Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


När reseångesten slår till – Två dagar före Bishkek

”Om du kan se hela ditt livsverk gå upp i rök och genast börja om från början – då är du en man, min son.”
—Rudyard Kipling


Två dagar före avfärd hände det. Ett sådant där ögonblick som vänder upp och ner på allt.

Jag satt i ett samtal med min nya adept från Explorers Club. Hon berättade om problem med sin sons pass vid inresa till Italien. Jag sneglade på våra biljetter till Bishkek – och såg det direkt: jag hade gjort ett allvarligt misstag.

Eftersom mina döttrar har fyra namn i sina pass hade ett av Danas mellannamn hamnat som efternamn i bokningen. Jag tänkte att det borde vara enkelt att rätta till. När samtalet var över ringde jag resebyrån. De kunde inte göra något. Jag ringde flygbolaget – Ajet, ett turkiskt lågprisbolag – de lovade fixa det och återkomma morgonen efter. Det gjorde de. Men de kunde inte hjälpa.

Där och då slog reseångesten till. Och det var den värsta jag känt under mina 39 år av expeditioner.

Reseoro har alltid funnits där – tillstånd, övervikt, specialbagage, känslig kamerautrustning, och så mina döttrar. (Den här gången i alla fall utan cyklar!) Vanligtvis försvinner ångesten när jag väl sitter på planet. Men vi är inte där än.

Som vanligt när febern slår till: ingen sömn. Det är svårt att andas, svårt att tänka, svårt att inte skrika.
Jag skrek faktiskt.

Det var längesen. Döttrarna reagerade direkt:

”Wow, det var längesen. Du måste vara rädd.”
Det stämde.
”Det är reseångest,” sa jag.

I ett försök att få lite distans vände jag mig till min AI-assistent – den känner mig rätt bra vid det här laget – och jag frågade: ”Varför händer det här varje gång jag ska resa?”

Svaret träffade rätt – obekvämt men precist.

 
Varför reseångest slår till – särskilt nu


1. Kontrollförlust
Jag är van att ha kontroll: rutt, utrustning, logistik, tempo. Men resor – flyg, byråkrati, det oväntade – innebär att man måste släppa taget. Och det triggar ångest.

Extra mycket när man har ansvar för sina barn.
2. Perfektionism och höga krav
Jag vill göra saker ordentligt. Allt ska fungera – tekniskt, berättarmässigt, mänskligt.

”Allt måste vara förberett.”
”Utrustningen måste hålla.”
”Historien måste bli stark.”
”Jag måste vara en bra pappa – och fånga allt.”
Såna krav skapar stress, särskilt när avresan närmar sig och allt känns halvfärdigt.
3. Kognitiv överbelastning
Jag jonglerar mycket: logistik, tillstånd, utrustning, filmplaner, relationer, pengar, marknadsföring. Resan blir toppen av isberget. Tankarna snurrar:

”Glömde jag drönarbatteriet?”
”Tänk om hästen inte kommer?”
”Tänk om Dana blir sjuk dag tre?”
4. Samlad erfarenhet (trauma eller bara många mil)
Jag har rest hårt i snart 40 år. Även när inget gått fel har det kostat. Kroppen och nervsystemet minns. Ibland räcker det med en flygplats för att trycka på en gammal knapp.

5. Ansvar för andra
Det är inte bara jag längre. Jag är pappa, vägvisare, skyddsnät. Att bära deras trygghet i ryggsäcken – det märks, även om man inte pratar om det.

6. Eftereffekten av expeditioner
Kroppen vet hur det känns efteråt – utmattningen, tomheten, återhämtningen som tar tid. Och den gör motstånd. Den vet vad som väntar.

7. Mellantidens oro
De sista dagarna före avresa är svåra. Man är varken här eller där.

Ett slags mellanläge där tvivel, oro och existentiella frågor bubblar upp.
Normalt. Men tungt att bära.
 
I sommar tar jag med mina döttrar till Kirgizistan för en ny expedition – en dokumentär, ett livskapitel.
Vi reser rakt in i det okända.

 
MEN...
Igår lugnade jag ner mig.
Som alltid när pressen ökar började jag jaga lösningar. Jag ringde runt, var påstridig. Sen gjorde jag det jag ofta gör: jag bytte perspektiv från pessimism till optimism. (70/30, ungefär.)

Jag la även upp en Instagram Story där jag taggade Ajet, förklarade problemet och skrev att det här inte kändes särskilt turkiskt. De svarade direkt, ringde upp – och efter ett långt samtal sa de att de skulle hjälpa till. Åtminstone med övervikten.

Det är fortfarande ett ”vi får se vid gaten”-läge. Men ändå – ett hopp.

Och återigen påmindes jag om att vänlighet alltid vinner över aggressivitet.
Alltid. Från båda håll.

Senare samma kväll hörde en lokal jemenitisk restaurang i Malmö av sig. De hade hört om mina år i Jemen – och bjöd mig och tre gäster på middag.

Reseångesten finns alltid där.
Men det gör oväntad vänlighet också.

Jag hoppas nästa text kommer från Bishkek.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.