Packar igen.
Det gör mig alltid glad.
Det betyder äventyr. Ett mer krävande liv, men på ett bra sätt. Bra människor, tydligt syfte och oftast bättre sömn än hemma.
Sedan jag kom tillbaka från Kirgizistan i början av augusti har livet varit allt annat än enkelt. Jag vet att jag är väldigt privilegierad på alla sätt, men tomheten efter en expedition bryr sig inte om sådant. Den kommer ändå. Och med åldern blir den inte mildare. Man ser saker klarare. Man ser vad som håller på att glida en ur händerna.
Vissa morgnar har jag bara suttit på balkongen i Malmö, fullt påklädd, med dagboken i knät, stirrat på en kall kopp kaffe och odialogade dokumentärmanus, oförmögen att bestämma mig för om jag ska komma igång eller lägga mig igen. Ingen horisont. Ingen tystnad. Ingen rörelse. Bara livet.
På Kensington Tours Explorer-In-Residence-mötet i Storbritannien slog det mig hur många av oss som sa samma sak med olika ord: utifrån ser det här livet ut som frihet och stora landskap. Inifrån är det också bara ett annat sätt att försöka överleva en vanlig vardag. Och vardagslivet är en utmaning.
Den här hösten mer än de flesta.
Jag kom hem från Kirgizistan med ett akut ryggproblem. Lumbago. Ett ordentligt sådant. Varje morgon och varje kväll sedan dess har jag gjort det tråkiga men nödvändiga jobbet för att ta mig ur det. Yoga på samma fläck på golvet. McGills Big Three. Andas, hålla, röra, vila. Om och om igen.
Smärtan är nästan borta nu. Sömnbristen har inte hunnit ifatt än.
Den delen går att hantera. Det är en del av jobbet, om ”äventyrare” nu är ett jobb. Kroppar går sönder. Man lagar dem så gott man kan och fortsätter.
Den andra delen är svårare.
Hannah och jag gjorde slut i telefon den dag jag kom hem från Bisjkek. Hon var i Nordamerika, jag tillbaka i Sverige. Vi kände båda att vi helt enkelt inte fick ihop det med ett liv på olika kontinenter – hon där, jag här. Olika tidszoner, båda med unga familjer. För många rörliga delar. Det kändes som ett omöjligt hinder.
Vår sista kväll tillsammans i verkliga livet, i bilen på väg hem från Stockholm i mars, sa Hannah att vi måste fatta några stora beslut, annars var det slut. När hon flög hem efter den resan tror jag att vi båda visste. Telefonsamtalet efter Bisjkek var bara ögonblicket när vi till slut sa högt det som redan hade varit sant ett tag.
Jag förstår varför psykologer säger att uppbrott kan kännas som död.
Hannah kunde konsten att älska. När det tog slut var det som att falla ner i ett djupt hål. Jag visste att jag till slut skulle ta mig upp – jag har varit i mörka rum förr – men förnuftet och hjärtat lever i olika världar. De följer olika regler.
Självklart vet jag att jag har de mest fantastiska döttrarna i världen. De är kärlek och mening och själva poängen med allt. Men den här andra sortens kärlek är något annat. Den är svår att förklara utan att låta dramatisk, och jag vill inte ha drama. Jag vet bara att det var länge sedan jag sörjde så här.
Tack och lov finns en ny expedition med Kensington Alpine Club på väg.
Expeditionsliv är enkelt. Det är det som lockar. Man fokuserar på en sak. Håll det enkelt. Överlev. Ta ett steg i taget. Till slut kommer du dit du behöver komma.
Nu förbereder jag mig för att resa till Ecuador. Målet är att bestiga Chimborazo på 6 310 meter och lära mig lite mer om hantverket som alpinist. Innan dess ska vi ha en tränings- och förberedelsedag på Cayambe, 5 790 meter.
Utmaningen den här gången är höjden.
På Kilimanjaro, som vårt gäng från Kensington Alpine Club besteg i april, gick vi upp från ungefär 1 100 meters höjd. Varje dag fick kroppen tid att anpassa sig. Ben, lungor, huvud – allt följde en rytm som gick att förstå.
Den här gången blir vi mer eller mindre transporterade upp på höjd. Berget säger hej mycket snabbare. Marginalen för misstag är mindre. Över 6 000 meter får små misstag vassa tänder.
Chimborazo underskattas ofta, särskilt av människor som ser det som ännu ett steg på vägen mot Mount Everest. Men det förtjänar respekt i sig själv. Vind, kyla, tunn luft, sprickor, stenras. En led som ser enkel ut på kartan och inte är det när du väl står där.
Så jag packar igen.
Ryggen gör lite mindre ont.
Hjärtat lika mycket.
Ett steg i taget.
