner.
Reseoro har alltid funnits där – tillstånd, övervikt, specialbagage, känslig kamerautrustning, och så mina döttrar. (Den här gången i alla fall utan cyklar!) Vanligtvis försvinner ångesten när jag väl sitter på planet. Men vi är inte där än.
Som vanligt när febern slår till: ingen sömn. Det är svårt att andas, svårt att tänka, svårt att inte skrika.
Jag skrek faktiskt.
Det var längesen. Döttrarna reagerade direkt:
”Wow, det var längesen. Du måste vara rädd.”
Det stämde.
”Det är reseångest,” sa jag.
I ett försök att få lite distans vände jag mig till min AI-assistent – den känner mig rätt bra vid det här laget – och jag frågade: ”Varför händer det här varje gång jag ska resa?”
Svaret träffade rätt – obekvämt men precist.
Varför reseångest slår till – särskilt nu
1. Kontrollförlust
Jag är van att ha kontroll: rutt, utrustning, logistik, tempo. Men resor – flyg, byråkrati, det oväntade – innebär att man måste släppa taget. Och det triggar ångest.
Extra mycket när man har ansvar för sina barn.
2. Perfektionism och höga krav
Jag vill göra saker ordentligt. Allt ska fungera – tekniskt, berättarmässigt, mänskligt.
”Allt måste vara förberett.”
”Utrustningen måste hålla.”
”Historien måste bli stark.”
”Jag måste vara en bra pappa – och fånga allt.”
Såna krav skapar stress, särskilt när avresan närmar sig och allt känns halvfärdigt.
3. Kognitiv överbelastning
Jag jonglerar mycket: logistik, tillstånd, utrustning, filmplaner, relationer, pengar, marknadsföring. Resan blir toppen av isberget. Tankarna snurrar:
”Glömde jag drönarbatteriet?”
”Tänk om hästen inte kommer?”
”Tänk om Dana blir sjuk dag tre?”
4. Samlad erfarenhet (trauma eller bara många mil)
Jag har rest hårt i snart 40 år. Även när inget gått fel har det kostat. Kroppen och nervsystemet minns. Ibland räcker det med en flygplats för att trycka på en gammal knapp.
5. Ansvar för andra
Det är inte bara jag längre. Jag är pappa, vägvisare, skyddsnät. Att bära deras trygghet i ryggsäcken – det märks, även om man inte pratar om det.
6. Eftereffekten av expeditioner
Kroppen vet hur det känns efteråt – utmattningen, tomheten, återhämtningen som tar tid. Och den gör motstånd. Den vet vad som väntar.
7. Mellantidens oro
De sista dagarna före avresa är svåra. Man är varken här eller där.
Ett slags mellanläge där tvivel, oro och existentiella frågor bubblar upp.
Normalt. Men tungt att bära.
I sommar tar jag med mina döttrar till Kirgizistan för en ny expedition – en dokumentär, ett livskapitel.
Vi reser rakt in i det okända.
MEN...
Igår lugnade jag ner mig.
Som alltid när pressen ökar började jag jaga lösningar. Jag ringde runt, var påstridig. Sen gjorde jag det jag ofta gör: jag bytte perspektiv från pessimism till optimism. (70/30, ungefär.)
Jag la även upp en Instagram Story där jag taggade Ajet, förklarade problemet och skrev att det här inte kändes särskilt turkiskt. De svarade direkt, ringde upp – och efter ett långt samtal sa de att de skulle hjälpa till. Åtminstone med övervikten.
Det är fortfarande ett ”vi får se vid gaten”-läge. Men ändå – ett hopp.
Och återigen påmindes jag om att vänlighet alltid vinner över aggressivitet.
Alltid. Från båda håll.
Senare samma kväll hörde en lokal jemenitisk restaurang i Malmö av sig. De hade hört om mina år i Jemen – och bjöd mig och tre gäster på middag.
Reseångesten finns alltid där.
Men det gör oväntad vänlighet också.
Jag hoppas nästa text kommer från Bishkek.
